måndag 31 december 2012

Årets bästa Platta 2012

Då var 2012 så gott som till ända och det är dags att fundera på vad som varit bäst. Tidigare listade jag de 13 skivor som betytt mest för mig under året som gått här. Nu är det dags att utse min basoluta favoritskiva år 2012.

Trumvirvel........... Vi tittar mot Sverige...... Bäst år 2012 är........

Dött Lopp! Vinnare är både Graveyard och Witchcraft! Jag vet, fegt och simpelt, men  det är så pass jäkligt detta att jag kan inte bestämma mig för vilken av dessa plattor som är bäst.





Dom kompletterar helt enkelt varandra. Graveyard, lite skitigare. Witchcraft lite mer polerad. Men båda, ack så underbart bra och svängiga. Visst, man skulle kunna nagelfara dem ner på milimeternivå, och på det sättet kunna kora den ultimata segraren, men det är inte riktigt musik för mig. Musik för mig är först och främst hur det griper tag i själen som helhet och påverkar mig som människa och det gör båda dessa plattor med råge.

Dock kan jag nog peka ut den låt jag tycker är årets vackraste just nu, det kan förändras, men just nu är det Witchcrafts "Take Me With you When You Die", men den valde man att inte ha med på skivan, så då ger den inga pluspoäng där. :-)



Men på hela taget så visar det snarare hur stark den Svenska musikscenen faktiskt är just nu, trots skivbolagskriser och en musikbransch under förändring. Och med en tillväxt av nya spännande band på gång och små bolag av entusiaster som älskar musik. Om man bortser från de här redan nämnda grupperna kan man väl se 2012 som debuternas år, för det har varit många starka debuter.

Jag ser fram mot 2013 med tillförsikt, vad gäller musiken i alla fall.
Gott Nytt år!

Grattis!! - Andy Summers - Scott Ian

Anthrax evigt shortsklädde gitarrist Scott Ian fyller idag 49 år. Har väl ingen direkt koppling till bandet, då dom aldrig varit mina stora favoriter, men dom har ju alltid funnits där i periferin.




Även The Police gitarristen Andy Summers fyller år. På något sätt har han lyckats uppnå åldern 70 år, hur nu det gått till?
















söndag 30 december 2012

Önskelistan - Öl som rockar!

Det finns önskningar som är mer osannolika än andra, tex. tror jag inte att jag någonsin får lägga vantarna på denna öl. Dels för att jag inte är 100% säker på att den existerar i denna formen, men det verkar dessutom extra svårt eftersom bryggeriet, The Lost Abbey, ligger i USA och inte verkar ha något utlämningsavtal med Sverige.

Bilden lånad från Esquire/Eat Like a Man
Men om den fanns, vore denna flaska en av de mest ultimata hyllvärmare jag kan komma på.

Dock har bryggeriet en Stairway to heaven öl, men den ser inte riktigt lika dan ut. Faktum är att man har en hel serie av 12 öl som är inspirerade av låtar med temat Heaven and Hell, som levereras i en skön turné case. Lite pyssligt att komma över den dock då det tydligen enbart går/gick att vinna den.

 Vilka de andra låtarna var som ingick i serien? Det hittar du här.

Vodcast #41 Boxset Release from The Lost Abbey on Vimeo.

Grattis!! - Patti Smith - Jeff Lynne

Patti Smith får väl anses som en av rockens grand ol' ladies som gjort sig ett namn både på rockscenen och i konstnärskretsar med sin parhäst fotografen Robert Mapplethorpe. Hon blir idag 66 år.

Bara sett till hennes legendariska album "Horses" så har hon skapat en bit av rockhistoria. Dock inte hennes enda verk som som  haft betydelse. Dessutom tillräckligt för att få hamna bredvid de andra storheterna som blivit tilldelade Polarpriset.
Även Jeff Lynne, frontfigur i ELO fyller år idag, dock 65. Även han har väl dragit sitt strå till Rock n Roll stacken, om än i en lite mer symfonisk variant. Men hittar har han lyckats producera.









lördag 29 december 2012

The Quill - Studiotime

Så var Smålands/Gästrike hjältarna, The Quill, åter i studion för att spela in sin 7:e platta. Studion ligger på hemlig ort i södra Sverige, men man kan med fördel följa deras arbete via denna blogg.

Det bådar gott inför 2013!

Detta är en platta som jag både ser fram mot och fasar för att recensera, eftersom jag har ett så pass nära band till grabbarna. Dock gör jag ju mina recensioner från vad som händer med mig i förhållande till musiken, så jag väljer nog att slänga all opartiskhet åt fanders! Gutt å de'!

Grattis!! - Marianne Faithfull

Det är tyvärr inte ofta som jag får chansen att celebrera damer i denna serie, får försöka bättra mig på den punkten helt enkelt.

Så vi börjar med dagens födelsedagsbarn, Marianne Faithfull, som trots att man inte skall tala om damers ålder, faktiskt fyller 66 år.

Med sin hesa stämma har hon gett oss ett par underbart sköna låtar, för att inte tala om alla små anekdoter från hennes tid som flickvän till Mick Jagger. Hon har dessutom hunnit med att samarbeta med många av rockens storheter, allt från Roger Waters till Metallica.






fredag 28 december 2012

Recension - Molior Superum : Into The Sun

Året sista recension!

Möt Molior Superum från Göteborg. Vet inte riktigt vad namnet syftar till, hittar två möjliga översättningar. Dels så kan man tolka det som ren Göteborgshumor i form av höga högen. :-) Eller att man Bygger upp något överdjävligt.

Dom har släppt sin debut, "Into The Sun" under hösten 2012. En spännande platta att recensera, måste jag säga, om inte helt enkel. Först och främst är den bra, väldigt bra. Hade jag upptäckt den tidigare hade den absolut kunnat vara med och tävla om mina favoriter för året.



Först kan vi börja med det enkla, musikaliskt pratar vi om klassiskt rå 70-tals rock i den tyngre skolan. Genomsyrat av blues och feta riff med anstrykningar av Stoner. Men det är inte allt, musiken har stundtals en frenesi som ger punkvibbar fast med retrorockinramning. Vi bjuds dessutom även på boogie-woogie uppumpad på steroider, allt detta med det som är så viktigt för mig, svänget, gunget, groovet.

Molior alternerar med att sjunga både på Engelska och Svenska, och det är väl här som svårigheterna för mig som lyssnare sätter in. Jag kan inte bestämma mig för vilket jag tycker bäst om. Både på Svenska och Engelska är det bra, men den Svenska sången slår an en speciell nerv i mitt inre, så den tar jag till mitt hjärta lite extra.

En annan sak som verkligen slår an strängar i mitt inre är Carls sätt att sjunga, som är ganska aggressivt. Ofta låter det som han ligger precis på gränsen för vad rösten klarar av och det ger extra skjuts i sången. Man lyckas även att få till väldigt sköna växel/stämsånger.
Till det lägger vi dessutom otroligt kompetent musicerande över lag. Gitarrspelet är riktigt bra på alla håll och kanter, både bas och trummor är intressanta att lyssna på. Trummorna går från jazzinfluerat skönspel till kraftfullt dubbelstompande, tycker att cymbalspelet är riktigt bra.
Man kryddar dessutom på med lite skön orgel/piano/hammond här och där, utan att låta detta ta övertag, utan låter det mer vara som stämningshöjande detaljer. Det hela är väldigt behagligt uppbyggt, väldigt snyggt arrangerat och lagom rått producerat med massor med otroliga mängder hjärta.
Texterna är riktigt bra, ibland kryddade av samhällsengagemang, utom på låten "Blå Fålens Vals" som textmässigt suger, eftersom den är instrumental. :-) Den bjuder istället på en rejäl dos nordiskt vemod i form av folkvisetoner.

Över lag så väcker låtarna känslor hos mig, som tex. öppningsspåret "Decibel Grand", som i mitt inre målar en vacker bild av sommarnätter, när man lite skönt berusad går dagen till möte genom morgondiset efter en underbar natt med lite go musik ringande i öronen.

Så kommer vi till lite andra aspekter på detta unga band, för om man dömer av de bilder jag hittat på medlemmarna så pratar vi inte om en direkt lastgammal medelålder på bandet. Till det lägger vi att gruppen inte är signade av något bolag, utan att man gett ut sin debut på eget bevåg. Dessutom enbart på vinyl eller digitalt. Det faktum att dom inte är uppsnappade av något bolag ser jag mest som en tidsfråga, även om man får se det som lite skämmig av branschen att missat dem.
Men det ökar väl risken för att deras limiterade vinyl kommer att nå samlarstatus i framtiden.

Så med tanke på att det handlar om en debutplatta, av ett ungt och osignat gäng, gör att framtiden ser riktigt ljus ut för Molior Superum. Har man dessutom live-biten på plats så kan man verkligen prata om spännande tider...
Så, alla ni vinyl älskare, särskilt om man gillar t.ex. Mamont, här är ett hett tips.
Bortse från det kanske inte helt undersköna omslaget och passa på att skaffa en riktigt schysst vinyl för en resonabel penning, det är sådant här som gör att jag kan få för mig att damma av min gamla vinylsvarv och börja på med vinyler igen..
Eller gör som jag, köp den digitalt för en löjligt låg summa (man får givetvis betala mer om man vill).

Med allt detta taget i beaktning, så kommer i alla fall jag att välja att tolka bandnamnet som att här byggs någonting stort. Molior Superum!

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Oskar Öberg - Gitarr
Carl Isaksson - Gitarr/Sång
Lars Sandström - Bas/Sång
Jens Fuglede - Trummor/Sång

Skiva: Into The Sun
Skivan innehåller 8 spår och klockar in på ca. 40 minuter
  1. Decibel Grand
  2. Sad Mans Boogieland
  3. Moralsoffan
  4. Snygg Och Stark
  5. Towards The Haze
  6. Plainrider
  7. Blå Fålens Vals
  8. Bortom Solens Sfär
Skivsläpp: 2012
Skivbolag: Inget (Vad Faen!!!)
Hemmaort:Sverige

Facebook
Bandcamp
Spotify

Support The Bands That You Like!!

torsdag 27 december 2012

Önskelistan - Kallingar

Hittade dessa rockande kalsingar, tyvärr lite försent för att sätta upp på julklappslistan, men det finns ju ett helt nytt år framför oss...

Kan hittas på Flyclothing, antar dessutom att ett flitigare letande kan ge ännu fler band. Tror att denna butiken haft fler att tillgå tidigare.

Framsida
Baksida
Framsida
Baksida


onsdag 26 december 2012

Grattis!! - Lars Ulrich

Så, mellandagsrean är över oss och så även Lars Ulrich's födelsedag. Säga vad man vill om den snabbkäftade Dansken, men frågan är om vi skulle ha haft ett Metallica om det inte varit för honom?

Trots alla konstigheter och skumma vändningar som bandet gått igenom, så står sig det faktum att det är en sjuhelsikes grupp.





 Här är legenderna i en Bob Seger cover, med video gjord av Jonas Åkerlund och med en annan sorts legend i huvudrollen.







tisdag 25 december 2012

Favoritfilm - Exorcisten

Om jag skall välja en favoritfilm, så måste det nog bli Exorcisten


Det här blir inte så mycket en recension av filmen som sådan, det är den alldeles för välkänd för, det är mer en kärleksförklaring till den.
När jag var 12-13 år gammal (lite osäker, kan ha varit något år yngre) så bodde vi i ett ordinärt hyreshus i Oskarshamn, där man i källaren hade en form av filmklubb, som visade utvalda filmer någon gång i månaden för hyresgästerna i området. Blandade filmer för blandad publik som visades i en spartansk miljö under ganska påvra förhållanden, det var någon form av dagisverksamhet i lokalen på dagtid. Det här var innan videobandspelarens stora intåg i hemmen så det var en ganska populär tillställning så länge den fick hållas.

En Fredagskväll var det dags för filmvisning och Exorcisten stod på schemat. Jag hade hört talas om filmen tidigare, snacket gick bland kompisarna på gården, men jag kan nog inte riktigt säga att jag visste mycket om den, mer än att den skulle vara det värsta man kunde se. Kan inte heller påminna mig om att jag sett något i skräckväg innan heller. Fram tills dess var nog min filmvärld mer Tarzanfilmer och liknande på Matinéföreställningarna på Saga-bigrafen i stan.

Men en sak visste jag, att jag ville se filmen. Eftersom man behövde ha en förälder med sig för att få se den så blev det till att tjata på farsan, och som tur var för mig så visste mina föräldrar ännu mindre om filmen, för han gick med på att följa med och se den, trots att det inte var någon Western-film.

Vi satt och låg, ett gäng jämnåriga ungar, i en hög framför filmduken, med dom vuxna en bit längre bak i rummet. Filmen började och redan i inledningen insåg man att detta var något utöver det vanliga. Inte helt lätt att förstå, men väldigt spännande. Filmen byggde upp en suggestiv skräck, och någonstans i mitten var jag helt vettskrämd. Men eftersom jag var omgiven av kompisar så fick man ju inte visa något. Jag provade att blunda i mörkret, men ljudet i kombination med min fantasi gjorde det bara värre.
 Varje gång det skulle bytas rulle i projektorn var både en lisa för nerverna samtidigt det var outhärdligt med förväntan för vad som komma skulle. Jag kommer till och med ihåg en text som dök upp på duken, som inte var menat att synas, antar att det var för att namnge rullen,  i ett av bytena. "It wants no straps" som är ett citat i filmen. Bara att se dom orden innan filmen kom igång igen var nog att skrämma upp en.
Summa summarum, filmen skrämde skiten ur mig. Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv som när far min och jag gick uppför trappan hem till den trygga lägenheten igen. Precis när vi kommer in i hallen slängs badrumsdörren upp och min lillebror störtade nyfiket ut, hojtandes för full halls för att höra hur filmen var. Det kom så plötsligt så jag tror att jag lättade en meter.
Det var första gången på många år, och sista, som jag sov mellan min mor och min bror, som tydligen också var mörkrädd. :-)

Dock tog det inte många dagar förrän rädslan gick över, och i stället uppstod det ett sug efter den adrenalin/endorfin-kicken som filmen faktiskt utlöst. Så jag kan med säkerhet säga att detta var den utlösande faktorn till att jag numer älskar välgjord skräckfilm, gärna med religiösa undertoner.
Det var lite av lilla julafton den dagen då man släppte Directors cut versionen av filmen, som gav ännu en nivå av skräck, när det onda plötsligt fick tillgång till nedre delen av huset, som tidigare varit fredat och lite av ett andningshål.
Och även om jag kanske inte ser om filmen så ofta nuförtiden, så har den med detta rotat sig som min absoluta favoritfilm alla kategorier och kommer troligen att så förbli. Tyvärr har jag aldrig lyckats uppleva samma kick av skräckfilm efter detta, men är det en bra rulle så kommer det mer en skön myskänsla och det är gott nog.

Dock slutar inte historien här. När min dotter var i ungefär samma ålder, så började hon att tjata om att få se skräckfilm. Hon har alltid varit lite brådmogen. Jag berättade då delar av denna historia, för att försöka avskräcka henne och skjuta lite på skräckfilmsdebuten. Det fick nog tyvärr bara motsatt effekt och tjatet ökade och nu var det just Exorcisten som pekades ut specifikt. Till slut gav vi med oss, mest för att kunna få säga "Vad var det vi sade" i efterhand. Döm om min besvikelse när all rädsla uteblev. Visst, hon tyckte det var en bra film, men speciellt skrämmande tyckte hon inte den var. Antar att dagens ungdom har helt andra referensramar och att växa upp i ett hyfsat Ateistiskt hem kanske inte ger någon rädsla för varken Gud Eller Djävulen. :-)

Dock har vi numer en kärlek till skräckfilm gemensamt som kan mynna ut i just denna film.

Fear The Priest! 

Rösta på mitt bidrag!

måndag 24 december 2012

Önskelistan - Har man underbar familj, eller

Årets skörd av julklappar har verkligen varit en fullträff.
Kan inte annat än älska min familj och tacka för att dom förgyller mitt liv, denna dag och alla andra.

Grattis!! - Lemmy

Det är ju fakta, att trots att vi envisas med att fira Jesus denna dag, så var det inte då han faktiskt föddes. Jag har ingen aning om när det faktisk skall ha skett och bryr mig inte så mycket om det heller.
Däremot vet jag att en tvättäkta Rockgud faktisk såg dagens ljus för första gången den 24:e December, 1945 i Stoke On Trent, England, och det betyder mer för mig. Väldigt mycket mer.

Med andra ord, Lemmy fyller denna dag 67 år ung. För vitalare rocklegend får man väl leta efter. Hårt leverne och ständigt turnerande borde ha tagit ut sin rätt för länge sedan, men med sitt Motörhead så levereras det rock i kubik.

Allt sedan han som roddare till Jimi Hendrix äntrade rockscenen, har han aldrig lämnat den. Från The Rocking Viccars, via Sam Gopal, Hawkwind till Motörhead och ena massa andra små specialprojekt har han förgyllt rockvärlden, för att inte tala om satt standarden för en genuin Rocker.

När man kunde ha vilat sig på sina lagrar och bara rida på sitt gamla enastående material, har gruppen de senaste åren lagt i överväxeln och från Inferno plattan levererat några av gruppens bästa plattor enligt min mening.


Och även om deras spelningar sällan bjuder på jätteöverraskningar, så är deras sämsta oftast gott nog. Man vet vad man får, och det i massiv "Overkill"

Motorhead, the ultimate Overkill. Hits you lika a Bomber with the Ace of Spades and there will be No Sleep Til Hammersmith when you raise your Iron Fist.
Another Perfect Day with No Remorse as the Orgasmatron belts out the mighty Rock n' Roll. There will be No Sleep at All! From 1916 we all March or Die like the Bastards we are and  Sacrifice the Overnight Sensation of the Snake Bite Love.
When Everything Louder Than Everyone Else you know We Are Motorhead, Hammered as hell we dive into the Inferno to give the Kiss of Death. With the Motorizer we ensure that The World Is Yours.






söndag 23 december 2012

Önskelistan - Ford B-Max

Ja, det är väl inte helt utan att man skulle vilja ha en ny bil. Även om bilen i sig inte är värst rock n roll, så är låten i reklamsnutten det desto mer. Hawkwind "Master Of The Universe" det räcker för stunden.


Grattis!! - Eddie Vedder - Dave Murray


Eddie Vedder, är för mig en av de stora och han fyller idag 48 år. Jag har skrivit om honom och hans band, Pearl Jam, här flertalet gånger, bland annat om hur det fortfarande faktiskt ger psykisk smärta att bara tänka på att jag inte såg dem när dom var här senast. Inte ens det faktum att jag såg dom när dom spelade sin första Sverigespelning någonsin lyckas lindra detta. Även om det är en liten tröst.

Jag måste väl dessutom erkänna att han är den stora anledningen till att jag fick mig en Ukulele i födelsedagspresent. Först hade jag lite svårt för Eddies soloplatta "Ukulele Songs", just på grund av all Ukulele, men den växer och hans otroliga röst överskuggar allt.

Eddie är mer än bara en idol för mig i ett fan-perspektiv. Han är en man som jag ser upp till på så många andra plan. Det är svårt att förneka engagerade personer.

Dessutom har han en av världens bästa låtar på sin repertoar och i mina ögon är det just hans röst och inlevelse som gör hela låten "Society", från filmen "Into The Wild" som jag bjuder på här nedan, som han framför med en av mina favoritskådisar, Johnny Depp.



Dave Murray, en av de första gitarristerna hos Iron Maiden fyller 56 år men verkar inte riktigt mattas av. Vilket är tur det för alla er som har biljetter till sommarens konsert (era jävlar! :-))

Ett band som i mina ögon sällan har varit tråkiga, bortsett från tiden mellan Bruce Dickinson, som jag aldrig lyckats ta till mig.

Skivan Number of the Beast, ser jag som en av milstolparna inom hårdrocken.

Sett dom ett par gånger, senast med min då 12 åriga dotter, vars första riktiga konsert blev Iron Maiden med A Matter of Life and Death turnén. Kanske inte riktigt den hitkavalkad som hade behövts för att tända Maiden lågan hos henne, men det gav visst mersmak för konserter, för numer är hon den av oss i familjen som springer mest på konsert. Go Gumman!!






lördag 22 december 2012

Önskelistan - Iron Maiden vin

Vin har blivit lite av en lånkörare här i Önskelistan och gärna då med rockanknytningar. Blev därför lite paff när jag såg dessa buteljer, tänka sig att man missat dessa, för dom verkar ha funnits ett tag.

Iron Maidens egna "Eddies Evil Brew"


 Finns att hitta i Iron Maidens webshop. Skulle man dessutom kunna lägga vantarna på en Maiden vinkaraff och ett par glas till, så är man riktigt redo för att ta emot dem på kompisarenan i sommar. Då menar jag er som har biljetter förstås.























fredag 21 december 2012

Julledighet

Jaha, då var det snart dags för den otroligt lyxigt tilltagna julledigheten, antar att man får tacka Kristendomen för den åtminstone. För min egen del kommer det att innebära att jag mer eller mindre går i ide och bara njuter med familjen.

Vad det innebär för bloggen, vet jag inte. Det kan bli både och. För säkerhets skull har jag bunkrat upp med lite, framför allt dryckesrelaterat, material för Önskelistan och lite gratulationer, så det kommer att komma en del sånt i alla fall. Men eftersom det blir mycket ledighet kan det tänkas att det blir lite tid över för att både lyssna på musik och skriva, så vem vet, det kanske kommer något med lite mer substans också.

Dock har jag nu lite dåligt med recensionsmaterial, så det får i så fall bli lite vad det blir. Men det är alltid fritt fram att kontakta mig om man vill skicka något. :-)

Så, om inte annat, God Jul på er allihopa, så får vi se vart vi hamnar.

Bilden lånad från Livet som Isabell

Grattis!! Frank Zappa

72 år skulle han ha blivit idag, Frank Zappa, om inte cancern hade tagit honom. En av rockens stora ikoner, både vad det gäller musiken och hans karakteristiska utseende. Med en karriär på ungefär 30 år och med en skivproduktion på över 60 plattor är det bara att inse att det var en hårt jobbande man och multikonstnär.

Hans musik är helt otrolig, inte alltid direkt lättsmält. Till det lade han gärna en hel del galna texter, gärna med mycket sexuella anspelningar. En ren guldgruva att gräva ur.

Däremellan hann han både vara politiskt engagerad och allmänt ifrågasättande av normer. Att han inte var helt konventionell, kan man väl ana med de namn han gett sina barn. Moon Unit, Dweezil, Ahmet Emuukha Rodan och Diva Thin Muffin Pigeen.

I boken "I'm with The Band" av Pamela Des Barres, som tillhörde GTO, ett av Zappas sidoprojekt, målas ett kärleksfullt porträtt upp av familjen Zappa.


torsdag 20 december 2012

Önskelistan - Ondskefull Öl

Ännu en dryck som skulle vara roligt att prova bara för sakens skull (läs, coola namnet).
Från Lucky Bucket bryggeriet kommer "Certified Evil" som är en Ale av Belgisk stuk. Vad det är som gör den Evil? Kan vara styrkan, smaken eller priset, vad vet jag? Men som vanligt bryr sig inte mitt habegär om sådant, utan den går direkt till önskelistan utan att passera gå.

Dock vet jag vad man skall servera att äta till en öl med detta namnet, Pizza Diabolo! Men framför allt vet jag hur man serverar den..... Inferno-style!


Bild lånad från Pinterest.com

Grattis!! Peter Criss - Chris Robinson

Wikipediastulen
Peter Criss, aka The Catman från originaluppsättningen av Kiss, fyller idag 67.

Kiss kom att bli ett av mina absoluta favoritband, efter en lite skakig start. För till en början jag var hårdnackat hipster-tjurig mot deras make-up gimick helt utan att ha lyssant på dem. Men sedan satt jag och lyssnade på blandband hos en polare och då gick plötsligt "Rock and Roll All Night" på och då var det kört. Efter det släppte alla spärrarna totalt och det tog inte lång tid innan mitt pojkrum var helt tapetserat av Kiss-affischer, och då menar jag verkligen tapetserat. Och på den vägen är det.

Har sett dom ett par gånger, min första gång var på "Lick it Up" turnén, men som tur är har dom gått tillbaka till sin sminkade scenshow igen så man har fått chansen att se den med. Hade dessutom med mig dottern till Stadion för ett par år sedan.

Min största sorg vad det gäller Kiss, var att jag i ett svagt tillfälle skänkte hela affischsamlingen till en liten Kiss fanatiker som sprang omkring på Industrigatan i Mönsterås. Det som ändå var bra, var att han växte upp och blev en rejält duktig trummis i The Quill och en fortsatt bra polare.


Wikipediastulen
Chris Robinson, från Black Crowes blir idag 46, vilket visar på en synnerligt bra årgång. Svängigt och med rejält med soul för att inte snacka om vilket tryck han har i rösten. Bandet är väl inte något av mina största favoriter, men det är svårt att låta bli att sjunga med när dom sätter igång.

















onsdag 19 december 2012

Summering av 2012

Så här års är det ju läge för lite reflektioner på året som har gått. För bloggens del har detta varit året då jag trappade upp bloggandet ett snäpp, någon gång i Maj, vilket resulterat i fler besökare och en hel del sköna nya kontakter. Med andra ord, det har varit riktigt roligt. Tack allihopa!
Det har dessutom betytt att det blivit en del mer att recensera vilket även det är riktigt rolig. Tack även för det! Precis som P3 älskar jag ny musik, bara lite annan än dom, för det mesta. :-)

För om inte annat, så har det varit en vansinnigt massa bra musik och en hel del som varit beyond bra för att använda mer exotiska ordval.
Så en liten lista på de 13 (givetvis) skivor som gjort störst intryck på mig i år, helt utan någon form av inbördes rangordning. Runt dessa finns en hel uppsjö med band som bubblar och trycker på.

 Factory Brains, vilken debut. För att inte tala om live-framträdandet som förband till Rival sons

Gammal är äldst heter det ju. Tom Waits tillbaka och det med råge.




 Efter förra årets maxade platta så är Rival Sons tillbka med en otroligt stark platta. Inte lika omedelbar som den förra men den växer.

Grekiska Nightstalker har något visst. Inte årets bästa men bra nog. Otroligt charmig.
Graveyard gör det igen, vad mer kan man, eller behöver man, säga. Världsherravälde nästa!

Mamont, en ny frisk fläkt av kvalitetsrock från Sverige som knockade mig, då jag inte hade några som helst förväntningar.

 Psykbryt svingar punkens fana högt. Att man dessutom är släkt med sångaren gör ju inte saken sämre.

Witchcraft tillbaka igen med en giv som verkligen slåss om årets bästa platta.
 Dessa två plattor av Ufomammut väljer jag väl nästan att se som en. Men vilken platta det blir då. Ett riktigt mastondontverk av de konstnärliga Italienarna.
Lite ledsen att jag missade deras spelning i Oktober.




Två Amerikanska band, Venomous Maximus och Black Cowgirl, som jag upptäckte i år och som verkligen slagit mig totalt med sin sköna rock


Släppet som var så efterlängtat och dessutom inföll på min födelsedag. Year Of The Goat. Många har varit besvikna och tyckt att den inte riktigt levde upp till löftena som deras tidigare EP givit. Dock inte jag. Jag är mer än nöjd med denna episka platta.


Jag kan bara konstatera att detta varit ett bra musikår, inte minst för de Svenska banden. Nu är bara nästa problem att hinna införskaffa de, av dessa album som jag inte ännu hunnit lägga mina smutsiga fingrar på, innan nästa års godingar börjar ramla in. Får väl sättas upp på önskelistan (Hint, Hint). :-)

Så, vad har vi då att se fram emot inför nästa år? Jag måste erkänna att jag inte har blixtkoll på vad som komma skall utan tar det vartefter. Dock vet jag om ett par skivor som jag hoppas skall dyka upp nästa år och som jag redan ser fram emot. The Saint James Socitey, Supralunar, Ghost och The Quill. Vem vet, med lite tur blir det recensioner, både av dessa och förhoppningsvis många fler.

Jag ser redan fram emot ett rockande 2013, förhoppningsvis fyllt med massor av go musik!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...