onsdag 30 maj 2012

Let the Good Times Roll Del 7 - En bit av Rockhistorien - Skivan

Fortsättningen av serien Let the Good Times Roll.   

Väl hemkomna igen satte arbetet igång med alla förberedelser runt skivan. På min lott föll att skapa ett omslag.
Och jag vill härmed passa på att säga att jag inte på något sätt har med framsidan på albumet att göra, förutom själva loggan!

Det omslag som vi skickade ner till Danmark (har tyvärr ingen bild på det) bestod i grova drag av en marmorbakgrund med ordet Heroes uthugget i stenen med loggan i guld svävande lite ovanför. Enkelt och rent enligt oss, för dyrt att realisera enligt skivbolaget, som helt utan att vi fick chansen att säga något själva skapade den framsida som kom att bli.
Det var bråttom att få materialet till tryckeriet, och detta var en tid då Internet inte fanns, så att skicka fram och tillbaka, för godkännande tog sin tid. Kim påstod att han anlitat en konststudent på konstskolan i Århus och fått fram en as-skön framsida. Bilden på baksidan tar jag dock cred för.

Så här i efterhand undrar jag om inte de taffligt fastklistrade ögonen och näsan var Kims hämnd för att vi var struliga.


Dessutom när vi fick banden med den mastrade slutmixningen, så kände vi inte igen mycket. Det visade sig att Kim tyckte att ljudet var lite för rått, så man hade mixat lite till på egen hand i Krajbjerg för att kommersialisera ljudet en aning.

Vi var dock mäktigt stolta när vi äntligen hade plattan i vår hand. Särskilt jag som fick ett tack på skivan och fick äran att stå med som delad upphovsman till låten Bring Me a Hero, vilket i sin tur resulterade stora pengar från STIM, då låten spelades en del på lokalradion. 8 kr har jag för mig bestämt att det blev.

Bums Records bjöd dessutom in till stor releasefest, som hölls på en färja mellan Sverige och Danmark. När man hörde Kim gå på om denna tillställning så lät det som om han hyrt en hel färja som skulle vara proppad med branschfolk och fri dricka och mat. Så vi packade ihop oss ett gäng i en buss och for ner för att stråla i glansen. Dock visade det sig, när vi med andan i halsen i sista sekund han ombord, att vi först och främst delade releaseparty med Göteborgs bandet Frozen Eyes, vilket var helt ok. Dock kunde åtminstone inte jag urskilja något branschfolk bland alla vanliga passagerare som turade. Den enda riktiga behållningen på den resan var väl att vi bytte plattor med det andra bandet.
Frozen Eyes
Strax efter denna tillställning så dog det som var kvar av samarbetet med Bums och med facit i hand och med de historier vi hört från andra band, kan man väl dra slutsatsen att det bolaget var på gränsen till lurendrejeri även om det fanns en viss vilja att lyckas. Mastertaperna finns kvar i Danmark om dom fortfarande existerar, och det är inte helt otroligt att Kim fortfarande äger rätten till musiken. Jag vet att vi försökte få loss banden och rättigheterna vid flera tillfällen, för att kunna göra något med det på egen hand, när det visade sig att det inte fanns någon backning från bolaget när man skrapade på fernissan. Framför allt existerade inte det distributionsnät som man skröt om som sitt stora trumfkort.

Det som blev kvar var det minimimantal skivor som kontraktet dikterade som vi fick själva för att sälja, distribuera på egen hand. Hur mycket grabbarna skuldsatte sig för detta i slutänden kommer jag inte ihåg.

måndag 28 maj 2012

Rock Vin - Continued

Helgen har spenderats till viss del inmundigande lite promovin, vilket alltid är roligt. Denna gång är det Sweden Rocks festivalvin som man tagit fram tillsammans med Åkessons som hamnar i gommen. Årets skörd ger oss en röd Shiraz och ett vitt Chenin Blanc.

Båda i praktisk festivalförpackning, dvs. plastflaska. Priset år jämfört med andra rockvin väldigt resonabelt och båda flaskorna ligger på 69 kronor st. Lite synd dock att det är ett beställningsvin, vilket gör att man inte direkt kan gå och spontanköpa sig en flaska.

Så här presenteras vinerna från leverantören:
Sweden Rock Festival Edition Shiraz är ett medelfylligt fruktigt rödvin med jordgubbstoner och liten örtighet.
Sweden Rock Festival Edition Chenin Blanc är ett fruktigt vitt vin med äppeltoner och inslag av tropisk frukt.
Jag tänker väl inte direkt bråka med dessa beskrivningar utan bara späda på med mina egna reflektioner.

Då jag inte riktigt kan se detta som en kamp mellan flaskorna får jag försöka anpassa mitt tidigare recensionsrecept efter omständigheterna.

Utseende/Coolhetsfaktor
Plastflaskor känns lite mindre exklusivt men är desto mer praktiskt under festivaler/picknicks då de är lätta att bära och inte kan bli till ett vasst föremål om de råkar falla till marken. Etiketten är något anonym, men har man en bild med Jimmy Page liknade pose på den så ökar givetvis ballehetsindikatorn. Sweden Rock Festival har ju dessutom blivit lite av en institution i Sverige med tillhörande nostalgifaktor.

Priset
69 kronor, ett i sammanhang ytterst modest pris. Alla andra rockviner jag vet om klockar in på dryga hundralappen. Priset är därmed lite passande för just festival. Har man hostat upp slantar för biljett och camping så kan man behöva lite budget på drickat.

Smak
Den röda Shirazen är vid första anblicken något blek i färgen och som man själva säger medelfylligt, vilket gör det ganska lättdrucket för sig själv. Som min svärmor uttryckte det "det smakar sommar!"

Det vita alternativet är jag väl egentligen inte rätt man att bedöma, då vita viner inte riktigt ingår i min normala diet. Men det är lätt och och svalt (åtminstone sprunget ur in kyl) med en fräsch citrus touch med en viss smörighet.

Trovärdighet
Normalt skulle jag säga att öl är det som gäller i rocksammanhang allmänt och festivaler i synnerhet, men eftersom vin verkar arbeta sig in i rockvärlden med en väldig beslutsamhet, så står det väl inte på länge förrän det är lika obligatoriskt som urtvättade jeans och skinnpaj. När dessutom ett band så otroligt långt från finrummen som Motörhead lånat ut sitt varumärke till egen vinetikett så får man väl se det som ett naturligt inslag numer. 

Nostalgin
Nostalgifaktorn tror jag kan vara stor året om, även om den säkert kan nå episka höjder just runt festivalen. Men då jag aldrig  haft tillfälle att besöka festivalen själv, trots många bra band genom åren, så kan jag inte annat än gissa.

MatchVinnare:
Som sagt, inte riktigt en tävling. Men det finns en faktor som som särskiljer dessa två viner åt lite mer än annat, sett ur ett festivalsammanhang. Kyla. Har man möjlighet att hålla det vita vinet på en schysst låg temperatur så kan jag se mig själv sitta utanför ett tält i solskenet och sörpla det vita vinet.

Om man inte har kylmöjligheter, eller helt enkelt som jag föredrar rött vin, så är det röda det självklara valet.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga att båda vinerna är väldigt lättdruckna även om inget av dem ger någon riktig aha-upplevelse, men tillsammans med sitt låga pris, så är det ett jättebra alternativ till festivalsommaren eller picknick i solskenet. 

söndag 27 maj 2012

Let the Good Times Roll Del 6 - En bit av Rockhistorien - Mixningen

Fortsättningen av serien Let the Good Times Roll.  

Efter att inspelandet gjorts i Krajbjerg, blev det snart dags att återvända till den röda korvens och den ljumna ölens förlovade land för att mixa. Mixningen skulle ske i Köpenhamn och då närmare i Blöndal Studio.

Denna gång kunde inte alla följa med så det blev jag, Ubbe och Dannesäter som satte av mot den Danska huvudstaden. Väl framme inkvarterades vi på ännu ett loft i närheten av studion. Loftet kostade oss inget att bo på vilket var tur eftersom vi hade en något ansträngd budget och hade aldrig löst att bo på hotell de 5 dagar som var planerat för mixningen.
Gatuvy från Århus 

Bristen på pengar hjälpte dock till att vi hade lite lättare att låta bli partajandet. Arbetet fortskred väl och vi såg för det mesta inte till Kim som mest höll sig i Århus. Vi fick en del tid att springa runt i Köpenhamn också, vilket var skönt som omväxling.

Efter ett par trevliga dagar dök Kim upp (det var en Söndag vill jag minnas, för det var inte så mycket folk ute i svängen den kvällen) och bjöd ut oss på ett av Köpenhamns innedisco. För att komma lite i form hade vi tidigare varit nere på centralstationen och köpt ut billigt vitt vin som vi stod och halsade i oss i en portuppgång medan vi väntade på Kim. Han borde ha fått onda aningar om vart det barkade iväg när Dannesäter bryskt propsade (läs tvingade) på att han skulle dricka sin beskärda del av vinet han med. Men det var nog så helt enkelt att Kim såg pengar hägra framför sig, då han trodde att vi skulle ha med oss en större summa som delbetalning för skivan till honom.

Mulle, Jolle och Kim i PUK-studion

Det var dock en bra stund och många bjudöl innan han förstod att inga pengar fanns med i bagaget, vilket gjorde att det blev lite av finsk stämning där i den Danska huvudstaden. Så kvällen fortskred med ganska hårda tillmälen och när Ubbe somnade vid bordet fick Kim nog och stack, med löften om att vi skulle skicka pengarna så fort vi kom hem till Sverige. Vilket skedde, i ett vadderat kuvert.

Men kvällen var ju ung och eftersom det inte var många dagar kvar fick för oss att nu skulle vi sätta sprätt på våra sista stålar genom att gå på strippklubb, för det fick man tydligen inte missa i Köpenhamn. Efter en taxifärd till vad som skulle vara stadens bästa strippklubb. Dock fick vi nobben direkt i dörren, inte för att vi var packade utan för att jag hade träningsbyxor (då uteliv inte stod på menyn för resan egentligen, så reste vi med väldigt lätt packning, vilket gjorde att jag inte hade med några jeans) på mig och det gick inte för sig, för detta var minsann ett respektabelt ställe.

Detta till trots hade vi gett oss fasiken på att nu skulle vi på strippklubb, så vi tog oss tillbaka till Centralstationen, där jag haffade en halvsuspekt lirare på "Kristiania-cykel" och erbjöd honom 100 spänn om han bytte brallor med mig. Efter lite övertalning gick han med på det hela och jag fick överta hans något för små, skitiga Jeans. Sedan bar det av till klubben igen. Denna gången gick det bättre, antagligen för att det var en långsam natt för haket.

250 spänn i kassan per skalle och vi kunde stega in i paradiset. Ett par trötta strippor åmade sig på scenen och vi han knappt sätta oss ner vid scenkanten innan de falna damerna började cirkulera och ville bli bjudna på champagne. Dock var vi tvungna att artigt avstå för vi hade nu bara råd med varsin, av vad som kan ha varit våra livs dyraste öl. Jag är dessutom osäker om vi ens han dricka ur dessa innan vi blev utslängda på gatan. Tydligen hade vi somnat vid bordet alla 3 och på denna inrättning ansågs det tydligen inte vara så man visade sin uppskattning för den påkostade showen och damerna.

Därefter var det någon dag kvar till mixning och så var det stora Danska äventyret i stort sett till ända. På det stora hela var vi väldigt nöjda, både med mixningen och besöket i Köpenhamn.




onsdag 23 maj 2012

Let the Good Times Roll Del 5 - En bit av Rockhistorien - Hemresan

Fortsättningen av serien Let the Good Times Roll. 

Här uppstår nästa problem. Överfarten är 4 timmar. I restaurangen serveras det smörgåsbord. Till smörgåsbord måste man dricka nubbe och öl. Så resonerade vi tydligen alla, för vips stod vi allihopa lite skönt pruttfulla och Halmstadshamnen närmade sig med rasande hastighet och vi hade en bil med släpvagn att ta iland på Svenskt territorium där det vimlar av tullare och andra rättfärdiga tjänstemän som kanske inte riktigt förstår att det faktiskt bara var ett litet misstag och inte alls meningen att alla blivit på lyset.
Man blir trött av Öl

Vi behövde med andra ord en chaufför som åtminstone kunde köra av bilen från färjan och ta oss ut från färjeområdet. Efter febrilt letande, mer eller mindre kidnappade vi en Holländsk kille som mot allt förmodande var nykter och hade körkort. Det var dock ett litet problem, som han valde att delge oss i kön till tull/passkontrollen. Hans pass fans hos hans flickvän som var med resten av deras resesällskap.
Dannesäter, Mulle och Kurt i Studion

Holländaren anmodades att låta oss sköta snacket och på något underligt vis lyckades vi dels smuggla in den "papperslöse" holländaren, men även få tillåtelse att parkera bilen och släpan med instrument i ett av tullens garage. Sweet! Detta innebar ju dessutom att festandet kunde fortsätta i Halmstad. Så efter att vinkat av vår tillfällige chaufför så styrde vi kosan mot närmaste öppna hak och hamnade på något Disco mitt i Halmstad.

Efter mycket öl och en del tumult med delar av lokalbefolkningen, som slutade med ett mindre handgemäng på gatan, så kom vi i vanlig god oordning ifrån varandra.
Avlutningen på natten för min, Mulle och Dannesäters del blev några timmars sömn högst upp i en trappuppgång i Halmstad. Eftersom det nu var Måndag var det givetvis folk som tvunget skulle gå upp tidigt och gå till jobbet, som dessutom inte var riktigt förberedda på att hitta 3 söndersupna hårdrockare i sin trapp, vilket resulterade i att vi fick brysk väckning (särskilt Dannesäter som vägrade vakna) och hjälp ut från trappen av den lokala polismakten.

På något sätt lyckades vi till slut samla ihop oss och hitta tillbaka till bilen för vidare färd hemåt.

Eurovision Song Contest 2012

Många säger att ironin är en död humorform men efter att ha slölyssnade på första semin i Eurovision Song Contest 2012 igår så kan man bara konstatera att den lever och frodas trots att Killinggänget lagt sina ironihattar på hyllan. För stora delar av bidragen måste väl ändå ha skickats med stor ironi i baktanke?

Jag menar, många av låtarna hade mer än väl platsat på gamla Spermaharen med bravur.
Särskilt som man numer gärna gör låtar, helt eller delvis, på Engelska med ett uttal som skulle få Morgan och Ola-Conny att framstå som lingvister. Jag vet, det är inga skyldigheter att vara duktig på Engelska, men på den här nivån borde man försöka anstränga sig lite. Där lyckades Schweiz verkligen utmärka sig lite extra. Kunde helt enkelt inte koncentrera mig på annat än det usla uttalet i deras Engelska.



Det var ju ändå skönt att man äntligen fick in lite djupare budskap och kvalitet i tävlingen från Österike.


Det är extra Ironiskt att det år vi faktiskt lyckats få fram en bra låt till tävlingen, så är motståndet i  mångt och mycket så uselt att till och med Andreas Johnsson skulle kunna få en hyfsad placering. Just nu ser det ut som det största hotet mot Loreen är ett gäng gamla Ryska tanter, och det är inte för att deras låt är så bra som dom är ett hot, utan enbart för att gamla gummor verkar hett i Europa...

måndag 21 maj 2012

Jag erkänner...



Okej, dags för ett erkännande! Jag har en hobby, bortanför denna bloggs horisont, som stundtals stjäl min tid.

Det är den ganska traditionellt ocoola syssla som normalt mest förknippas med gamla gubbar med en fäbless för moraknivar. :-) nämligen träsnideri.

Kombinerar man den dock med andra intressens som har lite högre ballhetsfaktor som rockmusik kan resultatet bli som denna bas jag ikväll färdigställ till min gode vän Robert Triches som tidigare spelade bas i The Quill.








Lite mer arbeten kan man hitta på min ganska statiska hemsida I Got Wood

lördag 19 maj 2012

Let the Good Times Roll Del 4 - En bit av Rockhistorien - Albumdags

Här fortsätter serien Let the Good Times Roll.

En tidig sommarmorgon så samlades vi utanför Roxy och packade bil och släpvagn för färd mot Danmark.

Efter en del tjat hade den då 17-årige Jolle Atlagic, från The Quil (dom hette så då), accepterat att hjälpa till med trummandet på skivan.

För ovanlighetens skull blev resan mot Danmark ganska händelselös och vi kom fram till studion i Krajbjerg strax utan för Århus utan några problem.

Lars, Mulle, Jolle, Ubbe och P-son flankerade av Kurt Lassen och Kim Meinert Pedersen.

En vecka var vikt till inspelning. Vi bodde i ett sovloft ovanför studion. Dagarna i Krajbjerg förflöt ganska lugnt, med att vi vaknade runt lunch, gick ner på byn och köpte bröd hos bagaren, nybakad leverpastej hos slaktaren och den pilsner som behövdes för dagen/nattens inspelning.

Vid 13-14 snåret om dagarna dök Kurt upp och vi körde igång inspelningarna som höll på långt in på småtimmarna. Mesta materialet var redan skrivet, men ett par låtar kom till på sena nätter i studion.

Jolle provar nytt trumset i Århus
Veckan i studion förflöt utan större händelser, med vissa undantag. Arbetet med skivan fortskred otroligt bra och stämningen var på topp. En kväll när vi just startat arbetet, kom Kim in i studion och sade till oss att samlas ute i hans buss.

Väl inne i bussen satte han iväg mot Randers hållet. Han hade fått en påringning från en kompis, som råkade vara chefsljudtekniker, Peter Iversen (numer ägare) på PUK-Studion utanför Randers, en av världens mest välrenommerade studios med en otrolig klientlista. Det visade sig att man där höll på med inspelningen  av Gary Moores senaste album, men att Gary bestämt sig för att ta lite ledigt och åka hem till Irland en sväng. Därmed stod studio 1 tom, men var redan betald. Sagt och gjort, vi for dit med banden från inspelningen av låten Runaway för att mixa den.

Framme vid PUK, tog Kim och Peter Iversen över och började mixa, medan vi mest var tagna över att vara i PUK studion överhuvudtaget. I efterhand kan man nog säga att bandet inte blev helt nöjda med den mixningen som gjordes den natten, men skivbolaget propsade på att bara ha med en låt mixad i PUK, var en fjäder i hatten och eftersom vi faktiskt inte lagt oss i jobbet på plats, så var det inte riktigt läge att bråka.


Inspelningarna fortsatte i "hemma"studion endast avbrutna av att vi hade en ledig kväll, när vi passade på att fira Jolles 18-årsdag med ett ohemult intag av Tequila knack inne i Århus.

Sista kvällen innan vi skulle packa ihop oss för vidare färd hemåt, så tyckte jag och Dannesäter att vi hade varit duktiga nog för att ge oss ut på lite bus och eftersom det var Lördag så var det ju nästan obligatoriskt att festa. Dom andra var trötta och ville inte följa med, men vi hade ett litet mål. På vägen till PUK-studion hade Kim pekat ut ett hus i obygden som skulle vara en strippklubb, detta var tvunget att undersökas in the name of Rock n Roll. Dock när vi kom fram till huset så var det släckt och igenbommat, så vi tänkte att vi fortsätter in mot Randers.

Det visade sig vara ett lyckat beslut. Redan när vi körde in mot Randers så såg vi en lång pub-gata med massor med hak längsmed och partajande folk som fyllde hela gatan. Efter en snabb parkering så tog vi oss an detta party mecka och hamnade snart på en liten skön krog som visade sig vara ett stamhak för traktens bikers och den lokala Hells Angels klubben i synnerhet. Det blev en fantastisk kväll av barhoppande och drickande.

På morgonen för avfärden, när vi kom ut för att koppla på släpkärran, visade det sig att lyset var glömt på bilen och då var givetvis batteriet dött. Normalt inga problem om man har en manuell bil eller befinner sig i civilisation. Skivbolagets buss hade 24 volts system, så att koppla ström därifrån gick bort.
För att kunna "springa" igång en automat bil, krävs att man kommer upp i minst 30 km i timmen innan det går att lura i en växel. Kim kom på lösningen. han gick in och ringde en grannbonde med traktor.

När traktorn närmade sig sade han åt oss att vi skulle hålla oss lite åt sidan för killen som körde var blind. Vi trodde att han skojade. Men det visade sig att det var sant. Killen som körde hade som Söndagsnöje att köra traktor med sin uråldrige far uppflugen på en av traktorns stänkskärmar, skrikande instruktioner om hur han skulle styra. Detta givetvis på grötigaste Danska, så man inser ju svårighetsgraden.

Med denna information, var det ingen som ville sitta i bilen när den skulle dras igång, men lotten föll på Dannesäter. Tro det eller ej, efter en stund var bilen igång igen och vi kunde rejält försenade sätta vår kurs mot färjan i Grenå.



onsdag 16 maj 2012

Dagens Musiktips - The Black Belles

Snubblade över denna video under lite allmänt slösurfande och kan inte annat än älska den. The Black Belles består av 4 tjejer från USA med ett sound som påminner om White Stripes, därför är det kanske inte helt förvånande att man hittar dom på samma skivbolag.

tisdag 15 maj 2012

Let the Good Times Roll Del 3 - En bit av Rockhistorien - Skivkontrakt

Här fortsätter serien Let the Good Times Roll. Jag kommer även att öka publiceringstakten, så se till att hålla koll på sidan om du tycker det är intressant.

Efter att ha skickat runt singeln till höger och vänster, upp och ner, så föll det sig som så att vi fick napp. Det första bolaget som hörde av sig var Ebony Records. Det dom erbjöd var att ha med en låt på en samlingsplatta.

Under den här tiden var det ett annat band med polare från Oskarshamn, Boom Shanker Group, som hade blivit kontaktade av ett litet Danskt bolag, Bums Records.



Dom fick strax ett kontrakt på ett album. Så vi tog också kontakt med danskarna och skickade ner material till dem. Det tog inte lång tid innan det visade sig att dom var intresserade och efter att jag suttit i en del telefonsamtal med skivbolagsdirektören, Kim Meinert Pedersen, så återkom Bums med att dom ville träffa bandet och diskutera möjligt kontrakt till en LP.

Så ganska snart satt grabbarna i en bil på väg till skivbolagskontoret i Århus för att träffa bolaget. Själv kunde jag inte följa med denna rundan. Dagen efter mötet skulle varit så fick jag ett ilsket samtal från Kim som gapade och skrek om att något jävla kontrakt kunde vi glömma.


Det visade sig att en av våra favoritsysselsättningar förutom musiken hade satt sina käppar i hjulet, nämligen partajandet. Den 4 timmar långa färjeöverfarten hade visat sig förödande (inte bara denna gång). Grabbarna hade börjat hinka öl och när Kim mötte upp dom med sin buss på danska sidan var dom riktig bladiga. Dessutom hade man handlat på sig en del taxfree, så i bussresan in mot Århus hade festandet fortsatt.

Väl framme vid skivbolagskontoret hade grabbarna försökt hålla ett någorlunda seriöst möte, men det hade urartat och slutat med att någon somnade vid bordet och någon lyckades hota Kim med stryk (eftersom man inte riktigt gillade förutsättningarna för dealen). Därefter hade bandet försvunnit ut i Århusnatten för vidare festande. Givetvis kom de ifrån varandra under natten, men efter en del stökande från somliga, dels i en porrbutik och dels lite allmän fylla (en historia i sig) så sammanstrålade 3 av dem i olika celler på polishuset, resterande 2 sov i skivbolagets buss (har jag för mig). Den enda dom visste om i Danmark som kunde hjälpa dom var givetvis Kim, som fick komma och hämta ut dom från häktet dagen efter. Han såg till att de hamnade på färjan hem men ville aldrig se dem igen.

Eftersom det ändå var inspelning av ett helt eget album i potten, så beslutade vi oss för att det var dags för lite "major sucking up", så jag fick i uppdrag att försöka släta ut det hela med Bums i Danmark. Då man fått chansen att lugna ner sig lite även på den sidan så var det faktiskt inte så svårt att göra, vilket resulterade i ett kontrakt även från dem, dock med tillägget att bandet aldrig fick komma på egen hand, utan att jag skulle vara med som en dadda varje gång och hålla dom i schack (som om det skulle hjälpa :-)).

Även om det danska kontraktet bestod i att bandet självfinansierade skivan, så kändes det mer lockande med en hel LP än  att bara vara en låt på en samlingsskiva, det Bums lockade med från sin sida var att man skulle ha väldigt bra distributionskanaler över hela Europa. Så kontraktet med Bums skrevs på. Dock blev allt strulande och festande för mycket för trummisen Roger som försvann ut ur bilden strax innan det var dags för att ge sig av till Danmark.


måndag 14 maj 2012

Tillbaka i fållan

Som jag tidigare skrivit, så har Robert Robert Triches valt att lämna The Quill. Ännu en gång, tack för den här tiden, det var en ynnest att få lära känna dig. Ps. Basen är snart klar... :-)

Så, vem tar hans plats då? Som det ser ut nu, så är det den gamla vapendragaren Roger Nilsson som spelade med bandet under åren 1993 – 2005 som nu kommer att hantera basen igen, efter att ha spelat med bland annat Spiritual Beggars och Arch Enemy i mellantiden.

Bild från Kalmar i helgen. Tack för lånet Jolle.


Det är inte 100% bekräftat om detta är ett permanent återvändande, men då man håller på att repa för ny platta för fullt så är det inte helt omöjligt. Hur eller hur...

Välkommen tillbaka Roger!!!

fredag 11 maj 2012

Underbar kväll

Inte nog med att det är Fredag, vilket är gott i sig, men denna kväll har varit ett alltför sällsynt tillfälle för lite spring på stan med min kära fru.

Denna vecka inföll 20-årsdagen sedan vi träffades och i kväll tog vi en skön liten runda i ett för det mesta soligt Stockholm. Vi möttes upp vid Limerick, för ett par Guinness,  innan vi promenerade vidare förbi en annan pub vid Odenplan (Kilkenny denna gång) mot vårt slutmål Fondueboden på Vanadisvägen.

En flaska vin att dela på tillsammans med en otroligt god köttfondue med Toblerone fondue som efterrätt, allt inramat i en rustik atmosfär som faktiskt andas lite Schweiz och väldigt trevlig personal. En klar rekommendation!

Sedan hem för ett avslappnat bad med levande ljus och en iskall i handen. Livet kunde ha varit värre.

Inget nytt under solen

Black/Death Metal, Corpse Paint och teatraliska framträdanden kanske man inte riktigt förväntade sig på sena 70-talet. Men här har vi ett klipp med Richar Pryor från hans show från 1977 där han uppträder som frontfigur för bandet Black Death.

Verkar som om Ghosts Nameless Ghouls var i branchen redan då, eller om det rör sig om förfäder? :-)



Via: Cherry Bombed

(Day and) Night of The Demon

Jag vill passa på att tacka köpcentret Stinsen för att ha infört det förhatliga parkeringsskiva systemet!!

Ja, jag vet att det var fel av mig att för en gångs skull glömma lägga upp den förbannade parkeringsskivan i rutan när jag stressade in för att handla lite snabb kvällsmat på vägen hem. Så nu fick jag chansen att lägga till 450:- spänn till kassakvittot för min korta parkering.

Som om inte det var nog väcktes frugan och jag av en rejäl smäll kl 04:00 i natt när vår älskade Demon huvud i massiv lera lossnade från väggen ovanför sovrumsdörren och slogs i miljoner bitar mot golvet. Hoppas att det går att laga, så vi får tillbaka vår sovrumsväktare.

onsdag 9 maj 2012

Let the Good Times Roll Del 2 - En bit av Rockhistorien - N.J.B.

Här fortsätter serien Let the Good Times Roll. Här hittar du del 1.

Ett av banden som tilltalade lite extra i trakten och som brukade uppträda på Oknöfestivalen var N.J.B. Av outgrundliga anledningar (musikintresse och att en nära polare var bror till ena gitarristen kan ha haft med saken att göra..)  så kom jag bli deras alltiallo. Som alltiallo höll jag på med allt från att Rodda till att leka manager och däremellan pyssla med ljud, ljus, partaj och pyroteknik.

Dom startade som Night Jamming Band. Dom spelade bluesbaserad boogie/hårdrock och bestod till största delen av bikers, så det var alltid en skön mix av motorcyklar och bärs i deras kölvatten. De hade en en perfekt replokal (utom på vintern när den frös) i den gamla nedlagda biografen Roxy, vilket gjorde att det alltid fanns plats för lite trevliga sammankomster. 

Night Jamming Band


Första laguppställningen bestod av
Stefan "Mulle" Johansson - Gitarr
Peter "P-son" Andersson - Gitarr
Tomas "Idi" Idebrant - Trummor
Ulf Malm - Bas
Leffe Malm - Sång

Mitt första engagemang var egentligen när jag lyckades tjata till att en ljudtekniker på festivalen bandade deras framträdande 1984. Denna sättningen gjorde mig veterligen endast en Demo kassett som spelades in i Klippan i Skåne.
Demo - Night Jamming Band (lyssna här)
Big Wheels
Cheating Lady
The Man That I Am
Why
Jag tror sedan att det var i samband med att Idebrant gick vidare till Mönsterås Bluesband som bröderna Malm beslutade sig för att lämna bandet. Denna tid i bandets historia är lite luddig då jag inte var med i svängarna riktigt. Men i den vevan tog man in lite nya förmågor och sadlade om och började spela mer klassisk hårdrock/Metal. Namnet kortades dessutom ner till N.J.B.

Nya laget N.J.B. Mk I:
N.J.B. Mk I
 Arild "Aron" Karlsson - Sång
Magnus Halkjaer - Trummor
Stefan "Mulle" Johansson - Gitarr
Peter "P-son" Andersson - Gitarr
Lars Dannsäter - Bas

 
 Det var i den här vevan som jag började bli inblandad mer på allvar. Mestadels som roddare, men även utanför själva bandet då vi helt enkelt blev polare i allmänhet. Strax efter produktionen av demon som nämns i artikeln valde Aron och Halkjaer att kliva av, tror Halkjaer lade trumpinnarna på hyllan och Aron ville åt det lite hårdare hållet.

Den demon bestod av låtarna (Både versioner med Aron och Ubbe kan avnjutas här)
Cant You See
Set me Free
Tell Me Why
The End

Ny sångare hittades i Urban Henriksson från Målilla och på trummor Roger Gustafsson från Högsby. Ubbe fick ganska snabbt gå in i studion och lägga sin sång på den tidigare demokassetten och det är väl detta som får kallas den klassiska N.J.B. uppsättningen och karusellen började snurra på lite mer flitigt. Det spelades mycket runt om i Smålandstrakten.   

N.J.B. Mk II


Det blev även dags för den obligatoriska egenproducerade singeln och 1986 begav vi oss till Metrocord studion i Nybro för att spela in 2 låtar. Kvällen som vi kom hem från studion med demon till singeln, är ett datum som jag tyvärr är ganska säker på, 27 september 1986. Att jag vet detta med säkerhet är att när vi efteråt satt vi och festade, i vanlig god ordning, stod en radio på i bakgrunden och under nyhetssändningarna fick vi höra att Cliff Burton just dött i en trafikolycka i Dörarp.

Dock blev singeln riktigt lyckad och sålde bra, men vem skulle tro något annat med ett sådant snyggt omslag. :-) Just den bilden kan jag inte ta åt mig äran för, dock måste jag ta på mig ansvaret för loggan.




I Oktober hade vi i alla fall singeln i våra händer och den såldes lokalt i en del butiker och under spelningar. Så här i efterhand så blir man lite fundersam över hur rocksverige fungerade vad det gäller scenklädsel om man jämför med bilderna på bandet i civila kläder...


















En annan aktivitet som fungerade ganska bra lokalt, var när man ställde upp i den då rådande musiktävlingen över alla andra, Rock-SM. Två gånger ställde bandet upp och gick vidare från den lokala uttagningen. 1988 var det med cover på Sugar, Sugar och den egna låten Runaway i bagaget som man tog sig vidare. Dock gick det inte hela vägen efter deltävlingarna, men det var kul tävlingar, så långt det varade.  



tisdag 8 maj 2012

Dagens Musiktips - Halestorm

Hade tänkt ta det här vid ett senare tillfälle, men då Livenation idag meddelade att Halestorm kommer till Sverige och spelar i höst (17:e Oktober), samtidigt som det alltid är läge för att pusha lite extra för band innehållandes kvinnor med attityd och talang så tänkte jag att det är på plats att presentera Halestorm.



måndag 7 maj 2012

Dagens Musiktips - Castle

När kvinnofrontad rock alltsomoftast hamnar i Nightwish utslätade och opersonliga fälla är det skönt att upptäcka ett band som Casle. Skönt och rivigt helt enkelt.

fredag 4 maj 2012

Dagens Musiktips - Year of The Goat

Som om inte Year of the Goats EP Lucem Ferre redan gett svår mersmak inför det kommande albumsläppet senare i sommar, så släpper man nu singeln This Will Be Mine, som ökar begäret till ren och skär abstinens.

Bilden lånad från headbang-blog

Lyssna, njut och förbered er på att de ljusa magiska sommarnätterna kommer att kantas av ett underbart mörkt vemod tillsammans med Year Of The Goat.

torsdag 3 maj 2012

Nostalgiträsket - Warlord

Har grävt lite i Nostalgiträsket igen och hamnat i ett dike som jag delar med Joakim Cans, nämligen det osannolika kultbandet Warlord från USA.

1980 bildades gruppen och man släppte under årens lopp en mini-LP Deliver Us (1983) och underbara...And The Cannons Of Destruction Have Begun (1984). Efter en återförening släpptes 2002 Rising Out of The Ashes med Joakim Cans från Hammerfall på sång.

Warlord har genom åren gått igenom ett antal olika bandmedlemmar som man dolt bakom scennamn som 'Destroyer', 'Thunderchild', ' och 'Sentinel´. Alla sångare har haft namnet Damien King (I-III) utom Cans som fick behålla sitt eget namn. 

Trots att gruppen höll på i ett antal år och rönte en del framgångar lyckades man aldrig spela Live förrän vid en återförening vid Wacken 1997 med bland annat  Joakim Cans. Dock gjorde man en "live" video inspelning av sitt album utan publik och det är en del av den jag kommer att bjuda er på här.



Samt ett spår från plattan från 2002 med Cans på sång.

onsdag 2 maj 2012

Let the Good Times Roll Del 1 - En bit av Rockhistorien - Oknöfestivalen

I ett tidigare inlägg nostalgitrippade jag lite runt min del av musiklivet i Mönsterås trakten under 80-talet. Tänkte att det kanske är dags att försöka utveckla det hela lite. Ni får förlåta om årtal och detaljer blir lite flytande, för så var stora delar av mitt 80-tal, just flytande. :-)

I mina soliga barndomsminnen från Oknö har Kaffetorpet, längst ut på ön, alltid varit väldigt central. På Kaffetorpet har det så länge jag kan minnas funnits en lite scen, där man bland annat hade allsång, ledd av den i trakten legendariske Bocke Krontzell, en gång i veckan under sommarmånaderna. De lokala knuttarna slog med jämna intervall upp sina tält där, vilket borgade för roliga fester. Men framför allt var det hemvisten för dagens ämne, en allt för tidigt insomnade Oknöfestivalen.

Oknöfestivalen var det stora startskottet, förutom ett allmänt musikintresse, för att driva in mig i musikens förtrollade värld, trots att jag själv aldrig kunnat spela mer än de första stroferna i Smoke on The Waters. Den blev helt enkelt ett naturligt ställe att hänga på då familjen hade sommarstuga inom hörhåll, vilket var praktiskt, dels för att man hörde när allt började, men även som partycentral.  

Festivalen har funnits i olika skepnader. I musikföreningen Levande Musiks regi startade den under tidiga 80-talet som mindre tillställningar ute vid Kaffetorpet på Oknö i Mönsterås. Jag vet inte riktigt när Levande Musik försvann ur bilden, men i mitten av 80-talet bildades i stället föreningen Rock Ringen som sedan anordnade festivalen mellan 86-92.




Kaffetorpsområdet med sin scen kompletterades till en början på klassiskt manér med lastbilsflak för få tillräckligt med utrymme, för att någon gång under 80-talet få en egen dedikerad lite större scen med inhägnad uppbyggt. Upplägget var att låta lokala band spela och toppa med något eller några större band.

Några lokala celebriteter som passerat tiljorna här på Kaffetorpet:
Night Jammin Band, sedemera N.J.B. (Här finns det en Liveupptagning från festivalen -84 på Heavy Metal Rarities)
The Quill
Mönsterås Blues Band
Bruzet
Purple Haze
Återtåg
mfl,

Inresta akter kan nämnas:
"Kråkan"
Dalton
Jerusalem
Silver Mountain
Mikael Wihe
Jacob Hellman
Niels Jensen
även här mfl.

Det är ganska många i Mönsteråstrakten som ser tillbaka på den lilla festivalen med stor nostalgi. Trots att den mig veterligen aldrig hade direkt många betalande besökare och såg sig frånåkt av den i sammanhanget nya festivalen i Hultsfred.

Här kommer ett citat från Kråkan efter att ha spelat där 1980-81, lite osäker på exakt årtal, men det var en otroligt bra spelning.

Åke “Kråkan” Nilsson
Festivaler var nästan roligast att spela på. Jag minns när vi skulle spela på en festival i närheten av Oskarshamn. Vi åkte och åkte långt in i urskogen och trodde nästan inte våra ögon när vi kom fram. Mitt ute i bushen i en glänta stod det några långtradarsläp som fungerade som scener. Publiken bestod av grottmänniskor, åtminstone som vi såg det. Det var mestadels knuttar och raggare. Herregud, tänkte vi, vad har vi hamnat i? Jag stod och lyssnade på bandet som spelade innan oss, medans killarna plockade upp grejerna. De var riktigt bra, men publiken verkade halvintresserad och gick mest omkring. Det får bära eller brista, resonerade vi och drog igång. Till vår stora förvåning fick vi samma gehör som i Rålambshovsparken. Det räckte med en låt så började folk samlas framför scen. Efter halva setet var det packat. Responsen var enorm, det var så tätt med folk att jag hade obehindrat kunnat gå rakt ut och ändå vara i höjd med scen.
För den nostalgiskt lagde, eller den som skulle vilja starta något liknande igen, står scenerna kvar på kaffetorpet/Oknö. :-)

Här ett lösryckt klipp med Bluesfeeling från festivalen 1990 från Calle Engströms (Mönsterås blues band) facebook-sida. Det är bara att erkänna, killen med den vita T-shirten och hockeyfrillan är jag. :-) 



Så, som sammanfattning, är det synd om Mönsterås för att festivalen dog ut? Både ja och nej.
Ja, för att det var en underbar tillställning för musikintresserade och band i trakten.
Nej, för nu har man i stället Mönsterås Blues & Roots  Festival, som siktar högre än att bara roa de närmast sörjande.

Mer detaljer om själva festivalen kan man hitta här på den eminenta Mönsteråsbloggen som har ett digert arkiv med urklipp om Oknöfestivalen.


Referenser:
FaceBook bekanta 
Mönsteråsbloggen
Heavy Metal Rarities


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...