måndag 31 mars 2014

Stoppa Pressarna! Sideburn byter sångare.

Förra året släppte Stockholmsbandet Sideburn sitt senaste kritikerrosade album IV : Monument som fick riktigt skapliga recensioner även här på bloggen, dock var det var innan jag började betygsätta, så vill man få ett hum är det bara att läsa igen. En skön platta på alla vis.

Och visst har man överraskningar för oss även i år, fast då i form av ny sångare och gitarrist. Då Jani inte längre kan turnera i samma utsträckning som de andra vill, så har man på sång och gitarr i stället tagit in, inte helt okände Dimitri Keiski.

Dimitri, som inte bara är känd för att vara min dotters sånglärare, har bland annat även kunnat ses som vinnare i True Talent. Det är dessutom bara en vecka sedan jag såg honom framföra en mäktig körversion av Black Sabbats - Heaven and Hell, så jag vet att han är i form och av rätta virket.

Så, med alla lyckönskningar till Jani och tack för alla sköna låtar och likaledes lyckönskningar till Sideburn och Dimitri för kommande alster.
Vilket osökt för mig in på det faktum att man redan på Fredag går in i studion för att spela in en vinylsjua som ska släppas till sommaren (även digitalt) där A sidan blir en egen stentung version av Neil Young's Keep On rocki'n in a free World. Något att se fram emot med andra ord...
 

Spader Ess tänker högt om Skivomslag

I dagens digitala musikklimat så kanske man tänker att själva skivomslaget inte spelar så stor roll längre. Fast jag skulle, som den gamla skivomslagsaficionado jag är, vilja påstå det motsatta. Frågan är om det inte är viktigare än någonsin? Av flera orsaker.

Den digitala världen har givit med sig att det produceras mer musik än någonsin, av skiftande kvalitet. Titta bara på ett av mina favoritställen att spontanbotanisera ny musik, Bandcamp. Här strömmar det in stora mängder ny musik dagligen. ett sätt är att hitta hjälp från andra med liknande smak, men till syvende och sist så är det ofta beroende på om omslaget som visas, om jag faktiskt bemödar mig med ett besök för att lyssna på musiken. Det måste tilltala mig, eller väcka min nyfikenhet, på något sätt.

Den nya tidens Vinylutgåvor är absolut inget undantag. Särskilt nuförtiden när det inte handlar om så stora upplagor och därmed blir lite dyrare i inköp. Här kommer ju dessutom omslaget verkligen till sin rätt.
En snyggt förpackad skiva med ett bra omslag kan göra att jag faktiskt överväger att köpa skivan bara för den sakens skull, även om jag vet att musiken på vaxet inte är helt övertygande. Tror dock inte att det skulle göra att jag övervägde att köpa något som jag tycker är rent dåligt, men väl något som jag normalt skulle kunna leva med på CD eller i digitalt format.




Snygg och tilltalande förpackning från ASG och Ringworm.









Jämfört med detta från Limp Bizkit och någon obskyr grupp vid namn Steelover
Hörde jag någon säga något om kanske tidernas sämsta?





Av dessa skivor är det bara två jag hört överhuvudtaget. Om det är enbart omslagens förtjänst, eller inte, det vet jag inte (Limp Bizkit lyssnar jag inte på frivilligt, snyggt omslag eller inte), men att det kan ha haft en viss påverkan det kan jag inte utesluta. Gissa vilka.

Så en liten tanke som jag skickar vidare till alla band därute som står i begrepp att skapa nya album. Om allt går som det skall och musiken är riktigt bra, så kanske det blir den skivan som ni blir ihågkomna för.  Då kanske det skulle vara kul att ha ett riktigt snyggt och genomtänkt omslag till det?
Vem vet, då kanske kombinationen kan ta ert album till riktigt episka nivåer, och vi pratar plötsligt om ett av de album där allt stämmer och som blir en riktig klassiker.....











lördag 29 mars 2014

Danska toner med D-A-D 2014-03-28 Debaser

Fredagen gick i röd/vita färger tillsammans med D-A-D på Debaser och vilken kväll det blev.
Bandet är ute på sin 30-års jubileums turné och det må vara så att grabbarna åldrats en aning under tiden, precis tvärtemot mig själv, men jäklar vilket skönt live band dom är. Det stånkar, svettas och svänger.

Det blev både gamla och lite nyare låtar och jag tänker inte gå in närmare i detalj hur det var, utan bara sammanfatta det som en riktig röjarkväll.
Jesper Bintzer återkom vid upprepade tillfällen till frågan "Stockholm, förstår ni vad jag säger" och det må ha varit lite si och så med den varan stundtals, men när det kommer till musikleverans så fanns det inga som helst tveksamheter.

 Stig Pedersens scenframträdande är som alltid en kombination av lojhet och expressiva posér. Tillsammans med sin uppsjö av 2 strängade basbyten är han alltid lika intressant att se på scenen. Jag tror att han dessutom har en av rockvärldens mest fyndiga basar, den inverterade basen. Kan inte annat än älska den.
Den enda av hans instrument jag saknade denna kväll, var  oliv-basen.


Stötte dessutom på herrar Andy och Conny från Electric Boys, och vi skickade denna lilla hälsning till vår gemensamma vän Jolle som normalt spelar i The Quill, när han inte hjälper till att svinga stock för boysen. Du skulle varit här Jolle! :-)


 Toppenkväll!










fredag 28 mars 2014

Spader Ess Nostalgitrippar - Blue Öster Cult

Blue Öster Cult upptäckte jag hemma i min polare Mulles pojkrum. Förutom att vara en av traktens talangfulla gitarrister, så hade han en imponerande skivsamling, där stor del av hårdrocksgrunden lades. Den första skivan som spelades av BÖC var liveplattan On Your Feet Or On Your Knees. Efter det fanns det ingen återvändo. När jag sedan lyssnade på Fire Of Unknown Origin, ja då föll jag platt. Och jag har inte rest mig upp sedan dess. :-)

Gruppen har ofta fått etiketten som hårdrock för intelligenta. Hur det står till med det vet jag inte, men jag misstänker att en orsak kan vara deras inspiration och flitiga samarbete av och med författare och poeter.
Däribland författaren Michael Moorcock som därmed ger oss en koppling till bandet Hawkwind (som jag nostalgitrippade om här).  Förutom deras lite "spacejam-psykedeliska" inriktning. :-)
Till exempel så är min absoluta favoritlåt med BÖC, "Veteran of the Psychic Wars" ett samarbete mellan Michael och bandet.




Ett par skivor som man inte får missa i deras katalog är dessa, även om det är som vanligt, att de flesta är lika bra.

Givetvis deras otroliga liveplatta On Your Feet or on Your Knees, den var inte bara min inkörsport till bandet, jag håller den som en av de essentiella liveplattor som man bör ha i sin samling om man gillar just liveskivor.








Sedan går det ju inte heller att bortse från min egen favoritskiva i deras katalog Fire Of Unknown Origin, som förutom otroligt bra musik ger oss ett riktigt snyggt skivomslag.





BÖC har givit ut ett par storsäljande album, där Agents Of Fortune är det som sålt bäst och har flest kända låtar. Ett måste med andra ord!





Sedan kommer vi till den kanske lite udda fågeln, konceptskivan Imaginos, som skapades tillsammans med en av gruppens stora inspiratörer, producenten, managern och poeten Sandy Pearlman.
Udda för att det kanske inte är deras bäst säljande platta direkt, men även för att det kanske mer var gästartister som medverkade på skivan än bandmedlemmar. Det finns en hel del andra kontroverser runt denna skivan, men i mina ögon är den klart underskattad och klart värd att lyssna in sig.








torsdag 27 mars 2014

Rocken i Bild - Thin Lizzy

Denna bild, tagen av Harry Potts, visar ett Thin Lizzy på toppen. Det är en bild som allt som oftast hamnar som bakgrund på mina datorer. Dels för att jag älskar gruppen, men givetvis även för att jag älskar bilden. Bilden lyckas förmedla Phil Lynott i sitt esse när han förkroppsligar "The Rocker" delen i sin musikaliska karriär.



Harry Potts är återigen en av dessa fotografer som har ett riktigt gott öga för just livebilder och det finns en hel del andra bra bilder i hans portfölj, så det är risk att han dyker upp igen....

onsdag 26 mars 2014

Önskelistan - 3D Selfie

Visst, 3D skrivare är lite coolt och visst, vi har bara sett början ännu för vad man kan göra.

En sak är säker, att den gör att selfins dagar, som vi känner den, är räknade. Tänk att kunna göra små actionfigurer av sig själv? Svindlande tanke. Men det är precis vad man kan göra via Shapify. Antingen kan man scanna av sig själv hemma via en Xbox med kinect, eller ta sig till någon utpekad "scanneria".



Öppnar nya marknader. Tänk vilken cool merchandise, när du nu kan ha ditt favoritband, till och med om dom inte är kända nog att plockas upp av Mcfarlane (även om dom är otroligt välgjorda), i valfria poser hemma på hyllan.

tisdag 25 mars 2014

Spader Ess tänker högt om Supergrupper.

En artikel om "Supergrupper" på Bara Metal startade tankeprocessen (det är ju alltid positivt) runt ämnet.

Det är mycket som är super i år känns det. Super-valet, Super-selfien, Super-solen osv. men epitetet supergrupper har funnits med oss en längre tid.

Förutom att det som hamnar under begreppet oftast är mer intressant på pappret än själva slutresultatet, så har jag när jag tänker efter, lite problem med begreppet som sådant. Smaka på det, Supergrupp.
Det som hamnar under denna betäckning är oftast en samling med redan hyfsat kända artister från olika håll som samlas i någon form av hobbyprojekt. Att man sedan inte kan garantera, att bara för att man på olika håll håller hög klass, automatiskt gör det tillsammans i den nya sättningen. Och var går gränsen? Räcker det med att en eller två gamla rockrävar sammanstrålar, eller skall hela gruppen vara uppbyggd av veteraner?

För mig är en framgångsrik grupp en sammansättning med personer som skapar dynamik utöver det vanliga. Gärna över en längre period . Då kan man börja snacka om supergrupper. Led Zeppelin, AC/DC, Kiss är exempel på klassiska "supergrupper". Bland nyare akter blir det svårare att hitta kandidater men möjligen Foo Fighters och Rival Sons kan börja nosa på det epitetet (sett från min horisont).

Annars, om man skall använda sig av den populistiska beskrivningen av en "supergrupp", så är det väl mest Black Country Communion och Them Crooked Vultures som fallit mig på läppen bäst, men det är dom enda som jag på rak arm kommer ihåg i denna genre.

måndag 24 mars 2014

Önskelistan - Whiskykaffe


Folket på Whiskey Barrel Coffee har valt att kombinera två av de drycker som får jorden att snurra runt. Kaffe och Whisky som titeln skvallrade om. Man låter helt enkelt kaffebönorna mogna i gamla whiskyfat innan rostningen för att få dom fulla av arom. Skulle jag inte ha något emot att prova....


lördag 22 mars 2014

Polar'n Per ser The Temperance Movement ockupera en väl tilltagen del av Götgatan

Paul Cambell hittar en Fender han gillar!
Klockan slår 13:00 när The Temperance Movement tar sig ut ur klassiska Hellstone, musikbutiken på Götgatans krön. Bandet har precis påats på med en ursäkt om ihoplånade instrument som kanske behöver stämmas innan bandet kan räkna med ett sound som möter förväntan. Två tre sura toner tas på den ihoplånade utrustningen, därefter flyter öppningsspåret från deras självbetitlade första platta, "Only Friend", igång. Några fönster stängs i våningarna ovanför, några öppnas varpå nyfikna inneboende tittar ut för att skåda ett gatugigg med The Temperance Movement.

Bandet gör precis så som jag sett dem göra tidigare. Det tar ett naturligt utrymme. Ett självklart sådant. Bara några spår in i gigget börjar det bildas en folkpropp på Götgatan... och det är en ganska stor hord som ansamlats till en av höjdpunkterna i det 45 minuter långa gatugigget, "Chinese Lantern"! Låten är en pärla som inte kommer förbises hur framgångsrikt bandet än må bli i framtiden. För med detta band finns inga om. Det handlar snarare om när det stora big-bang kommer. Redan nu är musiken och bandets pondus nära där det behöver vara för att fånga dagen, varje kväll, varje spelning, varje turné, på de större scenerna runt om detta lilla klot.

The Temperance Movement drar igång!
Storbritannien är hemmaplan för bandet. Medans deras marknad mycket väl kan vara global. Scenen däröver har fullkomligt exploderat och det verkar som varje arena är för liten för bandet. Det är arenarock i bästa Faces eller AC/DC stil, för referenserna kan tas ut åt massor av håll. Black Crowes, är ett till exempel, kanske Free.

Dom kan också sätta sitt... leverera, de är så jäkla bra!

Jag träffar bandet innan spelningen, pratar med bandets karismatiska sångare, Phil Campbell. 18 månader har gått sen bandets första släpp, EP:n "Pride", det har gått sen september sen The Temperance Movement släppte sin självbetitlade platta och jag frågar Phil hur länge dom ska turnera plattan. "Vi har skrivit en del nytt, men inget är inspelat. Det har ju varit så att vår akt har vuxit och med det bandets popularitet". Phil lägger till "Jag antar att vi kommer fortsätta så länge vi ser att intresset växer för plattan och det gör det verkligen!"

Nick Fyffe (Bas, fd Jamiroquai) hittar gung i tonerna!
Bandet har genomfört två turnéer genom Sverige innan detta besök och det är svårt att undvika att se hur mottagandet blir mer och mer passionerat för varje tillfälle! Jag ser också hur bandet har ett betydligt större följe på denna sväng än tidigare, så visst händer det saker just nu. Jag frågar om hur bandet tar uppmärksamheten och får ett kort svar, "Ja, hur gör man? Vi gör det vi kan, spela musik, men vi har haft bra uppbackning, både från vårat management, men också från svenske Björn Pettersson, som bokar oss här." Phil fortsätter, "Björn har utlovat större spelningar för varje vända i Stockholm och det har stämt hittills!" 

Batteristen Damon Wilsons  (fd Feeder) val
till gatugigget!
Jag fortsätter samtalet med bandets gitarrist, Paul Sayer, då Phil avviker för ett telefonsamtal. Paul har hittat en klassisk Fender och tar ut lite samkväm med gurkan han ska komma att lira på senare under både gatugigget och ett extranummer i kvällens utsålda show på Bryggarsalen. Jag berättar hur Stockholm för två dagar sedan var helt täckt med med snö och hur det verkligen gått från massor av minusgrader till strålande solsken och snabb avsmältning. Stockholm visar upp våren från sin bästa sida och Paul tar plektrumet ur mun och ler "Well, well, vi har alltid känt oss välkomna här, så jag gissar att det har med det att göra..."

Första spelningen bandet gjorde i slutet av maj 2012 var för ett ganska glest Akkurat. Det var ett gigg som gav eko och när bandet återkom ett halvår senare, i oktober samma år, var det knökfullt. Helt galet. Folk blev stående ute på gatan och ett tag trodde jag det skulle bli den typen av kaos som kräver mer än ordningsvakter. Stene Isacsson, Akkurats profilstarke man berättar "Det var helt magiskt, jag har arrangerat mycket på Akkurat, men deras första spelning håller jag som en av de bästa spelningarna jag arrangerat!" Jag kan bara hålla med. Idag när det började bildas en folkpropp på Götgatan var känslan ett tag liknande och rykten började surra om att polis var på väg när bandet kliver av efter en ca 45 min lång gatuspelning.

The Temperance Movement soundcheck före kvällsgigget!
Ett gäng hyfsat förfriskade a-lagare har letat sig fram dit jag står och ropar om fler Roddan-låtar, men sanningen är att bandet bara kör eget material. Det är som Phil säger "Vi har vår egen musik att erbjuda, andras låtar får andra leverera...", jag håller med, det är tillräckligt även för detta band som bara har en fullängdare i bagaget, så bra är plattan!

Applåder, god stämning, folkfest och glädje är avslutningen i ett nötskal då fantastiska "Midnight Black" klarats av. I utomhusmiljö ges låten en helt annan profil än i klubbspelningarnas tryck, den här gången är den lättsam, men fortfarande upptempo och helt sjukt bra! Gatugigget ska belönas med fyra ess av fem möjliga, bara för att det är en så skön grej dom gör!

The Temperance Movement är lätta att uppskatta och det gör jag! Jag återkommer med några ord om gigget på Bryggarsalen senare samma dag!

Polar'n Per

Tre starka kort med The Temperance Movement;
1) Erfarna debutanter
2) Nytt gammalt sound
3) Draget, feelingen och lugnet!

Festivalsommar - Krökbacken Festival

Sweden Rock i all ära, men jag undrar om de mest spännande festivalerna ändå är de lite mindre. Eller vad sägs om Krökbacken Festival i Leksand. Vilken brutal lineup man har på schemat hittills och då är man inte färdiga ännu.

Brutus
Abramis Brama
Mother of God
Skraeckoedlan
Mud Walk
Oblivious
Voyager (Legendary band from 1996-2004)
Hypnos
Mamont
Lé Betre
Thalamus
Moon Coven

+ many more (3 new band releases every week)



Sedan känns det ju lite skönt udda att den är lokaliserad i ett sandtag. Är det månne Sveriges svar på Duna jam? Fast utan salta vågor då... Man får väl fråga Mamont och/eller Mud Walk om det då dom båda spelat på båda festivalerna.




Krökbacken Facebook
Krökbacken Facebook 2

fredag 21 mars 2014

Recension - The Pretty Reckless : Going to Hell

The Pretty Reckless som just släppt sitt album Going To Hell. Ett album av radiovänliga rockrökare i en kommersiellt anpassad farlighet. Det går väl inte att undgå att fokuset till mångt och mycket ligger på sångerskan Taylor Momsen. Vilket inte är är något problem i sig, snarare tvärt om, eller åtminstone så länge resten av bandet kan ta det fokuset. Och skall man hårdra det hela så är det väl lite hennes band, helt enkelt, då hon både är grundare, frontfigur och låtskrivarmotor.

Taylor har dessutom en brokig bakgrund som gör att att det blir lite extra spännande. Eller vad säg om att gå från Katolsk skola till att nu släppa en skiva vid namn Going to Hell, där en av de största låtarna är baserad på texten "...We belong way down below" och uppträda mer eller mindre naken i videon så när som på ett påmålat  kors... Eller det att hon varit modell sedan 2-års åldern och medverkat i en hel del filmer och TV-serier.

Taylor Momsen då
Taylor Momsen nu


 Erkänn att även du tycker att i vissa fall går utvecklingen åt rätt håll? :-)

Well, tillbaka till musiken. Som jag nämnde innan så handlar det om tämligen radiovänlig rock. Det spänner från skira små halvakustiska nummer till bombastiska rockrökare. Oftast trallvänligt, men ändå med ett visst mörker smygandes i bakgrunden. Låtarna gungar på med en klassisk bluesgrundad hårdrock och tar upp ämnen som sex, död och religion.
Ofta lite dubbelbottnat så att var och en kan få tolka dem lite som dom själva vill. Taylor har en kompetent pipa och det är inget fel på musiken, man får bara hoppas att de inte kommer i skymundan för marknadsföringen.
Men så länge man kan balansera på den tunna linjen mellan marknadsföring och talang så tror jag man har en rejäl chans att lyckas. Dessutom har ju naket och sex en viss plats i rockens historia och kan vara en säljande faktor om det görs på rätt sätt. Huruvida man lyckas med det här, ja det får väl framtiden utvisa.
När det kommer till marknadsföring så är det väl oundvikligt att bandet riskerar att jämföras med Huntress och Jill Janus, och även om båda gängen är talangfulla så det räcker, och det finns vissa gemensamma nämnare så tycker jag nog ändå att det finns lite mer värme och variation i TPR's musik.

En skiva som passar in i de flesta skivsamlingar även om den inte sticker ut åt något håll. Därför blir ett ändå ett ganska hyfsat betyg även om det inte blir någon toppnotering, 3 starka ess av 5 möjliga.


Sammanfattning:
Betyg: 3/5

Favoritspår: Follow Me Down och Heaven Knows
Skivbolag: Razor & Tie
Release: Mars 2014




 

Bandet består av följande lirare:
Taylor Momsen - Vocals
Ben Phillips - Guitar
Mark Damon - Bass
Jamie Perkins - Drums

Tracklist:

  1. ‘Follow Me Down’
  2. ‘Going to Hell’
  3. ‘Heaven Knows’
  4. ‘House on a Hill’
  5. ‘Why’d You Bring a Shotgun to the Party’
  6. ‘Sweet Things’
  7. ‘Burn’
  8. ‘Blame Me’
  9. ‘Dear Sister’
  10. ‘Absolution’
  11. ‘Fucked Up World’
  12. ‘Waiting for a Friend’

Mer om Bandet:
Facebook
Hemsida
Spotify



Support The Bands You Like!!

torsdag 20 mars 2014

Dagens Musiktips - Rival Sons : Electric Man

Det börjar dra ihop sig till nytt skivsläpp med Rival Sons, vilket innebär att sommaren är räddad musikmässigt.
För baserat på denna låt, "Electric Man" från kommande skivan, Great Western Valkyrie, så kommer det att svänga ordentligt.

onsdag 19 mars 2014

Recension - Lé Betre : Melas

Leksand!
Knäckebröd och Ishockey.
Knäckebröd kan jag väl gilla, så länge jag inte får smulorna i sängen, men Ishockey går bort för min del.
Men numer får jag även lägga ruggigt bra Bluesrock till listan, i form av bandet  Lé Betre, och det mer än gillar jag. Mycket mer än till och med knäckebröd.
Första gången jag hörde talas om bandet var på School's Out, där Christer Magister rapporterade från bandets releaseparty. Och sedermera har jag även sett att dom uppmärksammats av Stones och då vet man att det är bra.



Lé Betre har nyligen släppt sitt debutalbum, Melas, och vilket släpp sen.
Riktigt rå och oslipad bluesrock i sann svensk anda, som bara fortsätter i de spår som trampas av akter som Graveyard och Mamont med flera. Med andra ord, det kan knappast bli bättre. Hade funnits en OS-gren i just Bluesrock så hade Sverige lätt tagit de flesta pallplatserna.... 

Marcus Jonssons sång är raspigt rå och han tar ut svängarna. Stundtals går han ut på den tunna fina linjen till totalt sammanbrott med samma bravur som Karl i Mamont. Musiken är driven och svängig. Även om det på ytan är väldigt många likheter med ovan nämnda akter, så finns här lite egna twister på musiken att upptäcka. Tillsammans blir detta ett tokigt svängigt och rökigt fuzzbonanza som inte går av för hackor.

Skivan pryds av ett riktigt snyggt omslag av Thievs of Tower som kombinerar Art Deco och mystik i omslagsbilden. Mycket stilfullt.
Sedan vad det gäller bandnamnet och dess betydelse har jag ingen aning? Samma vad gäller titeln på plattan, Melas, kan vara en pekare till en sjukdomsdiagnos men också ett hotell i Turkiet. Vem vet, men så länge det är så här bra så kan det kvitta.

Jag fick dessutom just reda på att man skall göra en split 12" tillsammans med ett annat av mina nya favoritband King Buffalo. Skivan kommer att släppas via STB Records och behöver jag säga att det är en skiva som jag ser fram emot?

Det börjar bli löjligt med alla höga recensionspoäng som jag delat ut på sistone, men det blir lätt så när det så gott som uteslutande är musik jag gillar som jag skriver om. (får väl börja slänga in lite slaktrecensioner bara för att få lite variation...:-)) Men här kommer ännu en toppnotering. 4 av 5 möjliga ess.


Sammanfattning:
Betyg: 4/5

Favoritspår: By The Great White Lights pt2 och Billys Moon
Skivbolag: ?
Release: 28 Februari 2014




Bandet består av följande lirare:
Marcus Jonsson - vocals/guitar
Anders Westman - guitar
Roger Lysén - Bas
Jonas Sahlberg - drums.

Tracklist:
1. Gowns & Crowns 02:30   
2. Sir Meadows 03:38
3. Shades of Grey 04:31
4. Agenten 03:17
5. Snake Eyes 03:35
6. Billys Moon 04:37
7. Heel Fire 04:59
8. By The Great White Lights pt2 06:07
9. Tyresoe 03:08

Mer om Bandet:
Facebook
Bandcamp





Support The Bands You Like!!

tisdag 18 mars 2014

Dagens Musiktips - Starblind

Fick ett mail i lådan från ett Svenskt band vid namn Starblind som är i begrepp att släppa sitt debutalbum Darkest Hour (29:e April).

Och jag kan väl inte annat än säga att det verkar lovande på det lilla jag har hört.
Bandet lirar klassisk NWOBHM och det är väl inte helt utan att man undrar om bandnamnet är hämtat från från Iron Maidens låt med samma namn, för det går inte att undvika att höra vissa influenser av engelsmännen (till och med basljudet är förvillande likt herr Harris). Dessutom har man fått till ett i mina ögon otroligt snyggt omslag till skivan.

Bandcamp bjussar man just nu på 3 låtar från skivan, passa på att lyssna in.


Festivalsommar : Väsby Rock

Det börjar dra ihop sig med line ups inför sommarens festivaler. Lat som jag är kan jag inte annat än bli glad över att se så pass mycket intressanta akter på Väsby Rock. Kanske dags att göra ett besök, det är ju nästgårds....

måndag 17 mars 2014

Dagens Musiktips - Red Stone Souls

Denna dag då våren tog ett uppehåll och gatorna i Stockholm åter är vita kände jag att jag ville spela något som piggar upp.
Detroit bandet Red Stone Souls bjuder upp till dans med svängig bluesrock! Videomässigt har jag valt en äldre låt, "Sun Don't Shine" även om jag egentligen ville spela "Down The Line" från deras senaste platta, The Slow Haze Sessions, som kom förra året. Som tur är finns den på Bandcamp, så jag lade med den som ljudklipp längre ner.
Båda låtarna är riktigt njutbara, så sug i er och dröm om sol igen...





Spader Ess Tänker högt om Rockens Offer

Detta är ett förvirrat ämne som jag inte har mer underbyggt mer än som lösa tankar och populistiska funderingar kring. Det är inte ens säkert att det är så unika tankar, men ändå...

Mänskligheten har ett behov av människooffer, åtminstone mytiska sådana.

Sedan urminnes tider har vi offrat människor för olika saker, både i verkligheten, men kanske framför allt i myterna så dyker dom upp. Oftast för att blidka gudar av olika de slag, och då framför allt för att hålla hungersnöden borta, men även för någon form av kollektiv rening. En sorts syndabock och ikon i en och samma skepnad.


Exempel ett:
Den gyllene Bocken (The Golden Bough), ibland benämnd som Maj-konungen (The May King). Myter från det keltiska Storbritannien, som berättar om en person som valdes ut bland de andra för att under en tidsperiod få leva som en kung för att efter en bestämd tid (oftast ett eller sju år, eller vid tillfällen av missväxt) offras rituellt till gudarna för att bringa fertilitet och god växt till samhället. Under sin “regeringstid” fick han, för det är så gott som uteslutande en man, tillgång till byns kvinnfolk och rikligt med mat och dryck. Detta är myter och i viss mån fakta som sprungits ur många förhistoriska kulturer.

Exempel två:
Jesus. Må så vara att han inte flängde runt med kvinnor i så stor utsträckning (om vi får tro på de historier som kyrkan levererat i efterhand), men han var tydligen en vinpimplare av stora mått och rörde sig i sällskap av en hel del ljusskygga typer. Dessutom så blev han tagen av daga mer rituellt än många andra mytiska figurer vi fått höra om. Och det för att rena oss andra från vår kollektiva synd. För vår skull med andra ord.

Detta för mig då osökt in på det som är det Rockiga i tankevurporna. Jag tror att en stor del av den traditionella rockmyten är en ren fortsättning och förlängning av detta. Att vi höjer en person eller i vissa fall grupp av personer till högre höjder, och överser med deras skörlevnad och ofta destruktiva liv, enbart för att vi skall kunna få ta del av det, smaka på det i små kontrollerade doser, men hela tiden förhoppningsvis utan fara för oss själva. Och skulle någon av dessa personer gå ur tiden lite för tidigt, gärna lite spektakulärt, ja då finns inga gränser för den idoldyrkan vi frammanar.

Vi har hela 27 klubben, med Jim Morrisson i spetsen. Ingen av dessa var några duvungar och dom vandrade ofta på andra sidan det mörkas gräns, och lät därigenom oss få en liten glimt av det farliga, men ack så lockande livet. På något sätt kan man säga att dom dog för våran skull. För att vi, via dom, skulle kunna vältra oss i det som våra oftast välordnade liv saknar. Sex, pengar, sprit, droger och vad vi gärna ser som frihet. Men även stora doser av misär och ångest och misär. Sådant som kan få oss andra att känna att vi har det inte så jävligt i alla fall.

Sedan har vi de som vandrat bredvid dem, men ändå lyckats överleva. Robert Plant, Nikki Sixx, Ulf Lundell osv.
Robert Plant benämndes ju dessutom som “The Golden God”....
Alla klarar det kanske inte med samma bravur, men en del lyckas komma ur det och fortsätta sin karriär på ett hedervärt sätt. Men det är alltid lika intressant att fundera på vad som skulle ha blivit av dessa überikoner som Morrison och co. om dom inte försvunnit när dom gjorde?

fredag 14 mars 2014

Rocken i Bild - Robert Plant

En gammal favorit i repris. Denna bilden, tagen av Peter Simon, har jag haft här på bloggen tidigare. Det är en bild som visar en Robert Plant i sitt livs form. Han är ung, framgångsrik och frontfigur i ett av världens största band. Han blickar ut över ett Los Angeles som bandet lagt för sina fötter. Huruvida han i det här läget förstår vilken levande legend han kommer att bli tillsammans med Led Zeppelin eller inte, det vet han nog inte själv. Kanske tänker han bara på flickorna i GTO...

För mig uttrycker denna bild glädje, lycka, självförtroende och visar en annars lite ovanlig sida av Rock-circusen (än den vanliga livebilden), som vi kanske inte ser så mycket av nuförtiden åtminstone.

Photo: Peter Simon

torsdag 13 mars 2014

Spader Ess tänker högt om Frontiers Records Skivomslag.

Jag tycker att ett skivomslag är en rätt viktig del av en skivrelease. Den sätter tonen och även om den egentligen inte påverkar innehållet på skivan så kan det ge mycket för helhetsintrycket.

Vilket för mig osökt in på de omslag som kommer ut från skivbolaget Frontiers Records. Det här är lite illa underbyggt, eftersom jag inte gjort min läxa och kollat bakgrundsfakta ordentligt, men baserat på en rätt stor del av skivomslagen från Frontiers Records, drar jag slutsatsen att man ofta antingen använder en och samma konstnär till stor del av sina omslag, eller att någon på skivbolaget är svårt inne på lite ödesmättad gothfantasy, för en hel del av releaserna därifrån är omslagsmässigt väldigt snarlika i sina uttryck.
Normalt är det väl så att många band strävar efter någon form av igenkänningsfaktor i sin design, vad det gäller loggor och ikoniska frontfigurer, men att ett skivbolag skulle göra det, känns mer otippat?
Skivomslagen här i exemplet är inte dåliga som så, jag hade varit lycklig om jag varit lika duktig konstnär som den/de som gjort dessa, men när man ser dem så här tillsammans känns det lite fantasilöst uniformt, kanske....



tisdag 11 mars 2014

Sådant provocerar mig...

Ett tag körde jag serien "Man kan inte förneka en bra låt", som fokuserade på låtar som är så rackarns bra i grunden att det är i det närmaste omöjligt att göra en dålig version av dem. Men det finns ju givetvis undantag.

Just nu så ligger David Guetta på topplistorna med låten "Shot Me Down". En glorifierad remix i mina ögon, på sin höjd en halvtaskig cover.
Man har tagit en snutt av det gamla örhänget Bang Bang (som verkligen skulle ha platsat på listan av låtar som är svåra att knäcka) och lagt till lite dussindanspartier och vips blev det en hit. Och det provocerar mig något vansinnigt. Jag har redan från början svårt att ta till mig dagens diskojocke hysteri, men det här måste väl ändå ta priset på något sätt. Döm själva.

Cher gjorde originalet, men det är väl Nancy Sinatras version som är den mest kända.


Guettas halvmessyr.

måndag 10 mars 2014

Rocken i Bild - AC/DC

Detta blir en dubbelinstallation, fast av två olika fotografer vid helt olika tillfällen (tyvärr vet jag inte vem någon av fotograferna är (mest på grund av lathet, det borde gå att kolla upp)).
Det är kanske inte i första hand bildernas kvalitet jag vill påvisa här utan mer hur en spontan idé gått och blivit tradition och institution. För det finns bättre bilder på alla inblandade. Men dom har något visst ändå.....















torsdag 6 mars 2014

Dagens Musiktips - Reignwolf och Angel Olsen

Ibland är det spännande hur musikens vindlingar ter sig.
Min kära dotter som ibland (mer än ibland, men det kan jag inte ge henne för då kan hon bli mallig) visar på osedvanligt bra musiksmak, pekade iväg mig till en artist som är bokad på sommarens Bråvallafestival, Reignwolf.
Stop in the name of Love -Putin
Instant love, från min sida. Mer om det senare, för nu skall jag börja raljera. (raljering är en av mina starka grenar, och hade det varit en OS-gren så hade jag antagligen snott en del medaljer rakt ur Putins trångsynta och krigsgalna händer (Nog om den galningen, nu över till musiken.)).



Ofta så känner jag att när det kommer till band så är en trio det optimala. En kvartett är inte heller så dumt, men en trio får jobba lite extra på sitt uttryck för att gå hem. Det gäller att skala ner och förstärka det som skall nå fram. Låten och drivet blir lite extra viktig. Se på band som exempelvis Motörhead. Dom har aldrig varit så bra som när dom är en Trio. Eller Rush, eller Grand Magus... Eller någon annan trio som du gillar.....

Så kommer vi till den nyss nämnda Reignwolf. Vi snackar nu om ännu mer komprimering, då detta handlar om ett enmansband.
Reignwolf, eller Jordan Cook som han egentligen heter, är en ren naturkraft som på egen hand pumpar ut skönt dementerad, hårt fotstampande, elektronisk blues. Det är snarare rå känsla än rent finlir, men ack vilken känsla.




 Här är ett performance av honom.


Men för att återgå till min tes om att en trio är ett ganska optimalt tillstånd, så tänkte jag även spela denna lilla video med Reignwolf (eller om man tittar på vädret, kanske skulle vara Rainwolf i stället), där han börjar ensam och en bit in i låten får uppbackning av trummor och bas. Trycket ökar en aning om man så säger....



 För att fortsätta den vindlande raljeringen så var det så att när jag började undersöka mer om Reignwolf, så hittade jag en artikel från tidningen Rolling Stone, som listade honom som en av de 10 nya artister som man skall hälla ögonen öppna för.
Som den sanna samhällsvän jag är, så har jag kikat igenom den artikeln, och kan härmed konstatera att ni i stort sett kan skita i de andra artisterna som listas. Det är Reignwolf som är artikelns behållning. Så när som på en annan artist. Angel Olson. Ta och kolla in henne med.



Så, raljerandet över för denna gången....

Hemsida Reignwolf
Hemsida Angel Olsen

Önskelistan - Auktionsdax - Häxan

Har du en fäbless för det ockulta och film? Har du dessutom en bra budget för lite sköna inköp (minst 2000$)? Då har jag tipset för dig.

En auktion med bilder från den Svensk/danska filmen Häxan:Witchcraft Through the Ages från 1922 finns att hitta här. Filmen var på sin tid den mest påkostade skandinaviska stumfilm som gjorts och ett stycke nordisk filmhistoria. Dessutom med ett för tiden ovanligt spännande ämne och tillika frigjort bildspråk. Allt levererat i ett unikt fotoalbum. Man får dessutom  med ett nummer av Playboy från 1965 där en del av bilderna visas i en artikel om sex på bio.

Här är filmen i sin helhet, så att du själv kan dra slutsatserna om detta är en auktion som du vill buda på. Själv skulle jag verkligen vilja ha detta fotoalbum, men jag får nog helt enkelt inse att min plånbok inte riktigt rymmer en sådan utgift.



Källa: Dangerous Minds

tisdag 4 mars 2014

Record Store Day 2014

Jag har ingen större erfarenhet av Record Store Day, mer än det jag har läst om. Dock ändras ju intresset nu när man börjat köra med "The ol' Vinylsvarv" (gammalnorska som Tysken säger) igen.


Så när man kikar lite på en del av det som läckt ut om vad som skall komma ut under nästkommande instans av eventet så finns det lite som vattnar till i munnen. Onekligen. Här är några highlights. Dock är det ryktesbaserat, så ta det med en nypa salt och jag har ingen aning om detta gäller för Sverige överhuvudtaget.

För min egen del är det väl Bathory skivorna, Motörhead och Hawkwind releaserna som är mest intressanta. Man får väl se om de dyker upp på våra breddgrader.

Prong – Turnover b/w Revenge Best Served Cold. Pressed on green/white marble. (3000 copies)

Soundgarden – Superunknown – The Singles (5×10 set)

Machine Head Killers & Kings (Demo) b/w Our Darkest Days (Ignite Cover ). Presented with four different sleeves (1000 copies each).

Motörhead – What’s Words Worth, Live in 1978. Pressed on 180 gram red vinyl Motörhead – Motörhead. Douple LP pressed on 180 gram white vinyl

Deep Purple – Shades of Purple 7″ (originally recorded in 1968)

Testament Live in London. Double LP pressed on 180g red vinyl

Rainbow Rockplast 195–Black Masquerade. Triple record set pressed on 140g red vinyl

Pantera Far Beyond Driven Double LP

Mastodon Live at Brixton Double LP + DVD

Hawkwind – Church of Hawkwind (originally released in 1982). Double LP pressed on 180g clear vinyl

Bathory Bathory (1983)
Bathory Under the Sign of Black (1986)
Bathory Blood Fire Death – (1988)
Bathory Hammerheart (1990)
Bathory Twilight of the Gods (1991)
*All on picture disc*

Infon hittad hos Cherrybombed

måndag 3 mars 2014

Rocken i Bild - Rival Sons

Eftersom mina favoriter i Rival Sons precis lämnat studion där man lagt grunderna för nästkommande platta, så kände jag att det var på plats med ännu en ikonisk bild från rockens värld och då med dessa giganter i vardandet.

En bild som är tagen i Göteborg, närmare bestämt Trädgår'n den 20 oktober 2012 av den fantastiska konsertfotografen Linda Åkerberg och som ofta i hennes bilder lyckas med konsten att fånga konsertkänslan och samtidigt leverera en duktigt bra bild, väl värd att hänga på vilken vägg som helst.


lördag 1 mars 2014

Det som komma skall - The Pretty Reckless

The Pretty Reckless är ett band som jag första gången hörde talas om på Grimgoth's sida, där han skrev om deras kommande album Going to Hell och han visade videon "Burn". Sedan dess har dom dykt upp en del och deras skönt svängiga singel "Heaven Knows" har spelats hyfsat flitigt på radio och då även på P3.

Bandet har släppt ett antal snygga videos inför skivsläppet, vilket gör att förväntningarna höjs för min del, för det här är normalt ett band som jag skulle ställt mig en aning skeptisk till. Och då framför allt för att man väljer att spela ganska hårt på sångerskan Taylor Momsens sexiga utstrålning. Vilket i mina ögon kan vara lite problematiskt. Inte för att jag inte uppskattar sexiga kvinnor, utan för att jag tycker det blir aningen läskigt om man i musiksammanhang enbart har det att erbjuda i stället för talang. Exempelvis som i faller Butcher Babies, som jag bara finner patetiska i sitt försök att spela på en sexighet som jag anser att dom saknar i samma utsträckning som jag anser att dom saknar talang.

Men här, med Pretty Reckless, måste jag ändå krypa till korset (vilken liknelse när man skriver om en grupp som skall till att släppa en platta med namnet Going to Hell :-)), men både bandet som helhet och Taylor i synnerhet verkar ha talang och låtsnickrarkompetens så det räcker, och då är det är bara till att kapitulera och luta sig tillbaka och njuta av det som bjuds i inväntande på att skivan släpps. Så det blir spännande att se vart det här tar vägen helt enkelt.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...