onsdag 30 december 2015

Årsbästalista 2015

Jahapp. Vilket sjukt år det har varit. Massor av bra musik och stor sorg om vart annat. Säga vad man vill om musikindustrin, men en hel del bra musik har det producerats. Sedan har vi givetvis det här med att Lemmy gett sig av på en helt ny andlig turné. Som den pålitliga konstant och måttstock han varit undrar jag hur hans färd mot utsålda hus i andevärlden kommer att påverka den hårdrock/Metal scen som vi har kvar här.

Men det är något för framtiden. Nu kikar vi på vad som stack ut under 2015. Normalt brukar jag lista 13 alster som jag recenserat här på bloggen, men eftersom det kreativt varit ett sämre år för mig så kommer jag helt enkelt att lista de skivor som betytt mest för mig under det gångna året vare sig jag faktiskt recenserat dem eller inte, men 13 blir dom som vanligt. Och givetvis helt utan någon rangordning, möjligen förutom den jag tyckt bäst om. Jag har dock försökt formera skivorna lite efter geografiskt ursprung.


Det här är på gränsen till metaupplevelse, både geografiskt och innehållsmässigt. Det är svårt att få två band, som Ghost och Year Of The Goat, att matcha varandra på så många plan. Båda Östgötaband med liknande musikaliskt arv, såväl som innehållsmässigt grannskap som det här.

Dessutom släpper dom båda mästerliga plattor samma år. Det händer fasiken bara i skuggan av Östgötaslättens domkyrka. Och då menar jag de djupaste skuggorna.

Tittar vi sedan över pölen mot den klassiska rock-ön Albion, mer känd som Storbritannien, så har två legender släppt nytt. Iron Maiden och Motörhead. Att båda banden gör tillräckligt bra ifrån sig för att hamna på en sådan här lista värmer rakt in i själen. Det är dock med sorg i hjärtat som jag i skrivande stund konstaterar att just Motörhead inte kommer att leverera mer, i och med Lemmys tragiska bortgång. Jag hoppades efter sista konserten att Lemmy skulle lämna turnerandet bakom sig, men jag såg in stället fram mot fler bra album. Detta blir det tyvärr inget av nu. Så hoppet får stå till Iron Maiden. En jättebra platta, men jag kan inget annat än önska mig en med lite kortare och mer kärnfulla låtar som på de tre första skivorna.

Tillbaka till Sverige. Ett nytt band, Haddock, och ett lite mer etablerat, Graveyard. Graveyard är enligt mig ett av landets bästa band just nu, och att även få ta till sig Haddocks debut, gör att man har gott hopp för framtiden.




Grannländerna då? Danska Grusom sänkte ner mig i ett mörker som både gnagde och skavde. Men på det mest positiva sätt. Finländska Michael Monroe, även han en legendar som bara blir bättre och bättre, fick mig att längta till skitiga rännstenar i numera uppstädade storstäder.


Så dags för kategorin långt borta. Amerikanska The Midnight Ghost Train slog mig som en slägga och förutom deras högoktaniga rock fick jag en ny softlåt till min lista av "Världens bästa låtar". Att dom dessutom är riktigt trevliga lirare som bjuder en amatör i intervjusammanhang på en skön intervju, ja det är bara lök på laxen. Australiensiska Mammoth Mammoth bjöd på tillika kvalitativ rock som spelats mycket i lurarna under det gångna året. Inte nog med bra musik, dom har ett av årsbästa listans snyggaste omslag (Gubbsjuk jag?).


Tillbaka till Sverige. Stockholmsområdet bjuder även dom på många pärlor. Däribland dessa två, som vissa kunde säga att jag är jävig gentemot.
Ponamero Sundown. Alltid bra, men aldrig så bra som i år. Jag slutar inte förundras över hur bra denna platta är. Sideburn får väl nästan ses som veteraner dom med, men i mina öron har dom aldrig varit bättre dom heller. Nya medlemmar, nytt blod, ny energi. En inte helt ovanlig ekvation som ofta funkar positivt.
Jävigheten då? Ponamero har numer Robban på bas (fy fasiken vilken cool bas (vem kan ha gjort den?)), som såsom jag, är sprungen ur Oskarshamn. Och som jag känt sedan han trakterade basen i The Quill. Sideburns nya sångare, Dimitri, känner jag inte närmare än att han varit min dotters sånglärare på Kulturama, men det är nära nog. :-) Allt detta satt åt sidan, för det har inget med bedömningarna att göra, även om jag aldrig påstått att jag är en sant opartisk "journalist".



Då har vi bara den där plattan kvar. Den där som jag ser som årets bästa.  
Clutch : Physic Warfare. En platta som ger mig energi, glädje och motion. För när den svänger loss i högtalarna har jag svårt att stå still helt enkelt. Även förra plattan Earth Rocker står mig nära om rockhjärtat. Ser man till detta årets lista så hittar man dessutom en del band som jag just jämfört med Clutch. Sammanträffande? Skulle inte tro det. Det är en musik som slår an en nerv hos mig. Tyngden, Bluesen och svänget.



Så, vad ser jag då fram emot? Vare sig dom lyckas släppa något under 2016 eller inte är tex. Witchcraft, Mother Mooch, Royal Ruckus, Hypnos, Skunk och King Buffalo band jag vill höra mer av (bland andra) så snart det bara går. Det enda bandet jag vet skall släppa nytt är Witchcraft, som släpper sin nästa platta i slutet av Januari. Men av de två låtar jag redan hört, så får dom jobba hårt för att hålla sig undan nästa års topplista. Så bra är dom. De andra banden kan jag bara hoppas på att dom släpper mer musik, och att jag får chansen att recensera dem här.

I övrig har jag bara att önska att Spader Dotter fortsätter blogga om sin del av musikvärlden. Att Polarn Per fortsätter rota i sina hörn av rockvärlden och  att min kreativa blockering lossnar och börjar flöda igen, både vad gäller bloggen och alla andra småprojekt jag har liggandes.

Tack för i år! Nu kör vi, Mot evigheten och vidare....

tisdag 29 december 2015

Lemmy har lämnat scenen...

Då har den alltså kommit. Dagen som man mer och mer blivit varse om att den närmats sig men som man blundat för. Rockikonen och legenden  Lemmy Kilmister har lämnat scenen för gott. Som han alltid hävdat så spelade han in i det sista. För att inte tala om att han med Motörhead gjort några av sin karriärs starkaste plattor på senare tid. Det är starkt.

Även om det så här i efterhand var ganska tydligt att han inte var pigg, och jag lovat mig själv att det här var nog den sista gången jag säg dem, så trodde jag nog inte att det skulle vara så bokstavligt, när jag såg dem nu senast på hovet.

Man brukar säga att man gått ur tiden, men i det här fallet gäller inte det, för när det kommer till Lemmy så är han en av rockens fanbärare och kommer alltid att så vara så länge en Marshall brummar någonstans i världen. Vila i frid, skulle man kunna säga, men så dyker konsert-avslutningen i "Overkill" upp i minnet, och då vet man att var Lemmy än är, så är det på högsta volym. Och det är så det skall vara.


tisdag 22 december 2015

Dagens Musiktips - Skindogs : Put You Back

En kollega på jobbet tipsade mig om Svenska Skindogs och det var väl en jäkla tur det. Svängigt och ösigt, tralligt och rivigt. Skönt!




Facebook

torsdag 17 december 2015

Dagens Musiktips - Old Blood : Glowplug

När man hör låtar som det här, så vet man att det finns hopp för framtiden.  
Old Blood är ett Los Angeles band som bjuder på en skön och svängig hybrid av flummigt bluesig doom/stoner. Mycket skönt för själen. Ser man till videon så kan man ana att dom skulle vara kul att se live också.
Kan bara hoppas att dom kommer med en fullängdare under 2016, för det här landar rakt in i min comfortzone.

Du hittar två låtar för gratis (name your price) nedladdning på Bandcamp. I övrigt tycker jag du skall stötta bandet på Facebook.


måndag 7 december 2015

UFO och Judas Priest - Globen 20151205

På lördagsaftonen var det så dags att åka in till Globenområdet igen, för mig, dottern och svärsonen, för att fortsätta upptakten till min födelsedag (Ja, jag fyller år idag! Säg Grattis! :))
Fler gamla idoler och rockikoner skulle till att äntra scenen i Globen även denna afton.
UFO och Judas Priest.

Med fredagens upplevelse i bakhuvudet, så var det inte helt utan att man var lite orolig, eftersom både UFO och Judas har ungefär samma medelålder som banden kvällen innan. En känsla som skulle visa sig vara helt ogrundad.

UFO klev upp på scenen och en något patinerad, men otroligt stilig Phil Mogg såg snabbt till att alla farhågor för deras del försvann. Uppträdandet var enkelt, småfamiljärt och effektivt. Phils röst är en av de som sticker ut i genren genom att både vara smeksam och kraftfull på samma gång. Hela bandet levererade en cool och skön show. Bra blandning av nya och klassiska låtar. Rösten som redan var ansträngd sedan gårdagens vrålande, fick sig en ny holmgång i körsångsvänliga "Lights Out" och "Doctor, Doctor". En eloge till Phil för hans sång och till Vinnie Moore för ett otroligt gitarrspel. Och så låtarna! Låtarna! Fantastiskt!

Efter ett snabbt scenskifte klev sedan Heavy Metal gudarna Judas Priest upp på scenen. Nu var enkelheten bortkastad och prästerna visade att dom kan föra in Metalen i nutiden med en bakgrund som var uppbyggd runt stora skärmar som visade effektfull grafik till låtarna. Rob Halford visade också att han är en kämpe av rang som dessutom är i toppform sett till förutsättningarna (läs ålder, men jag vill inte vara åldersdiskriminerande, särskilt som jag inte är någon ungdom själv längre).

Överstepräst Rob är en sann scenpersonlighet. Bara hans närvaro gör att man får rysningar. Jag blev både imponerad och överraskad av att han har kvar sina röstresurser. Visst, ibland fick han kämpa och kom kanske inte till sina forna höjder alla gånger. Men med tanke på vilka kraftprov en del av deras låtar är sångmässigt, så kan jag inte annat än säga att det var nära nog. Till detta fick vi även den numera obligatoriska motorcykel entrén, Robs många klädbyten av Las Vegas klass. En helt underbar show med andra ord. Och ännu en gång, Låtarna! Låtarna! Och Tomten på Harley, sånt är ju obetalbart...









En annan tanke som slår mig är, att med Judas enorma låtskatt, så skulle dom kunna välja helt andra och antagligen snällare låtar, utan för stora protester från publiken. Men här visar sig Robs kämparanda igen, för låtlistan visar ingen försiktighet på den fronten. En bra blandning av gammalt och nytt. Dessutom några låtar som kändes lite otippade, vilket alltid är roligt. Så med "Victim Of Changes" och "Living After Midnight" försvann resten av mina röstresurser.


Sammanfattningsvis kan jag säga att detta är en av de bästa konserter jag sett på länge. Tummen upp till hela bandet!

En summering av kvällen som helhet då. Helt fantastisk! Två giganter, två otroliga framträdande. Den stora behållningen för mig är och förblir låtarna. Att sedan showerna var bra blir liksom bara lök på laxen. Men med båda bandens låtskatter så är det svårt att misslyckas på den fronten. För mig och sällskapet blev det en magisk kväll och för mig själv en av de bästa konsertupplevelser på länge. Det finns nog bara en sak som kunde gjort denna kväll bättre, och det hade varit om jag själv fått välja alla låtarna. :) Men jag är helnöjd med Judas Priest och UFOs födelsedagsspelningar i min ära ändå. :)


lördag 5 december 2015

Girlschool - Saxon Och Motörhead på Hovet 2015-12-04

Så, då var den äntligen här. Afton rock!
Girlschool och Saxon öppnade för Motörhead på Hovet, en riktigt klassisk samling band. Dessutom en kväll jag väntat på en stund nu, dels för banden, men även för att jag var där med i stort sett hela min familj (älskade frugan undantagen).

Girlschool
Först ut Girlschool, ett band som jag egentligen inte haft någon större relation till förutom deras första platta och det man läste om dom när det begav sig. Någon enstaka låt som man haft i minnet men inte mer än det. Själva spelningen var väl ganska ok, inget att yvas för men ändå lite kul.




Saxon
Vilket visade sig i den påtagliga kvalitetshöjningen när Saxon äntrade scenen. Biff verkade vara på ett strålande humör och kändes riktigt vital. Snacka om en frontman som kan äga en scen med sin blotta närvaro. Det räckte med små handvinkningar för att domptera publiken. Setlisten var Battering Ram, var att jag gillade de låtar jag fick höra därifrån.



inte heller något att klaga på. En bra blandning av nytt och gammalt. Lite extra roligt för mig som inte lyssnat så intensivt på senaste plattan var att jag upptäckte några nya guldkorn.

Herr Buford gjorde dessutom ett fan extra lycklig genom att bära hans jeansväst fullastad med Saxonpatchar, som kastades upp på scenen, under en låt, för att därefter signera den och kasta tillbaka den till ägaren. Sådana stunts, som går lite utanför det förväntade, är alltid positivt publikfriande.


Sedan kom vi till kvällens höjdpunkt, Motörhead. Eller rättare sagt, vad som teoretiskt skulle vara kvällens höjdpunkt.
Ingen läskunnig Motörhead fan har väl kunnat missa att Lemmy inte är vid så god vigör längre, och det blev väldigt fort tydligt att så är fallet.
Bandet kliver in på scenen, och där mannen, myten, legenden Lemmy, tidigare bara behövt ställa sig vid micken för att äga lokalen, så blir det här en kamp. Magin är borta. Inte helt, ibland blixtrar han till. Sången är för det mesta fågeltunn och otydligt skör och det är tur att det för det mesta rör sig om klassiska låtar man känner igen.
Det närmaste jag kan beskriva upplevelsen är lite som när man träffar en kär släkting eller vän, som man inte sett på länge och slås av hur gammal hen har blivit under tiden.

Konserten var inte dålig, men inte heller bra. Det blev efter stort slit från trion, framför allt Mikkey Dee och Phil Campbell, mer en publikhyllning till vad som har varit.

Som summering kan jag bara säga att kvällen blev en höjdare i alla fall och detta för två saker. Saxons grymma framträdande och Mikkey Dee's otroliga kämparanda och maffiga trumsolo.
Det och att få gå på en konsert med klassiker tillsammans med både min bror och mina båda barn. Kvällen får på något sätt tillskrivas kära återseenden, både vad gäller familj och band. Och det är väl inte helt fel när det handlar om en kväll med Rockklassiker.

Mitt tips till Lemmy är dock att dra ner på turnerandet och satsa på studion, för låtskrivandet är det absolut inget fel på. Snarare tycker jag den delen är fortsatt stabil. Samtidigt vet jag ju att det är för stunderna på scenen som legenden Lemmy lever för.

I kväll blir det ännu mer klassiska rockakter,  UFO och Judas Priest. Mer om det senare.

tisdag 1 december 2015

Dagens Musiktips - Conny Bloom : Skattmasen

Det här gör mig riktigt glad.
En av Sveriges vassaste gitarrister och låtskrivare, med ena benet fast förankrat i dåtidsblusen och det andra svängande i den funkiga delen av soulmusiken, Conny Bloom, släpper nu ett solo album på svenska. Fult Upp.

Första singeln, "Skattmasen" visar att det är inte bara magiska mattfärder med om elektriska pojkarna som Conny lyckas peka ut riktningen med, utan han behärskar även att bli en del av den anrika bluesiga, svenska vistraditionen. Med ett sällan tidigare skådat proggigt och funkablusigt retro nutidssväng ger han en rak höger mot Skattemyndigheten. Jag är själv en lat och stolt skattebetalare, men kan samtidigt se Connys syn på systemet, då jag förstår en strävande musikers dilemma med säljande skivor som mest genererar pengar till någon annan. Eller i bästa fall ger en moderat vinst flera år efter att skivan legat på listorna. Fenomenet är inget nytt. Astrid Lindgren var en av de första att peka ut orimligheten i skatteverkets jakt på till synes framgångsrika kulturarbetare.

Men tillbaka till musiken. Conny har ett sväng djupt inrotat i benmärgen som aldrig går att komma ifrån. Inte ens när han gör sin egen grej på svenska.
Och, visst har han gjort det förr, men då var det i den mer humoristiska "För Fet För Ett Fuck.." som i sig var minst lika skön. Men här blir det med ett allvar som ger möjligheten till högern att äntligen få en "vänsterlåt" med riktig äkthet, så att dom kan partaja på valvakor utan att spela "Staten och kapitalet" ironiskt. Samtidigt som sunt tänkande progressivt vänsterfolk kan ta den till sitt hjärta som en pekare till det som skevt i det socialistiska systemet utan att skämmas. 

The dude gonna swang even troubadourstyling....Eller något. Go Conny Go! Jag ser fram mot att höra resten av plattan!

Kunde tyvärr inte bädda in låten, men lyssna på den via Soundcloud här på länken:
https://soundcloud.com/user-165441804/conny-bloom-skattmasen

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...