lördag 29 juli 2017

Polar'n Per ser Europe i Furuviksparken

Europe, Furuviksparken 2017-07-28. När regnet lättar i Furuviksparken på fredagkväll har soundcheck klarats av. Det är lite mer än en timme till spelning och John Norum (Gitarr) har vankat av och an från scen, testat gitarr 1, 2, 3 osv. Känslan av den klassiska "Testing, testing, one, two, testing, testing, one, two..." har definitivt sin strängbändarversion... "Det är nästan hemmaplan!" hör jag någon som går förbi lite längre fram säga, troligtvis en Upplands Väsby-bo, tänker jag samtidigt som jag noterar att syster Tone Norum går i följe...


Parken fylls sakta men säkert upp och när Europe kliver på är det framför ett fullt, berusat och otåligt, folkhav. Jag kan inte låta bli att gilla folkparker och det här är en sådan spelning på en sådan plats. Det enda man kan fundera över är varför alla band gör något mindre set på sådana tillställningar, kanske handlar fet om gaget... kanske är det tradition.

Vi bjuds hursomhelst på en tillställning som klockar in på 1:20h, ett gig som inte innehåller annat än vad som spelats på senare festivalgig, det är kompakt, tufft, så som det Europe formats på senare tid, dvs mer influerade av klassiska tyngden i Led Zeppelin och Rainbow än pudelrocken. Det är tredje vändan jag ser dem gigga denna platta och det sätter sina spår. "Hand in the pocket", fantastiska "Firebox" och kaxiga "Nothin' to ya" (med avsläcker keyboard-stick i bästa Strawberry Fields-andan) tillhör de främsta spåren ikväll, precis som klassiska "Rock the night" med sitt bortslipade 80-tal, alltid underskattade "Scream of anger" (en personlig favorit) och live-rökaren "Ready or not" som rockar fett.

Speciellt "Firebox" vinner på live-drivet som Ian Haugland (trummor) sätter upp och Mic Michaeli (keyboard) manar på med värsta patentsoundet ala Jens Johanssons från Rising force-eran, låten är oväntat, mycket oväntat bra! Helt klart kvällens bästa överraskning!



Samma tokdriv finns givetvis i rockvärldens kanske just nu ballaste trumsolo, där Ian spelar till Monty Python och den klassiska galoppen i "Light Cavalry Overture" (Franz Von Suppe). Det är humor och musik. Det är underhållning på hög nivå!

Givetvis kan man inte göra en recension av Europe utan att nämna allsången i "Carrie", publikens uppoffringar i "Cherokee" eller nationalhymnen "The final countdown"... då var det avklarat!

Istället vill jag ge lite utrymme till en grabbhalva i publiken, han som fullkomligt stinker pojkrums-Axe (och just därför oxå är misstänkt Upplands Väsby-bo!!!) som förtvivlat försöker filma "The final countdown" från sin Hobbit-position mitt ibland och mellan alla jättar i publiken, innan jag lyfter upp honom, till hans euforiska lycka!

Sån glädje vägs givetvis in på pluskontot i recensioner på Spader Ess! På minuskontot smakar "Second day" och "New love in town" (med Joey Tempest på acke) lite väl mycket mellanmjölk... Det är ändå en sån kväll det det spelar föga roll, det är gemytligt. Det är trevligt. Det är välspelat och en riktigt bra kväll som länge tycktes regna bort, men det är en ny tid för Europe och det märks. Jag kan inte låta bli att se fram mot nästa släpp och undra var det tar vägen... det här är bra!

Betyget blir hedersamma fyra starka ess (av fem möjliga)! Som bevis på det rullar Europe nästan hela vägen hem på bilstereon... bara det lixom!

/Polar'n Per

 Tre starka kort med Europe:
1. Tuffingarna (töfft värre!)
2. Hur bra form dom verkar vara i
3. Joeys röst är fortfarande tokgrym

Set list:
War of kings
Hand in the pocket
Rock the night
Scream of anger
Last look at Eden
Carrie
The second day
Firebox
New love in town
Sign of the time
Ready or not
Trumsolo Ian Haugland
Nothin' to ya
Supersticous (med lite Bob Marley, No woman, no cry insmetat)
Cherokee

Encore

The final countdown

Polar'n Per tipsar om smakprov från Mäbes nya EP, låten "Varje kväll nånstans"

Att MÄBE:s musik ligger mig varmt om hjärtat har ni säkert förstått vid det här laget. 1:a augusti, på Pers namnsdag kommer ett smakprov från den kommande EP:n med det Bruno K. Öijer-influerade namnet "När Rösten i Radion Sa Hans Namn". Låten "Varje Kväll Nånstans" är helt i linje med MÄBE:s utveckling de senaste åren och är enligt mig en riktig höjdare!



När tankarna kring formatet EP lägger sig infinner sig även en bekväm tanke att de singelsläpp som rasslade ut med bl a "Innan Sanden" som kanske främsta låt (med "Långagärde Sund" som annan favorit)  är en alldelses utmärkt mängd att paketera på platta, kanske med någon trevlig re-make som extra-låt... Det måste jag fan, surra med Mäbe om!

I väntan på det samtalet får vi nöja oss med att se MÄBE på miniturnén, med avspark i Nynäshamn om några dagar!
2017-08-04, Nynäskalaset 2017 (Nynäshamn)
2017-08-19, Rockfront Musikfest (Åstorp)
2017-08-26, Restaurang Strandkanten (Nord-Koster)
2017-09-02, Live At Heart 2017 (Örebro)

Håll utkik efter MÄBE:s väl smakande singel tills dess!

/Polar'n Per


fredag 21 juli 2017

Recension : The Midnigt Ghost Train - Cypress Ave.

Äntligen dags för ett helt nytt albumet från våra Kansasbröder i The Midnight Ghost Train.Och som start på den här recensionen, skulle jag vilja citera. "Toto, jag tror att vi inte är i Kansas längre", eftersom blytunga ångmotorn som vi känner som TMGT, har gjort en spårväxling och åkt ner i ett kaninhål till en helt annan plats.Och vilken vacker plats det är. Det mäktiga ångdrivna, inget nonsens, gritty full head on power rock och roll är fortfarande kvar, men det har blivit mer skiktat och blir därmed mer intressant. För att göra detta kort, bandet har lyckats gå från bra till fantastiskt, helt enkelt. 
Deras nya album, Cypress Ave. är en helt ny, och mångfacetterad, ljudbild från ett band som gått från vad jag tyckte var riktigt bra, till ett band som jag ser närma sig perfektion. Jag tyckte att låten "The Little Sparrow" på deras förra album, Cold Was The Ground, var en spännande utflykt från deras vanliga tunggung. Vilket gör att jag blir mäktigt imponerad att man vågar sig ut ännu längre på denna gren och utforskar helt andra soniska landskap. Episkt och modigt.Allt detta ger plattan en otrolig variation. Man närmar sig livet själv på något vis. För om det är något jag har lärt mig under livet, är det att det i början kan kännas väldigt svart och vitt, men när man varit med en stund så ser man att livet har en mer varierad palett. Och det är vad jag hör i TMGTs nya album. Mångfald, liv, reflektion och möjlighet att växa, precis som mänskligheten.Stora ord. Ja, jag erkänner, men jag har alltid sagt att det finns kraft i musik, och det är vad jag känner när jag lyssnar på plattan.Vi är vana vid ett mer solitt och genomgående hårdare sound från TMGT, men här får vi även en andra dimensioner (utan att förlora den ursprungliga kraften) där även en mer lågmäld energi får plats. Ett band i förvandling som vågar experimentera.  
Om man bryter ned det hela till att bara lyssna på alla separata komponenter, som bas, trummor, gitarrer och sång, så vore det i sig ganska enkelt att säga att det här är ett bra album. Allt är i sig  mästerligt. Men när man  lyssnar på hela shebangen sammanhållet så vill jag nog påstå att det här albumet är ett mästerverk. Lägg därtill den sköna bluesiga, kraftfulla grundplattan som allt vilar på, till den mästerligt melankoliska tonen. Det spänner från riktigt ösigt, som i öppningen "Tonight" till milt och sprött som "I Cant let You Go". Även en mellanlandning till Hip-Hopens ursprung under 70-talet i "The Boogie Down" som skulle kunna ha ingått i soundtracket till den underbara Netflixserien The Get Down. Till och med en aning jazzsvingande Tom Waits vibbar. 
Men för att göra ännu ett filmcitat: Grabbar, ni hade mig redan vid "Red Eyed Junkie Queen", första singeln. 
The Midnight Ghost Train, har i mina ögon fått till en fullpottare. Jag har en pågående lista med sånger, favoritlåtar att ta med till en öde ö, och det är inte så ofta jag lägger till ett helt album till den listan, men jag tror nog att jag gör det i detta fallet. Och med en promobild som den ovan, ja då känner jag att ett fyrtal inte räcker till, utan jag får smyga fram det extra esset ur rockärmen. Betyget blir med andra ord 5/5 starka Ess. Ett måste!

Sammanfattning:
Betyg 5/5

Favoritspår: Alla!!
Skivbolag: Napalm Records
Release: 28:e Juli 2017





For More Info Visit:



Band Members:
Steve Moss - Guitar / Vocals
Brandon Burghart - Drums
Mike Boyne - Bass 

måndag 17 juli 2017

Stoppa pressarna! The Quill släpper nytt

Hör nu på go' vänner så skall jag för er berätta...

Från mörkaste Småland kommer det ljusa nyheter. The Quill har vaknat ur sin slummer och kommer att släppa en ny platta, Born From Fire, i slutet av Augusti. Det kommer även att vara i originaluppsättningen vilket inte låter dumt i mina öron. Välkomna tillbaka!

 Bandets pressrelease:
BORN FROM FIRE - THE QUILL IS BACK!
The classic line-up who created the albums Silver Haze, Voodoo Caravan and Hooray! It's A Deathtrip has reunited. Lead singer Magnus Ekwall (Ayreon) is back behind the mic together with the dynamic power of drummer Jolle Atlagic (Hanoi Rocks, Electric Boys, Firebird), guitarist Christian Carlsson and bassist Roger Nilsson (Spiritual Beggars, Firebird).
The legendary line-up has secretly recorded a smashing new album titled "BORN FROM FIRE"


The new masterpiece will be released August 25 by Metalville - formats include digital, cd and double vinyl in gatefold sleeve. First single with accompanying video will be released August 11th.
Pre-order is now available:
Sweden: https://www.ginza.se/search/1…
Germany: https://www.amazon.de/dp/B073H4QG95/ref=sr_1_1…
UK: https://www.amazon.co.uk/dp/B073H4QG95/ref=sr_1_1…
USA: https://www.amazon.com/Born-Fire-Q…/…/B073H8N658/ref=sr_1_1…
Japan: http://www.hmv.co.jp/artist_Qui…/item_Born-From-Fire_8024145





lördag 1 juli 2017

Polar'n Per ser Guns N' Roses

När Guns N' Roses kliver på framför 55000 nostalgiker på Friends arena förväntas just en stor dos nostalgiska värden värdigt serverade. Det vi i publiken ges är definitivt värdigt, men där låtar och solon levereras mer eller mindre utan mellansnack tillsammans med en vilja att spela som inte kan förbises. GNR vill inte vara nostalgiska, även fast det är svårt att undgå.

Med inte mindre än 4 st låtar från den senaste (!) både utskällda och hånade plattan Chinese Democracy (2008) och en AC/DC-cover (Whole Lotta Rosie) visar Axl utrymmet han vill ha, tillika ges Slash motsvarande ytor att brodera ut sitt gitarrspel i snygga solopartier.

Det är faktiskt i detta rollspel jag finner spelningen oväntade behållning. Det känns som dessa två ikoner för första gången gjort upp om något, att de ger varandra ett utrymme de båda faktiskt förtjänar...

Det är här det skapas synergier! Ett plus ett blir tre...

En av kvällens bästa låtar är "This I Love" där Axl Rose får briljera sina höga toner och Slash addera en extra dimension till låten med sitt signatur-Gibson-sound...

Musikaliskt är GNR-maskineriet (!) vi får se välsmort. Jag skulle nästan säga fantastiskt även fast Kompisvallens (Friends arena) kassa aukustiska förutsättningar spökar framförallt i inledande "It's So Easy" och "Mr. Brownstone" som orättfärdigt svärtas ned med kakburksekot i arenan innan ljudteknikerna lyckas manövrera för folkhavet i detta betonghelvete...

Om bandet äntligen fungerar, så kan inte samma sak sägas om logistiken runt detta spektakel. Kollektivtrafiken är under all jävla kritik. Jag pratar om en pendelstation som stänger ytterdörrar pga folktryck under glestrfiken som råder under spöktimmarna, ett fåtal bussar visar fuck-jävla-you genom att föraktfullt bara åka förbi sina hållplatser där folk väntar och en helhetsupplevelse som får sig en riktig törn while the guitar inte-längre-så-jävla-gently weeps...

Betyget för gigget är fyra svaga ess (av fem), jag saknar kanske en hel del ungdomlig energi, men får betydligt mer än förväntat!

/Polarn Per

Set list:
It's so easy
Mr. Brownstone
Chinese democracy
Welcome to the jungle
Double talkin' Jive
Better
Estranged
Live and let die (Wings)
Rocket queen
You could be mine
Attitude (Misfits)
This I love
Civil war ("Voodoo Child" outro)
Yesterdays
Coma
Speak softly love (Nino Rota)
Sweet child O'mine
My Michelle
Wish you were here (som gitarrduett, Pink Floyd)
November rain
Whole Lotta Rosie (AC/DC)
Black hole sun (Soundgarden)
Knockin' on heaven's door (Bob Dylan)
Nightrain

Encore

Sorry
Don't Cry
The seeker (The Who)
Patience
Paradise city
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...