Visar inlägg med etikett Black Country Communion. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Black Country Communion. Visa alla inlägg

tisdag 13 maj 2014

Recension - California Breed : S/T

Tar man en del gammal rockveteran, en del medelgammal rockveteran och blandar med en del nykomling, så har vi förutsättningarna för California Breed. En del skulle kanske säga att det är en supergrupp, men jag vill kalla dom ett generationsband. För här samlas verkligen tre generationer och tillsammans blir dom en kraft att räkna med.

Att Californina Breed, som består av Glenn Hughes tillsammans med Jason Bonham och Andrew Watt, existerar får vi väl tacka sammanbrottet av Black Country Communion för.
Om man nu kan använda sådan ord i ett dylikt sammanhang, men det väljer jag ändå att göra.

För det här bandet är lite av en fågel fenix som reser sig ur askan från det tidigare bandet. CB är ett ruggigt tight och bra band, och i mina öron så är dom även stråt vassare än vad BCC var och det vill inte säga lite.
 Det är bara att kapitulera inför denna powertrio.
Glenn och Jason skapar ett otroligt tyngd och sväng i kompet.
Glenn behöver väl inte någon närmare presentation, men efter en hel del upp och nergångar i karriären, är det riktigt skönt att de senaste åren verkat vara på rätt spår och han är mer produktiv än någonsin. Hughes har alltid haft en mäktig pipa, och den håller ännu.
Man inser ganska snart att när det kommer till Jasons trumspel, så faller inte äpplet långt från päronträdet som man brukar säga. Han har ett otroligt skönt driv och sväng, precis som pappa en gång hade. Vi får bara hoppas att han inte ärv de mörkare delarna av sin far, utan att vi får chansen att avnjuta hans spel länge än.
Sedan med nykomlingen Andrew på gitarr, vilken mix. Vass kille på gura som tillför en otrolig dynamik, snygga solon och en rejäl riffattack till soppan. Möjligen står han även för en rejäl dos energi, för det är en riktigt viril uppvisning som presenteras från California Breed på denna debutskiva för gruppen. Hela gänget låter riktigt pigga och det är inte långt ifrån att man  Att som debutant komma in och lyckas ta sin plats så självklart bredvid två legendarer, det är stort.

Det låter både klassiskt och modernt på samma gång. Skivan har en skön livekänsla och har inte någon känsla av överproducerat pill över sig, utan är väldigt rak på sak.
Att det är Dave Cobb, som även kan skyllas för Rival Sons ljudbild, som suttit bakom spakarna vid inspelningen är väl inte direkt någon nackdel. Stundtals får vi det där härliga mustiga rockandet som lika gärna skulle kunna vara en naturlig fortsättning av vad som kunde väntat oss om Led Zeppelin fortfarande gjorde plattor. Det är musik som jag gärna lyssnar på hemma i soffan, eller på ett party, men allra helst ser live.

Dessutom könt att Frontiers Records får till det ibland, för även om man är ett flitigt bolag med att ge ut skivor, så måste jag nog erkänna att senaste tiden har det varit aningen trista skapelser i mina öron. Men så kommer det här, och plötsligt är allt förlåtet.

Så, gillar du energiskt bluessvängande klassisk rock, då gillar du California Breed. Att lyssna på denna skivan är ingen uppmaning, det är en order!
Det blir ett bra betyg från mig, 4 av 5 ess. Möjligen att det kan komma att revideras uppåt, för jag känner att denna skivan kommer jag att lyssna på en del i framtiden. Jag hoppas verkligen att detta band blir långlivat, för det känns som det finns mer att hämta här.

Sammanfattning:
Betyg: 4/5

Favoritspår:  Midnight Oil och Breath
Skivbolag: Frontiers Records
Release: 16 Maj 2014




Bandet består av följande lirare:
Glenn Hughes – vocals/bass
Andrew Watt – guitar/vocals
Jason Bonham – drums

Tracklist:
  1. The Way
  2. Sweet Tea
  3. Chemical Rain
  4. Midnight Oil
  5. All Falls Down
  6. The Grey
  7. Days They Come
  8. Spit You Out
  9. Strong
  10. Invisible
  11. Scars
  12. Breathe
  13. Solo (Bonus Track)

Mer om Bandet:
Facebook
Hemsida



Support The Bands You Like!!

tisdag 25 mars 2014

Spader Ess tänker högt om Supergrupper.

En artikel om "Supergrupper" på Bara Metal startade tankeprocessen (det är ju alltid positivt) runt ämnet.

Det är mycket som är super i år känns det. Super-valet, Super-selfien, Super-solen osv. men epitetet supergrupper har funnits med oss en längre tid.

Förutom att det som hamnar under begreppet oftast är mer intressant på pappret än själva slutresultatet, så har jag när jag tänker efter, lite problem med begreppet som sådant. Smaka på det, Supergrupp.
Det som hamnar under denna betäckning är oftast en samling med redan hyfsat kända artister från olika håll som samlas i någon form av hobbyprojekt. Att man sedan inte kan garantera, att bara för att man på olika håll håller hög klass, automatiskt gör det tillsammans i den nya sättningen. Och var går gränsen? Räcker det med att en eller två gamla rockrävar sammanstrålar, eller skall hela gruppen vara uppbyggd av veteraner?

För mig är en framgångsrik grupp en sammansättning med personer som skapar dynamik utöver det vanliga. Gärna över en längre period . Då kan man börja snacka om supergrupper. Led Zeppelin, AC/DC, Kiss är exempel på klassiska "supergrupper". Bland nyare akter blir det svårare att hitta kandidater men möjligen Foo Fighters och Rival Sons kan börja nosa på det epitetet (sett från min horisont).

Annars, om man skall använda sig av den populistiska beskrivningen av en "supergrupp", så är det väl mest Black Country Communion och Them Crooked Vultures som fallit mig på läppen bäst, men det är dom enda som jag på rak arm kommer ihåg i denna genre.

fredag 19 oktober 2012

Mera Beefs på gång.

Det är inte bara Die Antwoord vs. Lady Gaga som spänner musklerna just nu utan rockvärlden har sin beskärda del av beefs going on i rampljuset just nu.

Vilket alltid är lika roligt. Mer utförliga recaps av bråken om man följer länkarna.

Rob Zombie vs. Marily Manson
Bara ett par dagar in i sin gemensamma turné har de båda herrarna råkat i luven på varandra. Ännu så länge mest genom att klanka på varandra offentligt, men hot om fysiskt våld har tydligen yppats.

Grunden verkar vara att Herr Manson anser att herr Zombie har sett till att hans set blev lite kortare så att han inte hann köra låten "Beautiful People" på en av spelningarna varpå Rob kontrar med att snacka lite skit om Manson på scenen. Vi får väl se om dom orkar hålla ihop till Sverigespelningen.

Paul Stanley vs. Steven Tyler
Steven Tyler har sagt hur mycket han hatar Kiss och menat att dom bara haft ett fåtal hits och kallat dom för ett serietidnings band. Paul Stanley kontrar med att när Aerosmith nu till slut får ut sitt kommande album så får dom se vilken skiva som är bäst.

Glen Hughes vs. Joe Bonamassa
Glen är tydligen sur för att Joe inte vill turnera med Black Country Communion, vilket Joe tydligen gjort klart redan från början, då han har fullt upp med att turnera solo. Dock har Glen gått ut med det på ett sätt så att fansen blivit sura på Joe.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...