10 album på 10 dagar eller 13/13.

Hej igen, det var ett tag sedan. Sedan en tid har kedjebrev av karaktären "att under 10 dagar lägga upp album som betytt mycket för mig. Inga recensioner eller förklaringar, bara vinylomslag,"

Även jag har kört en sådan lista, och tänkte att det kunde vara ett inlägg här med, fast då med lite förklaringar. Och givetvis, Här på Spader Ess är en lista av dignitet tvungen att innehålla 13 alster! Dock blev det lite knas i början på mina Facebook delningar, då jag som den klant jag är bara delade med min fru i ett par dagar.

 Okej, denna platta har jag enbart haft som kassettband. Men det var den första musik jag fick av mina föräldrar. Så att säga startskottet. Fick denna kassett tillsammans med en mono radio med inbyggd kassettspelare. Elvisen snurrade flitigt, men snart blev det roligare att spela in blandband från radion. Favoritprogrammen då var Lilla Bommen och Ny Våg. För att vara riktigt gubbig, på den tiden då det spelades bra musik på SR. 




Husgudar som fortfarande står på de högsta trappstegen. Kommer inte ihåg exakt vilken av Motörheads plattor som jag hörde först, men såld blev jag. Ett av de band som jag sett live flest gånger.
Och även om det inte spelningsmässigt var helt lysande, så är jag lyckligt lottad som fick gå på deras sista spelning i Sverige tillsammans med båda mina underbara barn. Att ett bands första plattor blir de mest fundamentala är väl inte helt ovanligt, men att som Motörhead lyckas fortsätta att leverera genom karriären som man gjort och dessutom lyckat göra några av sina bästa plattor sist, det är snudd på fantastiskt.





"Mitt" eget band. Ni har förhoppningsvis läst en del redan om min tid med detta underbara gäng. Att jag dessutom lyckades bli ackrediterad som textförfattare på en av skivans mest lokalradiospelade låtar gjorde att jag dessutom fick min första och enda utbetalning från STIM. Tror att det blev hela 7 kronor. Underbara tider. Massor mer om denna tid i artikelserien Let the Good Times Roll - En bit av Rockhistorien






Någon stans i tonåren blev även Liveskivor en viktig del i musikdieten. Det har släppts en hel del riktigt bra klassiska liveplattor men denna är en av dem som varit viktigast för mig. Jag vet dessutom inte om det ens går lyssna på Hårdrock/Metal och inte älska Judas Priest.
Själv älskar jag det mesta från perioden Rocka Rolla till Painkiller. När Rob lämnade micken en stund tappade jag intresset lite, för att återigen blomma upp på senaste plattan Firepower.




Rush var ett av alla band som presenterades via Mulles skivsamling. Dom har gjort massor med bra plattor, men det var med eposet 2112 som dom riktigt satte klorna i mig. En gång fick jag för mig att jag såg Geddy Lee i Borgholm en midsommar, men det var nog bara en kombination av Lookalike och stor ölkonsumtion.

Kiss var ett band som jag var lite kluven över. Bland mina skolkompisar i yngre tonåren var det två läger. Dom som gillade Kiss, eller dom som gillade Sweet. Eftersom jag gillade Sweet innan jag hört Kiss hamnade jag i det lägret och vägrade lyssna på Kiss ett tag av ren princip. Sedan en kväll satt jag och polaren Micke och lyssnade på nått blandband och en fantastisk låt spelades. Det visade sig vara "Rock n Roll all Night" med Kiss och från den stunden åkte Sweet ut och det blev Kiss för hela slanten. Tog inte lång stund förrän man hade tapetserat pojkrummet med affischer från Poster och Kiss spelades nonstop.



 Polaren Micke introducerade även Magnus Uggla. Skivan slog hårt och blev för oss en riktig sommarplåga som sträckt sig till nu. Var i våras och såg Ugglas föreställning "Varning på stan nu mår kung i baren illa igen". Ren och skär nostalgitripp!









 Någon gång i högstadiet gick jag plötsligt i baktakt. Bob Marley tog mig med på en Reggae resa, som tittar fram lite då och då fortfarande. Stark musik och tunga texter till baktaktsgungande solskensmusik. Men det var bara inkörsporten till andra akter och gläntade på luckan mot Ska-musiken.






Denna skivan, Led Zeppelins Physical Graffiti, är ett formidabelt mästerverk i sig. Som om inte det räckte så innehåller den även, enligt mig, en av världens bästa låtar, kanske DEN bästa, punkt.
Självklart handlar det om "Kashmir. Mycket mer än så behöver man nog inte säga.







En sådan här lista från mig blir inte komplett utan Thin Lizzy och då framför allt Black Rose. Phil Lynott med kamrater ställs på husgudarnas altare. Fick alrig möjligheten att se dem live som Lizzy, men den solospelning som Phil gjorde i Västervik fungerade fint den med, då kompbandet i stort sett var Thin Lizzy. Skivan Nightlife var en av de första vinyler jag var med och köpte (hade ingen egen spelare, så den fick bo hemma hos polaren Micke). När jag på egen hand köpte min första egna vinyl, så var det något helt annat, mer om det här.



Ja, då trillar vi in på det lite extra allt. Idag blir man lite nostalgisk över hur naivt rasande man kunde vara i Tonåren. Men jäklar vilket soundtrack vi hade med Ebba i täten. Både Svenskt och Engelskt, den Amerikanska punken fick komma in lite senare. Lite tråkigt att jag inte kunnat se dem live, även om det nästan hände (här är förklaringen).






Hittills har listan enbart berört det som man upptäckte främst i Tonåren och det är väl inget konstigt med det, då det är då man formas. Men skam den som inte fortsätter att vara nyfiken. Nick Cave svepte in i mitt liv som en stormvind genom min Fru. När hon spelade "The Ship Song" då föll jag pladask för hans otroliga röst och textsnickeri. Tack för den presenten älskling. En man som sömlöst rör sig mellan kaotisk bombastiskt till lugnt och finstämt.
Har dessutom lyssnat på hans senaste album Ghosteen de senaste dagarna. Hans först skiva som är helt skriven efter hans sons död. Lugn, nerstämd, sorglig men otroligt vacker.

Vi avslutar the extended 10 albums listan med ännu en "nykomling" i sammanhanget. Rival Sons har även dom valsat in i mitt musikaliska hjärterum och är väl det band som nu börjar hota Motörhead som mest sedda band live (bortsett från N.J.B. förstås) av det förklarliga skälet att man inte kan se Motörhead längre. Första låten jag hörde var "Burn Down Los Angeles" och det behövdes inte många sekunder att bli hooked. Sönerna har även dom gjort en låt, "Soul", som klart kvalar in på min lista av världens bästa låtar. Dock ligger den inte på denna platta.

Rival Sons Munchenbryggeriet 20190304

Jag måste erkänna att den känslomässiga peppen inför en konsert (även om det rör sig om Rival Sons), en svinkall Måndagskväll i Stockholm, kanske inte var på fullt på topp. Men väl efter trevligt umgänge innan och väl inne på ett utsålt Münchenbryggeriet, ja då så tinades man snabbt upp.

The Sheepdogs från Kanada släppte loss in en karusell av varm södern-feelgood rock i värsta Allman Brothers stil. Ett kul och kompetent gäng, med jäkligt snygga tvillinggitarrer i värsta Lizzy stil. Avrundat med äkta rock-trombon. En riktigt bra början.

Rival Sons klev på scenen med dunder och brak. Fullt ställ, upplandat med några lugnare partier här och där. Är imponerad av att Jays röst kan hålla den kvalitet den gör så här näst sista spelningen på Europa turnén. För säga vad man vill om  sönerna, dom håller inte igen någon stans.

Sist jag såg dem var när dom spelade Annexet, och jämför man så är det två skilda upplevelser. Här är det mindre och mer nedskalat, men jäklar vad intimt det blir. Det svänger, svettas och rockar. Bandet är tighta som få och levererar en kaskad av bra låtar. Man har nu hamnat i den världen där man har en sådan låtskatt att gräva från, så  att nu är det mesta man klaga på, alla låtar man vill höra men som inte fick plats i setet.

Rival Sons fortsätter att vara Rival sons och dom gör det med bravur. En konsert jag sent kommer att glömma.

 Mer info:
https://thesheepdogs.com/
https://www.rivalsons.com/

In Swenglish:
I have to admit that the emotional pepp before a concert (even if it is with Rival Sons), a icecold Monday night in Stockholm, might not have been the highest. But after some nice socializing before and well inside the sold out Munich brewery, well then you thawed quickly.

The Sheepdogs from Canada unleashed a carousel of warm south-feelgood rock in the worst Allman Brothers style. A fun and competent gang, with damn stylish twin guitars in thebest Lizzy manner. All rounded off with some real rock trombone. A really good start.


Rival Son entered the stage with thunder. Full tilt ahead, packed with some quieter parties here and there. I am impressed by the fact that Jay's voice can hold the quality it does so far into the European tour,  next to last gig. Say what you want about the sons, they do not hold back. At anytime.

The last time I saw them was when they played Annexet, and comparing it is two separate experiences. Here it is smaller and more scaled down, but damn what intimate it gets. It swings, sweats and Rocks. The band is so tight and delivers a cascade of good songs. They have now ended up in the part of the world, where you have such a big catalouge of songs to dig from, so that now most of the people don't have more complaining about than the songs you wanted to hear but that did not fit in the set.

Rival Sons continues to be Rival son's and they do it with brave. A concert I won't forget in a long time. 

2019 en ny start?

2018 blev lite av skrivkrampens år vad gäller Spader Ess. Inte beroende på musiken, det kom en hel del fantastiskt under förra året och tyngst av alla enligt mig, Clutch - Book Of Bad Decisions, även om jag stundtals tenderade att lyssna mig bakåt i musikkatalogen.

Jag hoppas få fart på skrivandet och lyssnandet 2019, för det finns en hel del att se fram emot. Allra närmast, Rival Sons, både på skiva och scen.


Sedan finns det en hel del andra spännande släpp, som Kanadensarna Rough Spells, som efter sin enastående EP, släpper sin debut via Holländska DHU Records.

Sedn blir det förhoppningsvis någon liten överraskning längst vägen.

Gott nytt År!

In Gloriuos Swenglish:

2018 was maybe the year of the writing block for me at Spader Ess. Not due to the music, as there was a lot of amazing records released last year, and the heaviest of them all according to me, Clutch - Book Of Bad Decisions, although I at times tended to listen more to older music during last year.

I hope to get up to speeds with writing and music listening in 2019, because there is a lot to look forward to. Closest, Rival Sons, both on record and stage.

Then there are a lot of other exciting releases, for example the Canadians Rough Spells, who after their outstanding EP, will release their debut alum via Dutch DHU Records. 
And, hopefully there will be some other small surprise along the way.

Happy New Year!

Dagens Musiktips : Rival Sons - Do Your Worst

Behöver egentligen inga som helst förklaringar. Fantastiska Rival Sons med fantastiska videon till lika fantastiska "Do Your Worst". Sade jag att dom är fantastiska? Nu vill jag bara ha nya plattan.



Mer Info:
Website: http://rivalsons.com
Facebook: http://facebook.com/rivalsons

Recension : Greta Van Fleet - From The Fires

Det lär finnas folk som inte gillar Led Zeppelin. Till er kan jag bara säga, -Sluta upp med det. Genast! För i så fall riskerar ni att inte se tjusningen i Greta Van Fleet. Och det blir er värld fattigare av. Tacka mig senare.

För det går liksom inte att ducka för faktum att GvF låter, mer än lite, som just Led Zeppelin. För att inte tala om att sångaren Josh stundtals är ruggigt röstlik Robert Plant.
Men är man som jag nerkörd i zeppelinträsket sedan länge, ja då är det bara att öppna ögon, öron, armar och bara suga i sig. För dubbel EP:n From The Fires, är som ett bortglömt album av mästarna, fast stöpt i en modernare form. Det känns inte alls mossigt, utan som en frisk fläkt av nostalgi (sug på den).




Jag kan säga som så, att efter att ha hittat GvF, så känns det som jag inte bryr mig riktigt lika mycket om att Led Zeppelin troligtvis aldrig kommer att återförenas. Jag kan bara hoppas att det här är början på något stort.



Sedan kan jag inte heller låta bli att bli imponerad över bandmedlemmarnas låga ålder, tre bröder 20 och 17 år gamla (ja det är ett tvillingpar inblandat), tillsammans med en 17 årig kompis.
Så unga och med en sådan stark debut, kan bara bli en fullträff. Grabbarna från det exotiskt klingande Frankenmuth i Michigan, är dessutom flitiga på att turnera. Så man kan bara hoppas att dom tar sig över till våra breddgrader, så vi kan ta dom till vårat hjärta på samma sätt som vi har gjort med t.ex. genrebröderna Rival Sons. Kan dom bara fortsätta som dom börjat, med sin storvulna, högkvalitativa arena rock, ja då kan dom verkligen bli det nästa stora, för så här långt har dom allt.

Lyssnar man på på publiken i en del av deras liveklipp, så inser man att dom redan är något av flickfavoriter, och det var väl ett tag sedan rocken kunde stoltsera med något sådant. Hur eller hur, det här både svänger och rockar mig sanslös, med sin klassiska fräschhet och urstarka låtar. Dessutom på vad man inte ens kallar sin debut, utan en dubbel EP. Det enda negativa jag kan hitta är att dom ännu så länge inte släppt skivan som vinyl, men det får man väl se som ett I-landsproblem.
Ja det kan inte bli annat än full pott. Fram med esset i rockärmen med andra ord. Första i år för min del om jag inte missminner mig. 5/5


Sammanfattning:
Betyg 5/5
Favoritspår: Black Smoke Rising och Flower Power
Skivbolag: Lava/Republic
Release:  10:e November, 2017








Twitter
Facebook
http://gretavanfleet.com/

Recension - Rival Sons Annexet 20170302

Äntligen dags att se efterlängtade favoriterna i Rival Sons, Denna gången på Annexet. Sist jag såg dom var som förband till Black Sabbath, och även om det var bra (trots Friends Arena) så var det tydligt att det inte var deras show. Därför var det roligt att återse dem i egen regi.

Bandet har turnerat flitigt den senaste tiden, dels som förband på Monsters of Rock turnén med Black Sabbath och nu själva i ett litet eget koncept kallat Teatro Fiasco. Konceptet består av Rival Sons själva, men i stället för ett traditionellt upplägg med förband/huvudband så kör man här med en DJ och en poet innan huvudakten. Hur fungerar då detta? Beror lite på vem man frågar. Men enligt mig, ganska hyfsat.

Det börjar med att radio DJ:en Howie Pyro, från Intoxica Radio, levererar gamla garagerock rökare från 50- o 60-tal accentuerad av lika gamla strip-tease filmer på storbildsskärm. Hur detta togs emot beror nog på hur tidigt man kom till eventet. En bekant kom precis när det öppnade och han vart väl aningen mätt på att ha detta i en och en halv timme innan resten av showen tog vid. För min egen del tyckte jag det var rätt charmigt, men jag kom mycket senare och såg kanske en halvtimme.

Därefter klev en av  Jay Buchanans kompisar på scenen, Derrick C. Brown. En poet/performer som  framförde lite småsånger och poem till olika ljudbakgrunder. Även här delades publiken, men själv tyckte jag att han var helt ok och stundtals underhållande.  Särskilt poemet vid namn
"I Hate Jay Buchanan" var en frisk fläkt med glimten i ögat just denna kväll.

Sedan ännu ett pass med Howie Pyro medan man rev scenen och gjorde en liten soundcheck inför Rival Sons. Det hade nog varit mer effektfullt om det hela varit lite mer förberett och att man rivit scenen lite snabbare för att låta Rival Sons kliva på direkt i anslutning till Derrick.

Sedan följde en överlag bra show som framför allt lutade sig mot de senaste plattorna låtmässigt. Det största nackdelen i mina ögon, om man nu skall börja med det negativa, var att schowen ibland tappade farten en del. Först har vi låtarna som i sig som går från bombastiskt ösigt till det skiraste lugnet inom loppet av sekunder, och det är helt ok. Men lägger man där till en hel del freebasat jammande som tar över här och där och på det hela taget blir för mycket och man nästan vill bli helt MC5 och vråla "Kick Out The Jams" mot slutet... ja det tappar fart och styrning helt enkelt. Man kunde även ana att energin kanske inte var på topp nu efter allt flängande längs vägarna. Sedan är det ju som alltid när ett band börjar bygga på sin låtskatt, man saknar ju alltid en del låtar.

Men bortsett från allt detta. När allt faller på plats och jammandet och solopartierna hålls till en vettig nivå, ja då är Rival Sons helt fantastiska. Det svänger och gungar, rullar och river, smeker och lindrar. En fråga som jag direkt ställer mig när jag hör Jay's röst är alla som sitter och pratar i dagens media om den moderna soulen och R&B (gärna i samband med artister som Frank Ocean), är dom fel-vaccinerade? Tappades dom på golvet när dom föddes? Det här är soul och blues som krigar sig rakt in i själen. 

För att inte tala om de svulstiga riffen som Scott Holiday vräker ur sig stundtals, när han inte går allt för bananas med effektpedalerna. Öppningsriffen till "Open My Eyes" t.ex.. är som om Godzilla skulle kliva in på scenen med tunga kliv. Michael Miley är som alltid imponerande på trumpallen, och man undrar mest hur han orkar ligga på som han gör, och på det trumsolo. Jag blev även imponerad av hans Lemmy rakning som satt lika snyggt som hans plommonstop. Dave Beste är stabil och cool som vanligt.

På hela taget en bra kväll, om inte helt perfekt. Men även när Rival Sons inte är på topp, så är dom ändå bättre än så mycket annat. Tack ännu en gång Rival Sons

Dagens Musiktips : Rival Sons : All Over The Road

Imorgon smäller det igen. Rival Sons spelar återigen i Sverige, denna gången på Annexet. Så, för att komma i rätt stämning inför detta, så tänkte jag att vi gräver oss tillbaka i deras låtskatt och kör en av mina absoluta favoriter med bandet.

Spader Ess Årsbästa Listan 2016

Eller vi kanske mer skall kalla det en årskrönika i miniformat. För det här året har inte riktigt flitens lampa bländat, här på Spader Ess. 2016 har för min egen del, precis som för Polarn' Per, bestått av galet mycket stress på jobbet och den energi som funnits kvar har gått åt därhemma (man skulle kunna dra slutsatsen att vi jobbar på samma ställe :-)), vilket gjort att inspirationen att skriva inte varit så hög.

Men det har varit en hel del bra musik ändå. Så i stället för den sedvanliga 13 bästa listan tänkte jag ta upp de plattor som enligt mig stuckit ut extra mycket och som jag lyssnat mest på under året.


Vi börjar starkt med de två band som jag tror gjort störst intryck på mig i år. Båda släppte sina debutalbum och båda knockade mig ordentligt, men på var sitt sätt.

Old Blood och King Buffalo.
Har ni inte redan lyssnat på dem, gör det genast.





Vi går sedan över till den svenska avdelningen. Hellsingland Underground,  Greenleaf är bara några av alla fantastiska svenska band som gjort bra ifrån sig under året, men dessa är de jag själv spelat mest. The Blue Ruin är från 2015, men som jag själv upptäckte först i år och som spelats en hel del.

Svensk musik fortsätter vara fantastisk och varierande.

Fröken Cunningham o Co. i Purson fortsätter att ge mig sonisk njutning. Tyckte debuten var magisk, men den här plattan har nog växt om.
Det samma kan nog sägas om 
Devil To Pay.
Dom går från klarhet till klarhet.




Under avdelningen gamla favoriter hittar vi  Nick Cave som gav oss en mörk men vacker samling låtar i spåren av sin sons bortgång.
Och Rival Sons fortsätter sin otroliga resa. Extra spännande att få se ett band utvecklas så enormt. Biljetterna till kommande spelningen är bokade och klara. 



 Ett band som jag lyssnat lite till och från genom åren, men som genom frugans försorg tagit riktigt rot i år, är The Mission. Otroligt att kunna se hur ett band som hållit på i evighet kan mogna så snyggt.

 

Konsertspringandet har varit likaledes sparsamt under 2016, tror faktiskt att jag redan köpt mer biljetter till 2017 än vad jag gick på under året. Så på den fronten ser det ut att rycka upp sig. Men trots de få konserterna så har jag sett två farväl konserter från institutioner av olika slag, Black Sabbath och Kent. Och på något sätt så känns det ganska underbart att kunna säga att Kent sopade banan konsertmässigt. Och det i sig är en resa för sig själv. Visst, jag har genom åren hört Kent sedan deras debut  och tyckt att dom varit helt ok. Men det var inte förrän min dotter snöade in på dem i sina tidiga tonår som jag verkligen förstod deras storhet. Alva skulle varit med på slutkonserterna, men blev fast i Amsterdam, så nu får hon tyvärr leva med mammas och mina historier och Per Sinding Larssens kärleksfulla dokumentär. Men en sak skall ni veta, det finns alltid ett glas vin i Sollentuna om ni vill.

 Händelser av det mer sorgliga slaget har vi fått sett mer av under 2016, nämligen ikoner och idoler som går ur tiden. I mina ögon startade det med Lemmy Kilmister (även om det var i slutet på 2015) och fortsatte med David Bowie, Leonard Cohen, Prince osv. Men det är bara att inse att allt som man själv blir äldre så blir ens idoler oftast ännu äldre. Och det vore att ljuga att säga att alla av dem har varit renlevnadsmänniskor.




På den mer positiva sidan kan jag säga att jag fått en ny favoritstad tack vare min dotter, även om det ännu så länge inte har så mycket med musik att göra. Gamla London har fått se sig omkörd som europeisk favorit av dotterns nya hemstad Amsterdam. Men då har jag aldrig varit i Berlin ännu, som jag av någon anledning inbillar mig att jag kommer att gilla. :-)
På musiksidan kan man bara konstatera att det fortsätter komma massor med bra musik. Både från nya vitala band, men även gamla trotjänare som låter piggare än på långa tider.

Så, det är ändå med tillförsikt jag ser på 2017 (bortsett från Putin, Trump och en massa annat elände i världen). Vem vet, det kanske blir så att inspirationen återvänder vad gäller skrivandet. 

Till er alla, ett GOTT NYTT ÅR!!!

Recension : Monsters Of Rock - Friends Arena 2016-07-09

Eller som man snarare bör kalla det, Black Sabbath -The End Tour.

Monsters of Rock 1984 var ett av mina första stora konsertminnen, med en line-up av Mötley Crue, Van Halen och AC/DC, presenterades vi denna soliga dag utomhus på Råsunda, ett band på gång att bli stora, ett band som var riktigt stora och slutgiltigen ett band som stod på gränsen att bli legender. 

Monsters of Rock 2016 går av stapeln några kilometer längre bort, inomhus i Friends Arena, en regnig afton. Banden är Bombus, Rival Sons, Volbeat och slutligen Black Sabbath. I denna line-up är det egentligen bara legenderna på väg ut i Black Sabbath som passar under Monsters flaggan, men dom är som sagt i slutet på sin karriär och här för att ta farväl.
Det är dessutom en helt annan tid för musik och band. Idag är det svårt att ens nå den "storhet" som Mötley hade -84. Det närmaste är väl Raggar-metal bandet Volbeat som lyckats skrapa ihop en tillräcklig stor skara hängivna fans för att på egen hand sälja ut större evenemang.  Med andra ord, Monsters of Rock hade kanske behövt en annan lista med band för att matcha sin historia som event. Men å andra sidan, det är bara ett namn.

 Först ut Bombus från Göteborg, det sista bandet att hamna på listan och dom kändes kanske mest som en utfyllnad. Bandet är bra, tro inget annat, men inte tillräckligt intressanta för massan, för att kunna fylla ut den något otacksamma platsen som först ut på ett sådant jätte arrangemang. En extra tumme upp för deras Göteborgshumor.

Alla som läst på bloggen tidigare vet att jag är ett hängivet fan till Rival Sons, men jag hade hoppats på mer. Sönerna var bra, jättebra, men jag saknade deras största hittar. Hade hellre sett dem på Volbeats plats, där dom fått mer utrymme och tillgång till mer av scenen, ljuset och ljudet. Rival Sons är det band som jag personligen hoppas mest på i framtiden, av dessa som spelade i kväll. Men fasiken vet om jag vill att dom skall nå den nivån som Sabbath, så dom fyller denna typen av arenor. Egoistiskt, jag vet, men mer om det senare.

Volbeat från grannlandet Danmark då. Första gången jag såg dem, och jag kan bara säga att det finns en stor charm hos band som kommer från vårt grannland. Gillar dessutom lite extra när dom sjunger på danska, det blir lite Gasolin på steroider över dem då. Annars tyckte jag att dom blev lite tradiga i längden, mest beroende på Michaels sångstil, men det kan också bero på att dom får hålla igen lite på krutet som alla förband.

Så till huvudakten Black Sabbath. Ett band som inte behöver några ytterligare presentationer. Den som inte vet deras påverkan på modern hårdrock/Metal/Doom/osv. har inte varit vaken eller skolkat från alla rockhistorielektioner i livet. Det enda men är att det är ett bedagat band som gör sin slutgiltiga turné. Vilket märks stundtals. Framför allt från Ozzy när det kommer till sångprestationer, även om han var piggare än vad jag förväntat mig. Men, ibland står alla planeter i lonje och i vissa låtar tänder hela bandet samtidigt och det blir magiskt. Men tyvärr lika ofta blir det mer bara långtråkigt. Legender är ofta bäst i minnet.

Friends Arena då? Ja, själva konsertlokalen är väl ofta en lika stor del av ett evenemang. Jag har tidigare blandad erfarenhet av Friends. Sittplats, som denna gången, inget vidare. Ståplats i Golden circle, helt Ok. Ljudet var dock bättre än vad jag minns från tidigare konserter där, men det är bara att konstatera att lika stora som dessa arenor är, lika stora är deras opersonlighet. Det blir liksom ingen nerv. Åtminstone inte när man sitter för långt borta. Det är även därför jag inte har med några bilder. De få jag tog visar liksom ingenting. Jag visste det redan innan, men kvällen bevisade ännu en gång att jag föredrar mindre ställen när jag går på spelningar. Så, Rival Sons, bli inte för bra för mitt eget bästa. :-)

Summeringen av kvällen då? Den största behållningen för min del var att få gå på konsert med min son. Sedan var det givetvis kul att se Rival Sons igen, det kan jag göra hur många gånger som helst. Volbeat var helt Ok, inget jag kommer aktivt att leta efter, men heller inget jag kommer att undvika.
Black Sabbath. Första gången jag säg dem också faktiskt, och fastän det var roligt kan jag bara konstatera att efter denna kväll så fortsätter jag nog att njuta av dem på skiva i fortsättningen, även om dom inte slutat.
Bombus, vem vet....

Recension - Rival Sons : Hollow Bones

Det är alltid lite läskigt att få ett nytt alster med en grupp man redan gillar. Man vill så gärna att det skall vara bra. Helst jättebra. Så, här sitter jag nu med en ny skinande bit pressad svart plast, Hollow Bones med Rival Sons.

Rival Sons är ett förhållandevis nytt band, bland mina riktiga favoriter, som för varje tidigare platta klättrat längre och längre upp på min lista av favoritband, för att numer kvala in bland de band som jag anser vara mina musikaliska husgudar.

Bandet kanske inte direkt uppfinner några nya hjul inom rock n roll, men jäklar vad dom får dom de har att rulla. Det är inte varje dag som stjärnorna radar upp sig, eller curry-linjerna korsar rätt stigar och rätt människor för att bilda något så stabilt, kreativt, kompetent och rockande som Rival Sons.

Det må vara så att varje skiva inte är nerlusad med direkta hitlåtar, men den sammantagna långsiktiga kvaliteten gör att det här är något jag håller nära mitt hjärta.

Kvartettens otroliga musikaliska kvalitet får en att häpna gång på gång. Allt från Jays själfulla sång, Scotts perfekta gitarr (vilket sound, vilket sound), Mikes trumspelande som går långt utanför ramarna för "bara kompande" och herr Bestes stabila mullrande basande. Ett genidrag dessutom att bjuda in keyboard i mixen.

Låttexterna är ett kapitel i sig. Allt från små hyllningar till svart kaffe (eller är det något mer...?:-)) i covern "Black Coffee" och kärlekslåtar som innehåller precis exakt mängd svärta för att bli intressanta i stället för banala och sliskiga. Jay Buchanans röst har en enorm bredd och rör sig sömlöst från det sköraste av sköra till fullt ställ rockbanshee, allt med en själ och känsla som inte går att förklara.
Scotts gitarr har även den en helt unik ljudbild. Det är ömsom smekande, ömsom distat rivigt. Han lyckas få till en Fuzzighet som är helt obeskrivbart skön och han låter gitarren tala med samma inlevelse som Jay förmedlar i sång.

Skivan är precis som föregående skiva, något av en långkörare. Inget tuggummirockande med snabba hitlåtar som sätter sig på direkten, utan mer låtar som låter en upptäcka nya lager för varje lyssning, vilket borgar för en långvarig bekantskap. Jag tror dessutom att Rival Sons kan göra ännu bättre plattor, men den här är bra nog för mig.

Det här blev kanske mest en recension av bandet som helhet, det blir lätt så när det handlar om något som tar episka proportioner för en som enskild. För mig är det här en fullpoängare och en skiva som kommer att vara med mig under lång tid. Den nästlar sig in i mitt medvetande och bildar en symbiotisk sammanslutning med min själ. Det här är rock som är helt rätt på mitt musikaliska medvetandes våglängd.  5/5


Sammanfattning:
Betyg 5/5
Favoritspår:  Baby Boy och Hollow Bones Pt.2
Skivbolag: Earache Records
Release: 10 juni 2016

Hemsida
Facebook

Spader Ess tänker högt om Rival Sons...

Snart är det dags för en ny dos med Rival Sons och som jag ser fram emot det.
När jag säger att jag tänker högt denna gång så är det både bokstavligt och teoretiskt. Sitter nu i ett plan mellan Kalmar och Bromma och låter californiaboyzen stå för svänget. Rivals gamla material växer på ett sätt som är riktigt trevligt. Och det ger, tillsammans med de småsnuttar som släppts från kommande plattan, stor förväntan hos en sådan groovemissbrukare som mig.

Vilket får mig att fundera lite på deras framtid. Huruvida detta bandet har möjligheten att bli ett av de up and coming arenabanden ja, det handlar nog mer om hur stjärnor och leylinjer är riktade, för musikaliskt och utstrålningsmässigt har dom kapaciteten. Dessutom, ser man till deras karriär så här långt, så följer dom mallen för en klassisk uppgång ganska slaviskt.

Det faktum att dom nu är ute som förband till Black Sabbath på deras avskedsturné, gör att dom dessutom får chansen att visa upp sig för en stor folkmassa med potential att gilla soundet som sönerna levererar. Kanske kan ses som ett startskott och en mantelöverlämning inför något stort.

Den som lever får se.

En sak är dock säker. Om bandet fortsätter leverera på den utstakade vägen och inte lyckas ta det till en större nivå, ja då får man nog helt enkelt resignera och inse att arenabandens, som själva kan sälja ut de stora arenorna,  tid är förbi. Eller så är dom helt enkelt bara lite fel i tiden med sitt sound.

Bra eller dåligt? Jag vet faktiskt inte, vad tycker ni? Klart är att när nu dagens stora akter slutar turnera, ja då är inte kön på utmanare till positionerna så värst lång. Åtminstone inte inom rocksvängen som ändå får ses som vaggan till de riktigt stora gigen.

Summering av 2014

Jaha, dags för en summering av året som gått. Det har varit en hel del bra som ramlat ut under året, även om det för egen del spontant känns som om förra året var en aning starkare. Mest för att det var ett par tunga släpp med gamla favoriter. Dock har 2014 varit ett år med en hel del nya trevliga bekantskaper. Som traditionen här är, så kör jag en topp 13 lista bland plattorna, helt utan någon inbördes rangordning, och jag håller mig till de som jag har recenserat och som sedan fortsatt att ge mig audiovisuell njutning.
Vilket i sig innebär att det finns ytterligare en hel del plattor som skulle ha kunnat kvala in på listan... Så som vanligt, vill ni ha chansen att hamna på Spade Ess årstopplista, se till att skicka in ert material i någon form.

I övrigt kan jag bara konstatera att det varit lite upp och ner med inspirationen under året. Både vad gäller bloggandet och träsnideriet.Men jag hoppas att 2015 blir ett uppsving på båda fronterna. Att komma över bra musik hjälper givetvis till.


Vi börjar i Blues deltat, fast i två olika hörn. Först ut på listan blir John the Conqueror med sin simpla träsklblues som skär rakt in i hjärtat.
Sedan har vi lite tyngre och häftigare tongångar från Leksand, med Le Betre. "Same same but different", skulle man kunna säga.
Samma grund, men två olika uttryck.

Sedan har vi ett par veteraner inom doomgenren, Electric Wizard, som passade på att släppa en platta som bara växte och växte.
Hypnos, ett Svenskt debutantgäng som sparkade liv i det tidiga Judas Priest soundet med bravur, med en väl avvägd dos kärlek och spelglädje gjorde man det till sitt eget.




Personliga favoriterna i Rival Sons släpper nytt. Skulle räcka långt bara det. Inte så direkt, men vilken pärla det visade sig vara.

Alonzo, även han har bevistat årssummeringen tidigare. Punkens grand ol' man fortsätter att vara aktuell och utveckla sig.





Så, äntligen. Supralunars debut trillade ner under året, och det känns väldigt skönt att säga att den höll måttet till den milda grad att den även hamnade på denna lista.

Även de gamla favoriterna i Abramis Brama släppte nytt. Som verkligen imponerande... Kan det räcka till en topplacering?



California Breed är en skiva som snurrat rätt flitigt, särskilt under sommarmånaderna.

Franska vännerna i Barabbas slog till igen. Det är något med deras musik som jag inte kan väja för.

Volume IV från USA gav våren ett riktigt röjigt soundtrack, som har återkommit en hel del under året.

Tre Australiensare, bättre kända som Child, satte lite värme på sommaren.

Band of Skulls får avsluta listan för året. Snyggt blandad gitarr-rock som passar lite närsomhelst.

Så det får bli årets lista, det finns en hel del andra som skulle ha kunnat kvala in, men dom har jag som sagt inte recenserat här. Nu får vi bara luta oss tillbaka och se vad nästa år ger.

GOTT NYTT ÅR!

Rival Sons - Münchenbryggeriet 2014-11-23

Jameson

Rival Sons står på Stockholmstiljor igen, Najs! Att bandet och Stockholmspubliken har ett särskilt förhållande går inte att ta miste på, då stämningen är på topp redan från början och spiller över även på förbandet för dagen, Jameson. Det verkar som om en Rival Sons konsert är ett naturligt ställe för mig att hitta nya favoriter bland deras förband. Har varit så på alla spelningarna jag sett med dem så här långt.
Denna gången alltså Jameson. Ett enmansband som framförde varm och innerlig bluesrock på gitarr. Avskalat, enkelt och framför allt känslosamt. Mycket bra jobbat. Ett extra bonus för den oplanerade slutklämmen, när Jameson spelade av en sträng på gitarren. Låten efter framfördes på ypperligaste sätt på fem strängar och därefter kom Scott Holiday upp på scenen och överräckte en av sina egna gitarrer. Stort jubel. Antar att jag får chansen att återkomma till Jameson lite senare.


Rival Sons då. Tredje gången jag ser dem och det är bara att konstatera att bandet bara växer. Dom är otroligt tighta som band och denna kvällen bjöd dom på mer av allt. Dom riviga partierna var hårdare, dom lugna innerligare, och allt detta uppblandat med frenetiskt jammande.

Förutom att man i fullt ställ är hårdare och tyngre än någonsin, på gränsen till Metal, så har man lagt till en keyboard på scenen som hanteras av Todd Ögren-Brooks. Vilket i sig ger en extra dimension till soundet när den kommer fram. Vilket i sin tur gör att The Doors vibbarna trängs mer med de gamla Zeppelin-referenserna som utgör stommen i sönernas egna ljudbild. Rival Sons går med andra ord från klarhet till klarhet och blir bara bättre och bättre. Mellansnacket mellan låtarna är ganska sparsamt, det är musiken som talar, men när det blir så är även det väldigt innerligt och inkluderande av publiken. Favoritcitat, en manlig publikdeltagare vrålar till Jay att han vill föda hans barn, varpå Jay snabbt replikerar att han då får invänta vetenskapen.

 Alla bandmedlemmarna bjuder på stor show och verkar duktigt taggade. Även om nya basisten David Beste håller en låg men stabil profil, i förhållande till dom andra. Appropå David Beste, är han inte otroligt lik Seymoure Hoffman? Och inte för att vara elak, kanske framför allt i hans paradroll från Boogie Nights. :-)

David Beste

Seymoure Hoffman

Kvällens enda negativa händelse stod jag själv för, det vill säga att göra rookie misstaget (ännu en gång) och inte ta med tillräckligt med kontanter. Vilket resulterade i att jag inte hade stålars nog på mig till Rival Sons ursnygga turné tischa, utan fick nöja mig med Jameson's senaste CD. Tur att dom tar kort i baren (fast trist att man inte kan göra kontantuttag).

Så jag får nöja mig med att fortsätta stirra på min trätavla som hänger strategiskt bredvid TV:n numer.

Tills nästa gång, för dessa herrar ser jag gärna igen och igen och igen....