10 album på 10 dagar eller 13/13.

Hej igen, det var ett tag sedan. Sedan en tid har kedjebrev av karaktären "att under 10 dagar lägga upp album som betytt mycket för mig. Inga recensioner eller förklaringar, bara vinylomslag,"

Även jag har kört en sådan lista, och tänkte att det kunde vara ett inlägg här med, fast då med lite förklaringar. Och givetvis, Här på Spader Ess är en lista av dignitet tvungen att innehålla 13 alster! Dock blev det lite knas i början på mina Facebook delningar, då jag som den klant jag är bara delade med min fru i ett par dagar.

 Okej, denna platta har jag enbart haft som kassettband. Men det var den första musik jag fick av mina föräldrar. Så att säga startskottet. Fick denna kassett tillsammans med en mono radio med inbyggd kassettspelare. Elvisen snurrade flitigt, men snart blev det roligare att spela in blandband från radion. Favoritprogrammen då var Lilla Bommen och Ny Våg. För att vara riktigt gubbig, på den tiden då det spelades bra musik på SR. 




Husgudar som fortfarande står på de högsta trappstegen. Kommer inte ihåg exakt vilken av Motörheads plattor som jag hörde först, men såld blev jag. Ett av de band som jag sett live flest gånger.
Och även om det inte spelningsmässigt var helt lysande, så är jag lyckligt lottad som fick gå på deras sista spelning i Sverige tillsammans med båda mina underbara barn. Att ett bands första plattor blir de mest fundamentala är väl inte helt ovanligt, men att som Motörhead lyckas fortsätta att leverera genom karriären som man gjort och dessutom lyckat göra några av sina bästa plattor sist, det är snudd på fantastiskt.





"Mitt" eget band. Ni har förhoppningsvis läst en del redan om min tid med detta underbara gäng. Att jag dessutom lyckades bli ackrediterad som textförfattare på en av skivans mest lokalradiospelade låtar gjorde att jag dessutom fick min första och enda utbetalning från STIM. Tror att det blev hela 7 kronor. Underbara tider. Massor mer om denna tid i artikelserien Let the Good Times Roll - En bit av Rockhistorien






Någon stans i tonåren blev även Liveskivor en viktig del i musikdieten. Det har släppts en hel del riktigt bra klassiska liveplattor men denna är en av dem som varit viktigast för mig. Jag vet dessutom inte om det ens går lyssna på Hårdrock/Metal och inte älska Judas Priest.
Själv älskar jag det mesta från perioden Rocka Rolla till Painkiller. När Rob lämnade micken en stund tappade jag intresset lite, för att återigen blomma upp på senaste plattan Firepower.




Rush var ett av alla band som presenterades via Mulles skivsamling. Dom har gjort massor med bra plattor, men det var med eposet 2112 som dom riktigt satte klorna i mig. En gång fick jag för mig att jag såg Geddy Lee i Borgholm en midsommar, men det var nog bara en kombination av Lookalike och stor ölkonsumtion.

Kiss var ett band som jag var lite kluven över. Bland mina skolkompisar i yngre tonåren var det två läger. Dom som gillade Kiss, eller dom som gillade Sweet. Eftersom jag gillade Sweet innan jag hört Kiss hamnade jag i det lägret och vägrade lyssna på Kiss ett tag av ren princip. Sedan en kväll satt jag och polaren Micke och lyssnade på nått blandband och en fantastisk låt spelades. Det visade sig vara "Rock n Roll all Night" med Kiss och från den stunden åkte Sweet ut och det blev Kiss för hela slanten. Tog inte lång stund förrän man hade tapetserat pojkrummet med affischer från Poster och Kiss spelades nonstop.



 Polaren Micke introducerade även Magnus Uggla. Skivan slog hårt och blev för oss en riktig sommarplåga som sträckt sig till nu. Var i våras och såg Ugglas föreställning "Varning på stan nu mår kung i baren illa igen". Ren och skär nostalgitripp!









 Någon gång i högstadiet gick jag plötsligt i baktakt. Bob Marley tog mig med på en Reggae resa, som tittar fram lite då och då fortfarande. Stark musik och tunga texter till baktaktsgungande solskensmusik. Men det var bara inkörsporten till andra akter och gläntade på luckan mot Ska-musiken.






Denna skivan, Led Zeppelins Physical Graffiti, är ett formidabelt mästerverk i sig. Som om inte det räckte så innehåller den även, enligt mig, en av världens bästa låtar, kanske DEN bästa, punkt.
Självklart handlar det om "Kashmir. Mycket mer än så behöver man nog inte säga.







En sådan här lista från mig blir inte komplett utan Thin Lizzy och då framför allt Black Rose. Phil Lynott med kamrater ställs på husgudarnas altare. Fick alrig möjligheten att se dem live som Lizzy, men den solospelning som Phil gjorde i Västervik fungerade fint den med, då kompbandet i stort sett var Thin Lizzy. Skivan Nightlife var en av de första vinyler jag var med och köpte (hade ingen egen spelare, så den fick bo hemma hos polaren Micke). När jag på egen hand köpte min första egna vinyl, så var det något helt annat, mer om det här.



Ja, då trillar vi in på det lite extra allt. Idag blir man lite nostalgisk över hur naivt rasande man kunde vara i Tonåren. Men jäklar vilket soundtrack vi hade med Ebba i täten. Både Svenskt och Engelskt, den Amerikanska punken fick komma in lite senare. Lite tråkigt att jag inte kunnat se dem live, även om det nästan hände (här är förklaringen).






Hittills har listan enbart berört det som man upptäckte främst i Tonåren och det är väl inget konstigt med det, då det är då man formas. Men skam den som inte fortsätter att vara nyfiken. Nick Cave svepte in i mitt liv som en stormvind genom min Fru. När hon spelade "The Ship Song" då föll jag pladask för hans otroliga röst och textsnickeri. Tack för den presenten älskling. En man som sömlöst rör sig mellan kaotisk bombastiskt till lugnt och finstämt.
Har dessutom lyssnat på hans senaste album Ghosteen de senaste dagarna. Hans först skiva som är helt skriven efter hans sons död. Lugn, nerstämd, sorglig men otroligt vacker.

Vi avslutar the extended 10 albums listan med ännu en "nykomling" i sammanhanget. Rival Sons har även dom valsat in i mitt musikaliska hjärterum och är väl det band som nu börjar hota Motörhead som mest sedda band live (bortsett från N.J.B. förstås) av det förklarliga skälet att man inte kan se Motörhead längre. Första låten jag hörde var "Burn Down Los Angeles" och det behövdes inte många sekunder att bli hooked. Sönerna har även dom gjort en låt, "Soul", som klart kvalar in på min lista av världens bästa låtar. Dock ligger den inte på denna platta.

Oknöfestivalen 2019

Jag har i en serie beskrivit den lilla men fantastiska Oknöfestivalen som arrangerades, hör och häpna, på Oknö strax utanför Mönsterås mellan 1986-1992 av musikföreningen Rockringen.

Den blev aldrig riktigt stor, inte ens med lokala mått mätt. Vi var några hundra trogna som mest antar jag, som till största delen njöt av öl i solskenet till många lokala band. Ibland ökade publiksiffrorna lite när det kom lite större rikskända akter och förgyllde. Att den närliggande Hultsfredsfestivalen krockade ibland gjorde kanske inte saken bättre.




Så det känns lite kul att höra att Festivalen skall återuppstå i sommar. En lirare vid namn Olof Altner har nämligen bestämt sig för att det är dax att slå upp portarna till Kaffetorpets gamla scen den 3:e Augusti igen.
Vilka band som är tänkta att spela vet jag inget om ännu, även om en viss trevare lämnats för en återförening av mitt eget gäng, N.J.B. skulle vara kul (det var så jag fick reda på att festivalen återuppstår).
Men både The Quill och Peter Martinsson mfl. (nu i PMG) som spelade flitigt under festivalerna är aktiva fortfarande, så vem vet. :-)

Idag försöker man få till ekonomin genom Kickstarter bland annat. Kolla in det här. Mer information finns på festivalens Facebook sida.

Här är länkar till min egen nostalgiserie om N.J.B. och musiklivet i Mönsterås i mitten av 80-talet, sett ur min synvinkel, där det handlar om den gamla festivalen i del 1.
Del 1 Oknöfestivalen
Del 2 N.J.B.
Del 3 Skivkontrakt
Del 4 Albumdags Del 5 Hemresan
Del 6 Mixningen
Del 7 Skivan
Del 8 Upplösningen
Del 9 Epilog
Del 10 Special Thanks

Dagens Boktips - Dregen

Jag har precis avslutat Dregens bioagrafi och vilken djäkla resa den mannen och hans omgivning haft. Kan inte annat än rekommendera boken, den är både full av underbara rockskrönor och en insikt i att all Rock n' Roll excess inte bara kommer från de stora länderna väster om oss. Den är dessutom välskriven och rolig att läsa.

Det var även roligt att se att vi har en del gemensamheter utöver att båda komma från Småland och omlokaliserat till Stockholm. Vi har även en gemensam nämnare i det Danska skivbolaget Bums Records (som jag skrivit om här tidigare).
Ett bolag som redan när jag stötte på dem, 1988 tillsammans med N.J.B., märkte var en aning "alternativ seriösa" för att beskriva dem snällt, och som nu blev än mer uppenbart efter Dregens beskrivning om Backyard Babies förehavande med dem.
Man blir lite undrande över hur bolagets fäbless för att jaga Småländska band, samtidigt kan jag se framför mig hur Kim Meinert Pedersen i efterhand svär och förbannar sig för att Backyard slank mellan hans fingrar.
En tanke som glädjer mig. Mycket.
Sedan till olikheterna, Backyard nobbade bolaget, det gjorde inte N.J.B.
Backyard blev världskända, det blev inte N.J.B. :-)

Bra bok, bra story. Läs!

Musikuppfostran eller 10 skivor som format...fortsättningen

Berättade ju igår om dotterns lista på skivor som format henne, och som ett brev på posten så slungade hon givetvis iväg utmaningen åt mitt håll, så det är väl lika bra att jag även visar den lista jag gjorde.

Oj, sånt här är alltid svårt. Det finns så många skivor som satt sina spår och musik formar en hela tiden på ett eller annat sätt, även om de tidiga åren givetvis är rätt normgivande.
Här kommer ett par och i en ganska random ordning.

Thin Lizzy : Black Rose,
Ett favoritalbum med en av mina absoluta favoritgrupper. Egentligen kan jag inte plocka enbart en platta, så gott som alla är bäst.
Judas Priest : Brittish Steel,
skivan som öppnade metalspåret för mig. Även om jag sedan dess fått andra skivor i deras katalog som favoriter, som Sad Wings.., men nu handlade det om vad som format en.
N.J.B. : Heroes,
En skiva med ett lokalt Smålandsband, bestående av polare. Att jobba med dem och skivan var en viktig tid för mig både personligt och musikaliskt. Hitta den, den är en raritet.
Queen : The Game,
Skiva som flitigt spelades i polaren Basses källare, när man började lära sig att partajja. Med den självklara omskrivningen "Får jag Låna Basses Dass" i stället för "Another One Bites The Dust"
Nick Cave : The Good Son,
Återigen, kanske inte den av hans skivor som jag ser som bäst i dag, men det var den skivan som min fru spelade för mig och som öppnade upp mitt sinne för denna underbara rockpoet.
Rush : 2112,
En skiva som jag hörde hemma hos polaren Mulle, som så många andra, och som skulle bli viktiga för mig.
Blue Öster Cult : Fire of Unknow Origin,
samma som ovan.
Ulf Lundell : Män Utan Kvinnor,
Återigen en husgud som det är svårt att välja skiva från. Står för Sommar, Stockholm och frihetslängtan. Valet föll på denna skivan för att jag fick den av min fru och den kom att bli mitt Soundtrack för att stå ut en hel månad utan familjen i Schweiz.
Rival Sons : Preasure and Time,
Nyaste skivan här i listan. Upptäckte bandet på en samlingsskiva för band som "man borde hålla ögonen öppna för" och jädrar vad dom hade rätt. Har blivit lite av husgudar för både mig och frugan. Det band vi sett live flest gånger tillsammans och snart är det dags igen.
Led Zeppelin : Physical Graffiti,
Trodde ni jag skulle glömma zeppelinarna? Skivan innehåller en av musikhistoriens bästa låtar "Kashmir", nuff said..

Sådär, tio skivor som betytt något extra för mig. Fråga mig en annan gång och det kan bli helt andra skivor, men just nu är det dom här.
En bonus:
Savage : Loose n Lethal,
Musiken som sådan kanske inte var så formande, även om den inte är dålig. Men det var den första skivan jag själv köpte. Givetvis på vinyl barn, vilket var startskottet för min vurm för vinylmediat.

Kan väl bara konstatera att det blev en del ändringar medan listan skrevs, för att inte tala om allt man kom på efteråt som borde varit med i stället för något annat. Men så är det ju med dessa förb... begränsade listorna.

Spader Ess tänker högt om - Sabaton

Jag fick häromdagen ett litet pressmeddelande om att Sabatons senaste album, Heroes, är bland topp 10 säljande album i världen just nu. Grattis!
Även om jag inte tycker att det direkt är en dålig platta så kan jag inte annat undra varför?!
För så jäkla bra är den inte och för mig själv så kan jag komma på en lång rad bättre plattor/band som i rättvisans namn borde sälja bättre.



Dessutom, så vet ju alla som följt bloggen här och kanske då i synnerhet serien, Let The Good Times Roll...,  att det redan finns ett album med det namnet från mitten av 80-talet, som i mina ögon och öron är ljusår bättre. Nämligen N.J.B.s gamla goding Heroes

Spader Ess Nostalgitrippar - The Doors

The Doors är ett band som betytt en hel del för mig genom tiderna, även om dom hamnade rätt sent på min musikpalett. Min gamla polare och tillika frontfigur i N.J.B., Ubbe, spelade en del hemma hos sig ibland och det gick inte att sticka under stol med att det var bra grejer, men det inte förrän jag flyttade till Stockholm och den fantastiska filmen om The Doors, av Oliver Stone, hamnade på biograferna som det fullkomligt exploderade.

Vi var ett gäng löst sammansatta filurer som samlades runt om på rockklubbar i staden och umgicks och diggade musik. Det var en del efterfester och under den perioden och då var The Doors inte bara ett soundtrack till filmen utan till hela vår tillvaro. Även efter den korta och intensiva tiden, efterhand tappade vi kontakten, så fortsatte och utvecklades min vurm för bandet.
Det är ett band som jag ideligen återkommer till. Som för så många andra så är det den romantiserade bilden av både bandet, frontfiguren och tidsåldern, som jag återkommer till. Även om mitt analytiska och tänkande jag, inser att det fanns en hel del, som kanske inte var så vackert (som det ofta är) när man skrapade på ytan.
Men någonstans anser jag att vi människor behöver ikoner som Jim Morrison på något underligt grundläggande sätt, och det håller jag på och fermenterar tankar kring till ett framtida inlägg.

En sak som jag verkligen uppskattar, förutom själva musiken, är de poetiska och ofta dubbelbottnade texterna (gärna med sexuella anspelningar).

Vad det gäller skivrekommendationer kan jag bara säga Alla!
Och se filmen!

Men måste jag ändå begränsa mig, och då i första hand för att snärja in nya lyssnare, så är det ju första, självbetitlade albumet eller efterföljaren Strange Days som gäller som klockrena inkörsportar, gärna då i kombination med filmen.

 Är du inte såld vid det laget, ja, då är chansen stor att det aldrig kommer att hända. Men snälla, ge det en chans.
 För om det landar rätt, som det gjorde för mig, så kommer du att tacka din lyckliga stjärna (eller mig? (kanske är samma sak, vad vet jag?), och därefter aldrig se tillbaka...... Break on Through...
Ett råd jag kan ge till potentiella lyssnare, som antagligen gäller för alla band eller artister som når upp till denna status, är att omfamna både faktan och myten kring bandet. För i mina ögon är båda lika viktiga beståndsdelar i den fulla upplevelsen.
Och precis som för mig, kanske du får "People Are Strange" som något av en titelmelodi till livet... :-)

Spader Ess Nostalgitrippar om Mattias IA Eklundh

En gång i tiden så har jag träffat en gitarrlegend, utan att då förstå det, och utan att egentligen ha så mycket minnen av det heller. Men så här i efterhand är det ändå lite kul, för mig åtminstone.

Starten till den här artikeln är lite som en tvåstegsraket. Ena delen av den utlösande faktorn är det faktum att vinylspelaren har dammats av igen. Den andra delen är en artikel i senaste numret av Sweden Rock Magazine om Mattias IA Eklundh. Mitt förhållande till IA är aningen svalt, jag har ju vetat om honom och hans Freak Kitchen en längre tid, men av någon anledning aldrig lyssnat speciellt noga på bandet. Lyssnade en del på Fate när det begav sig, men av någon anledning har det inte blivit mer. Men man kan inte sticka under stol med att IA är en virtuos när det kommer till strängbändande. 


Men tillbaka till vårt möte (som jag nämnt flyktigt tidigare). Det skedde på ett releaseparty på en Danmarksfärja, någon gång 1988. Mattias hade precis sparkat igång vad som skulle komma att bli en lång och framgångsrik karriär, och ett spännande liv i allmänhet som man kan läsa i ovan nämnda artikel.
Men, vid detta tillfälle, var han just i begreppet att släppa sitt första album tillsammans med gruppen Frozen Eyes på skivbolaget Büms Records, och jag var där i min egenskap av alltiallo till N.J.B. som också släpper skiva på samma bolag, samma dag.

Dock på väg till releasepartyt så visste vi inget om att denna tillställning skall delas med ett annat gäng från Göteborg.  
Kim Meinert (skivbolagsdirektören) har helt enkelt "glömt" att nämna denna lilla detalj. Istället har han brett på ganska kraftigt om att han specialchartrat färjan för vårt releaseparty, och att vi är välkomna att med utvalda vänner komma och välförtjänt sola oss i glansen för vår debut, tillsammans med stort uppbåd av press och branschfolk. Vi vet i detta läge inte heller att specialchartern enbart omfattar att ett konferensrum är hyrt ombord på båten och vi kommer att trängas med alla andra turande passagerare, någon lokaltidningsreporter och ett för oss helt okänt band (som jag antar fått ungefär samma upplägg presenterat för sig).

Resan till båten håller i sin tur på att sluta i kaos, då vi i vanlig god ordning lyckas strula till det med att bli riktigt sena. En liten buss är hyrd och som vanlig när vi var ute och for så blev det en hel del öl. Vilket resulterade att det blev lite för många oplanerade pisspauser på vägen från Småland. Men i sista stund lyckas vi småpackade, lite stressade, ändå baxa ombord bussen på färjan precis när det var dags att lägga ut.

Bild lånad från Mettalum. Kan vara tagen på Färjan?

Väl ombord, så möts vi som sagt av en helt annan verklighet. Ett annat band, Frozen Eyes, som konkurrerade om den lilla uppmärksamhet som man kunde uppbåda och en skivbolagsdirektör som var mer intresserad av sig själv än något annat (inte helt ovanligt där).
Jag har inte så vansinnigt klara minnesbilder av resten av resan, vi hade ju grundat en del på bussen, och säga vad man vill om Danmarksfärjor, men brist på öl råder det inte.
Jag vet att vi försöker få kontakt med medlemmarna i Frozen Eyes, men det gick väl sådär. Pratade med dem ett par gånger under resan, men det bestående intrycket var att det var ett rätt kaxigt och aningen buttert gäng, lite som oss vid tillfället, antagligen för att tillställningen inte var riktigt som utlovat. Det blev nog mest försök till revirpinkande i allt kaos helt enkelt.

Den stora behållningen från releasepartyt, förutom att det så här i efterhand var en rätt kul upplevelse, var att jag åtminstone lyckades byta till mig ett ex. av deras skiva (finns att njuta i sin helhet på Youtube), som numer ingår i det som finns kvar av vinylsamlingen. Tillsammans med detta "nästan" minne från ett möte med en gitarrlegend i vardandet (och hans bandkollegor).

Tillbaka till Frozen Eyes debutskiva. Man kan redan här, från introt på första låten, höra att det är en riktigt kompetent gitarrist det handlar om. Skivan är ett riktigt bra historiskt exempel på bra svensk metall från 80-talet, som kunde ha blivit något mer med lite bättre backning från bolaget.
Som jag förstår det hela, så blev även Frozen Eyes lurade på rättigheterna till sin skiva, precis som N.J.B. och att Mattias försökt få loss dem från Danmark. Dock vet jag inte om han lyckats.
Behöver jag säga att jag är väldigt glad att jag har kvar skivan. Kanske skulle börja samla på skivor från Büms Records, med denna har jag fyra, varav alla banden verkar ha ungefär samma erfarenheter från bolaget.:)

Det verkar som IA har utvecklats till en riktigt skön och kompetent prick med åren, från de något aviga lirare jag träffade på båten. Vilket jag även hoppas att jag själv har gjort, eftersom vi lär ha varit minst lika aviga typer under den resan. Vi har ju kärleken till gitarren gemensamt, även om han är en mästare och jag inte ens kan spela, men där han går loss på strängarna med flinka fingrar och dildos, där sätter jag mina bildhuggarjärn i kroppen i stället. :-)
Skall bli kul att höra på den kommande Freak Kitchen skivan.

Spader Ess Nostalgitrippar - Del 3 : Hårdrocken.

Jag fortsätter min musikaliska resa, hoppas jag har med med några resande. Denna gång handlar det om den andra delen av mitt parallella universum, Mönsterås-resan och inkörsporten till Hårdrocken, som sedan mer eller mindre kom att bli mitt huvudspår.. Det är även här som tidslinjerna blir lite suddiga, för allt är som vanligt inte svart eller vitt. vissa bitar av det som skrivs om i Oskarshamnsspåret går givetvis igen i den här delen och vice versa, men jag försöker bara bena ut huvudfårorna. Tidslinjen blir lite otydlig med andra ord, mest för att det här hände så mycket olika saker i snabb följd och ibland även parallellt.

Till att börja med var jag lite för ung för att göra som jag ville, men efter hand så blev det mer eller mindre att jag bosatte mig hemma hos MikeT i Mönsterås (åtminstone på helger), och fick därmed en bonusfamilj och massor av nya kompisar.Och därmed en hel del andra influenser.

Som jag nämnde tidigare, hade MikeT en egen Stereo. Inte nog med detta, han bodde i en stor villa med eget stort rum nere vid gillestugan, vilket gjorde att vi i stort sett hade hela nedervåningen för oss själva att rumla runt i.

Det första jag kan komma på att jag hörde där nere i MikeT's källare var nog faktiskt Soundtracket till Grease, jag hade ännu inte sett filmen, men ett par av låtarna spelades rätt flitigt.  I den vevan vet jag att vi spelades en hel del Jerry Williams och först och främst plattan I can Jive. Därefter följde en period med massor blandat, framför allt svensk musik. Magnum Bonum, Factory, Noice, Gyllene tider, men framför allt Magnus Uggla. Att det svenska fick en särskild plats i en ung killes musikhjärta kom väl framför allt att kretsa kring tre viktiga platser, som blev väldigt viktiga från 14-15 års åldern. Blomstermåla Folkets Hus, Oskarshamns Folkpark och Oknö Festivalen.

En annan spelare som dök upp på planen och blev väldigt viktig, var Basse. Vet inte riktigt hur det gick till, han var ett par år äldre (MikeT o Jag var 14 och Basse hade precis fått körkort). Men han hade som sagt både körkort, en källare som gjord för partaj och kontakter till personer som var 20 år, även om folköl fungerade bra rätt länge. Så, i Basses källare gjorde jag min folkölsdebut som 14 åring till tonerna av Queen, Eddie Meduza, Billy Squire, Jorney och ännu mer 50-tals musik (det sprangs en hel del på den lokala raggarkåken i sällskap med Basse).

Det var en salig blandning med svensk och utlänsk rock, reggae, punk och 50-60-tal om vart annat i en period. Jag vet inte exakt när det började renodlas mot hårdrocken, men de två grupper som man får skylla på är nog när MikeT och jag upptäckte Kiss och Thin Lizzy.
Thin Lizzy blev en direkt kärleksaffär inga problem där, jag vet inte riktigt om det var det första jag hörde med gruppen, men dom blev, med skivan Nightlife och Johnny the Fox en del i ett försök att få en egen skivspelare. (som jag skriver om här). Thin Lizzy är fortfarande ett av mina absoluta favoritband.
Kiss var lite mer problematisk. Jag hade länge dissat bandet för sin sminkning som jag tyckte var fånig till att börja med. Dock hade jag aldrig hört dem. En dag satt vi hemma hos MikeT och lyssnade på ett blandband och låten "Rock n Roll All Night" gick på utan att vi visste vilka som spelade. Pang! Total förälskelse! Därefter reviderades snabbt hipstertankarna om deras sminkning och det tog inte lång stund innan pojkrummet var tapetserat med Kiss affischer, mestadels från underbara tidningen Poster.

Upptäckten av dessa band drog formligen ur proppen i musikdyrkandet och i snabb följd kom det en uppsjö band varav några var följande: Axe, Judas Priest, Def Leppard, Motörhead, Iron Maiden, Dio, Wasp, och AC/DC.



Till sist lyckades jag även att tjata till mig en egen vinylsvarv och min första skiva, även det beskrivet här, blev Savage - Loose n Lethal stolt inhandlad från Ginza.

En annan person som blev väldigt viktig för min musikaliska fortbildning, av två skäl, är Basses brorsa Mulle. Dels för att han hade den mest imponerande skivsamling jag dittills hade sett och som antagligen hade sin beskärda del i att kassettbandskatten och Swedcopy skapades. Dels för att han som ena gitarristen i bandet N.J.B. kom att bli min inkörsport till den lite mer handgripliga delen av
musikvärlden.
I hans skivbackar hägrade framför allt äldre storheter som Black Sabbath, Blue Oyster Cult, Scorpions, Whitesnake, Deep Purple, Rush, Uriah Heep, Led Zeppelin och Van Halen. Men även lite mer obskyra saker som Focus och det engelska bandet Mr. Big (märk väl att det är det Engelska, inte det Amerikanska).


Självklart skulle även de mörkare sidorna av rocken utforskas via band som t.ex Demon, Venom, Danzig och Mercyful Fate. Givetvis fanns även plats för mer traditionella akter som Helix, T.N.T och inte minst Europe. Det går väl inte att sticka under stol med att just Upplands Väsby pojkarna spelade en speciell roll, men å andra sidan så gjorde dom väl det för de flesta tonåringar vid den här tiden. Någonstans ramlade även en ännu så länge livslång kamratskap med Ulf Lundell in. Ett annat band som satte sina spår var givetvis Guns n' Roses.

Det här är också en tid där andra inte fullt lika rockande grupper tar ett starkt fäste, i och med att Danne Skåning flyttar in och med sig tar han en del psykedeliska och annat flum. Framför allt grupperna Pink Floyd och Sniff N' The Tears.

För att inte tala om alla lokala band som växte upp i den frodiga musikmyllan i Mönsterås med omnejd. Plebb, Purple Haze, Bruset, Mönsterås Bluesband, N.J.B., The Quill och Boom Shanker Group bara för att nämna några. De flesta och några till omnämnda i serien Let The Good Times Roll.

Grattis!! Jolle Atlagic

Ännu en kär vän som fyller år, Jolle Atlagic, batterista i The Quill, men som även kan hittas på trumpallen hos Electric Boys när det behövs och har ett förflutet i Hanoi Rocks.

Denna gången blir han 42, men jag kommer, med nöd och näppe, ihåg hans 18-årsdag som inföll under skivinspelningen med N.J.B. i Danmark, där han hoppade in och hjälpte till när bandet stod utan trummis. Det blev en våt kväll ute på stan i Århus, med ett allt för stort intag av "Tequila Knack". På gränsen till vad som är nyttigt för en människa, men är det party i hårdrockens tecken så är det.

Grattis Jolle!!

Grattis!! Lasse Dannesäter

Ännu en gratulation till en av polarna i gamla N.J.B. fyller år idag, nämligen Mr. Bassman, Lasse Dannesäter.

Med ett dunkelt förflutet inom dansbandssvängen kom han med i bandet och därefter blev sig inget likt. Tillsammans med Lasse kunde man hamna både i dom mest bisarra situationerna och de mest intressanta och djuplodande samtalen på nattkröken. Med andra ord, aldrig en tråkig stund.
Tack för alla goda stunder broder!

Grattis!! Ubbe Henriksson

Mulle och Ubbe på Scen på Jakobsgränd i Mönsterås

Ubbe Henriksson, Småländsk rockräv och frontman i N.J.B. bandet som verkligen cementerade mitt rockintresse, dels för att bandet bestod av polare och dels för att det gav mig chansen att jobba så nära en rockscen som en tondöv kan komma. :-) Hur eller hur fyller Ubbe 49 år idag, om jag minns rätt.

För den som vill veta mer om tiden med N.J.B. så finns här lite läsning i serien Let The Good Times Roll.


Och i väntan på en återförening så kommer den hugade att få möjligheten att själv kunna äga en bit av den inte fullt så kända Svenska rockhistorien då N.J.B.s skiva, plus en del extramaterial, kommer att återutges på CD inom en snar framtid. Jag hoppas kunna komma med ett mer exakt datum så snart som möjligt.

Hårt Studioarbete vid inspelningen av Heroes

Ännu en studiobild från Krajbjerg

 

Grattis!! Gary Moore - Muddy Waters

Idag skulle gitarrlegenden Gary Moore ha fyllt år.
För min del så har han betytt mest som vapendragare till Phil Lynott.
Det är en sak till som jag faktiskt måste tacka Gary för, nämligen att han var snäll nog att betala studiotid för N.J.B. i den legendariska PUK studion i Danmark, en gång i tiden. Inget han visste något om själv, men så var det. Går att läsa mer om här.









Eftersom Gary på sina senare år drev iväg in i Bluesens förlovade träskmarker är det väl bara på sin plats att han delar födelsedag med en av Bluesens giganter, Muddy Waters.

Recension - Mothership

Mothership, en trio från Texas, bjuder oss på en resa tillbaka i tiden på sitt debutalbum. Klassisk retrorock, utan större krusiduller och utan direkta överraskningar.

Även om skivan inte bjuder på några riktiga aha-upplevelser så är det ändå ett habilt hantverk som kan förgylla ett par timmars lyssnande. Hederlig Rock n Roll med feta riff och snygga solon. Svängigt, tung, rytmiskt och bluesbaserat. Produktionen känns enkel och jordnära den med.

Ett recept som är svårt att misslyckas med, men rätt utfört kan bli riktigt magiskt. Medryckande låtar som det är lätt att skråla med i, för det här är musik som passar riktigt bra till att peppa på under en förfest eller som ett band som äntrar scenen på en bikerfest N.J.B. style.

Det börjar instrumentalt med den urspejsade "Hallucinations" som startar upp skivan i ett ganska lugnt och annorlunda tempo (lite Sabbathinfluerat) jämfört med resten av plattan. Resterande låtar tar upp tempot en aning och här blir det mer åka av. Mer Boogiekänsla. Texterna kommer troligen inte att vinna Nobelpriset i litteratur, men det handlar om partyrock, så det gör liksom inget. 

Gillar man stonerinfluerad rårock med fullt ställ och retrofeeling så är man hemma med Mothership. Det gör jag! Öppna en öl, höj volymen och sväng loss.

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up: 

Kells Juett- Gitarr, Sång
Kyle Juett- Bas, Sång
Judge Smith- Trummor

Skiva: Mothership

1. Hallucination
2. Cosmic Rain
3. City Nights
4. Angel of Death
5. Win Or Lose
6. Elenin
7. Eagle Soars
8. Lunar Master

Skivsläpp: 2012

Skivbolag: Ripple Music
Hemmaort: USA

Facebook
Spotify

Support The Bands That You Like!!

Daytona Bike week video Dag 9

Så, då har vi kommit fram till sista dagen för Daytona Bike Week. Egentligen är det väl i morgon som är den officiella slutdagen, men då handlar det mest om hemresa.
Tänkte här bara summera min egen förkärlek för Motorcykelvärlden.

Till att börja med, så har jag varken MC-kort eller motorcykel själv. Även om jag kört lite grand i min ungdom. Det började med att som knatte gå med i den lokala Crossklubben och hade därigenom givetvis tidens hjälte, Håkan "Carla" Carlqvist som stor hjälte. Fattas bara annat. Dock var detta av ekonomiska skäl en väldigt kort period.
När det kommer till Motorcyklar så är min smak dessutom aningen begränsad. De maskiner som triggar mina habegär är Custom-cyklar och Choppers. Japanska Räserhojjar lämnar mig kall.

Jag och min bästa polare växte mer eller mindre upp ute på en ö utanför Mönsterås, Oknö, där vi röjde runt från ganska tidig ålder. På Oknö var det "förr i tiden" ganska populärt att partaja runt midsommar och den lokala Knutteklubben, Hangover MC hade sin egen lilla tältplats utstakad på Kaffetorpets camping. Så där samlades knuttar från halva landet under Midsommar. Detta var ett paradis för oss som vid 13-14 år, skulle jag tro, började hänga där, dels för att det var lukrativt då man fick samla ihop deras tomglas för att panta, men framför alt för att det var spännande och man fick provsitta deras bågar. Good Times!

Sedan fortsatte det med mopedtrimmande i ganska tidig ålder, funkade bra när man växte upp på landet. Jag och polaren roade oss ute på ön där vi bodde, med att se till att reta upp patrullerande polisbilar. Eftersom vi kunde ön utan och innan så var det inte svårt att försvinna på dolda vägar i skogen. Alltid lika roligt. Dock hände det att det dök upp MC-poliser, då var det inte riktigt lika kul. Vet inte vad som var värst, att förlora trimdelar eller att behöva masa sig hem till mor och far med böteslappar. :-)

När man kom upp i åldrarna så började folk runt om skaffa sig motorcyklar, både lätta och tunga. Givetvis var det alltid en kamp om att få provköra. Ett tag hade jag en stående deal med en kompis som gillade min mors matlagning, så mot att jag fixade nattkäk så fick jag låna hans hoj för att åka efter maten. Funkade bra för mig.

Sedan var det ju det här med N.J.B. Då ursprunget av gruppen, Night Jammin Band, mer eller mindre var uteslutande hojåkare från trakten, däribland den lokala hojprofilen "Idi" Idebrant på trummor. Så blev det ganska naturligt att det spelades en hel del på knutteträffar runt om i Småland. Både i den tidiga sättningen, och i den senare. Vilket alltid var lika trevligt, dels för att det var riktigt härligt folk man stötte på, och sedan var det ju extra roligt eftersom gagerna oftast bestod av en stor del öl. Ett av de mest minnesvärda tillfällena var när det spelades på Höglandsträffen utanför Nässjö. En numera insomnad träff, som i sina glansdagar drog stora mängder hojåkare från i stort sett hela Europa.

Att det skulle bli en minnesvärd kväll kunde man ana redan när vi svängde upp med vår mattsvarta Ford "Transvestit"  framför scenen för att lasta ut. Scenen var utsågad ur övervåningen på en lada, med taggtråd för att hålla för överentusiastisk publik nedanför borta.
Det lades ut en ramp som man fick kånka upp utrustningen för, när den väl var borttagen fick man klättra upp på baksidan för komma upp på scenen.

Här en bild på Wilmer X när dom spelade på samma scen.
 Bilden lånad från http://home1.swipnet.se/~w-18268/index.htm

 Redan på dagen, under soundchecket, så började det strömma till en skara pruttfulla knuttar. Vilket resulterade i rätt bisarr syn på ca. 40 vältankade hojåkare som headbangar loss till trummornas enformiga soundcheck. Så fort hela bandet stämde in började vrålen om att det skulle spelas ZZ Top's Touch.
Sedan på kvällen, när spelningen drog igång uppstod ett annat problem. Eftersom gaget i vanlig ordning till viss del bestod i öl, så föll det sig inte bättre än att en viss nödighet uppstod hos bandmedlemmarna. Eftersom det inte då gick att komma ner från scenen på ett enkelt sätt så löstes detta med att trycket lättades bakom en presenning som var uppspänd baktill på scenen. Det var dock först efteråt som vi såg att nedanför denna presennings var grillbordet placerat. Behöver kanske inte tillägga att vi avstod från korv resten av kvällen. 

Numer är det väl mest i form av TV-serier som jag fortsätter att njuta av Hojkulturen. Fast man kan väl säga att för min del så börjar cirkeln slutas, så jag sedan många år är gift med en avlägsen släkting till min gamla idol Carla. :-) Nu får jag väl bara se till att få ut tummen och skaffa mig ett MC-kort också.

Här är ett par spår med Night Jamming Band och den senare konstellationen N.J.B. Låtar som hörts på en hel del hojträffar runt om i Småland under 80-talet.

Stoppa Pressarna!! Nyheter från N.J.B.

Det händer saker även för gamla insomnade 80-tals akter ibland. Mitt eget kära gamla N.J.B. kommer att under Maj månad (som planen ser ut just nu) att återutges via det grekiska bolaget No Remorse Records.

Det blir en limiterad antologi CD med utvalt material från gruppen, både singel, LP men även Demos ligger som underlag.

Nu är det bara att hoppas på en återförening också. Kanske något för Sweden Rock att ta upp, även om bandet inte var rikskänt just då, när det begav sig. Rätt marknadsfört kunde det bli en nostalgihit om något, och en hyllning till den lite mer dolda delen av Svensk rockhistoria.

Det kommer givetvis att komma mer information om detta här, så fort jag får reda på mer detaljer.

Ode till Rockens Doldisar

Jag har skrivit om en del av dem förr, men vill passa på att ge en extra boost så här på Fredagen.

Det jag tänker på är alla dessa personer som står bredvid strålkastarljuset i musikranchen. För att inte tala om alla dessa som rör sig runt alla de band, som aldrig lämnar de lokala scenerna. För dom finns ju där med, både i anslutning till de grupper som blir stora, men även runt de banden som aldrig slår igenom.

Roddare, allt-i-allos och hangarounds i allmänhet. Till detta släkte räknar jag mig själv, och tiden som jag spenderade med polarna i Smålandsbandet N.J.B. har jag beskrivit i min lilla serie "Let The Good Times Roll..." och säga vad man vill om det, det var en viktig tid för mig. Det var min chans att göra något med musik utan att kunna spela själv. Det närmaste jag kunde komma en rockscen utan att vara musikalisk.

Det är något som jag på något sätt försöker fortsätta genom denna Blogg, och många andra med mig.

Man stöter på dem lite här och var. Medhjälpare till band, medhjälpare i studios, musikhandläggare på studieförbund, Fritidspersonal, ja, även som musikbloggare. Du har folk som startar små skivbolag, inte för att dom tror att dom skall bli rika, utan enbart för att få vara en del av det dom älskar mest. Musiken! Det finns givetvis fler än dom jag rapar upp här, men ni förstår min andemening.

Ofta hyllas allt ideellt arbete i Svensk Idrottsrörelse, men denna delen borde hyllas lika mycket enligt mig, då det finns en uppsjö med både ungdomar och äldre som väljer detta sidospår att verka inom och den stora skillnaden är att musikvärlden inte lika lätt inordnar sig i föreningsformen, även om det givetvis går.

Hatten av för oss!!

Grattis!! - Stefan "Mulle" Johansson

Jag har idag den stora äran att presentera en av Svensk rockhistorias inte helt kända Gitarrister, Stefan "Mulle" Johansson som bände strängar i N.J.B. från Mönsterås. Ett av alla band som kämpade, gjorde bra musik, som aldrig slog igenom stort, världsberömda i hela Kalmar län om inte annat, men hade jävligt kul på resan. Med andra ord, en av grundstenarna i Svensk hårdrockshistoria.
 Mer om deras historia kan man läsa här i serien Let The Good Times Roll... som kan hittas ute i högermarginalen för att få rätt ordning på inläggen.

 Jag lärde känna "Mulle" redan innan jag själv hamnade i N.J.B. svängen (han var väl en av orsakerna att jag hamnade där), då han är bror till en av mina äldsta vänner. Mulle har dessutom en stor del i min tidiga musikaliska resa, då han hade en väldigt imponerande vinylsamling som det bläddrades i och  bandades av skivor från, i parti och minut. Bland det som hittades i hans skivsamling som fick störst fäste hos mig torde vara Rush och Blue Öyster Cult. Men även lite udda nummer som Focus och Mr. Big (Det engelska bandet, inte dom Amerikanska balladrockarna)

N.J.B. har, trots att den somnade in för länge sedan, numer även ett hem på Facebook.

Så med dessa videos vill jag bara säga, Grattis Kompis!
  
N.J.B. - Runaway


Mr. Big - What Color is the Wind



Night Jamming Band (pre-N.J.B.) (Swe) - Whiskey Rock 'n Roller

Focus - Hocus Pocus Live '73

N.J.B. in i framtiden.

Mitt gamla kära band N.J.B. från Mönsterås har varit insomnat i många år nu, långt innan Internet blev mer än en fluga,  men tack vare den musikälskande Strappado på Rare and Obscure Metal Archive har gruppen numera flyttat in i Cyberåldern och fått sin alldeles egna lilla plats i Cyberrymden.
Nämligen en alldeles egen fäjsboksida.

Så för en bit nostalgi, passa på att kila in och Lajka. Vem vet, tillräcklig anstormning kanske kan trigga en återförening? :-)
N.J.B. på Facebook
Läs mer om hur det begav sig i serien Let the Good Times Roll, här på bloggen. Rätt tidsordning på inläggen hittar du en bit ner i panelen till höger.

Och ta även en sväng förbi Rare and Obscure Metal Archive för där finns massor med annat örongodis.

Så för att fira detta så tar vi en gammal dänga, "Bring Me a Hero", från plattan Heroes. Dels för att det är en skön låt, men mest för att jag står med som textförfattare på den. :-) Dessutom är videon full med bilder så snygga att dom måste vara tagna av ett riktigt proffs. :-)

Let the Good Times Roll Del 9 - En bit av Rockhistorien - Epilog

Vi börjar nu närma oss slutet av serien Let the Good Times Roll  och då tänkte jag dra lite allmän kuriosa runtomkring N.J.B.


N.J.B. spelade flitigt och förutom studiominnena så är det just spelningarna som man minns bäst. Många bra minnen från spelningar på diverse knutteträffar (delalar av gaget brukade bestå av stora mängder öl vilket alltid var lika uppskattat), där Höglandsträffen utanför Nässjö, stack ut lite extra och bjöd på en bra spelning. Redan under soundchecket av trummorna tidigt på kvällen stod ett tiotal överförfriskade bikers och diggade som galningar och vrålade efter Tush.

En annan spelning som jag själv alltid kommer att minnas med lite extra värme var på NTO biografen i Mönsterås. NBV (Nykterhetsrörelsens BildningsVerksamhet) arrangerade och ett flertal lokala band spelade.

Bandet framför lite pyro vid Kronmunkens klosterruin

Till denna tillställning hade vi köpt in lite ny pyroteknik. Mulle fyllde år denna kvällen och vi skulle fira honom med ett rejält guldregn hade vi tänkt. Eftersom vi ständigt var fattiga, så var det inte läge att prova pjäserna innan, vilket visade sig bli ödesdigert. Först var planen att rigga en pjäs på Mulles gitarrhals, men det blev inget bra, som tur var. I stället fäste jag två pjäser på trumstativen. Till historien hörde att pjäsen såg ut som en cylinder med två sladdar ut ur ena änden. Min snabba slutsats var givetvis att själva guldregnsstrålen skulle komma ut ur motsatta änden mot sladdarna. Ack vad jag bedrog mig.
Allt gick bra med andra pyropjäser, tills det blev dags att fyra av dom nya. Jag brände av dom och PANG, så gick 10 sekunders guldregn rakt ner i biografens nylagda matta på scenen med två gigantiska brännmärken som följd. Som om inte det var nog för att göra arrangörerna sura så partajade vi till det rätt kraftigt i logen efter spelningen, vilket inte var uppskattat av NBV folket.

Även bandets kanske största spelning på Rudalund med riktigt stor publik, fick en del problem med pyrotekniken. Jag hade riggat en del rejäla pjäser som skulle ge stora eldkvastar framme vid scenkanten, men på grund av en klantig koppling brann bara ena sidan av. Denna lilla fadäs har jag dessutom förevigad på film så den är svår att svära sig fri från.

P-Son

Mulle

Let the Good Times Roll Del 8 - En bit av Rockhistorien - Upplösningen

Fortsättningen av serien Let the Good Times Roll. 

Ända sedan Roger slutat som trummis hade vi kämpat för att hitta en trummis som passade in och en tid efter releasepartyt så gick bandet och Peter "P-son" Andersson skilda vägar. Vi stod nu utan både trummis och saknade en gitarr.

Ett antal trummisar passerade i revy under kortare sessioner tills trumpinnarna lämnades över till Rickard "Nutte" Andersson. Gitarren ersattes med en gammal kompis till Ubbe, Glenn Larsson (tidigare spelat i Målillabandet Meadow) som hoppade in på Keyboard ett tag.

Glenn, Nutte, Mulle, Ubbe och Dannesäter

Tyvärr måste man nog säga att detta bara var konstgjord andning och trots en hel del bra nya låtar och demos varav några spelades in och kan avnjutas här, så var det som om luften och lusten försvunnit en del och efter en tid var N.J.B.s saga all....

För mig har resan med N.J.B. både som band och kompisar, i bandet och runt om, varit otrolig givande och varit en tid som betytt mycket både för mig som person och mitt musikintresse.
Allt från att bara hänga i replokalen, spela in demosar och skivor till att spela live så mycket som bara gick.

Vi spelade både på stora tillställningar och små. Allt från flera hundra i publiken vid tex. Rudalund och Höglandsträffen, till spelningar i Kalmar där supportbandet utgjorde halva publiken.

Ubbe

Mulle

För min egen del har det betytt allt från att rodda, sköta ljus, pyroteknik, agera manager och alltiallo i allmänhet. Mycket skratt och fest i goda vänners lag.












Helt enkelt var det det bästa sättet att komma så nära det går att stå på scen, utan att själv kunna spela.