Recension - Kama Loka :

När man läser min recension av Blackmoores Nights senaste giv kan man kanske få för sig att jag inte gillar genren folkmusikrock. Visst, den är kanske inte allra högst upp på min favoritlista, men rätt framförd så gillar jag det skarpt. Det är mer den slicka förpackningen hos ovan nämnda band som jag har problem med.

Dagens band till rakning, Kama Loka, är en helt annan sak. Man rör sig i samma musikaliska härad, folkmusikrock, även om folkmusikinslagen är mer av Nordisk karaktär jämfört med den mer keltiska hos Blackmoore.
Men, och det är ett rätt stort men, här är det mer skitigt, organiskt och känns mer som folkrock sprunget ur hjärtat snarare än någon romantisk tillrättalagd fantasibild. Den största skillnaden är väl att här finns även ett tydligt progressivt inslag i musiken. Eller så är det helt enkelt 70-tals förankringen i musiken som slår an strängar hos mig som gör att detta gillar jag till skillnad från Blackmoore. Det är lite som att jämföra Disney med Bröderna Grimm (eller i detta fallet kanske man skulle säga H.C. Andersen).

Kama Lokas är ett Svensk/Danskt projekt och deras självbetitlade debutalbum är allt annat än publikfriande, eller jag kanske skulle använda ordet befriande i stället. Det är inte musik som aspirerar på att hamna på radiolistornas kortsiktiga repertoarer utan snarare siktar man på att beröra in i själens grundvalar med sina nordiskt melankoliska och trolska toner.

Skivan är inspelad i den anrika Silence studion, som vid det här laget borde kulturmärkas och är en historia för sig.  Det mest negativa jag kan säga om skivan är att den är väldigt kort. 33 minuter kort närmare bestämt. Vilket gör att man vandrar i gränstrakterna till vad som lika gärna skulle kunna vara en EP.
Dock är det effektiva och välspelade minuter med plats för snygga utsvävningar för alla instrument, även om gitarrer, fiol och orgel är de som framhäver sig bäst. Men det är samspelet i sann spelmans anda som gör helheten.
Dock är det inte enbart renodlade folkmusiktoner som presenteras på skivan utan man väver även in,  här och där, modernare tongångar. Som te.x ett parti med härligt svängigt och funkigt gitarrkomp med väldigt skönt svävande sologitarr ovanpå i tex. "Trold I Bakke", vilket snarare får det att låta lite Pink Floyd en stund.
Över lag ger musiken en väldigt drömsk och melankolisk känsla som går rakt in i en nordmans hjärta (kunde inte låta bli att få med den referensen, även om jag på inget sätt vill jämföra grupperna :-)).

En klart trevlig bekantskap som visar bredden på musiken som kommer från Transubstans Records och fortsatta kvalitet.



Favoritlåtar just nu : "Öjesten" och "Trold I Bakke"
Betyg: 7/10

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:

Morten Aron, vocals, guitar
Anders Grön, drums, vocals
Anders Lind, vocals
Snild Orre, fiddle, violin, vocals
Tobias Petterson, bass, flute, vocals
Sören Pilegård, organ, hurdy gurdy, vocals
Anders Stub, tanpura machine
Peter Wallgren, vocals, paintings
Mikael Ödesjö, guitar, vocals

Skiva: Kama Loka
1. Skovsöen 4:49
2. Öjesten 5:46
3. Trold I Bakke 5:37
4. Gånglåt Till Floalt 12:08
5. När Lingonen Mognar 4:59

Skivsläpp: 10 Juli 2013
Skivbolag: Transubstans Records
Hemmaort: Sverige/Danmark

SoundCloud

Support The Bands That You Like!!

Recension - Blackmoore's Night : Dancer And The Moon

Blackmoore's Night fortsätter på sin inslagna väg att ge ut pretentiöst överproducerad folkmusik på sitt senaste album "Dancer And The Moon". Det är bara att konstatera att detta inte är min kopp av The.

Första skivan jag hörde med detta gäng kändes aningen spännande, nu när man släpper sin åttonde skiva (den fjärde med ordet Moon i titeln) blir jag till att börja med provocerad, vilket snabbt gick över till likgiltighet. Särskilt när man om och om igen skall folkmusikifiera gamla hårdrocksklassiker. Denna gången är det Uriah Heep's klassiska "Lady in Black" och Rainbow's otroliga "Temple Of The King" som får sig en släng av lutan. (Även första låten är en cover, men den har jag ingen anknytning till själv.)
Fullkomligt onödigt! Det var bra låtar från början, framförda med stor känsla, nu blir det bara opersonligt smörja.

Richie Blackmoore fortsätter helt enkelt att leva i sitt personliga permanenta Nordman Live-rollspel. Dock skall jag väl säga att allt inte är öken. Richie kan fortfarande spela stämningsfullt på gitarr, Candice har en vän och klar stämma. Det är bara att det är så opersonligt och kallt. Det skulle vara mer förlåtande om det hade lite mer själ och medeltida smuts i mixen. Det blir för tillrättalagt och svalt.

Som tur är så hänger inte gruppens popularitet på vad jag tycker, för dom verkar ha en grundmurad fan-skara eftersom dom upprepat får göra skivor och turnera. För jag har svårt att tänka mig att Richies stjärnstatus som hårdrockspionjär kan hjälpa till längre. Men jag misstänker att skivan kommer att sälja ändå, av någon outgrundlig anledning.

Det enda riktigt fyndiga jag hittar på skivan är namnmatchningen på låt 10 och 11. Det kan ju låta som jag är en gammal grinig gubbe, som bara vill att gamla rockhjältar för alltid skall vara som dom alltid varit, men så är inte fallet, jag tycker att alla skall få göra det dom själva tycker är roligast och utvecklas åt de håll som dom finner mest naturligt. Även gamla Deep Purple verkar må så mycket bättre sedan Richie slutade. Det är bara inte min grej det här. Alls!

Kommer jag att lyssna på det igen? Inte om jag själv får välja.

Favoritlåtar just nu : Ingen
Betyg: 3/10 (betyget blir lite högre bara för att Richie fortfarande kan få till ett skönt gitarrsolo)

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Ritchie Blackmore - guitars, classical mandolin, domra
Candice Night - vocals, horn, flute
Bard David of Larchmont (David Baranowski) - keyboards
Sisters of the Moon: Lady Madeline and Lady Nancy (Madeline and Nancy Posner) - backing vocals
Squire Malcolm of Lumley (Malcolm Dick) - drums
Sir Robert of Normandie (Robert Curiano) - bass
Tudor Rose (Tina Chancey) - violin, flute
Skiva: Dancer And The Moon

1. I Think It's Going To Rain Today
2. Troika
3. The Last Leaf
4. Lady In Black
5. Minstrels In The Hall
6. Temple Of The King
7. Dancer And The Moon
8. Galliard
9. The Ashgrove
10. Somewhere Over the Sea (The Moon is Shining)
11. The Moon is Shining (Somewhere Over the Sea)
12. The Spinner's Tale
13. Carry On... Jon.

Skivsläpp: 2013
Skivbolag: Frontier Records
Hemmaort: England

Facebook

Support The Bands That You Like!!

Grattis!! Richie Blackmoore

Gitarrguden Richie Blackmoore fyller idag 68 år och även om han varit ute ur hårdrockssvängen under en längre tid så är han fortfarande skivaktuell och släpper i början på Juni sitt kommande album med Blackmoores Night, "Dancer and the Moon".

Med tanke på vilka andra gamla legendarer (läs Black Sabbath) som släpper skiva samtidigt, så undrar man om det är någon gammal beef som ligger och gror och här skall battlas i skivförsäljning? Jag tror dock jag vet vilka av gamlingarna som kommer att låta fräschast och som står på min egen inköpslista.

Kan inte säga att jag gillar hans familjeprojekt något vidare, även om jag inte heller hatar det. Det lämnar mig dock väldigt likgiltigt om man jämför med hans insats i klassiska band som Deep Purple och Rainbow.

Man kan inte förneka en bra låt... - 9

1975 släppte Joan Baez, en av Amerikas stora vis och folksångare, sin låt Diamonds and Rust. Denna låt sägs handla om hennes förhållande med den inte helt okände Bob Dylan.

Dock var det inte originalet som fick mig att fastna för denna underbara pärla, utan den version som Judas Priest förevigade med plattan Unleashed in The East.
Det var ganska länge som jag faktiskt trodde att det var en Judas låt och det var mer en slump att jag hörde Joan sjunga vad jag då trodde var en Judas cover. Men sent skall syndaren vakna. Hur eller hur, en otroligt bra låt är det.

Om Joan tänkte på Dylan när hon framförde den, undrar man vem Rob hade i tankarna?:-)

Joan Baez


Judas Priest


Givetvis har flera gjort sina versioner på denna låt, t.ex. Blackmore's Knight, men eftersom jag får lite kräkvarningar av dom så får det räcka med originalet och Judas Priest versionen. Gott så.