Det fanns en tid då Sony Walkman var som en mindre tegelsten, då altaret för den svarta cirkeln, stereon kompletterades med en dubbeldäckare för kassettband. Jag körde Pioneer. De obligatoriska delarna underifrån var stärkaren, equalizern, radiodelen där "Rockbox" rullade, kassettstation och skivtallriken. Där föddes blandbandet. På varje tonårsrum fanns ölbacken med vinyl och en fulhög med blandband. Jag hade mina bootlegs fint kategoriserade, men i fulhögen rådde anarki...
Jag körde ner en näve batterier i fickan, sen stack jag handen i fulhögen för att ladda ett nytt blandband innan man skulle till city eller åka kommunalt till nån polare, kanske en mer eller mindre seriös dejt. Musiken satte igång. Ryggraden svarade med sin bekvämlighetsrysning då den glatt kunde pricka in blandbandet, storyn kring eller bara nästa konsert som var på g som präglade innehållet vid inspelningstillfället. Blandbandet var en dokumentation eller ett bokslut på så sätt.
Jag gillar blandbandet. Jag förstår dess storhet och kände att om jag klämt av några rader om temaplattor (som jag skrev om i förrgår), så måste jag ju pressa ur mig lite om de individuella temaplattorna som blandbanden, enligt mig, kan ses som. Mitt soundtrack till vardagen, där skivspelaren inte nådde. Precis som Nick Hornby antyder i "High Fidelity"... viktiga grejer! Teman som präglat tillfället, nämnda spelningen, dumpningen, förälskelsen eller som jag tycker han missar helt... Festen!
Har ni upplevt känslan när kritiken över några "fegisar" är "fan, shit, vilken jävla scysst blandning!", för man svor nog betydligt mer då. "Ba så jävla bra, lixom!" Jag minns att det gick så långt att man stack upp till Lasse för att sno ihop mixar på rocklåtar, 2x45 minuter sammanhängande ljudsmet med både fantastiska, bra och dåliga övergångar. Jag minns känslan när det flöt på Mötley Crüe, Steve Miller Band, Steppenwolf, WASP, Toto och Bryan Adams fick vandra in i den obligatoriska svenska punken Ebba Gröns "Ung och kåt" eller KSMB:s "Blått och Guld"... Blundar jag så är jag tillbaka i Axelsberg!
Upp i tempo, ner i lite softish, White Lion och Cinderella, kanske Gary Moore, Scorpions eller Tesla, sen det där jävla sidbytet. Minnet fick ytterligare kontext med sprakandet från varenda välkänd repa. Det var metodiskt man betade igenom blandbanden, gång efter gång, man slapp lixom spola. Man hade med stor nogrannhet gjort sitt urval. Här ger inte Spotify samma hantverk. Det går undan. En spellista. 342 spår, 162:32 timmar och minuters genomlyssning. Kasta in nån låt till när det passar och lägg sen "random" på det så förstår man skillnaden är ganska stor även fast syftet är detsamma. På den tiden snodde man en polares blandband om man ville ha överaskningen. Jag brukade nypa Nickes, Hedmans eller Pjotors band. Lackis snodde mina! Det var OK, han behövde dem på många sätt bättre än mig!
Nog med intravert flummande!
Det är här jag vill utmana er! Var uppriktiga. Kasta ihop en 45 minuters låtshuffle och lägg den med årtalet som titel i kommentarsfältet... Jag älskade blandband och nu får ni chansen att lyfta fram något ni själv programmerat in i era sinnen! Jag hittade en låtlista, satte ihop den, och ni ser lite vilken riktning den bar iväg mot i texten ovan, får jag in något eller några exempel kastar jag ut min lista... Handsken är hur som helst kastad!
/Polar'n Per
Tre starka kort med blandband:
1. Chrome är alltid metall!
2. Nostagi och minnen
3. Paragrafryttarnas avgift på media som gick till upphovsmännen via Stim (minns ni?)
