Recension : Lykantropi

Till att börja med ber jag om ursäkt för att denna lilla recension kommer så sent, men det har varit en galen månad.

I April hörde jag Lykantropi för första gången och blev lite smått golvad.
Karlstadsbandet spelar en fantastisk och smått magisk 70-tals osande retrorock mixat med 60-tals pop-snickrande. Inte helt olikt Ghost i vissa stunder. Det andas ibland av Blue Öyster Cult, men även Fleetwood Mac och Jethtro Tull är band som dyker upp  i mina tankar när jag lyssnar. Beror nog på det bluesiga grundgunget, den lugna växel/stäm-sången mellan manlig och kvinnlig och en viss dos av tvärflöjt som gör det.



Som de återkommande läsarna vet är det här ett framgångsrecept för att hamna högt i min värld. Att det sedan smyger sig in lite folkmusiktoner och ger en melankolisk skön känsla av naturmysticism, ja det är bara extra lök på laxen så att säga. Det är långt ifrån partymusik. Detta är en musikvärld mer för att luta sig tillbaka och kontemplativt flyta iväg över gröna ängar och skogsstigar där solen lyser genom löven, men som ändå har en lite mystik i skuggorna.

Jag gillar den tillbakalutade stilen, med lugna  gitarrer och komp, där varje ton har en given plats, och Mys lite smeksamt svala beslöjade sång som får mig att tänka på Stevie Nicks.

Jag gillar det här stenhårt. Det är en urstark debut, av ett band som jag verkligen hoppas på att få höra mer av i framtiden. Det är inget direkt nytt, men det är bekanta delar som monteras ihop på ett eget sätt och ger en egen touch på det hela. Detta blir 4 starka Ess för Lykantropis debut från mig.

Sammanfattning:
Betyg 4/5
Favoritspår: Black Old Stone och Mary Jane
Skivbolag: Lightning Records
Release: 5:e Maj 2017
For More Info Visit:

Homepage
Facebook

Band Members:

Martin Östlund
Pär Nordwall
Tomas Eriksson
My Shaolin
Ola Rui Nygard

Tracklist:
1. Black Old Stone
2. Mary Jane
3. Light Night
4. Julie (old death whisper)
5. Alexandra
6. Blue Eyes
7. Raven
8. Dödens Dans

Man kan inte förneka en bra låt - Black Magic Woman

Precis som Bob Dylan verkar Peter Green från Fleetwood Mac dyka upp i denna kategori lite då och då. Kanske är en indikation på bra låtskrivare helt enkelt.

Idag skall låten Black Magic Woman avhandlas lite lätt.
Låten skrevs som hintas i början av Peter Green och dök för första gången upp på skiva med Fleetwood Mac, 1968.
Två år senare så gör Santana en version av låten som tar sig högt upp på listorna och har väl blivit den version som de flesta känner till och ser som "originalet". Man får väl nästan säga att denna låten blivit synonym med just Santana

Eftersom det är Fleetwood Mac anno 1968 så är givetvis det riktiga originalet mycket mer bluesigt. Santanas version har självklart kvar blueskänslan men spetsad med latinska inslag som sig bör när det kommer till just Santana.

Fleetwood Mac


Santana (förlåt för valet av video, men den kändes rätt passande till låten)


Snowy White har även han gjort låten och fortsatt låten i latininspirerad tappning.


Santana och Peter Green tillsammans.

Man kan inte förneka en bra låt... - 10

Skivan Unleashed in The East med Judas Priest (rimstuga) har varit en källa till missförstånd för mig. Precis som i förra inlägget i serien, Diamonds and Rust, så trodde jag att även dagens låt var en Judas låt. Självklart har ni nu gissat att det rör sig om The Green Manalishi skriven av Peter Green från Fleetwood Mac.

Peter skrev låten 1970 alldeles innan han slutade i Fleetwood Mac. Somliga säger att låten handlar om LSD, andra att den handlar om pengar.

Originalet är en råtung låt, med en lugn suggestiv bluesrock.
När Judas gör den, så blir den ett blytungt stycke vass metall, som trängt rakt in i vilken metallskalles innersta väsen och triggar nervbanorna att höja en knuten näve med pek och lillfinger rakt ut.
Detta så till den milda grad att den mer eller mindre blivit en standardlåt för Judas och som sagt, så trodde jag länge att det var deras egen låt. Förlåt Peter.

För mig var då, under tiden jag upptäckte låten, Fleetwood Mac ett mer polerat radioanpassat band. Med Stevie Nicks på sång och smäktande låtar som inte på något sätt var dåliga, men inte så värst spännande heller. Men, så upptäckte jag deras bluesrockiga förflutna och blev helt paff när jag hörde hur bra dom var. Ett helt annat band kan man tycka.

Fleetwood Mac


Judas Priest


Även den brittiska excentrikern Arthur Brown har gjort den. Och om det nu är LSD som ligger till grund, borde han vara den perfekte tolkaren. :-)


Många metalband har givetvis gjort covers av den, dock då verkar det vara Judas versionen som ligger till grund. Melvins har dock gjort en version som är mer troget det suggestiva bluesiga orginalet.


Som bonus här med Pantera