Rock n' Roll och mer därtill! Allt enligt Spader Ess och Polarn' Per.
Vi recenserar, intervjuar och skriver om allt som faller oss in när det kommer till Rockmusik och allt däromkring.
Det pendlar mellan klart, halvklart och mulet, lite halvsurt, samtidigt som någon annan vädertjänst lovar regn, precis så som vi känner Dave Mustaine (sång, gitarr)... inte fan blir det sol, typ! Mannen, myten, legenden som haft åtminstone en tredjedels sekel på sig att misströstat över sin sorti ur Metallica står idag på nöjesfältets scen. Den ångest som genomsyrat Megadeth hela karriär är idag som bortblåst.
Dave Mustaine är på strålande humör. David Ellefson (bas) har sen återkomsten 2010 (efter avhoppet 2002) åter förankrat bandets sound i deras (enligt mig) bästa era. Kiko Loureiro (gitarr, fd Angra och Tarja) adderar sen sin entré i bandet 2015 kittlande snabb energi via sina flinka gitarrfingrar med Daves medgivande. Senaste medlemmen i denna livs levande dokusåpa kallad Megadeth är den sjukt begåvade Dirk Verbeuren (ex Soilworks) som anslöt förra året (2016).
Man märker direkt energinivån i bandet. Det känns som pusselbitarna passar bättre än på länge, och med den ljudbild man lyckats få till denna kväll är det en upplevelse utöver det vanliga!
Jag har aldrig sett Megadeth så här bra, så jag ska kämpa för att försöka hålla den här recensionen värdig!
Bandet drar igång direkt med klassiska "Hangar 18" från den fantastiska skivan "Rust in peace" (1990) och det är på något sätt karaktäristiskt för hela settet. Det levereras stenhårt, kompromisslöst med klockrent ljud och helt utan spelfel.
Dave sjunger dessutom bättre än på länge... eller jag menar förstås att han gnäller bättre än någonsin!
Från att skakats om tar settet en vändning när "Wake up dead" övergår i det svärtande och smärtsamma traumat "Darkest hour" (tillägnad Cliff Burton 1962-1986). Jag kan inte låta bli att känna så mycket extra allt för denna låt, och minner besöket vid minnesplattan i Ljungby för bara en månad sen. Genom "Skin 'O my teeth" och "Threat is real" känns det som jag får lyfta upp hakan igen, det är så jävla bra, det händer verkligen grejer i alla tempoväxlingar och snygga arrangemang. Det är så långt från den nonchalans Dave visat så många gånger!
Regnet kommer och går med "Trust", som är en av kvällens riktiga höjdpunkter. Jag kommer på mig själv att inte sakna fantastiske Marty Friedman (1990–2000) eftersom Kikos stränglir och solo är precis som ljudet, sååå perfekt! Dirks trummor spöar skinn! Dom leker på scenen och tillslut undrar jag vem som kompar vem? Det är en stilig uppvisning i bandkemi vi får se!
Herrejösses!
Det är uppenbarligen inte bara jag som är imponerad idag, Dave lovar 2h gig för första gången på turnén när "Tornado of souls" levereras som kvällens överlägsna leverans, han väser av "It's the kiss of death" på ett sätt som gör att jag för första gången verkligen hör Dave bejaka livet! Det är energi och vitalitet!
Genom flera låtar pumpar spelglädjen vidare, "Dystropia" sitter som en smäck, helt i linje med det tidigare materialet!
Åskan i guran dundrar under "Symphony of destruction" och under aviga och tyvärr ständigt aktuella "Peace sells" börjar regnet åter skvätta, det är som en tragisk påminnelse om världen utanför där ingen längre tycks köpa freden som ett schysst alternativ, men inget kan få någon i publiken att flytta blicken från det som händer på scenen!
Kanske blir vi något förvånade när settet klockar in tjugo minuter kortare än utlovade två timmar, men med avslutande "Holy wars... the punishment due" sätter bandet punkt för en alldeles lysande spelning. Helt klart årets hittills bästa gig! Betyget är fem svaga ess (av fem möjliga). Jag funderar länge på en stark fyra, men eftersom känslan sitter så starkt även så här någon dag efter finns bara ett alternativ!
Så vi skjuter salut för Megadeth!
...å tro fan om det inte är så att solen kommer fram till slut, kanske finns det hopp för en fortsatt tuff thrash-leverans framöver... Anthrax levererar, Slayer och Metallica lika så... Det är banne mig dom stora fyras år i år...
/Polar'n Per
Tre starka kort med Megadeth:
1. Bandet har hittat kemin
2. Ljudet är så sjukt bra idag
3. Vilken kompromisslös back-book bandet har... Platta för platta finns ojämnheter som i ihopplockade setlistor inte alls märks!
Set list:
Hangar 18
Wake up dead
In my darkest hour
Skin O' my teeth
The treath is real
She-wolf
Dawn patrol
Poison was the cure
Trust
Conquer or die!
Lying in state
Poisonous shadow
Tornado of souls
A tout le monde
Post American world
Sweating bullets
Dystropia
Symphony of destruction
Peace sells
Det känns som tiden stått still. Det känns som inget hänt annat än att grabbarna i bandet blivit lite äldre. Scott Ian (Gitarr) har blivit pappa och texterna kanske är aningen mer mogna, men annars är allt sig likt. Visserligen försvann gitarristen Rob Caggiano (numera Volbeat) som ersattes av Jon Donais (Shadows Fall), och under förra året släpptes ett spår "Soror Irrumator" som lovade gott men som inte nådde plattans färdiga produktion.
När denna del i "Big 4" bandets släpper sin elfte fullängdare inryms 11 spår. Givetvis finns det ett antal olika utgåvor med extraspår, men ingen av dessa är denna låt som lovade så gott, istället finns nyinspelade versioner av gamla klassiker!
Det är riffande, de läckra trummorna av Charlie Benate, hela kittet och det finns egentligen inget i mig som känner sig besviken. Tvärt om så finns där höjdpunkter som rockar duktigt fett! Inledande "You Gotta Believe", "Monster At The End" och titelspåret "For All Kings" ligger alla i linje med klassiska soundet mellan "State of Euforia" (1988) och "Persistence of Time" (1990) innan plattans uddaste låt presenteras.
"Breathing Lightning" låter som man kan förvänta sig... ehe... av Alter Bridge... Live-klippet brevid gör den mer glädje än denna catchiga radiohitsproducerade version som finns på plattan.
Anthrax har alltid varit något av husgudar för mig och när bandet förra seklet växlade sångare Joey Belladonna ut och John Bush in passade det tiden och musiken som gavs ut då. Anthrax blev kantigare, tuffare och melodierna i Belladonnas sång blev ersatta av något aggressivare. Melodierna var dock tillbaka med förra släppet då Belladonna återkom och detta släpp en otvetydig del av Anthrax klassiska sound igen. Bandet verkar ha hittat hem igen efter allt stök som följde då Sharon Osbourne återförenade den klassiska line-up som spelade in "Among the Living" (1986).
Singeln "Evil Twin" är kanske det tydligaste beviset på att klassisk Anthrax är tillbaka. Ta dig tid att lyssna igenom plattan. Dett aär riktigt trevlig upplevelse. Personligen gillar jag inledande "You Gotta Believe", "Blood Eagle Wings" och "Avenge Defend". Den sistnämnda tror jag kommer funka riktigt bra live!
Anthrax följer sin ritning på hur man vill spela sin musik!
Surrande gitarrer i fantastiskt balla "Zero Tolerance" avslutar plattan precis så som vi vill höra Anthrax när de mal på! Betyget blir 4 välförtjänta ess av 5!
Med nysläppt av Megadeth, Slayer och nu Anthrax väntar vi på Metallicas släpp så Big 4 kan sättas samman på nytt!
/Polarn Per
Tre starka kort med Anthrax:
1. Riffandet
2. Benates trummor
3. Skönt med en scysst start på 2016...
"Cashin'!" kanske man vill utropa! ...eller "Hurra, för att det är lönedag!" och i samma andetag bilda sig en tydlig bild av kommande festligheter, minnesluckor, men även av vilka konsertbiljetter som ska inhandlas för de surt förvärvade pengarna och var de ska brännas under månadens eskapader...
Men det får ni göra imorgon, ikväll kommer musikaliska ersättningen, här och nu! Nu är det alltså vår lönedag, utbetalningsdags och med denna utbetalning kommer helt andra värden levereras från Spader Ess lönekontor!
Lönelistan februari innehåller lite gott och blandat... faktiskt väldans blandat! Det är kul... Glöm inte att hissa och dissa i kommentarsfältet! Det är vår lön för mödan att se att ni som läser uppskattar vår ansats att sprida råcken-jävla-roll i alla dess former :-)
1) De lyckliga kompisarna "Bara tiden är ny" (2016)
Mart Hällgren är tillbaka. En av trallpunkens kanske mest lysande stjärnor som med flams och stoj levererade humanistiskt perspektiv mer än ett radikalt sådan. Roa kunde han. Kritisera kunde han. Spela kunde han... och allt det där kan han fortfarande. DLK har med låten "Bara tiden är ny" gjort ett värdigt avstamp med plattan som har samma namn... Inget ändras. Vi är lite äldre och använder lönen till andra livskvalitet än toxisk berusning... typ!
Mart har tex hunnit bo i Göteborg ett herrans tag nu... Mycket vatten har hunnit rinna under Älvsborgsbron... Vad det nu har med saken att göra? Bara tiden är hur-som-helst ny!
2) Fabriken "Du säger ja, jag säger nej!" (2016 )
Ja, det är sant. Februari är så jävla asmörkt att lönelistan öppnas av två trallar... På plattan "Där det alltid regnar" hittar vi ett gäng fabriksanställda i form av bland annat Åkerbergas okrönte punkkung Curt Sandgren (Coca Carola) och Dia Psalmas batterist "Stipen" Karlsson och det sätter bara det en kvalitetsstämpel på arbetet som inte ens ISO-certifierade kan garantera!
Ackordsarbetet som pågått sen debut-EP:n 2012 gör dem även till ett väl synligt band på scenerna runt om i Sverige och jag kan med varm hand rekommendera dem ett besök!
3) Iron Maiden "Empire Of The Cloud" (2015)
"Fan, vad är du för polare egentligen Perra? Ingen lista ska sättas upp utan att Maiden senaste platta omnämns!" ...OK, som representant för Spader Ess gör jag en pudel. Jag kryper till korset för dig, Kim! Här ska du få Maiden så det räcker och blir över. Det här kan vara den enskilt största löneutbetalningen någonsin. Ca 18 minuters fantastiskt fin och välspelad historialektion till en Bruce Dickinson i högform.
Det är en stor låt, jämförelserna hamnar i "Rime of the ancient mariner" (1984), en "Alexander the great" (1986), en sjunde son, en "Clansman" (2000)... Ja, ni fattar! Ett epos... Titanic ryms typ inuti eller "The dream lives on", som Bruce sjunger i låten! Skönt att den (inte längre så) nya vågen av engelsk metall levererar...
4) Månegarm "Odin Owns Ye All" (2015)
I slutet av förra året släppte vargarna från järnskogarna norr om Stockholm (Norrtälje) sin åttonde platta. Dessa Svitjods söner som blandar döds, folk, black med välspelad visa har med nya plattan växlat upp. Bokningen på Metallsvenskan i år med bla The Haunted bekräftar detta.
Det här är gött mos levande... Har ni haft chans att se deras två-delade set med en lugn (nästan akustisk) en hård, stenhård, kompromisslös del vet ni vad jag pratar om!
5) Roadhouse diet "Can't Save My Soul" (2015)
Testostoronrock med sväng och urprima manlighet... Kanske skägg! Bättre än så kan jag inte presentera bandet. Tänk er en publik med både rockers och skinnvästar. Klubbmusik. Tänk er ett band med ljudkonstnären Peter Tägtgren (trummor, Hypocracy, Pain) och Kjellgren (gitarr, sång, Raubtier), Johan Ahlberg (gitarr) och Kenneth Seil (bas) gör hårdblues eller hårdboogie... eller åtminstone något jävligt hårt någonstans mellan Muddy Waters, ZZ-top och Motörhead! Äh, sluta tänk, smaka istället av detta band som spelar med allt för liten publik under vintern och våren...
PS. Nämnde jag att jag surrade med Peter Tägtgren som sa att han letar möjliga sommardatum att få det att hända... Vad då?, tänker ni... Jo, några datum kan vara på gång i projektet han kört tillsammans med världens hårdaste tysk, Till Lindermann (Rammstein), musikvärldens motsvarighet till hockeyns Erich Kühnhackl eller fotbollens Franz Beckenbauer... Wopp! Wopp!
6) Banditos "No Good" (2015)
Bokningen på Sweden Rock Festival ger lön för mödan. Förra årets vassaste vokalissa är utan tvekan denna rökosande Janis Joplin-röst som tillhör Mary Beth Richardsson... Bandet är en hybrid mellan americana, rock, soul och blues och kommer ursprungligen från Birmingham, men bandet är sedan 3 år tillbaka hemmastadda i Nashville, kanske tog dom sig dit med en tidsmaskin...
Jag vet inte... Det här är jäkligt tidlöst!
7) Amon Amarth "First kill" (2016)
Detta är första släppet från det nya vaxet "Jomsviking" som avlossades i slutet av januari. Med detta släpp fyller Tumba-krigarna som döpt sitt band efter Tolkiens domedagsklippor imponerande tio plattor... Nu väntar korståg och turné i västerled (Nordamerika) tillsammans med Entombed AD!
8) Megadeth "Foreign Policy" (2016)
Världens suraste musiker är en personlig favorit. Jag tycker han är som allra bäst och mest intressant när han gnyr om världspolitiken, inte när hans personliga små sidor ska vädras som sympatiska. Dave Mustaine är metallen som likt en pyspunka läcker ur Metallica och hans senaste alster, "Dystopia", från tidigare i år är rent ut sagt hans bästa detta sekel... Låten jag väljer ligger helt i linje med klassiska "Holy Wars... Due The Punishment" (1990) och "Hangar 18" (1990)... Visst fan är den bra?
9) Judah and the Lion "Everything Changes" (2014)
Den här inspelningen är från Audiotree i september 2014, men den släpptes på Spotify i början av året. Audiotree (Chicago) är själva värda en artikel bara för vilka de är. Ett artist-centrerad musikföretag, som gör studiogig i serien Audiotree Live. Bolaget drivs av musikälskare som en alternativ scen och passar därför bandet Judah and the Lion som handsken.
Bandet levererar ung, snygg, gitarr-, mandolin och banjodriven rock från Nashville och Tennessee som faktiskt har något nytt i sitt format. Kanske det inte framgår i denna låt, men de är så pass uppskattade i staterna att de fick spela under David Lettermans sista vecka bredvid artister som bl a Foo Fighters. Judah and The Lion lockar precis som mycket alternative-americana en ny generation unga lyssnare. Band som Roki Erikson, Mumford and Son mfl har med sin variant av amerikansk folk pitchas bort hillbillien och "Yihaaa!", de närmar sig definitivt rocken, fast från olika håll...
Låten då... Jag är svag för ballader! Jag älskar temperament i låtar... Senare under året släpper bandet nytt!
10) Turbonegro "Fuck the world (F.T.W.)" (2003)
Runt hörnet, 10 mars spelar de manliga homoerotikerna i Turbonegro för sina Turbojugends på rockkryssning med Close-up. Med finns Entombed AD, Kvelertak och massa annan flott rock! Vad kan gå fel? Häng på vettja, och ta världen med storm?
...och om ni tycker er höra riffen till Diamond Heads "Am I Evil" (1980) från den fantastiska plattan "Lightning To The Nations" så stämmer det ganska bra... Den plattan innehåller förresten även låtar som "The Prince" och "Helpless" bland fler från samma vax som alla spelats in som covers av Metallica... Hiss eller diss? Ja, en sak vet jag, som influens är det inget pjåkigt "legacy" man pekar mot!
Jaja... Jag får väl å lönekontorets vägar gratta er och ge er en välförtjänt lönebonus för att ni stått ut ända hit...
11) Faith No More "Sunny Side Up" (2015)
Minns ni Faith No Mores fantastiska videos från när det begav sig? Denna video (se ovan) släpptes för några veckor sedan till deras platta från förra våren, "Sol Invicius", den är charmig så in i helvete, precis lika bra som vaxet och bandet... Jag vill ha mer!
Jag är så jävla såld på det här bandet att det skulle bli ovärdigt om jag skrev mer...
12) Monster Truck "Why Are You Not Rockig?" (2016)
Jävla vad det svänger tidlöst om dessa gossar från Ontario, Kanada som så sen som för några dagar sen avslutade en nordamerika-turné som öppningsakt åt Alice In Chains... Plattan "Sittin' Heavy" som släpptes förra veckan är ett stolpiller av duktigt svängande southern rock som gör det svårt att sitta still. Hör och njut på deras starkt och snabbt växande vax!
Håhåhåhå... Vad är inte en fikamorgon med Mr. Spader Ess värd när vi beskriver varsin platta på samma sätt och jag får "hitta" "Greenleaf" och jag får smitta av mig med dessa?
Archer är en powertrio från Kalifornien som nu släpper sin debut, Culling The Weak, idag på Metalville.
Musiken rör sig i det tunga Rock/Metal området och skall väl i sanningens namn sägas, den tillför kanske inte så mycket nyskapande, men det som bjuds är gediget och välspelat.
Svängigt, tungt och med stundtals vassa och samhällskritiska texter. Sången påminner ibland om Megadeth, fast utan herr Mustains lite krystade röst som ibland för tankarna till bajsnödighet.
Jag skall inte orda mer om detta alster utan kan bara säga att det är en skiva som är väl värd att ta sig en koll på.
Helt klart grabbar som har tiden för sig och lyckats producera en riktigt stark debutplatta. Det blir 3 solida Ess till Kaliforniengrabbarna.
Dags för nästa skiva ut i högen som kom från Metalville. Perzonal War från Tyskland. Kanske är det just ursprunget som ger den något tyskstereotypa stavningen av namnet, vad vet jag? För det är en grupp som är för mig okänd sedan tidigare, trots ett antal skivor i bagaget. Nu släpper dom i alla fall sin åttonde fullängdare, The Last Sunset. Starkt jobbat!
The Last Sunset är en riktigt skön Trash-rökare med vibbar från både Megadeth och Therapy. Megadeth referenserna blir nog aldrig så tydliga som i andra låten, "Speed Of Time", vars intro är på gränsen till, om inte snodd, så i alla fall väldigt lånat. Vad mer kan jag säga om plattan? Jo, trots att den egentligen inte tillför så mycket nytt, så är det en snygg och välproddad platta. Bra driv, snygg sång och jäkligt catchiga melodier. Den lite snyggare och mer polerade ådran av Thrash med andra ord.
Jag skall inte ljuga, ingen skiva som kommer att hamna på min års-topplista kanske, men det beror nog mer på mig och var jag har mina musikaliska preferenser just för tillfället. Det är en riktigt bra skiva och får därmed sina välförtjänta 3/5 Ess.
Som om inte detta var nog så har gruppen även släppt en text-video till just låten "Speed Of Time". Håll till godo. Skivan släpps den 29:e Maj.
Devil To Pay är inte direkt ett nytt band, med sina 3 tidigare album, och en karriär som sträcker sig över 10 år. Men det är nu, i och med att man släpper platta nummer fyra, "Fate Is Your Muse", ändock första gången som dom hamnat på min radar. Och det är väl bara att krypa till korset och säga att det var verkligen på tiden.
Bandet bjuder på 12 riffbaserade, råtunga rockdängare, med riktigt sköna och catchiga melodier. Förutom tyngden så är det framför allt den stämningsfulla sången och de välsnickrade texterna som sätter sig i minnet. Steve Janiak har kanske inte vad man traditionellt kallar en skönsjungande pipa, men dess rivighet, styrka och tydlighet gör att den passar in till den nedstämda riffkvalkaden som gitarrerna lägger. Bas och trummor är tunga och effektiva och tillsammans med gitarrerna så läggs en effektivt tuggande ljudmatta.
Nämnde jag förresten ordet riff här någonstans? För det går inte att nog poängtera hos DTP står riffet i ett fokus för sig själv. :-)
Kort om några av låtarna då:
Andra låten "Ten Lizardmen & One Pocketknife" har en känsla av Megadeth över sig utan att bli riktigt trashig.
Låten "Yes Master" drar ner tempot en aning, men dock utan att bli tråkig. Det är snarare en nedsaktning för att vi skall kunna kliva tåget innan nästa låt, "This Train won't Stop", som åter drar upp tempot igen. Härifrån tuffar loket på med bra ånga, för att sakta ner mot doomtrakter igen i sista låten "Beyond the Ether"
Texterna vävs på ett snyggt sätt runt verklighet och fantasi, ett riktigt hantverk. Den blytunga musiken rör sig in och ut genom rockens hallar. Ibland går det mot doom hållet, ibland andas mer av traditionell 70-tals rock med små vokala stänk av grunge, men för det mesta är det tung, rak och ärlig rock i samma härad som t.ex. Grand Magus som bjuds. Old school men ändå känns det ganska fräscht. Ljudbilden är avskalat och välproducerad. Inget onödigt lullull tillagt helt enkelt och det gäller även för de gitarrsolon som bjuds. Det är inget onödigt gitarronanerande för personlig briljans skull, utan mer effektiva stämningshöjare. Hela kompositionen känns som ett gott lagarbete.
Att man sedan väljer att presentera plattan för allmänheten på ett bryggeri och där tillhandahåller specialdesignade ölflaskor till eventet, sånt går självklart hem hos mig.
Så om någon har vägarna förbi Fountain Square Brewing i Indianapolis den 16:e Mars, ta med ett par flaskor till mig, för dom är givetvis på min önskelista.
Slutkontentan är att detta är ett riktigt bra album, och det faktum att det redan finns ett par tidigare skivor som jag ännu inte lyssnat på får man väl se som riktigt positivt.
This Train Won't Stop, but please slow down enough so I can get onboard!
Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------ Line-Up:
Jag har aldrig sett Megadeth så här bra, så jag ska kämpa för att försöka hålla den här recensionen värdig!
