Oknöfestivalen 2019

Jag har i en serie beskrivit den lilla men fantastiska Oknöfestivalen som arrangerades, hör och häpna, på Oknö strax utanför Mönsterås mellan 1986-1992 av musikföreningen Rockringen.

Den blev aldrig riktigt stor, inte ens med lokala mått mätt. Vi var några hundra trogna som mest antar jag, som till största delen njöt av öl i solskenet till många lokala band. Ibland ökade publiksiffrorna lite när det kom lite större rikskända akter och förgyllde. Att den närliggande Hultsfredsfestivalen krockade ibland gjorde kanske inte saken bättre.




Så det känns lite kul att höra att Festivalen skall återuppstå i sommar. En lirare vid namn Olof Altner har nämligen bestämt sig för att det är dax att slå upp portarna till Kaffetorpets gamla scen den 3:e Augusti igen.
Vilka band som är tänkta att spela vet jag inget om ännu, även om en viss trevare lämnats för en återförening av mitt eget gäng, N.J.B. skulle vara kul (det var så jag fick reda på att festivalen återuppstår).
Men både The Quill och Peter Martinsson mfl. (nu i PMG) som spelade flitigt under festivalerna är aktiva fortfarande, så vem vet. :-)

Idag försöker man få till ekonomin genom Kickstarter bland annat. Kolla in det här. Mer information finns på festivalens Facebook sida.

Här är länkar till min egen nostalgiserie om N.J.B. och musiklivet i Mönsterås i mitten av 80-talet, sett ur min synvinkel, där det handlar om den gamla festivalen i del 1.
Del 1 Oknöfestivalen
Del 2 N.J.B.
Del 3 Skivkontrakt
Del 4 Albumdags Del 5 Hemresan
Del 6 Mixningen
Del 7 Skivan
Del 8 Upplösningen
Del 9 Epilog
Del 10 Special Thanks

Spader Ess Nostalgitrippar - Del 3 : Hårdrocken.

Jag fortsätter min musikaliska resa, hoppas jag har med med några resande. Denna gång handlar det om den andra delen av mitt parallella universum, Mönsterås-resan och inkörsporten till Hårdrocken, som sedan mer eller mindre kom att bli mitt huvudspår.. Det är även här som tidslinjerna blir lite suddiga, för allt är som vanligt inte svart eller vitt. vissa bitar av det som skrivs om i Oskarshamnsspåret går givetvis igen i den här delen och vice versa, men jag försöker bara bena ut huvudfårorna. Tidslinjen blir lite otydlig med andra ord, mest för att det här hände så mycket olika saker i snabb följd och ibland även parallellt.

Till att börja med var jag lite för ung för att göra som jag ville, men efter hand så blev det mer eller mindre att jag bosatte mig hemma hos MikeT i Mönsterås (åtminstone på helger), och fick därmed en bonusfamilj och massor av nya kompisar.Och därmed en hel del andra influenser.

Som jag nämnde tidigare, hade MikeT en egen Stereo. Inte nog med detta, han bodde i en stor villa med eget stort rum nere vid gillestugan, vilket gjorde att vi i stort sett hade hela nedervåningen för oss själva att rumla runt i.

Det första jag kan komma på att jag hörde där nere i MikeT's källare var nog faktiskt Soundtracket till Grease, jag hade ännu inte sett filmen, men ett par av låtarna spelades rätt flitigt.  I den vevan vet jag att vi spelades en hel del Jerry Williams och först och främst plattan I can Jive. Därefter följde en period med massor blandat, framför allt svensk musik. Magnum Bonum, Factory, Noice, Gyllene tider, men framför allt Magnus Uggla. Att det svenska fick en särskild plats i en ung killes musikhjärta kom väl framför allt att kretsa kring tre viktiga platser, som blev väldigt viktiga från 14-15 års åldern. Blomstermåla Folkets Hus, Oskarshamns Folkpark och Oknö Festivalen.

En annan spelare som dök upp på planen och blev väldigt viktig, var Basse. Vet inte riktigt hur det gick till, han var ett par år äldre (MikeT o Jag var 14 och Basse hade precis fått körkort). Men han hade som sagt både körkort, en källare som gjord för partaj och kontakter till personer som var 20 år, även om folköl fungerade bra rätt länge. Så, i Basses källare gjorde jag min folkölsdebut som 14 åring till tonerna av Queen, Eddie Meduza, Billy Squire, Jorney och ännu mer 50-tals musik (det sprangs en hel del på den lokala raggarkåken i sällskap med Basse).

Det var en salig blandning med svensk och utlänsk rock, reggae, punk och 50-60-tal om vart annat i en period. Jag vet inte exakt när det började renodlas mot hårdrocken, men de två grupper som man får skylla på är nog när MikeT och jag upptäckte Kiss och Thin Lizzy.
Thin Lizzy blev en direkt kärleksaffär inga problem där, jag vet inte riktigt om det var det första jag hörde med gruppen, men dom blev, med skivan Nightlife och Johnny the Fox en del i ett försök att få en egen skivspelare. (som jag skriver om här). Thin Lizzy är fortfarande ett av mina absoluta favoritband.
Kiss var lite mer problematisk. Jag hade länge dissat bandet för sin sminkning som jag tyckte var fånig till att börja med. Dock hade jag aldrig hört dem. En dag satt vi hemma hos MikeT och lyssnade på ett blandband och låten "Rock n Roll All Night" gick på utan att vi visste vilka som spelade. Pang! Total förälskelse! Därefter reviderades snabbt hipstertankarna om deras sminkning och det tog inte lång stund innan pojkrummet var tapetserat med Kiss affischer, mestadels från underbara tidningen Poster.

Upptäckten av dessa band drog formligen ur proppen i musikdyrkandet och i snabb följd kom det en uppsjö band varav några var följande: Axe, Judas Priest, Def Leppard, Motörhead, Iron Maiden, Dio, Wasp, och AC/DC.



Till sist lyckades jag även att tjata till mig en egen vinylsvarv och min första skiva, även det beskrivet här, blev Savage - Loose n Lethal stolt inhandlad från Ginza.

En annan person som blev väldigt viktig för min musikaliska fortbildning, av två skäl, är Basses brorsa Mulle. Dels för att han hade den mest imponerande skivsamling jag dittills hade sett och som antagligen hade sin beskärda del i att kassettbandskatten och Swedcopy skapades. Dels för att han som ena gitarristen i bandet N.J.B. kom att bli min inkörsport till den lite mer handgripliga delen av
musikvärlden.
I hans skivbackar hägrade framför allt äldre storheter som Black Sabbath, Blue Oyster Cult, Scorpions, Whitesnake, Deep Purple, Rush, Uriah Heep, Led Zeppelin och Van Halen. Men även lite mer obskyra saker som Focus och det engelska bandet Mr. Big (märk väl att det är det Engelska, inte det Amerikanska).


Självklart skulle även de mörkare sidorna av rocken utforskas via band som t.ex Demon, Venom, Danzig och Mercyful Fate. Givetvis fanns även plats för mer traditionella akter som Helix, T.N.T och inte minst Europe. Det går väl inte att sticka under stol med att just Upplands Väsby pojkarna spelade en speciell roll, men å andra sidan så gjorde dom väl det för de flesta tonåringar vid den här tiden. Någonstans ramlade även en ännu så länge livslång kamratskap med Ulf Lundell in. Ett annat band som satte sina spår var givetvis Guns n' Roses.

Det här är också en tid där andra inte fullt lika rockande grupper tar ett starkt fäste, i och med att Danne Skåning flyttar in och med sig tar han en del psykedeliska och annat flum. Framför allt grupperna Pink Floyd och Sniff N' The Tears.

För att inte tala om alla lokala band som växte upp i den frodiga musikmyllan i Mönsterås med omnejd. Plebb, Purple Haze, Bruset, Mönsterås Bluesband, N.J.B., The Quill och Boom Shanker Group bara för att nämna några. De flesta och några till omnämnda i serien Let The Good Times Roll.

Let the Good Times Roll Del 1 - En bit av Rockhistorien - Oknöfestivalen

I ett tidigare inlägg nostalgitrippade jag lite runt min del av musiklivet i Mönsterås trakten under 80-talet. Tänkte att det kanske är dags att försöka utveckla det hela lite. Ni får förlåta om årtal och detaljer blir lite flytande, för så var stora delar av mitt 80-tal, just flytande. :-)

I mina soliga barndomsminnen från Oknö har Kaffetorpet, längst ut på ön, alltid varit väldigt central. På Kaffetorpet har det så länge jag kan minnas funnits en lite scen, där man bland annat hade allsång, ledd av den i trakten legendariske Bocke Krontzell, en gång i veckan under sommarmånaderna. De lokala knuttarna slog med jämna intervall upp sina tält där, vilket borgade för roliga fester. Men framför allt var det hemvisten för dagens ämne, en allt för tidigt insomnade Oknöfestivalen.

Oknöfestivalen var det stora startskottet, förutom ett allmänt musikintresse, för att driva in mig i musikens förtrollade värld, trots att jag själv aldrig kunnat spela mer än de första stroferna i Smoke on The Waters. Den blev helt enkelt ett naturligt ställe att hänga på då familjen hade sommarstuga inom hörhåll, vilket var praktiskt, dels för att man hörde när allt började, men även som partycentral.  

Festivalen har funnits i olika skepnader. I musikföreningen Levande Musiks regi startade den under tidiga 80-talet som mindre tillställningar ute vid Kaffetorpet på Oknö i Mönsterås. Jag vet inte riktigt när Levande Musik försvann ur bilden, men i mitten av 80-talet bildades i stället föreningen Rock Ringen som sedan anordnade festivalen mellan 86-92.




Kaffetorpsområdet med sin scen kompletterades till en början på klassiskt manér med lastbilsflak för få tillräckligt med utrymme, för att någon gång under 80-talet få en egen dedikerad lite större scen med inhägnad uppbyggt. Upplägget var att låta lokala band spela och toppa med något eller några större band.

Några lokala celebriteter som passerat tiljorna här på Kaffetorpet:
Night Jammin Band, sedemera N.J.B. (Här finns det en Liveupptagning från festivalen -84 på Heavy Metal Rarities)
The Quill
Mönsterås Blues Band
Bruzet
Purple Haze
Återtåg
mfl,

Inresta akter kan nämnas:
"Kråkan"
Dalton
Jerusalem
Silver Mountain
Mikael Wihe
Jacob Hellman
Niels Jensen
även här mfl.

Det är ganska många i Mönsteråstrakten som ser tillbaka på den lilla festivalen med stor nostalgi. Trots att den mig veterligen aldrig hade direkt många betalande besökare och såg sig frånåkt av den i sammanhanget nya festivalen i Hultsfred.

Här kommer ett citat från Kråkan efter att ha spelat där 1980-81, lite osäker på exakt årtal, men det var en otroligt bra spelning.

Åke “Kråkan” Nilsson

Festivaler var nästan roligast att spela på. Jag minns när vi skulle spela på en festival i närheten av Oskarshamn. Vi åkte och åkte långt in i urskogen och trodde nästan inte våra ögon när vi kom fram. Mitt ute i bushen i en glänta stod det några långtradarsläp som fungerade som scener. Publiken bestod av grottmänniskor, åtminstone som vi såg det. Det var mestadels knuttar och raggare. Herregud, tänkte vi, vad har vi hamnat i? Jag stod och lyssnade på bandet som spelade innan oss, medans killarna plockade upp grejerna. De var riktigt bra, men publiken verkade halvintresserad och gick mest omkring. Det får bära eller brista, resonerade vi och drog igång. Till vår stora förvåning fick vi samma gehör som i Rålambshovsparken. Det räckte med en låt så började folk samlas framför scen. Efter halva setet var det packat. Responsen var enorm, det var så tätt med folk att jag hade obehindrat kunnat gå rakt ut och ändå vara i höjd med scen.

För den nostalgiskt lagde, eller den som skulle vilja starta något liknande igen, står scenerna kvar på kaffetorpet/Oknö. :-)

Här ett lösryckt klipp med Bluesfeeling från festivalen 1990 från Calle Engströms (Mönsterås blues band) facebook-sida. Det är bara att erkänna, killen med den vita T-shirten och hockeyfrillan är jag. :-) 



Så, som sammanfattning, är det synd om Mönsterås för att festivalen dog ut? Både ja och nej.
Ja, för att det var en underbar tillställning för musikintresserade och band i trakten.
Nej, för nu har man i stället Mönsterås Blues & Roots  Festival, som siktar högre än att bara roa de närmast sörjande.

Mer detaljer om själva festivalen kan man hitta här på den eminenta Mönsteråsbloggen som har ett digert arkiv med urklipp om Oknöfestivalen.

Referenser:
FaceBook bekanta 
Mönsteråsbloggen
Heavy Metal Rarities

Nostalgidax Level: Otroligt

Satt och snöade in lite på gamla minnen. En gång i tiden i det mörka Småland så frodades musiken i trakterna av Mönsterås (det gör den givetvis fortfarande, men nu handlar just detta inlägg om nostalgi).

I min värld var det framför allt 3 lokala band som jag kom att kretsa runt, då dom bestått av gamla kompisar. Samt att rodda/fixa för lokala band var det närmaste en rockscen man kan komma med min musikaliska talang.

N.J.B.
Från början kallade man sig Night Jammin Band och spelade Boogierock, vilket var en naturlig inriktning då större delen av bandet bestod av bikers.
När det blev förändringar i line-up:en så passade man på att sadla om till en mer klassisk hårdrock och korta av namnet och det var i den vevan som även jag klev ombord och blev någon form av allt i allo och allmän påhejare.
Här en låt från en singel släppt 1986 av bandet själva. Man gav sedan ut en LP på ett danskt bolag, Bums Records.



Denna line-up bestod av
Roger Gustafsson (Trummor)
Lars Dannesäter (Bas)
Ubbe Henriksson (Sång)
Stefan "Mulle" Johansson (Gitarr)
Peter "P-son" Andersson (Gitarr)


The Quill
Även detta band har genomgått en hel del folk genom åren och är det enda bandet av dom som faktiskt frodas i allt välmående även idag. Jolle och Chrille är dom som varit med från starten. jag har tyvärr inget gammalt ljudklipp från tidernas begynnelse i dagsläget, då min vinylsvarv är rejält nerpackad i dagsläget, men det kan komma senare.
Man har till dags dato levererat 6 st. fullängdare samt en gammal LP på samma danska bolag som N.J.B., dock då med namnet Quil 
Så här är en låt från dagens version av bandet.



Bandet består idag av:
Magz Arnar (Sång)
Christian Carlsson (Gitarr)
Jolle Atlagic (Trummor)
Robert Triches (Bas)

Boom Shanker Group
Oskarshamns baserat gäng som även detta hade viss anknytning till Bikerkulturen. Dom var det första bandet i den här Trojkan som var ner till Bums Records i Danmark och spelade in LP i Krajberg Studio utanför Åhus.






Maths Drehmer - Vocals (Den Magiska Hunden, Dweebs, Drehmer)
John Wiksten - Aucustic / Electric Guitar
Ulf Malm - Guitar / Backing Vocals
Mikael Wester - Bass
Micael Hellström - Drums


Det fanns givetvis en hel drös andra band som florerade runt, tex. Stonehenge, Bruset, Mönsterås Bluesband och Purple Haze mfl.
Musiklivet i Mönsterås med omnejd var under denna period var väldigt aktivt och vitalt och blandade friskt mellan naivitet och spelglädje, med inslag av riktigt duktiga musiker och eldsjälar allt mer eller mindre inramat av musikföreningen Rockringen.

Många är vi dessutom som  saknar den allt för tidigt insomnade Oknöfestivalen som blandade lokala talanger med något för tiden större band. Oknöfestivalen startade i Rockringens regi 1986 men hade körts i viss form redan från 1982. Den som är observant ser att 1986 även var samma år som den lite längre levande Hultsfredsfestivalen drog igång. I mina ögon var just Hultsfredsfestivalens succé en av anledningarna till att våran lilla festival gick en för tidig död till mötes...

Vem vet, någon gång kommer jag kanske att försöka skriva ner lite utförligare om denna tid och plats...