fredag 18 oktober 2013

Recension - Motörhead : Aftershock

Äntligen här!

Efter senaste halvårets ovisshet om Lemmys hälsa är det skönt att skivan äntligen är på gång. Skivan i fråga är givetvis det senaste vaxet från Motörhead : Aftershock.

Eftersom Lemmy och hans killar inte bara är ett legendariskt band med många år i branschen, utan även är ett av branschens hårdast arbetande band, så är det riktigt positivt att man inte bara lutar sig tillbaka och lever på gamla meriter, utan verkligen gör sig besväret att ge publiken nytt och förhoppningsvis bra material.
Sedan skivan Inferno från 2004, så har man enligt mig, haft en riktig nytändning och levererat några av karriärens bästa plattor om man bortser från de fem första klassiska plattorna.

Ofta när man recenserar skivor så här, så blir det gärna att man hänfaller åt att referera till andra band som skivan/gruppen är influerade av, men i fallet Motörhead brukar det bara gå att jämföra med just Motörhead. Dom har ju inte skapat ett helt eget sound och är legender för intet.
Så också denna gången. Och att det är Motörhead det handlar om, det råder det inga tvivel om, på något sätt. Så sant som att solen går upp på morgonen och att Snaggletooth finns på omslaget (ja, jag vet att det finns undantag), så är det klassisk Motörhead som vi får oss till livs, helt utan krusiduller.
Det må så vara att härförare Kilmister inte har samma stuns i rösten som på "den gamla goda tiden", men vem hade förväntat sig det så här många år in i karriären. Den är förvånansvärt pigg ändå och musiken har all den hårdhet man kan förvänta sig av bandet även om vi här också får ta del av ovanligt (för att vara Motörhead) många lugnare låtar (2 st.). Annars är det som vanligt, som att åka ner för en brant backe i en kundvagn. Skramligt, brutalt, det far åt alla håll utan några bromsar.

Aftershock bjuder på fjorton låtar, varav det finns en lugnare blueslåt, "Lost Woman Blues" och en ballad, "Dust and Glass".  Resterande låtar pumpar på i sedvanlig Motörhead takt, fyllda till bredden av ren och skär rock n roll med bluesbotten och punkometallskrud (nytt ord för SAOL?). Fantasilöst? Kanske det, men så länge man levererar intressanta låtar struntar jag i vilket.
Vad det gäller balladen och bluesrökaren, så börjar det kännas som ett standardgrepp från bandet, även om det inte på något sätt har varit ett stående inslag. Men i mina öron så ger det en bredd och ett helt annat djup till bandet då det kommer lite udda låtar, som jag gillar. Det får bara inte bli för ofta, åtminstone inte balladerna. Dock gillar jag skarp bluesspåren. Lemmys röst passar enorm bra i konceptet, så pass att jag inte hade rynkat på näsan åt en "Motörhead sings the Blues" platta. Om inte annat så kan väl de lite lugnare partierna bli ett välbehövligt andningshål under live-seten, nu när Lemmy inte är helt sitt vanliga jag. Även om man hittills inte sett av dem så mycket mer än "Whorehouse Blues" som blivit lite av ett standardnummer.

Jag vet inte om det är åldern som tar ut sin rätt, men på denna skivan kommer man inte hela vägen till Brasilien utan nöjer sig med att "Going To Mexico". :-) I övrigt finns det en del låtar med potential att bli klassiker som catchiga öppningsspåret "Heartbreaker", "Crying Shame" och "End Of Time". Låtformatet känns som sagt igen, det är inga direkta överraskningar varken musikaliskt eller textmässigt, utan bandet befäster ännu en gång sin position som ett av rockens stabilaste och mest pålitliga akter. Du vet vad du får, och det du får är mer än gott nog. Det finns ett par riktigt bra låtar på plattan och några som kanske inte är riktigt lika bra, men jag kan inte säga att jag tycker att någon är direkt dålig.
Dessutom vill jag ännu en gång passa på att ge en stor eloge till bandet, för att dom trots allt, fortsätter att producera ny musik med hög kvalitet. Dom har ändå nått den kultnivå när dom skulle kunna luta sig tillbaka och bara resa runt och spela gammal skåpmat, för att inte tala om musikbranschens förändring. Bockar och bugar, hatten av!

När det kommer till själva produktionen har jag lite svårt att ge ett rättvist utlåtande, då jag bara fått till mig skivan via streaming, så huruvida det är exakt som det låter på skiva får jag låta vara osagt tills jag lyckats lägga mina smutsiga små fingrar på ett eget ex.
Men så långt jag kan så tycker jag att ljudbilden är något "murrigare" än de senaste plattorna, inte riktigt lika distinkt. Men å andra sidan gör det att det blir en lite fylligare och mörkare ljudbild och att den får ett aningen mer organiskt anslag. Sedan är det väl till syvende och sist inte det som fäller en Motörheadplatta, utan den där handlar det mer om huruvida man lyckas få igång högerfoten och skallnickningarna. Och det har inte Aftershock några problem med. Det är en platta som rockar på och ger en klar hårdrockspekning till hur en Motörheadkonsert kan te sig.

Med andra ord, så kommer jag med stolthet att låta min stiliserade Snaggletooth hänga kvar på väggen hemma. Möjligen att jag gör en större och elakare.
Så med risk för att vara jävig, det handlar ändå om ett av mina absoluta favoritband, (bloggnamnet kan ju ge en viss fingervisning) så ger jag dem betyget 4 blytunga Ess av 5.



Sammanfattning:
Betyg 4/5
Favoritspår: Heartbreaker, Crying Shame
Skivbolag: UDR
Release: 21 Oktober


Bandet består av följande lirare:
Lemmy Kilmister : Bas, sång
Phil Campbell : Gitarr
Mikkey Dee : Trummor

Tracklist:

1. Heartbreaker 3:05
2. Coup de Grace 3:46
3. Lost Woman Blues 4:09
4. End of Time 3:17
5. Do you Believe 3:00
6. Death Machine 2:38
7. Dust and Glass 2:51
8. Going to Mexico 2:52
9. Silence When You Speak To Me 4:30
10. Crying Shame 4:28
11. Queen of the Damned 2:41
12. Knife 2:58
13. Keep Your Powder Dry 3:54
14. Paralyzed 2:51

Mer om Motörhead:
Hemsida
Facebook
Spotify




7 kommentarer:

  1. Motörhead har varit ett av mina ABSOLUTA favoritband sen 1982 och jag har sett dem live 6 ggr.
    Jag är VÄLDIGT sugen på att höra Aftershock!!!
    sv:
    Tack så mycket! :-)

    Ha en riktigt bra helg! :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hoppas du gillar den lika mycket som jag. Men det tror jag nog.
      Trevlig helg.

      Radera
  2. Har bara hört Motörheads hits och dom har aldrig tilltalat mig särskilt mycket. Men om man ska ge dom en chans till, var är då bäst att börja?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Normalt skulle jag säga att inkörsporten finns antingen i början eller slutet av karriären. Men om du inte gillat hitsen, då skulle jag nog säga slutet.
      Men här är ett par låtar som jag gillar lite extra själv, av olika anledningar, om man bortser från de självklara hitsen.

      Capricorn
      The One to Sing the Blues
      No Voices in the Sky
      Love Me Forever
      1916
      I'm The Doctor
      Doctor Rock
      In The Year of The Wolf
      God Was Never On Your Side
      I Know how to Die
      Lost In The Ozone


      Radera
    2. Tackar för tipsen. Får kolla dessa på Spotify och höra om något tilltalar mig.

      Radera
  3. Tycker att de lugna låtarna på denna platta drar ner betyget en hel del, dom kan göra dessa bra mycket bättre känns det som. Resten av skivan håller dock klass måste jag säga, den är så klart värd att köpa och jag önskar att jag en dag får se dom köra "God Was Never On Your Side" live.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nja, jag gillar dom lugna också. Tycker som sagt att dom ger en bra kontrast för dom snabba låtarna att luta sig mot.
      "God Was..." är en klart underbar låt.

      Radera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...