Rock n' Roll och mer därtill! Allt enligt Spader Ess och Polarn' Per. Vi recenserar, intervjuar och skriver om allt som faller oss in när det kommer till Rockmusik och allt däromkring.
Visar inlägg med etikett The Quill. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett The Quill. Visa alla inlägg
måndag 24 september 2018
Stoppa Pressarna! The Quill Reissues...
Goda nyheter gott folk!
Eller i alla fall för oss som gillar The Quill.
Metalville kommer att återutge fyra av de småländska hjältarnas tidigare album, både på CD och Vinyl. Först ut, den 26:e Oktober, blir "Hooray! It`s a Deathtrip" och "Voodoo Caravan".
Ett gyllene tillfälle för oss som älskar The Quill och Vinyl, då dessa bara funnits som CD tidigare. Dessutom lovas det bonusspår....
Mer info:
https://www.facebook.com/thequillsweden/
onsdag 27 december 2017
Spader Ess Årsbästa Listan 2017
Så, då är det ännu en gång dags att göra ett bokslut för det gångna året. Lika svårt varje gång. Men så länge det är svårt så får man ju anta att det beror på att det ännu en gång varit mycket bra musik i omlopp. Antalet inlägg har varit aningen bättre detta året, dock känner jag att det varit aningen tunnsått med recensioner. Förhoppningsvis blir det bättring till nästa år.
Just bristen på massor av recensioner, gör ju att det hela blir lite lättare, ur ett perspektiv, eftersom valets vånda inte blir så stort. Det jag kan känna är att det blir en massa otroliga plattor som missas bara för att jag själv inte skrivit recension om dem. Så vem vet, det kanske blir en lista med sådant med vad det lider.
Som traditionen bjuder, 13 stycken plattor från gångna året, som sticker ut extra hos mig. Helt utan rangordning.
Vi börjar med att konstatera att just den musiken som tenderar att gå hem hos mig allt som ofta kommer från Texas. Vet inte om det bara är en slump eller om det är något djupare som ligger bakom? Jag är ju löjligt förtjust i Barbecue också.
Jag börjar där jag slutade, med det senaste recenserade bandet, Witchcryer. Som flexar musklerna på sin debut, Cry Witch. Rejält.
Ett annat Texas band med muskler är Venomous Maximus, som med all rätt befunnit sig på mången årsbästa lista med sin 3:e platta No Warning.
Även Duel, som slog ner hos mig med dunder och brak, har fått mycket speltid härhemma. Extra kul att dom spelade tillsammans med mina polare i The Quill under hösten. Hade varit roligt att vara på den spelningen.
Med Youngblood Superkult lämnar vi Texas, men bara för stunden. The Great American Death Rattle är en imponerande platta. Tyvärr har tryckningen av vinylen haft lite problem, så vissa utgåvor är försenade. Givetvis den jag beställde. :-)
Den föra kvartetten skivor, var sådana jag gett ett ursprungsbetyg på 4 Ess, vilket är en normal höjdarhand när det kommer till pokerspel. Men som mina trogna läsare vet, så spelar jag inte helt rent, utan har ett extra Spader Ess i rockärmen, som jag drar fram vid vissa tillfällen, när fyrtal inte riktigt räcker till. Så, då tar vi just den trio plattor som knipit åt sig just det, femtal i Ess.
Franska The Necromancers har inte bara skapat en urstark debutplatta i sin Servants Of The Salem Girl, utan kanske en av årets bästa plattor enligt mig.
Det samma kan man säga om Greta Van Fleets "dubbel EP". En imponerande Odyssé längs stigar kantade av Led Zeppelin.
Två unga band i lindan av sin karriär som visar på otroliga resurser.
Sedan tar vi oss an ett mer luttrat band, The Midnight Ghost Train, vars förra platta Cold Was The Ground var det första jag hört med dem. En brutal rökare som kom in i mitt hem som en storm. Årets platta Cypress Ave. är en helt annan upplevelse. En mer mångfaceterad platta med massor med olika ljudlandskap och udda infallsvinklar. Den som varit såld på deras tidigare råös blev kanske tagen på sängen, men i mina ögon är det en fantastisk platta.
Lykantropi, lyckas på sin debut att få med allt jag tycker känns det som. Dessutom vackert paketerat i en rejäl dos med naturmysticism och vacker melankoli.
Nekromant har florerat här förr, men då under annat namn. Men musiken är fortsatt otroligt bra. Och även här med en viss melankolisk touch på det hela.
Det är alltid samma sak när The Quill släpper ny platta. Lika delar förväntan och fasa. För tänk om jag inte gillar plattan? Men så här 8 plattor in i karriären så kan jag inte annat än lyfta på hatten och dra en lugnande suck över att jag ännu en gång får lägga en platta från dem bland favoriterna.
Black Marbles är ännu ett band som dragit in som en sen virvelvind i mitt medvetande från ingenstans. Men vad glad jag är att dom gjort det. Mycket kraftfull och bluesig hårdrock.
En annan sak som man kan konstatera, även om det pågått en tid, men det känns som om EP:n får en allt viktigare roll. Därför får listan även inhysa dessa två små alster, som snurrats en hel del i mina lurar under året.
Tillbaka till Texas med Doomstress. Ett band som bara blir bättre och bättre. Helt klart ett spännande band som jag hoppas får chansen till att både turnera här i Europa och komma med en fullängdare snart.
Kanadickerna i Whitenails omnämnde plattan First Trip som en EP, ser numer ut som man plockat bort det, vilket jag kan förstå, då den är 8 spår lång. Men jag struntar i vilket, då det är en väldigt bra platta.
Så, då får listan vara färdig för denna gång. Som jag sade inledningsvis så finns det en del skivor av de jag själv inte recenserat som troligen skulle ha kunnat tagit sig en plats här på listan, men det är lite så det funkar. Inget recensionsmaterial, ingen recension och följaktligen ingen plats på listan.
Just bristen på massor av recensioner, gör ju att det hela blir lite lättare, ur ett perspektiv, eftersom valets vånda inte blir så stort. Det jag kan känna är att det blir en massa otroliga plattor som missas bara för att jag själv inte skrivit recension om dem. Så vem vet, det kanske blir en lista med sådant med vad det lider.
Som traditionen bjuder, 13 stycken plattor från gångna året, som sticker ut extra hos mig. Helt utan rangordning.
Vi börjar med att konstatera att just den musiken som tenderar att gå hem hos mig allt som ofta kommer från Texas. Vet inte om det bara är en slump eller om det är något djupare som ligger bakom? Jag är ju löjligt förtjust i Barbecue också.
Jag börjar där jag slutade, med det senaste recenserade bandet, Witchcryer. Som flexar musklerna på sin debut, Cry Witch. Rejält.Ett annat Texas band med muskler är Venomous Maximus, som med all rätt befunnit sig på mången årsbästa lista med sin 3:e platta No Warning.
Även Duel, som slog ner hos mig med dunder och brak, har fått mycket speltid härhemma. Extra kul att dom spelade tillsammans med mina polare i The Quill under hösten. Hade varit roligt att vara på den spelningen.Med Youngblood Superkult lämnar vi Texas, men bara för stunden. The Great American Death Rattle är en imponerande platta. Tyvärr har tryckningen av vinylen haft lite problem, så vissa utgåvor är försenade. Givetvis den jag beställde. :-)
Den föra kvartetten skivor, var sådana jag gett ett ursprungsbetyg på 4 Ess, vilket är en normal höjdarhand när det kommer till pokerspel. Men som mina trogna läsare vet, så spelar jag inte helt rent, utan har ett extra Spader Ess i rockärmen, som jag drar fram vid vissa tillfällen, när fyrtal inte riktigt räcker till. Så, då tar vi just den trio plattor som knipit åt sig just det, femtal i Ess.
Franska The Necromancers har inte bara skapat en urstark debutplatta i sin Servants Of The Salem Girl, utan kanske en av årets bästa plattor enligt mig.Det samma kan man säga om Greta Van Fleets "dubbel EP". En imponerande Odyssé längs stigar kantade av Led Zeppelin.
Två unga band i lindan av sin karriär som visar på otroliga resurser.
Sedan tar vi oss an ett mer luttrat band, The Midnight Ghost Train, vars förra platta Cold Was The Ground var det första jag hört med dem. En brutal rökare som kom in i mitt hem som en storm. Årets platta Cypress Ave. är en helt annan upplevelse. En mer mångfaceterad platta med massor med olika ljudlandskap och udda infallsvinklar. Den som varit såld på deras tidigare råös blev kanske tagen på sängen, men i mina ögon är det en fantastisk platta.
Så kommer vi in på kategorin med Svenska band. Det är fortsatt roligt att se att så mycket svenska band gör fortsatt bra ifrån sig. Har sett en del recensenter ute i världen som undrar lite över vad vi har i vattnet som lyckas massproducera så mycket svängig rock. När man pratar om det stora svenska musikundret, brukar man stirra sig blinda på på popsvängen, men jag skulle vilja påstå att vi har fanan högt även i rockgenren om man bar flyttar fokuset lite grand och tittar bortanför den kommersiella radio-masskonsumtionen.
Lykantropi, lyckas på sin debut att få med allt jag tycker känns det som. Dessutom vackert paketerat i en rejäl dos med naturmysticism och vacker melankoli.Nekromant har florerat här förr, men då under annat namn. Men musiken är fortsatt otroligt bra. Och även här med en viss melankolisk touch på det hela.
Det är alltid samma sak när The Quill släpper ny platta. Lika delar förväntan och fasa. För tänk om jag inte gillar plattan? Men så här 8 plattor in i karriären så kan jag inte annat än lyfta på hatten och dra en lugnande suck över att jag ännu en gång får lägga en platta från dem bland favoriterna. Black Marbles är ännu ett band som dragit in som en sen virvelvind i mitt medvetande från ingenstans. Men vad glad jag är att dom gjort det. Mycket kraftfull och bluesig hårdrock.
En annan sak som man kan konstatera, även om det pågått en tid, men det känns som om EP:n får en allt viktigare roll. Därför får listan även inhysa dessa två små alster, som snurrats en hel del i mina lurar under året.
Tillbaka till Texas med Doomstress. Ett band som bara blir bättre och bättre. Helt klart ett spännande band som jag hoppas får chansen till att både turnera här i Europa och komma med en fullängdare snart.Kanadickerna i Whitenails omnämnde plattan First Trip som en EP, ser numer ut som man plockat bort det, vilket jag kan förstå, då den är 8 spår lång. Men jag struntar i vilket, då det är en väldigt bra platta.
Så, då får listan vara färdig för denna gång. Som jag sade inledningsvis så finns det en del skivor av de jag själv inte recenserat som troligen skulle ha kunnat tagit sig en plats här på listan, men det är lite så det funkar. Inget recensionsmaterial, ingen recension och följaktligen ingen plats på listan.
fredag 15 december 2017
Smålands Husarer går till Attack, eller The Quill intar Stockholm
Hej go vänner, nu skall jag för er berätta... i morgon smäller det.
Smålands stolthet The Quill gör på Lördag den 16/12 sin första Stockholmsspelning på flera år. Närmare bestämt på Harry B James i Kungsan.
Jag kommer troligen tyvärr inte själv att kunna närvara, utan får nöja mig med att jag sett dem tidigare i år och kan gå i god för att grabbarna både är laddade och levererar, med nya plattan, Born From Fire, i bagaget.
Men för er andra vilsna själar i den stora kalla huvudstaden, som behöver värme i era hjärtan, passa på att få er lite riktigt skönt tunggung till livs med Jolle, Mangan, Roger o Chrille.
Jag lovar att man kan hamna i sämre sällskap en Lördagskväll, men kanske inte i ett bättre...
https://www.facebook.com/thequillsweden/
tisdag 10 oktober 2017
The Quill - Live på Sangria i Oskarshamn
Som självutnämnd The Quill evangelist måste jag givetvis rapportera från bandets spelning i Oskarshamn i Fredags. En helt magisk kväll, tack för en skön kväll grabbar. Och ett extra tack till brorsan som gjorde det hela möjligt.Men jag tänkte inte skriva någon större utläggning om spelningen, då Barometern redan skrivit det jag skulle vilja säga. Tyvärr då bara för prenumeranter (fascism!).
Sammanfattningsvis, en tight och ösig tillställning. Jag är imponerad över hur samspelta grabbarna är på sin andra livespelning efter så många år i dvala. Både det gamla nya materialet är ruggigt starkt och bandet är urstarkt. Mitt tips är att om ni har chansen, se dem, nu när dom ger sig ut på lite spelningar. Ännu så länge en handfull spelningar i Sverige och ett par datum i Holland o Tyskland. Själv siktar jag på att se dem igen i Stockholm.
fredag 8 september 2017
Spader Ess Tänker Högt - Varsågoda, en festival...
Har under en längre tid närt drömmen om att starta en liten festival, lite i Muskelrocks anda, fast med en något annan inriktning och placering.
Idé paketet så här lång innehåller mest bara själva namnet (Bock Rock), inriktningen, placeringen och en massa band som man skulle vilja se. Men även en del av paketeringen i form av logga och viss utsmyckning. Dock inser jag att det med mig och min vansinniga driftighet, som enda person bakom det hela, så kommer det aldrig att bli av. Därför skänker jag bort hela idé paketet. Mot att om någon förverkligar det hela så vill jag ha gratis inträde och vara med och välja några av banden. :-)
Så, vad gäller inriktningen. Stoner, Doom och klassisk 70-tals rock givetvis.
Gärna med ockulta förtecken, för det passar bra till lokaliseringen, som i mina tankar är Lingbo-parken i Hälsingland. Med sin närhet till Hårgaberget och dess sägenomspunna historia, Så funkar just det mystiska väldigt bra.
Lingbo-parken är en liten park, som ligger hyfsat avsides och väldigt naturskönt. Parken är dessutom snyggt sammanhållen med två fasta scener och en angränsande fotbollsplan (camping? :-)) och hyfsat ordnad inhägnad. Finns säkert folk som skulle tycka att det vore jobbigt, men trakten skulle säkert må bra i det stora hela på lite uppmärksamhet. Om inte annat vore den ett riktigt sunt alternativ till Westerndagen i grannbyn Holmsveden.
Lite självisk i placeringen är jag ju då den är praktisk för min egen del, eftersom svärföräldrarna råkar bo i byn. :-)
Band jag själv skulle vilja se på en sådan festival? I dagsläget exempelvis: Old Blood, Devil Electric, Hellsingland Underground (självklart), Doomstress, Lykantropi, The Quill plus en uppsjö med andra band. Att hitta bra band inom denna genre känns inte så svårt i dessa tider.
Sedan är det det där med loggan. Givetvis baserad på Hälsinge-bocken, som i sig är rock n roll.
Att man dessutom har en stor skylt av Hälsinge-bocken precis på södra gränsen till Lingbo är ju inte fel. Den skulle man givetvis utsmycka med en gigantisk flyingV gura under festivalens gång som snygg marknadsföring.
Här lite bilder på själva folkparken i sig.
Idé paketet så här lång innehåller mest bara själva namnet (Bock Rock), inriktningen, placeringen och en massa band som man skulle vilja se. Men även en del av paketeringen i form av logga och viss utsmyckning. Dock inser jag att det med mig och min vansinniga driftighet, som enda person bakom det hela, så kommer det aldrig att bli av. Därför skänker jag bort hela idé paketet. Mot att om någon förverkligar det hela så vill jag ha gratis inträde och vara med och välja några av banden. :-)
Så, vad gäller inriktningen. Stoner, Doom och klassisk 70-tals rock givetvis.
Gärna med ockulta förtecken, för det passar bra till lokaliseringen, som i mina tankar är Lingbo-parken i Hälsingland. Med sin närhet till Hårgaberget och dess sägenomspunna historia, Så funkar just det mystiska väldigt bra.
Lingbo-parken är en liten park, som ligger hyfsat avsides och väldigt naturskönt. Parken är dessutom snyggt sammanhållen med två fasta scener och en angränsande fotbollsplan (camping? :-)) och hyfsat ordnad inhägnad. Finns säkert folk som skulle tycka att det vore jobbigt, men trakten skulle säkert må bra i det stora hela på lite uppmärksamhet. Om inte annat vore den ett riktigt sunt alternativ till Westerndagen i grannbyn Holmsveden.
Lite självisk i placeringen är jag ju då den är praktisk för min egen del, eftersom svärföräldrarna råkar bo i byn. :-)
Band jag själv skulle vilja se på en sådan festival? I dagsläget exempelvis: Old Blood, Devil Electric, Hellsingland Underground (självklart), Doomstress, Lykantropi, The Quill plus en uppsjö med andra band. Att hitta bra band inom denna genre känns inte så svårt i dessa tider.
Sedan är det det där med loggan. Givetvis baserad på Hälsinge-bocken, som i sig är rock n roll.Att man dessutom har en stor skylt av Hälsinge-bocken precis på södra gränsen till Lingbo är ju inte fel. Den skulle man givetvis utsmycka med en gigantisk flyingV gura under festivalens gång som snygg marknadsföring.
Här lite bilder på själva folkparken i sig.
torsdag 7 september 2017
Recension : Peter Martinsson Group : Changes
Just livespelningar på Oknö, med antingen Purple Haze eller Jerusalem, tror jag faktiskt tävlar om att vara min första riktiga Rock liveupplevelse.
Men nog om det, vi lämnar nostalgin och koncentrerar oss på nuet.
Såhär flera år senare fortsätter Peter Martinsson, sedan 2012, skapa livsbejakande musik med en del av sina gamla vapendragare från svunna tider. Numer med mestadels instrumental musik under namnet Peter Martinsson Group (PMG).
Deras första platta recenserades här, men nu är det gruppens tredje alster Changes som landat på skivtallriken. Basen är gitarrbaserad (?:-)) instrumental rock som rör sig genom både Rock, Metal, Jazz och Blues. Nya skivan har även stänk av folkmusik, lite baktakter och en del orientaliska toner i mixen. Jag är ingen storkonsument på just instrumental musik, även om jag stundtals gillar att ha det i hörlurarna, särskilt på jobbet eller liknande.
Här är det givetvis gitarren i fokus, även om bandet som helhet gör riktigt bra ifrån sig. Inga duvungar precis, utan kompetenta veteraner var för sig. Men som sagt, gitarren bär det tunga lasset. Och det helt befriat från egocentriska maner al'a Yngwie Malmsteen, utan det handlar om harmoni, melodi och känsla. Det handlar mer om kvaliteten på tonerna och riffen, snarare än kvantiteten. I min förra recension så drog jag paralleller till andra gitarrbändande storheter, men det tänker jag avstå från nu (även om dom givetvis kvarstår) och låta PMG stå på egna ben. Vilket dom gör med bravur.
Och vad vore ett band med Mönsterås anknytning utan en egen version av "O Store Gud"? Förutom att det är en skön tolkning av ett gammalt örhänge inom andlig musik, så gillar jag skarpt bakgrundsintrot som knyter an till hur låten kom till från början. Vi får även en cover av en cover, skulle man kunna säga i låten "Barkbrödslåten" som här i Sverige får ses som en annan typ av örhänge. I övrigt idel egna låtar. Och det är bra låtar.
För att vara en skiva som hamnat hos en som kanske inte har just instrumental musik som huvudföda, så måste jag ändå säga att den landar väldigt bra. Visst, viss färgning av nostalgi kanske kan anas, men det är en ruggigt bra skiva, som står stadigt på egna ben. Det enda negativa jag komma på är egentligen att ibland skulle det vara roligt med lite sång. Fast som det är nu kan ju var och en skapa sina egna texter till musiken. Jag ger därför PMG 3 starka Ess och en uppmaning till alla som gillar skön gitarrmusik att kolla in detta.
Extra roligt att få recensera två duktiga Mönsteråsband på väldigt kort tid. (The Quill här).
Skivan kommer att släppas på både CD och Vinyl.
Deras tidigare material (även gamla synder med banden Purple Haze, Plebb o Ictus) finns även på Spotify, så jag antar att nya plattan dyker upp vilken stund som helst (Alla låtar utom en från plattan finns redan i singelformat om jag inte räknat fel).
Sammanfattning:
Betyg 3/5
Favoritspår:Wildfire, Loosen up och givetvis How Great Thou Art (O Store Gud)
Skivbolag: Plebb Records
Release: 4:e September 2017
Band Members:
Peter Martinsson : Guitars
Ulf Becker : Drums
Tommy Gustafsson : Keyboard
Kent Sandelius : Bass
fredag 18 augusti 2017
Recension : The Quill - Born From Fire
Självklart blir det något av en promenad ner längs minnenas allé när det handlar om The Quill.
Särskilt när det handlar om The Quill i originaluppsättningen. Det vill säga Magnus Ekwall, Jolle Atlagic, Roger Nilsson och Christian Carlsson.
Att säga att The Quill är ett av landets flitigaste och mest ihärdiga band är väl ingen underdrift, när man ser till deras karriär sett i skivproduktion.
Från starten med den självbetitlade debuten 1995 till nu med den nya åttonde plattan, Born From Fire. Ja det är en imponerande leverans enligt mig, när det gäller ett band som så här på hemmaplan kanske aldrig nått ut till den stora allmänheten. Men så är det kanske inte riktigt lättlyssnad radiorock i riksradiobenämningen som man skapar, utan ett mer bestående arv av skönsvängande rock för själen.
Jag gillar alla sättningar av bandet, men det är en viss magi med originaluppsättningar. Stavas antagligen till viss del som nostalgi.
Det må vara så att bandet stundtals har gått på sparlåga utåt sett, och medlemmarna varit inblandade i en massa andra projekt, men man har ändå lyckats hålla flitens lampa lysande genom åren på "Kuggen" och levererat massor med klassisk och svängig musik. Så också denna gången.
Den som lyssnat på det gamla materialet kommer att känna det som att komma hem en aning. Även om musiken fortsatt är rotad i den bluesiga stonerrocken, så har man svängt sig en aning mot att luta sig mer mot den klassiska rocken.
Lite som om det vore ett kärleksbarn mellan Led Zeppelin och Black Sabbath som vuxit upp med lekkamrater som Monster Magnet och Kyuss.
Magnus sång är som vanligt otroligt stark och vad gäller musiken har man lyckats få till en väldigt snygg balans i mixen som gör att alla kommer fram ordentligt, vilket är bra då det handlar om otroligt duktiga musiker som här tar ut svängarna ordentligt. Måste ge en extra eloge till Roger som har lyckats få till ett riktigt elakt basljud. Att de trommelaar, Jolle, inte heller legat på latsidan under åren står klart då han levererar både sväng och inspirerat trummelummande är rätt tydligt.
Mangans texter är inte alltid glasklara utan oftast som små kryptiska statements än övertydliga historier som växer fram, och jag skulle ljuga om jag sade att jag alltid förstår vad som sägs. Men å andra sidan förstår jag inte allt vad Black Sabbath producerat i textväg heller , men det har inte hindrat mig från att älska dom i alla fall, precis som med The Quill. Och det finns givetvis en charm att inte förstå allt direkt, utan behöva återkomma och söka sina egna tolkningar.
Ser man till låtarna i sig, så redan från det mäktigt öppningspåret, "Stone Believer", plattans kanske mest direkta låt, som redan från den inledande gitarren sätter det klassiska The Quill soundet vi känner igen från tidigare album. Sedan rullar det på. Stabilt. Över till "Ghosthorse" vars öppningsgitarr och grundriffande, från Chrille, är som en ren kärleksförklaring till Tony Iommis brädbändande. Min egen favoritlåt, "Set Free Black Crow", har en psykedelisk vibb som smeker mig rätt redan från start. I "Unchain Yourself" hittar vi en låt som är som gjord för stora scener och stort format. Rena rama arenarökaren. Generellt kan man säga att första delen av skivan är mer rakt på, för att gå mot det mer psykedeliska hållet i andra delen.
Jag gillar dessutom att man kan hitta referenser till låtarna på omslaget till skivan, då ett bra omslag blir en stor del i helhetsupplevelsen för mig. Det tillsammans med en urstark platta med gamla kompisar, ja då blir det 4 blytunga Ess av 5. Och som jag sade tidigare, det är en skiva som tjänar på att höras flera gånger, så med tiden kan den växa ännu mer.Välkomna tillbaka på banan bröder! Ni har varit saknade.
Sammanfattning:
Betyg 4/5
Favoritspår: Set Free Black Crow
Skivbolag: Metalville Records
Release: 25:e Augusti 2017
Betyg 4/5
Favoritspår: Set Free Black Crow
Skivbolag: Metalville Records
Release: 25:e Augusti 2017
Magnus Ekwall: Vocals,
Jolle Atlagic: Drums,
Roger Nilsson: Bass,
Christian Carlsson: Guitars
2. Snake Charmer Woman
3. Ghosthorse
4. Keep It Together
5. The Spirit And The Spark
6. Skull & Bones
7. Set Free Black Crow
8. Electrical Sons
9. Hollow Of Your Hand
10. Unchain Yourself
11. Revelation
12. Metamorphosis
Jolle Atlagic: Drums,
Roger Nilsson: Bass,
Christian Carlsson: Guitars
Låtlista
1. Stone Believer2. Snake Charmer Woman
3. Ghosthorse
4. Keep It Together
5. The Spirit And The Spark
6. Skull & Bones
7. Set Free Black Crow
8. Electrical Sons
9. Hollow Of Your Hand
10. Unchain Yourself
11. Revelation
12. Metamorphosis
måndag 17 juli 2017
Stoppa pressarna! The Quill släpper nytt
Hör nu på go' vänner så skall jag för er berätta...
Från mörkaste Småland kommer det ljusa nyheter. The Quill har vaknat ur sin slummer och kommer att släppa en ny platta, Born From Fire, i slutet av Augusti. Det kommer även att vara i originaluppsättningen vilket inte låter dumt i mina öron. Välkomna tillbaka!
Bandets pressrelease:
BORN FROM FIRE - THE QUILL IS BACK!
The classic line-up who created the albums Silver Haze, Voodoo Caravan and Hooray! It's A Deathtrip has reunited. Lead singer Magnus Ekwall (Ayreon) is back behind the mic together with the dynamic power of drummer Jolle Atlagic (Hanoi Rocks, Electric Boys, Firebird), guitarist Christian Carlsson and bassist Roger Nilsson (Spiritual Beggars, Firebird).
The legendary line-up has secretly recorded a smashing new album titled "BORN FROM FIRE".
The new masterpiece will be released August 25 by Metalville - formats include digital, cd and double vinyl in gatefold sleeve. First single with accompanying video will be released August 11th.
Pre-order is now available:
Sweden: https://www.ginza.se/search/1…
Germany: https://www.amazon.de/dp/B073H4QG95/ref=sr_1_1…
UK: https://www.amazon.co.uk/dp/B073H4QG95/ref=sr_1_1…
USA: https://www.amazon.com/Born-Fire-Q…/…/B073H8N658/ref=sr_1_1…
Japan: http://www.hmv.co.jp/artist_Qui…/item_Born-From-Fire_8024145
Från mörkaste Småland kommer det ljusa nyheter. The Quill har vaknat ur sin slummer och kommer att släppa en ny platta, Born From Fire, i slutet av Augusti. Det kommer även att vara i originaluppsättningen vilket inte låter dumt i mina öron. Välkomna tillbaka!
Bandets pressrelease:
BORN FROM FIRE - THE QUILL IS BACK!The classic line-up who created the albums Silver Haze, Voodoo Caravan and Hooray! It's A Deathtrip has reunited. Lead singer Magnus Ekwall (Ayreon) is back behind the mic together with the dynamic power of drummer Jolle Atlagic (Hanoi Rocks, Electric Boys, Firebird), guitarist Christian Carlsson and bassist Roger Nilsson (Spiritual Beggars, Firebird).
The legendary line-up has secretly recorded a smashing new album titled "BORN FROM FIRE".
The new masterpiece will be released August 25 by Metalville - formats include digital, cd and double vinyl in gatefold sleeve. First single with accompanying video will be released August 11th.
Pre-order is now available:
Sweden: https://www.ginza.se/search/1…
Germany: https://www.amazon.de/dp/B073H4QG95/ref=sr_1_1…
UK: https://www.amazon.co.uk/dp/B073H4QG95/ref=sr_1_1…
USA: https://www.amazon.com/Born-Fire-Q…/…/B073H8N658/ref=sr_1_1…
Japan: http://www.hmv.co.jp/artist_Qui…/item_Born-From-Fire_8024145
onsdag 10 maj 2017
Dagens Musiktips : Hela listan..Eller grand deluxe 12!
Nytt tema för dagen, även om det har viss bäring mot förra listan. Denna gång handlar det om omslag som kombinerar kvinnor och motorer på ett eller annat sätt. En liten samling busig motorrock från lite olika genres, som sitter som en smäck nu när solen skiner och alla blir lite gladare till sinnet.
Mississippi Gun Club
Vet inte riktigt varför inbäddningen av spelaren visar ett annat omslag med en indian, men bilden bredvid visar det omslag som gjort att plattan kom med på just denna listan. Dock är musik bra nog att hamna på vilken lista som helst. Tung Stoner för hela slanten.
Facebook
JOY
Skön svängig lo-fi-bluesrock med massor av brötig attityd och fullt av bus. Jag vill inte på något sätt säga att detta är livsomvälvande musik, men som ett soundtrack till ett solskensparty passar det riktigt bra.
Facebook
Fusskalt
Danska Fusskalt må ha större maskiner än motorcyklar på omslaget, men det gör ju inte saken sämre för det. Här är det mer blytung Stonermetal. Foten på gaspedalen och dra iväg. Påminner stundtals om senaste inkarnationen av The Quill. Bra är det hur eller hur. Plattan är från 2015, så det vore kanske på plats med något nytt.
Facebook
Man kan ju inte ha ett sådant här tema utan att ha med denna video med Brigitte Bardot med låten Harley Davidson. Den är liksom urtypen för listans tema.
Mississippi Gun Club
Vet inte riktigt varför inbäddningen av spelaren visar ett annat omslag med en indian, men bilden bredvid visar det omslag som gjort att plattan kom med på just denna listan. Dock är musik bra nog att hamna på vilken lista som helst. Tung Stoner för hela slanten.JOY
Skön svängig lo-fi-bluesrock med massor av brötig attityd och fullt av bus. Jag vill inte på något sätt säga att detta är livsomvälvande musik, men som ett soundtrack till ett solskensparty passar det riktigt bra.
Fusskalt
Danska Fusskalt må ha större maskiner än motorcyklar på omslaget, men det gör ju inte saken sämre för det. Här är det mer blytung Stonermetal. Foten på gaspedalen och dra iväg. Påminner stundtals om senaste inkarnationen av The Quill. Bra är det hur eller hur. Plattan är från 2015, så det vore kanske på plats med något nytt.
Man kan ju inte ha ett sådant här tema utan att ha med denna video med Brigitte Bardot med låten Harley Davidson. Den är liksom urtypen för listans tema.
fredag 9 oktober 2015
Recension - Ponamero Sundown : Veddesta
Håll i hatten! Här kommer något bra! Ponamero Sundown är tillbaka och denna gången heter skivan Veddesta, tredje i ordningen.
Återigen får jag väl erkänna att detta skulle kunna vara en platta som jag är aningen jävig runt, och som skulle kunna vara lite jobbig att skriva om, om den skulle visa sig vara dålig, då jag känner basisten Robert Trisches, sedan hans dagar i The Quill.
Men, det behövdes inte många sekunder av lyssning för att dom farhågorna kunde fara all sin kos.
Detta är en grym platta.
Igen.
Det är kraftigt, tungt och rivigt. Låtarna är genomgående riktigt starka. Melodierna suger tag i en och släpper inte förrän sista tonen klingat ut. Texterna är fulla av sköna små visdomar framförda med Nickes underbara pipa som har en förmåga att låta både rivig och skolad på samma gång. Allt detta uppackat av snygg gitarr och stabil grundstomme i bas o trummor. Dessutom jäkligt snyggt och intressant producerat. Det här är inte en skiva som blir tråkig i första taget. Riktigt bra Hårdrockande Stoner som sätter hela själen i gungning och gör att man gärna sjunger med lite här och där.
Lite extra kul var att få se att en annan god vän, Christer Brandt, tagit omslagsbilden. Och eftersom jag tar på mig att Ponamero och Christer blev sammanförda från början, så väljer jag att känna det som att jag själv har haft ett finger med i spelet runt skivans skapande. Om än så lite... :-)
Betyget blir 4 benhårda Ess! Så, klart, gå och köp. Till Jul kan ni köpa skivan på vinyl dessutom. Vill man och kan man så ser man dom Live den 23:e Oktober på Copperfields/Sweet Leaf.
Sammanfattning:Betyg: 4 Ess
Favoritspår: Bottom Of The River (vem kan motstå en låt med ko-klocksintro?)
Skivbolag: Transubstans Records
Release: 25:e September 2015
Bandcamp
Spotify
tisdag 6 oktober 2015
Stoppa Pressarna! Electric Boys blir Kvintett
Det är väl på plats att gratulera min gamle vän Jolle Atlagic, från The Quill, som nu äntligen fått till sin swagger på ett acceptabelt vis och blivit upphöjd till den femte ordinarie medlemmen i Electric Boys.Det är väl egentligen inget nytt under himmelen, förutom just den officiella utnämningen, då dom svängde grabbarna har fått stått ut med Jolle under en längre tid som Niclas Sigevalls inhoppare.
Boysen kommer nu att kreativt dela på uppvärmningen av trumpallen mellan dessa herrar, till en början med enligt den kommande turnéplanen och artikeln som man kan se här.
And them boys done swang... Grattis Jolle och grattis Electric Boys, ett riktigt kap!
onsdag 18 mars 2015
Recension - Mammoth Mammoth : Volume IV Hammered Again
Hammered Again, lite så känner jag mig lite då och då, och har väl gjort det till och från sedan jag smakade min första folköl i 14-års åldern.Nu släpper Australienska bandet Mammoth Mammoth sin fjärde platta med just den titeln.
När det kommer till band från Australien, så har man ju ribban satts ganska högt, för de band som lyckas göra sig ett namn därifrån, har traditionellt varit väldigt bra.
Så frågan är om dubbel-mammotharna fixar den saken dom med?
Förutom att Mammoth Mammoth gjort en USA turné tillsammans med mina gamla polare i The Quill, har jag ingen större erfarenhet av bandet. Jag har lyssnat på deras förra platta en del, just av den anledningen, men i övrigt vet jag egentligen inte så mycket om bandet.
Vad det gäller nya plattan kan jag inte annat än konstatera att det handlar om en riktig gryta, med massor av sköna ingredienser, som fortsätter i förra skivans spår. Musiken är en mix av allt från feta Metal/hårdrocks riff och Stonersväng, medan sången andas mer av kaxig punk. Energi är ett ord som hela tiden dyker upp när jag lyssnar på skivan, särskilt när det kommer till sången. Mikey Tucker har samma attityd och energi i sin sång som Angry Anderson i Rose Tattoo brukar leverera. Lägg till det, låtar som är snabba, raka och lättillgängliga nog att tralla med i, lite som en kombination av Kiss och 999.
Rätt gutt med andra ord och perfekt för att peppa vilket party som helst.
Skivomslaget är för gruppen sedvanligt politiskt inkorrekt, men attans så snyggt.
Tittar man sedan till videon nedanför, så kan jag inte annat än småle lite till deras passning till den klassiska filmen med Chris Holmes i poolen.
Sammanfattningsvis, ett betyg. 4/5 Ess, rakt i nyllet. En riktigt bra rockrökare som väl försvarar Australiens musikexport. Skivan släpps den 27:e Mars via Napalm Records.Hemsida
lördag 29 mars 2014
Danska toner med D-A-D 2014-03-28 Debaser
Fredagen gick i röd/vita färger tillsammans med D-A-D på Debaser och vilken kväll det blev.Bandet är ute på sin 30-års jubileums turné och det må vara så att grabbarna åldrats en aning under tiden, precis tvärtemot mig själv, men jäklar vilket skönt live band dom är. Det stånkar, svettas och svänger.
Det blev både gamla och lite nyare låtar och jag tänker inte gå in närmare i detalj hur det var, utan bara sammanfatta det som en riktig röjarkväll.
Jesper Bintzer återkom vid upprepade tillfällen till frågan "Stockholm, förstår ni vad jag säger" och det må ha varit lite si och så med den varan stundtals, men när det kommer till musikleverans så fanns det inga som helst tveksamheter.
Den enda av hans instrument jag saknade denna kväll, var oliv-basen.
Toppenkväll!
fredag 27 december 2013
Summering av 2013
Precis som för förra året tänkte jag att lista mina favoriter för det gångna året och göra det till en tradition att även denna gång utse de 13 bästa skivorna som jag snubblat över. Man kan väl återigen konstatera att trots att det är kris i skivbranschen, och svårt att sälja skivor, så är det strida strömmar med bra plattor som väller in över oss konsumenter, så till den milda graden att det är riktigt svårt att bara välja 13 stycken. Och när jag säger riktigt svårt, så menar jag just det.
Här kommer de som fallit mig mest i smaken i år. Några slog knockout på mig, några har vuxit, men när jag tänker tillbaka på året för min egen del, så sticker dessa ut lite extra.
Clutch öppnar tidigt på året med att leverera en stenhård dräpare och ett svettigt liveframträdande på Tyrol som lök på laxen.
Pearl Jam väntar till slutet av hösten med att släppa sin efterlängtade10:e platta och som ni förstår av att se den här så blev i alla fall inte jag besviken.
Ghost och Dead Soul får väl nästan presenteras som ett paket här, då jag såg dem live tillsammans på Tyrol i början av året och igen på Münchenbryggeriet i början av December. Mäktiga konserter båda två, även om Decemberspelningen var vassast.
Dead Soul har i mina ögon dessutom släppt årets debutplatta.
Veteranerna i Motörhead bara fortsätter att leverera bra musik på gamla dar. Lemmy visar att han är en maktfaktor trots ett år av sviktande hälsa.
Badge har inte nått samma veteranstatus, men levererar svettig och medryckande Bluesrock som är svår att sitta stilla till.
När man ändå pratar om veteraner, så har vi ju även Alonzo, som äntligen kom tillbaka till musikscenen.
Brimstone Days har gjort mig glad mer än en gång med sin The Healer, sedan dom släppte den.
Mera Svenskt med Gin Lady. Andra plattan och dessutom en dubbel,och så jäkla bra. Svängigt så det räcker och blir över. blir 3:an en trippel?
The Saint James Society, var en skiva jag sett fram emot och som jag gillar skarpt. Nu får man se fram mot deras roadmovie som är i postproduktion.
Att det ockulta håller kvar sitt grepp om musikindustrin (och mig), kan man väl inte mista sig på. Blood Ceremony gick upp i kamp med Purson, om denna plats, men det lite mer trallvänliga vann denna gång.
Nick Cave gav även han ut en riktig dräparplatta, för att inte tala om hans liveframträdande i Stockholm. Magiskt.
Givetvis kan jag inte annat än ta med mina gamla polare i The Quill på denna lista. De må så vara att jag är färgad av det kamratskapet, men vad fasiken, det är min lista på de skivor jag tyckt bäst om under året, och detta har varit en av de skivor jag lyssnat mest på. Rock On!
Detta avspeglar bara det jag lyssnat på under året, så om det är någon som läser detta och tycker att, -fasiken vår platta borde ha platsat här, ja då kan jag bara säga att det kan vara så att jag missat den helt enkelt (eller att jag inte gillade den lika mycket som ni). Så vill du försäkra dig om att framtida alster inte missas, skicka ett ex. så lovar jag att den kommer recenseras och möjligen hamna på framtida listor.
Förra årets lista så avslutade jag med att jag såg fram emot ett par släpp som skulle komma under detta året, däribland The Saint James Society, Ghost, The Quill och Supralunar. De tre första tog sig även in på listan för året. Dock gick Supralunars skiva och blev försenad, men med det som släppts hittills, så kvarstår min förväntan, fast inför 2014 i stället.
Och tittar man på 2014, så kan man bara konstatera på det jag hittills sett, att det blir ett minst lika spännande skivår, med många gamla klassiska artister som släpper nytt, för att inte tala om allt nytt som man lär snubbla över.
Här kommer de som fallit mig mest i smaken i år. Några slog knockout på mig, några har vuxit, men när jag tänker tillbaka på året för min egen del, så sticker dessa ut lite extra.
Clutch öppnar tidigt på året med att leverera en stenhård dräpare och ett svettigt liveframträdande på Tyrol som lök på laxen.
Pearl Jam väntar till slutet av hösten med att släppa sin efterlängtade10:e platta och som ni förstår av att se den här så blev i alla fall inte jag besviken.
Ghost och Dead Soul får väl nästan presenteras som ett paket här, då jag såg dem live tillsammans på Tyrol i början av året och igen på Münchenbryggeriet i början av December. Mäktiga konserter båda två, även om Decemberspelningen var vassast.Dead Soul har i mina ögon dessutom släppt årets debutplatta.
Veteranerna i Motörhead bara fortsätter att leverera bra musik på gamla dar. Lemmy visar att han är en maktfaktor trots ett år av sviktande hälsa.
Badge har inte nått samma veteranstatus, men levererar svettig och medryckande Bluesrock som är svår att sitta stilla till.När man ändå pratar om veteraner, så har vi ju även Alonzo, som äntligen kom tillbaka till musikscenen.Brimstone Days har gjort mig glad mer än en gång med sin The Healer, sedan dom släppte den.
Mera Svenskt med Gin Lady. Andra plattan och dessutom en dubbel,och så jäkla bra. Svängigt så det räcker och blir över. blir 3:an en trippel?The Saint James Society, var en skiva jag sett fram emot och som jag gillar skarpt. Nu får man se fram mot deras roadmovie som är i postproduktion.
Att det ockulta håller kvar sitt grepp om musikindustrin (och mig), kan man väl inte mista sig på. Blood Ceremony gick upp i kamp med Purson, om denna plats, men det lite mer trallvänliga vann denna gång.Nick Cave gav även han ut en riktig dräparplatta, för att inte tala om hans liveframträdande i Stockholm. Magiskt.
Detta avspeglar bara det jag lyssnat på under året, så om det är någon som läser detta och tycker att, -fasiken vår platta borde ha platsat här, ja då kan jag bara säga att det kan vara så att jag missat den helt enkelt (eller att jag inte gillade den lika mycket som ni). Så vill du försäkra dig om att framtida alster inte missas, skicka ett ex. så lovar jag att den kommer recenseras och möjligen hamna på framtida listor.
Förra årets lista så avslutade jag med att jag såg fram emot ett par släpp som skulle komma under detta året, däribland The Saint James Society, Ghost, The Quill och Supralunar. De tre första tog sig även in på listan för året. Dock gick Supralunars skiva och blev försenad, men med det som släppts hittills, så kvarstår min förväntan, fast inför 2014 i stället.
Och tittar man på 2014, så kan man bara konstatera på det jag hittills sett, att det blir ett minst lika spännande skivår, med många gamla klassiska artister som släpper nytt, för att inte tala om allt nytt som man lär snubbla över.
To infinity and Beyond!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
