Uppdatering angående Slayer Reign in Blood Vinet

Fick just dessa goda nyheter från Brands for Fans. Slayers vin, Reign in Blood som recenserades här, kommer nu att släppas som i Systembolagets ordinarie sortiment, och senare ut i resten av Europa.

Att det tidigare endast gick att köpa på låda om sex flaskor var ju ett av vinets stora nackdelar i envigen mot AC/DC's Higway to Hell, så att man nu kommer att kunna köpa vinet styckvis får ses som väldigt postpositivt (gäller givetvis alla Rock-viner).

Dessutom passade man på att träffa Tom Araya på Metaltown i somras och fick då möjlighet att göra en exklusive intervju med honom (följer nedan). Han berättar om vinet och andra funderingar han har kring te.x dryck.

Med tanke på hur många artister det är som släppt viner på sistone; varför tror du att just musiker tar till sig och upptäckt vinet?

Jag tror inte att de har upptäckt den! Hahaha! Allvarligt talat så tror jag att musiker alltid har druckit och delat på ett gott vin. Det är, och jag hatar att säga det, en annan form av last. Ett bra vin har många kvaliteter, tycker jag. Om man dricker med måtta är det hälsosamt och bra för hjärtat. Musiker har ju alltid haft vinet runt sig, men det är egentligen rätt få som satt sig in i smaker och sammansättning. När jag växte upp drack min pappa mycket olika viner, vilket jag fick smak för och lärde mig uppskatta. Han pratade mycket om smaker och skillnader i karaktärer på viner. Vår manager, Rick Sales, är också en stor vinkonnässör. Han går på många provningar och har lärt mig en hel del om de olika kvaliteterna på vin. Jag vet inte varför musiker dricker vin, dock. Jag vet att Mozart drack mycket vin, och jag antar att det var där kopplingen började, hahaha!

Vad tyckte du om er Cabernet Sauvignon när du provade den?

När jag fick höra talas om idén med ett Slayer-vin fick jag prova lite olika förslag. Ärligt talat var jag rätt skeptisk först innan jag provade vinet. Sedan kände jag “vet du vad, det här är faktiskt riktigt bra. En riktigt fruktig och rund karaktär för att vara ett rött vin”. Den är smakrik och kändes fantastisk!

Den har fått bra mottagande i Sverige…

Det är coolt, men jag tycker verkligen det är ett bra vin. Jag gav en flaska till min bror som är vinkännare och han älskade den. Han provar mycket olika viner och han gav vår flaska tummen upp. Som sagt var jag skeptisk till att börja med, men jag hittade inga av de bittra, starka noterna med torr munkänsla som man kan få från sämre viner. Jag är glad att den har fått bra respons eftersom det är ett bra vin…

Har du haft något riktigt “vin-moment”, som man kan få av ett riktigt bra album eller fantastisk konsert?

Tja, ett sådant tillfälle skulle väl vara när vi fick smaka det här vinet första gången. Jag hade inga förväntningar alls, och var mer skeptisk än något annat. Men det var inget “vi tar vad som helst, drar på en etikett och kallar det ‘vårt vin’”, utan snarare ett bra vin som står på egna ben. Förutom det kan jag inte minnas några riktiga ‘vin-moment’. Du vet… jag har förmodligen haft många, men jag minns de inte! Hahaha! Det fanns en tid då jag drack mycket vin, men de stunderna minns jag inte riktigt… Jag vet inte om man skulle kalla de för vin-moments dock. Hahaha!

Vinet ni släpper är en amerikansk Cabernet Sauvignon. Du är från Chile, har du funderat på att släppa fler viner och något då från Chile?

Jag hoppas ju det. Vår manager brukar köpa chilenska viner och skicka mig ett par flaskor. Genom honom har jag provat en del som jag har gillat mycket. Men när de frågade om jag ville buteljera några chilenska viner kom jag bara att tänka på den Svarta Katten, Gato Negra. De frågade om jag provat Concho Y Toro, och jag sa ‘visst!’. Jag gillar de mycket, och vi har funderat på att göra något med dem, vilket vore fantastiskt kul. Chile producerar grymma viner, och jag skulle gärna se att vi gjorde något därifrån framöver som ett Slayer-vin. De har ju också en del riktigt bra vita viner som det vore kul att lyfta fram.

På tal om vita viner - har du någon favorit?

Jag har provat en del bra vita viner, och jag gillar den chilenska Pinot Grigion. Jag  blev tillfrågad om att komma upp med ett citat för att lyfta fram chilenska viner; det var en kille som höll upp ett revbensspjäll och en flaska vin och mitt förslag var “Are you Chilin’ or Grillin’?”. Vet inte om de kommer använda det däremot. De skulle kunna köra på “brown bag or glass?” hahaha! (syftande på amerikansk lag som säger att man inte får dricka alkohol offentligt, vilket gör att man döljer flaskorna i karaktäristiska bruna papperspåsar)

Har ni funderat på någon annan dryck att lansera, utöver vinet?

Skulle vi göra något mer skulle det involvera drycker vi gillar som band. Schnaps är en, tequila och vodka ett par andra. Vi är Sambuca-fans också! Vi dricker inte särskilt mycket whisky, även om jag själv kan njuta av en Crown Royal. Kerry är ju riktigt inne på Jägermeister, så han sponsrar dem… han kanske föreslår ett Slayer-Jägermeister samarbete. En “Slayermeister”, även om jag inte vet hur man skulle ta emot det. Men just nu fokuserar vi på vinet.

Kommer det här finnas tillgängligt i USA eller andra länder?

Ja, det hoppas jag definitivt. Jag har ju ingen aning om vilken logistik det krävs för att få något sådant att hända, men det har ju fått sådan bra respons eftersom det är ett bra vin. Jag tror nyckeln är att se till att vinet är så bra som möjligt, och då tror jag att det skulle funka fint i staterna. Faktum är att jag tror många mer etablerade vinprovare skulle bli förvånade över kvalitén på vinet. Kanske upptäcker de bandet efter att ha druckit vinet, hahaha! Efter att vi mötte folket bakom Brands for Fans förstod vi att de var riktiga vinmänniskor och vet vad de pratar om. Det är en bra produkt och det känns bra att ha ett vin som inte bara är en etikett på billigt blask, utan en väl utvald Cabernet Sauvignon.

Klockan drar iväg och vi lämnar Tom och bandet att förbereda sig för den fullständiga överkörningen av den 20.000 man starka publiken i Göteborg. Spelningen är magisk och såväl publik som recensenter är lyriska efteråt. Med ett vin som matchar bandets musikaliska kraft kan vi hålla upplevelsen vid liv för lång tid framöver.

Ny Envig! - AC/DC mot Slayer

För denna envig ställer vi här två stycken röda Cabernet Sauvignon mot varandra i form av

AC/DC - Highway To Hell och Slayer - Reign in Blood.

Rond 1 - Utseende/Coolhetsfaktor
Båda flaskorna är otroligt snygga, där AC/DC får stå för folkligheten och Slayer slå lite underifrån som den lite mer nischade deltagaren.
AC/DC flaskan är större och har en imponerande tyngd och stoltserar med ett utdrag av en av rockhistoriens mest klassiska omslag, medan Slayer har sin stiliga logo. Det får väl anses som tur att inte Slayer valde sitt skivomslag till Reign in Blood, för lika klassisk som skivan i sig är, är omslaget fult.
Dock skall man från Slayerlägret ha en stor eloge för förpackningen och kringprodukterna i form av tillhörande glas och grillförkläde osv. sådant imponerar alltid och riskerar att hamna på önskelistan.

Rond 2 - Priset
AC/DC 119:-
Slayer: 119:-
Med andra ord ingen prisskillnad per butelj. Här är den stora skillnaden att AC/DC kan köpas styckvis på Systemet, medan Slayer måste beställas i kartong om 6 st.


Rond 3 - Smak
AC/DC: Mörkt vackert vin med en god doft som lovar gott. Bärigt med inslag av Ek. En trevlig eftersmak. Lättdrucket.
Slayer:Även detta vin är vackert rött. Med en bärig doft och smak. Ett gott vin det med.

Man märker att det rör sig om samma druva, även om det finns skillnader. AC/DC har en liten större strävhet, som jag själv uppskattar.


Rond 4 - Trovärdighet
Båda vinerna är som sagt trampade av Cabernet Sauvignon druvor. Jag tycker att det blir extra trovärdighet i och med att man valt viner producerade i samma land som grupperna härstammar från.
Skönheten bor i detaljerna...


Rond 5 - Nostalgin
Här är väl den stora skillnaden. Även om Slayer är en klassiker inom sin egen genre så är AC/DC så stora och har hängt med så länge att dom är kända bortom normala genrebarriärer och fansen spänner över fler generationer. Higway to hell har fått 7 platina utmärkelser och är genom att det är Bon Scotts sista skiva en given klassiker, så varje gång man höjer ett glas blir det som en skål till Bons ära.

AC/DC har varit aktuella i snart 40 år och turnerat flitigt, kan väl ses lite som hårdrockens Rolling Stones, medan Slayer ligger ca. 10 år efter. Inte heller det illa, men det blir i sammanhanget lite som David mot Goliat.

MatchVinnare: Att utse en klar vinnare mellan dessa två är svårt om man bara skall gå på smaken. Det är goda viner båda två och hade dom kämpat mot något av de tidigare vinerna som recenserats här, både bataljen Motörhead/Kiss och Sweden Rock, så hade dom båda gått iväg med den vinnande titeln.

Nu är det ju inte så, utan dom mötte varandra. Så istället för en knockout seger får jag förklara Australiensarna som vinnare på marginell poängvinst. Detta baserar jag till största del på att jag helt enkelt tycker bättre om AC/DC än Slayer.

Slutkontentan är att båda är goda viner som i vanlig god ordning är lite dyrare än vad dom smakar. Hade dom legat i spannet 70-80 kr. hade det kunna varit viner som jag köpt på mer regelbunden basis. Nu blir det nog mer något som man köper för skoj skull eller som present till någon Rocker-polare och då kommer det att bli hens musiksmak som bestämmer vilken flaska det är som hamnar i korgen.

Men så är det väl med denna typen av livsstilsviner.

Jag vill passa på att tacka både Giertz Vinimport AB och Brands For Fans för hjälpen att göra denna batalj möjlig.

Träningsläger inför nästa Envig i Rockvin

Kombattanterna inför nästa envig är på plats och träningslägret är i full gång.

Matchen kommer denna gång att bestå av Slayers Reign in Blood som skall möta en av AC/DC's viner, Higway to Hell eller Back in Black. För att vara rättvis så kommer det nog att bli Higway to Hell i andra ringhörnan så att det blir två styck Cabernet Sauvignon som möter varandra. Eller om det blir en form av Tag-team match för AC/DC vinerna....

Håll ögonen öppna. Envigen kommer så fort jag fått hit lite hjälp att inmundiga härligheten. :-)
Back in Black.

Envigen fortsätter - Rock öl

Tidigare utspelades här en duell mellan giganterna inom Rock Motörhead och  Kiss! Det var dock inte deras musikaliska kvaliteter som slaget stod emellan utan deras respektive rödvinsmärken.

Eftersom nu båda banden dessutom har lånat ut sina loggor till varsin öl, är det ju inte mer än rättvist att även dessa nagelfars här dom med. Förra gången var det Kiss som tog hem spelet med minsta marginal.

Kombattanterna kommer precis som tidigare att gå en match i 5 Ronder. I Vänstra hörnan, Kiss Destroyer och i den högra hörnan, Motörhead Bastards Lager. Båda med en matchvikt på 33 cl och 4,7%
Gonggong tack!




















Rond 1 - Utseende/Coolhetsfaktor
Kiss väljer här en väldigt ren design, helt baserat på bandlogon. Stilren men tyvärr lite trist.
Motörhead går som vanligt all in med sitt starkaste kort, Snaggletoth. Man visar direkt att här är det rock och party utan finess som gäller. Just good ol' jävlar anamma.

En liten detalj som Kiss dock är bättre på, kapsylen, som även den pryds med logga, vilket gör att man även kan använda den som knapp eller bara hamra in i bordet som en piffig detalj. :-)

Rond 2 - Priset
Motörhead klockar in på priset 19,90:-
Kiss är lite mer moderata med priset 15,90:-
En prisskillnad på 4:- vilket i sig inte är hela världen, men när man betänker det faktum att man sällan köper en öl så kan det bli en väsentligt skillnad. Särskilt som Motörhead ännu så länge endast kan förbeställas i lådor om 24 st. Vid full låda är skillnaden nästan 100 pix vilket ger en klar fördel för Kiss, sett till fylla för pengen.
Kiss har dessutom fördelen att man sålt så pass att man fått in sin flaska i ordinarie sortiment för Systembolaget vilket underlättar inköp. Misstänker dock att det kan vara en tidsfråga.

Rond 3 - Smak
Då båda ölen och Motörhead i synnerhet är inne och tassar på finölspriser, så då är det nu det gäller att  visa framfötterna i denna kategori. Och det är väl här som besvikelsen dyker upp.
Det är svårt att särskilja de båda ölen åt. Kanske kan det bero på att båda är bryggda på Krönleins bryggeri. Så för allt jag vet kan detta vara faktiskt vara samma öl, eller med minimala skillnader.

Därför kommer jag att beskriva dem som en.

Ölen har en har en rätt luftig skumkrona som snabbt försvinner. Vacker gyllene färg. Ganska behaglig ölsmak, om än något ordinär, med en lite bränd sötma. Smaken är ganska tunn och snabbt övergående. Inte något som smaklökarna kommer att längta efter, men funkar bra på en festival i starkt solsken.

Prisvärda? Ja, om man samlar på flaskorna eller vill supporta sitt favoritband på annat sätt än via skivförsäljning.

Rond 4 - Trovärdighet
Detta är Motörheads rond, rätt och slätt. Där man kunde känna en viss skepsis för Motörhead som vin finns inga förbehåll när det kommer till öl. Rock och öl har i alla tider gått hand i hand och mest rock av dom alla har Lemmy med sin besättning varit, punkt.

Rond 5 - Nostalgin
Nostalgifaktorn är alltid stor. Man kan aldrig förneka styrkan i ren och skär nostalgi. Dock för mig har båda banden stor nostalgifaktor. Båda banden lyckas dessutom hålla sig tämligen aktuella, även om Motörhead är det band som varit mest övertygande på senaste åren och släppt några av karriärens bästa plattor, där andra skulle ha vilat på sina lagrar och ridit på just nostalgivågen. Dessutom så turnerar dom flitigare i Sverige, och har man Mikkey Dee på trumpallen så blir det givetvis pluspoäng. Dock skall man inte glömma att Kiss är på väg ut med ny platta under sommaren...

MatchVinnare:
Priset säger Kiss, Coolheten säger Motörhead. Smaken säger oavgjort. Med allt sammantaget så utnämner jag ändå Motörhead till den samlade vinnaren, då dom som varumärke helt enkelt stämmer bättre in på just öl.

Samtidigt kan jag bli lite besviken på båda grupperna för att man inte vårdar sina varumärken bättre. Jag har svårt att se att man skulle ha gjort några större förluster på att se till att det var ett något bättre öl i flaskorna, eller att man satte priset lite närmare verkligheten.

Dock tycker jag att idén med att som fan supporta sitt favoritband via Merchandising på detta sättet är riktigt rolig. Men hade som sagt hoppats på lite mer tillbaka. Man kan, om man vill, jämföra detta med grupperas mellanplattor som inte alltid är jättebra, men ändå har sin plats i skivsamlingen.

Så, nu är denna envig över och skall dessa två kombattanter åter stå i varsin ringhörna mot varandra så krävs det nog att antingen Kiss skaffar en egen Vodka eller att Motörhead tar fram en egen het sås. Med det sagt så kan dom säkert dyka upp i andra sammanhang eller att andra kombattanter ställs mot varandra i stället, vem vet.... 


Till slut, tack till alla som hjälpt till för att få till stånd denna match.

Rock Vin - Continued

Helgen har spenderats till viss del inmundigande lite promovin, vilket alltid är roligt. Denna gång är det Sweden Rocks festivalvin som man tagit fram tillsammans med Åkessons som hamnar i gommen. Årets skörd ger oss en röd Shiraz och ett vitt Chenin Blanc.

Båda i praktisk festivalförpackning, dvs. plastflaska. Priset år jämfört med andra rockvin väldigt resonabelt och båda flaskorna ligger på 69 kronor st. Lite synd dock att det är ett beställningsvin, vilket gör att man inte direkt kan gå och spontanköpa sig en flaska.

Så här presenteras vinerna från leverantören:
Sweden Rock Festival Edition Shiraz är ett medelfylligt fruktigt rödvin med jordgubbstoner och liten örtighet.
Sweden Rock Festival Edition Chenin Blanc är ett fruktigt vitt vin med äppeltoner och inslag av tropisk frukt.
Jag tänker väl inte direkt bråka med dessa beskrivningar utan bara späda på med mina egna reflektioner.

Då jag inte riktigt kan se detta som en kamp mellan flaskorna får jag försöka anpassa mitt tidigare recensionsrecept efter omständigheterna.

Utseende/Coolhetsfaktor
Plastflaskor känns lite mindre exklusivt men är desto mer praktiskt under festivaler/picknicks då de är lätta att bära och inte kan bli till ett vasst föremål om de råkar falla till marken. Etiketten är något anonym, men har man en bild med Jimmy Page liknade pose på den så ökar givetvis ballehetsindikatorn. Sweden Rock Festival har ju dessutom blivit lite av en institution i Sverige med tillhörande nostalgifaktor.

Priset
69 kronor, ett i sammanhang ytterst modest pris. Alla andra rockviner jag vet om klockar in på dryga hundralappen. Priset är därmed lite passande för just festival. Har man hostat upp slantar för biljett och camping så kan man behöva lite budget på drickat.

Smak
Den röda Shirazen är vid första anblicken något blek i färgen och som man själva säger medelfylligt, vilket gör det ganska lättdrucket för sig själv. Som min svärmor uttryckte det "det smakar sommar!"

Det vita alternativet är jag väl egentligen inte rätt man att bedöma, då vita viner inte riktigt ingår i min normala diet. Men det är lätt och och svalt (åtminstone sprunget ur in kyl) med en fräsch citrus touch med en viss smörighet.

Trovärdighet
Normalt skulle jag säga att öl är det som gäller i rocksammanhang allmänt och festivaler i synnerhet, men eftersom vin verkar arbeta sig in i rockvärlden med en väldig beslutsamhet, så står det väl inte på länge förrän det är lika obligatoriskt som urtvättade jeans och skinnpaj. När dessutom ett band så otroligt långt från finrummen som Motörhead lånat ut sitt varumärke till egen vinetikett så får man väl se det som ett naturligt inslag numer. 

Nostalgin
Nostalgifaktorn tror jag kan vara stor året om, även om den säkert kan nå episka höjder just runt festivalen. Men då jag aldrig  haft tillfälle att besöka festivalen själv, trots många bra band genom åren, så kan jag inte annat än gissa.

MatchVinnare:
Som sagt, inte riktigt en tävling. Men det finns en faktor som som särskiljer dessa två viner åt lite mer än annat, sett ur ett festivalsammanhang. Kyla. Har man möjlighet att hålla det vita vinet på en schysst låg temperatur så kan jag se mig själv sitta utanför ett tält i solskenet och sörpla det vita vinet.

Om man inte har kylmöjligheter, eller helt enkelt som jag föredrar rött vin, så är det röda det självklara valet.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga att båda vinerna är väldigt lättdruckna även om inget av dem ger någon riktig aha-upplevelse, men tillsammans med sitt låga pris, så är det ett jättebra alternativ till festivalsommaren eller picknick i solskenet. 

Rock vin

Så, då har man börjat tulla på de rockrelaterade viner som systembolaget kränger till oss fans.

Så jag tänkte att det är dags för en liten jämförelse mellan Motörheads Shiraz och Kiss Zinfandel

- Välkomna till denna kamp mellan giganter! Vi väger in två legender inom rockvärlden för att se om dom har vad som krävs för att gå vidare från Rockklassiker till Vinklassiker.

I min vänstra ringhörna har vi de Engelska legendarerna Motörhead och på den högra sidan, från Amerika, det hetaste bandet i världen, Kiss! Kombattanterna kommer att gå en match i 5 Ronder. Dong, där gick gonggongen!

Rond 1 - Utseende/Coolhetsfaktor
Båda flaskorna visar vad det är som gäller. Klassiska på sina egna vis. Motörheads Snaggletoth ger en lite elakare inramning. Med Kiss vet man att det är glamparty som gäller för hela slanten. Motörhead var först ut på vinmarknaden av de båda, vilket kan kännas lite udda då vi har vant oss vid att Kiss säljer det mesta med sitt varumärke, samtidigt känns kanske inte Motörhead mer som ett öl/sprit band än Kiss.

Rond 2 - Priset
Motörhead: 119:-
Kiss: 99:-
Endast 10kr skiljer motståndarna åt vilket ger en marginell fördel för Kiss, som dock kan ätas upp av de andra upplevelserna.

Rond 3 - Smak
Kiss: En Fruktig, lite tunn början  med en eldigare eftersmak som faller mig i smaken.
Motörhead: Detta vin är lite mer direkt, en stor smak kommer över en vid första sippet. Tyvärr klingar det ut lite fort känns det som vilket är synd, för det smakar bra. Efter första smakattacken så minskar det dessutom av lite och jag saknar den där omedelbara smakvågen som jag skulle vilja rida lite längre.

Rond 4 - Trovärdighet
Kiss frontfigurer är, åtminstone sedan Ace och Peter slutade, uttalade nykterister, medan Lemmy och hans pojkar inte räds en fylla.

Rond 5 - Nostalgin
Båda banden har varit med mig sedan urminnes tider, dock var Kiss något lite tidigare då man får skylla på dem som inkörsporten till mitt hårdrockande (till sammans med Thin Lizzy, men det lämnar vi därhän just nu eftersom dom inte har något vin på marknaden). Dock rör det sig om marginell tidsskillnad.

Båda har hängt med mig på ungefär liknande sätt. Intensiv början, som sedan mattades ut, för att sedan återuppväckas igen. Den största skillnaden är att Kiss släppt fler skivor under mellantiden som i mina ögon är mindre bra. Dessutom har Motörhead på vuxit enormt på sina sista 3-4 plattor på ett sätt som Kiss inte gjort, även om jag tycker att "Sonic Boom" var helt ok. Jag är dessutom väldigt nyfiken på kommande plattan.

Båda grupperna har gett mig sköna konsertupplevelser (i båda fallen dessutom med min dotter, vilket sammanträffande, fast hon är för ung för att få vara med på vinprovandet :-)) Motörhead är Coolare men Kiss kompenserar med sin storslagenhet.

MatchVinnare:
Så Vilken vinare är då vår vinnare?
Båda vinerna är förvånansvärt goda, då man kunde se detta som en tillfällig gimmick, men dom är helt ok båda två, tycker nog inte att dom är helt solklara i sin prisklass dock.  
Då det hela ändå måste hamna på vilken som är godast, så får jag nog utse Kiss vinet som vinnaren. Det har en lite mer elegant karaktär med en skön pepprig avslutning som jag gillar. Grattis Kiss!!!

Kommer jag att köpa dom igen? Inte troligt dock, för vid den här prisklassen så förväntar jag mig nog något extra och det är i sanningens namn mest etiketterna som står för det unika.
Så jag kommer nog att hålla mig till mitt senaste fynd på rödtjutshimmeln, Trio för 84kr. Vill man ju så kan man se det som att det också har musikanknytning, dock inte direkt med hårdrock. Skål!