Om jag skall välja en favoritfilm, så måste det nog bli
Exorcisten.
Det här blir inte så mycket en recension av filmen som sådan, det är den alldeles för välkänd för, det är mer en kärleksförklaring till den.
När jag var 12-13 år gammal (lite osäker, kan ha varit något år yngre) så bodde vi i ett ordinärt hyreshus i Oskarshamn, där man i källaren hade en form av filmklubb, som visade utvalda filmer någon gång i månaden för hyresgästerna i området. Blandade filmer för blandad publik som visades i en spartansk miljö under ganska påvra förhållanden, det var någon form av dagisverksamhet i lokalen på dagtid. Det här var innan videobandspelarens stora intåg i hemmen så det var en ganska populär tillställning så länge den fick hållas.
En Fredagskväll var det dags för filmvisning och Exorcisten stod på schemat. Jag hade hört talas om filmen tidigare, snacket gick bland kompisarna på gården, men jag kan nog inte riktigt säga att jag visste mycket om den, mer än att den skulle vara det värsta man kunde se. Kan inte heller påminna mig om att jag sett något i skräckväg innan heller. Fram tills dess var nog min filmvärld mer Tarzanfilmer och liknande på Matinéföreställningarna på Saga-bigrafen i stan.
Men en sak visste jag, att jag ville se filmen. Eftersom man behövde ha en förälder med sig för att få se den så blev det till att tjata på farsan, och som tur var för mig så visste mina föräldrar ännu mindre om filmen, för han gick med på att följa med och se den, trots att det inte var någon Western-film.
Vi satt och låg, ett gäng jämnåriga ungar, i en hög framför filmduken, med dom vuxna en bit längre bak i rummet. Filmen började och redan i inledningen insåg man att detta var något utöver det vanliga. Inte helt lätt att förstå, men väldigt spännande. Filmen byggde upp en suggestiv skräck, och någonstans i mitten var jag helt vettskrämd. Men eftersom jag var omgiven av kompisar så fick man ju inte visa något. Jag provade att blunda i mörkret, men ljudet i kombination med min fantasi gjorde det bara värre.
Varje gång det skulle bytas rulle i projektorn var både en lisa för nerverna samtidigt det var outhärdligt med förväntan för vad som komma skulle. Jag kommer till och med ihåg en text som dök upp på duken, som inte var menat att synas, antar att det var för att namnge rullen, i ett av bytena. "
It wants no straps" som är ett citat i filmen. Bara att se dom orden innan filmen kom igång igen var nog att skrämma upp en.
Summa summarum, filmen skrämde skiten ur mig. Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv som när far min och jag gick uppför trappan hem till den trygga lägenheten igen. Precis när vi kommer in i hallen slängs badrumsdörren upp och min lillebror störtade nyfiket ut, hojtandes för full halls för att höra hur filmen var. Det kom så plötsligt så jag tror att jag lättade en meter.
Det var första gången på många år, och sista, som jag sov mellan min mor och min bror, som tydligen också var mörkrädd. :-)
Dock tog det inte många dagar förrän rädslan gick över, och i stället uppstod det ett sug efter den adrenalin/endorfin-kicken som filmen faktiskt utlöst. Så jag kan med säkerhet säga att detta var den utlösande faktorn till att jag numer älskar välgjord skräckfilm, gärna med religiösa undertoner.
Det var lite av lilla julafton den dagen då man släppte
Directors cut versionen av filmen, som gav ännu en nivå av skräck, när det onda plötsligt fick tillgång till nedre delen av huset, som tidigare varit fredat och lite av ett andningshål.
Och även om jag kanske inte ser om filmen så ofta nuförtiden, så har den med detta rotat sig som min absoluta favoritfilm alla kategorier och kommer troligen att så förbli. Tyvärr har jag aldrig lyckats uppleva samma kick av skräckfilm efter detta, men är det en bra rulle så kommer det mer en skön myskänsla och det är gott nog.
Dock slutar inte historien här. När min dotter var i ungefär samma ålder, så började hon att tjata om att få se skräckfilm. Hon har alltid varit lite brådmogen. Jag berättade då delar av denna historia, för att försöka avskräcka henne och skjuta lite på skräckfilmsdebuten. Det fick nog tyvärr bara motsatt effekt och tjatet ökade och nu var det just Exorcisten som pekades ut specifikt. Till slut gav vi med oss, mest för att kunna få säga "Vad var det vi sade" i efterhand. Döm om min besvikelse när all rädsla uteblev. Visst, hon tyckte det var en bra film, men speciellt skrämmande tyckte hon inte den var. Antar att dagens ungdom har helt andra referensramar och att växa upp i ett hyfsat Ateistiskt hem kanske inte ger någon rädsla för varken Gud Eller Djävulen. :-)
Dock har vi numer en kärlek till skräckfilm gemensamt som kan mynna ut i just denna film.
Fear The Priest!
Johan Hegg, frontman i Amon Amarth, har tydligen landat sig en passande roll som viking i den kommande filmen "Northmen - a Viking Saga" där han bland annat kommer att spela mot Ryan Kwanten som annars är mest känd för sin roll som Jason Stackhouse i True Blood.
