Rock n' Roll och mer därtill! Allt enligt Spader Ess och Polarn' Per.
Vi recenserar, intervjuar och skriver om allt som faller oss in när det kommer till Rockmusik och allt däromkring.
Eller vi kanske mer skall kalla det en årskrönika i miniformat. För det här året har inte riktigt flitens lampa bländat, här på Spader Ess. 2016 har för min egen del, precis som för Polarn' Per, bestått av galet mycket stress på jobbet och den energi som funnits kvar har gått åt därhemma (man skulle kunna dra slutsatsen att vi jobbar på samma ställe :-)), vilket gjort att inspirationen att skriva inte varit så hög.
Men det har varit en hel del bra musik ändå. Så i stället för den sedvanliga 13 bästa listan tänkte jag ta upp de plattor som enligt mig stuckit ut extra mycket och som jag lyssnat mest på under året.
Vi börjar starkt med de två band som jag tror gjort störst intryck på mig i år. Båda släppte sina debutalbum och båda knockade migordentligt, men på var sitt sätt.
Vi går sedan över till den svenska avdelningen. Hellsingland Underground, Greenleaf är bara några av alla fantastiska svenska band som gjort bra ifrån sig under året, men dessa är de jag själv spelat mest. The Blue Ruin är från 2015, men som jag själv upptäckte först i år och som spelats en hel del.
Svensk musik fortsätter vara fantastisk och varierande.
Fröken Cunningham o Co. i Purson fortsätter att ge mig sonisk njutning. Tyckte debuten var magisk, men den här plattan har nog växt om.
Det samma kan nog sägas om Devil To Pay.
Dom går från klarhet till klarhet.
Under avdelningen gamla favoriter hittar vi Nick Cave som gav oss en mörk men vacker samling låtar i spåren av sin sons bortgång.
Och Rival Sons fortsätter sin otroliga resa. Extra spännande att få se ett band utvecklas så enormt. Biljetterna till kommande spelningen är bokade och klara.
Ett band som jag lyssnat lite till och från genom åren, men som genom frugans försorg tagit riktigt rot i år, är The Mission. Otroligt att kunna se hur ett band som hållit på i evighet kan mogna så snyggt.
Konsertspringandet har varit likaledes sparsamt under 2016, tror faktiskt att jag redan köpt mer biljetter till 2017 än vad jag gick på under året. Så på den fronten ser det ut att rycka upp sig. Men trots de få konserterna så har jag sett två farväl konserter från institutioner av olika slag,Black Sabbath och Kent. Och på något sätt så känns det ganska underbart att kunna säga att Kent sopade banan konsertmässigt. Och det i sig är en resa för sig själv. Visst, jag har genom åren hört Kent sedan deras debut och tyckt att dom varit helt ok. Men det var inte förrän min dotter snöade in på dem i sina tidiga tonår som jag verkligen förstod deras storhet. Alva skulle varit med på slutkonserterna, men blev fast i Amsterdam, så nu får hon tyvärr leva med mammas och mina historier och Per Sinding Larssens kärleksfulla dokumentär. Men en sak skall ni veta, det finns alltid ett glas vin i Sollentuna om ni vill.
Händelser av det mer sorgliga slaget har vi fått sett mer av under 2016, nämligen ikoner och idoler som går ur tiden. I mina ögon startade det med Lemmy Kilmister (även om det var i slutet på 2015) och fortsatte med David Bowie, Leonard Cohen, Prince osv. Men det är bara att inse att allt som man själv blir äldre så blir ens idoler oftast ännu äldre. Och det vore att ljuga att säga att alla av dem har varit renlevnadsmänniskor.
På den mer positiva sidan kan jag säga att jag fått en ny favoritstad tack vare min dotter, även om det ännu så länge inte har så mycket med musik att göra. Gamla London har fått se sig omkörd som europeisk favorit av dotterns nya hemstad Amsterdam. Men då har jag aldrig varit i Berlin ännu, som jag av någon anledning inbillar mig att jag kommer att gilla. :-)
På musiksidan kan man bara konstatera att det fortsätter komma massor med bra musik. Både från nya vitala band, men även gamla trotjänare som låter piggare än på långa tider.
Så, det är ändå med tillförsikt jag ser på 2017 (bortsett från Putin, Trump och en massa annat elände i världen). Vem vet, det kanske blir så att inspirationen återvänder vad gäller skrivandet.
Sverige har sänkt tempot! Men det behöver inte betyda att lönen uteblir eller att musiken ska göras lugnare... eller hur? Sen vi hördes av sist har apokalypsens döda ryttare synts till under översvämningarna i Norrtälje. Tullportsatan ska tydligen ha varit där, jag tror det är han som står där i svart och hänger ut ballen (till höger i bild) och bidrar med sin outtömliga ondska och det höga vattenflödet... Hur som helst vattenflödet gav med sig och sjönk undan och sen dess har solen härjat i ett semestrigt Roslagen... När jag martyr-jobbar! :-/
I fredags kunde inget i världen hindra mig från att se Mustasch och Quireboys i Kungsan... och som dom rockade! Jag måste bara tillstå att Mustasch är bättra när dom är nyktra och jag blarig, inte tvärt om!
I månadens lista är det lite som med bokrean. Jag har lyssnat i kapp det jag inte hunnit när jag jobbat... Semester funkar så, därför kommer några av låtarna vara daterade förra året, medans andra är lite färskare utan att på något sätt drabbats av rötmånaden!
1) The Baboon Show "Lost You In A Second" (2016)
Från fantastiska plattan "The World Is Bigger Than You" (2016) som släpptes i mars kommer nu en video till "Lost You In A Second" med ingen mindre än Björn Dixgård (känd från Mando Diao)! ...och om ni inte fattat det ännu så kan jag ta det långsamt, vi på Spader Ess går bananas när aporna släpper sitt, och så gäller även här! Vilken rökare till låt detta är från en riktig rökare till platta... missa inte det här!
2) Mustasch "Be like a man" (2015) Raffe Gyllenhammar (sång/gitarr) och co i Mustasch behöver ingen närmare presentation. Däremot ska dom ha all Cred i världen för gigget i Kungsan i fredags. Dom är bättre än någonsin och med tanke på alla överfall under festivalsommaren hittills kan jag inte komma på en bättre låt att ha med... Det är dax för män att bete sig som män! Se dom levande, det svänger grymt bra!
3) Grå vardag "Fri" (2016)
Lindköping-punkarna i Grå Vardag spelar retro, de spelar första generationens punkvåg som de inte spelat någon roll att åren passerat revy från gränslandet mellan 70- och 80-tal. Här är det klassisk vrålrock-ala-KSMB som gäller, ge det en chans... det är så befriande rakt och enkelt att det är en gåta varför fler inte låter så...
4) Prong "Sense Of Ease" (2016) Prong, som i år fyller 30 år som band, har alltid funnits där, och nu bjuder den amerikanska trion på bandets 11:e studioalbum "X - No Absolutes" (2016)... Man känner igen precis allt man vill ha med bandet... korsningen av thrash, hardcore, industri i högljudd metall-förpackning!
5) Lost Society "Rage me up" (2016)
Österifrån kommer de stenhårda finnarna i Lost Society. Bandet som under sin korta skivkarriaär hunnit med tre album sen 2013 har i sin senaste platta "Braindead" (2016) definitivt möjlighet att äga en egen scen och inte bara agera förband åt akter som Chuildren of Bodom, Anthrax och Slayer! Det här är grymt bra, stenhård hårdrock!
6) Ebbot Lundberg och Indigo Children "For The Ages To Come" (2016)
Ja, jäklar, hur tar man sig vidare från Union Carbide Productions och Soundtrack of Our Lives egentligen? Ebbot har givetvis inga svar, men sin egen väg någonstans i det psykadeliska tondiket... och för oss som saknar tidigare nämnda band finns i Ebbots senaste produktion med samma "For The Ages To Come" (2016)... Den här låten går inte att få bort ur skallen när man väl lyssnat på den.... Det är ett bra betyg! Nedan finns ett klipp från Södra teatern förra året när jag såg låten spelas live första gången! (Klippet har någon annan filmat)
7) Greenleaf "Funeral Pyre" (2016)
Vilka passar inte bättre att lägga i anslutning till Ebbot än stenrockarna i Greenleaf? Med sitt sjunde vax ute har bandet byggt ut sin repertoar sen 2000. Jag vill påstå att kunnandet resulterat i ett band som blir bättre och bättre... Senaste plattan "Rise Above Medow" (2016) som släpptes i februari är grym. Den har legat på min lista länge och nu fick den tid - och som den tar den... Det här är en toppenlåt från en toppenplatta!
8) October Tide "Sleepless Sun" (2016)
Stockholmarna Katatonias sångare (Jonas Renkse) deras förre gitarrist (Fred Norrman) har en hobby. Denna hobby har resulterat i fem jäkla bra fullängdare sen deras första demo kom ut 1994. Det här är snygg dödsmetall med fin doom-underton. Bandet har i sina tidiga år varken gjort media eller gig, men det har det givetvis ändrats på i takt med att de lockat en allt större fan-skara... Vill ni se dem uppträda, packa er iväg till Copperfields i Stockholm 10:e september, det ska jag göra! På förra listan hade jag ju med Katatonia, så den här ger väl någon typ av koppling till förra månadens lista!
9) Bäddat För Trubbel "Om Det Inte Vore För Spriten" (2015)
Ja, något i Singer-song-gengren ska man väl ha med på den här listan oxå... Nu flörtar vi i riktning mot vis-punken Stefan Sundström och ...ehe... kanske till och med Eddie Meduza... Bäddat för Trubbel är ett Malmöband som i slutet av förra året samlade ihop massa gött örongodis. Jag gillar deras brutal-raka vardagsskildringar, ibland mer som text än låtar faktiskt, men det här ska genomlyssnas... Nisse Hellberg berömde bandet med kommentaren "Jag bara önskar att jag var mer som dom" och på plattan gästas logiskt bandet av Wilmer X-sångaren. Jag kan väl hålla med Nisse i kommentaren... Det finns grejer som är svåra att förklara med det här bandet!
Bäddat för trubbels skivomslag är så jäkla läckert!
10) Lugnet "All The Way" (2015)
Någon gång på 70-talet sattes sången till denna platta... Jag är stensäker på det! Här blir det åka av, tillsammans med det Stockholmsbaserade bandet Lugnet. Riffigt, snygg sång och tidsstämplat där någonstans förra seklet... Wow, liksom!
11) Turbonegro "Special Education" (2016)
Första singeln från bandets kommande platta! Jag är så torsk på Turbonegro live att det bara skulle bli fånigt om jag försökte tillföra något med dessa få rader... Håll till godo, det här är precis så bra man vill ha bandet... Trallvänligt som fan... Aaaaargh - Ge mig en fullängdare, ge mig en bokning på rockkryssning! Ge mig olidliga mängder öl och Turbonegro! Nedan finns ett klipp från Philadelphia för några veckor sen där låten framförs!
12) Despite "Soul = Denied" (2016)
Ungefär lika självklart som det finns sand i Sahara finns det melodisk dödsmetall i Göteborg! Despite är Göteborgarna som jag tycker kan lyftas fram lite extra mest för att de gör så jävla bra döds fn... Deras tredje fullängdare "Synergi" får mig att tro att det finns liv efter At The Gates, The Haunted, In Flames och Dark Tranquility... Det här är snyggdöds - arga gossar!
13) Pain "Black Knight Satellite" (2016)
Det är dags för ett livstecken från Pain och den kommande, åttonde plattan "Coming Home" (2016) som släpps i september! Arbetsmyran Peter Tägtgren (äben Hypocrisy) har ett år bakom sig som är fenomenalt musikaliskt. Ingen kan säga att han ligger på latsidan. Året spänner mellan Lindemann (samarbetet med Rammsteins sångare Till Lindemann) och Roadhouse Diet (rökigare gubbrock i samarbete med bl a Jonas Kjellgren, basist i Raubtier)... Det här soundet känner man igen, och även fast jag hellre konsumerar Hypocrisy så vet man vad man får med Pain... Industrirock som är maskerad till catchig hitlistepop, och det är ju inte så illa pinkat!
Än, en gång, min lön är din kommentar... Lönekontoret at your service!
Så skulle man kunna börja en sådan här recension. Förutsatt att skivan i fråga är bra nog att fylla ut skorna från de föregående plattorna, förstås.
Och eftersom jag nu startade recensionen just så, så är det väl för väl att så är fallet med senaste alstret, Rise Above The Meadow.
Svenska Greenleaf är ett sådant band som bara blir bättre och bättre. Det är så man undrar hur dom lyckas att hela tiden leverera mer och bättre. Men jag skall inte klaga. Grabbarna bjuder på 9 tunga svängiga spår (10 om man kommer över bonuslåten) som rycker tag i själen för en yster dans.
Man fortsätter att följa den melodiösa och ringlande stigen som man började färdas längs med på förra plattan.
Jag vill påstå att även om Greenleaf rör sig i den klassiska Stoner/retro genren, så tillhör dom absolut en av förnyarna som utvecklar detta vidare. Jag vill också påstå att med Rise Above The Meadow så har bandet fått sin hitskiva, precis som "Hisingen Blues" var för Graveyard. Och därmed med, med lite tur kunna bli ett nytt radio fenomen med flera av låtarna på nya skivan. Lite tur och rätt exponering är allt som behövs.
Återigen vill jag bara skrika ut att detta är ett av både världens bästa
och svenska band, vilket numer ofta hänger ihop. Att den svenska rocken
med fötterna i 70-talsmyllan frodas har snarare blivit konstant än ett
påstående. Att dessutom Greenleaf turnerar flitigare och flitigare med större och större akter samtidigt som man bara släpper bättre och bättre plattor gör att det på något sätt känns som man mer och mer lämnar statusen hobby-band bakom sig. (vilken jäkla mening, men så går det när man får mig exalterad, inte mitt fel med andra ord, utan Greenleafs :) Musiken i sig är bombastiskt oklanderlig och med Arvids smeksamma röst, ja då är jag hemma. Just nu har jag svårt att se hur det skall bli bättre än det här.........
Dessutom, eftersom jag till största delen lyssnar på ny musik när jag pendlar, är risken stor för att, när jag lyssnar på Greenleaf, kommer att bli arresterad för förargelseväckande beteende, då jag har svårt att låta bli att dansa fram i Stockholms lokaltrafik med musiken flödande genom hörlurarna. Och just runt centralstationen, i rusningstid, kan sådant uppsluppet beteende anses som lite skumt.
Första låten ut "A Million Fireflies" mullrar på i ett skönt ångande tempo. Och på den här vägen är det. Skivan öppnas starkt och fortsätter sedan bara att bli bättre och bättre. Man känner igen stuket sedan tidigare, men på "Rise.." har man verkligen fått till det här med kombinationen med sväng, rockabilitet och poppigt trallvänliga låtar utan det blir kommersiellt tråkigt. Det är en skiva som går att lyssna på om och om igen, utan att man behöver vara rädd för att tröttna.
Owl City må ha haft en hit med sin låt "Fireflies", som
iofs kanske inte var en dålig låt, men helsike, Greenleaf visar på
öppningsspåret var skåpet skall stå om man nu vill göra lysande låtar om
lysande flugor. Man går ut starkt och bara ökar.
Så, det finns inte ens på kartan att det inte skulle bli årets första fullpottare. Med urstark musik, svängiga låtar och ett osedvanligt vackert omslag (av Sebastian Jerke) så kan jag inte annat än att smuggla fram det där extra esset ur rockärmen och bjuda på 5 urstarka Ess.
Köa! Köp! Njut! Njut igen, o igen o igen....
Bandet turnerar som sagt flitigt just nu ute i Europa, drygt 30 spelningar listade i kalendern just nu. Dels tillsammans med My Sleeping Karma och MAMMOTH MAMMOTH under parollen Up in Smoke Tour VOL VI! Som tur är kommer dom att få tillfälle att spela i Sverige lite senare, dock har turnén då bytt lite skepnad och man kommer att spela tillsammans med Finska Kaleidobolt.
Närmare bestämt: 08.04.16 SE - Örebro / Rock Bar
09.04.16 SE - Gävle / Klub Askmoln
10.04.16 SE - Stockholm / Nalen
12.04.16 SE - Malmö / Kulturbolaget
13.04.16 SE - Gothenburg / Sticky Fingers
Sammanfattning: Betyg: 5Ess (5/5)
Favoritspår: A Million Fireflies Skivbolag: Napalm Records Release: 26:e Februari 2016
Låtlista: 1. A Million Fireflies 2. Funeral Pyre 3. Howl 4. Golden Throne 5. Carry Out The Ribbons 6. Levitate And Bow (Pt. 1 & 2) 7. You´re Gonna Be My Ruin 8. Tyrants Tongue 9. Pilgrims 10. High And Low (Bonus Track)
Sidoprojektet Greenleaf är tillbaka med ännu en platta, Trails & Passes.
Sedan förra given, Nest Of Vipers, har man bytt sångare (igen), och numera trakteras micken av Arvid Jonsson
Även på trumpallen har man gjort ett byte i laguppställningen och numer trakteras stockarna av batteristen Sebastian Olsson. Man har även dragit ner på en gitarr, så numer är man återigen en kvartett.
Så den stora frågan är vad gör allt detta för musiken? Jo, man låter helt enkelt skäggigare än tidigare. Till den tidigare framgångsbilden med ett fuzzigt stonerrockande har man nu fått in ett nytt fräscht element av låtsnickrande, som ger mig lite vibbar av Soundtrack of Our Lives.
En ännu mer psykedelisk ådra som andas catchigare låtar alá Ebbot, men utan att för den skull bli kommersiellt poppiga, utan man vidhåller sitt fuzziga bluessväng. Svängiga låtar med ett skönt och drivet flyt, som fungerar likväl i ensam kontemplation som vid sommarvarma öl-partaj runt grillen. Mycket trevligt helt enkelt.
Greenleaf gör sällan någon missnöjd, och nya skivan är minsann inget undantag. I mina öron en av de bästa som bandet gjort, skivan har ett flyt som jag gillar. Det får bli 4 av 5 Ess denna gången. En platta som jag kommer att spela en hel del i sommar.
Sammanfattning: Betyg: 4/5
Favoritspår: Our Mother Ash & With eyes wide open
Skivbolag: Small Stone Records
Release: Juni 2014
Bandet består av följande lirare:
Tommi Holappa - Guitar
Sebastian Olsson - Drums
Bengt Bäcke - Bass
Arvid Jonsson - Vocals
Tracklist:
Skivan innehåller 9 låtar á 42 minuter.
01. Our mother ash
02. Ocean deep
03. Equators
04. Depth of the sun
05. Humans
06. With eyes wide open
07. The drum
08. Bound to be machines
09. Trails and passes
01. Our motherash
02. Ocean deep
03. Equators
04. Depth of the sun
05. Humans
06. With eyes wide open
07. The drum
08. Bound to be machines
09. Trails and passes
- See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf
01. Our motherash
02. Ocean deep
03. Equators
04. Depth of the sun
05. Humans
06. With eyes wide open
07. The drum
08. Bound to be machines
09. Trails and passes
- See more at: http://www.globaldomination.se/reviews/greenleaf-trails-and-passes#sthash.bYPJKWQX.dpuf
Vad skall man säga om ett sidoprojekt som ångat på och genererat kvalitativ rock under snart 13 år (and counting) och gett ut 5 plattor. Finns bara en sak att säga, Starkt jobbat grabbar!
Svenska Greenleaf må ha gått igenom lite olika uppsättningar genom åren, men den svängiga rocken har varit konstant. Senaste plattan "Nest Of Vipers" är inget undantag. Snarare tvärtom.
Vi börjar väl i grunden. Vi har här drivet, tydligt, taktfast och spännande trummande som samspelar med lika distinkt, pumpande basspel. Till det lägger vi snyggt fuzzade gitarrer, både vad gäller riff och solobitar. För att avsluta med helgrym och melodisk sång. Här och där kryddad med en pumpande Hammondorgel.
Tillsammans så bildas här svängig och behaglig rock med båda fötterna rotade i 70-talets bluesbaserade. Dock med en klart snyggare och modernare ljudproduktion även om den aldrig blir överarbetad.
Men det är med detta album kanske inte lika rättvist att bara peka på 70-talet heller för här finns mycket mer. Om nu fötterna är rotade i 70-talet får man nog säga att blicken är riktad framåt.
Efter ett antal genomlyssningar, så fortsätter just trumspelet att sticka ut. Det är inte ofta som trummisar får denna framskjutna position i ljudbilden och lyckas ta hem det så här bra. Min första tanke går mot Bonham..
Det här är är bara positivt och inte som Lars Ulrichs experiment med trumljudet på St. Anger plattan som bara blev konstigt.
Jävligt bra rock helt enkelt. Rock som ger mersmak. Detta är en skiva som det är väldigt lätt att starta om, när man väl nått slutet. Slutet som möjligen kommer lite väl snabbt och då är det ju extra bra att det inte gör ont att ha repeat på.
Jag brukar ju även ta en titt på omslaget, eftersom jag tycker att det kan tillföra rätt mycket njutning det med.
Gjort av någon Gem, med loggan gjord av Daniel Sjödin, som jag har absolut noll koll på båda två. Loggan är skönt 60/70-tals inspirerad. Omslaget är grötigt, färglöst, plottrigt och påminner lite om mitt eget klotter. Med andra ord, jag älskar det.
Möjligen hade jag låtit loggan stå ut i en grön färg för att skapa lite färgkontrast om det hade varit jag som varit där och pillat.
Det är bara att gasa på och fastslå att det verkar bli Sveriges år i år, åtminstone när det kommer till skönt svängande retrorock. Och på den listan så förtjänar även Greenleaf en hög placering.
Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------ Line-Up:
Tommi Holappa: Gitarr
Bengt Bäcke: Bas
Oskar Cedermalm: Sång
Johan Rockner: Gitarr
Olle Mårthans: Trummor
Skiva: Holding On
Skivan innehåller 9 låtar á 43 minuter.
Vi börjar starkt med de två band som jag tror gjort störst intryck på mig i år. Båda släppte sina debutalbum och båda knockade mig ordentligt, men på var sitt sätt.
Fröken Cunningham o Co. i Purson fortsätter att ge mig sonisk njutning. Tyckte debuten var magisk, men den här plattan har nog växt om.
Under avdelningen gamla favoriter hittar vi Nick Cave som gav oss en mörk men vacker samling låtar i spåren av sin sons bortgång.
Händelser av det mer sorgliga slaget har vi fått sett mer av under 2016, nämligen ikoner och idoler som går ur tiden. I mina ögon startade det med Lemmy Kilmister (även om det var i slutet på 2015) och fortsatte med David Bowie, Leonard Cohen, Prince osv. Men det är bara att inse att allt som man själv blir äldre så blir ens idoler oftast ännu äldre. Och det vore att ljuga att säga att alla av dem har varit renlevnadsmänniskor. 
