Är det bara jag eller... Hårdrock och humor

Härförleden så hade jag turen att vinna filmen "Mammas Pojkar" av Ulf Malmros, hos den eminenta bloggen "Bara Metal".

Nu i helgen blev det då dags att jag äntligen fick tid att kika på filmen. Filmen kommer väl inte att gå till filmhistorien som något stort epos, men den var helt klart sevärd och bjöd på ett par riktiga garv.

Den stora känslan som den lämnade efter sig var dock följande: och nu börjar vi avdelningen för stora generaliseringar.
Är hårdrockare och metallskallar den kategori musikfans som har störst självdistans? Det finns en uppsjö med bra humorfilmer som driver med rockers och rockarna verkar generellt älska dessa filmer. Det finns till och med ett par dokumentärer som skulle kunna klassas in som komedier när man ser hur rockerungdomen framställer sig själva.:-) Givetvis finns det en hel del undantag, Manowar te.x känns så "seriösa" och stiffa att det nästan är material till en helt egen komedi.

Jag har dock väldigt svårt att se, att en komedi som så grovt skämtat, och med kärlek förlöjligat, te.x Hip-Hop kulturen, utan att det skulle bli ramaskri från den scenen. Petter verkar vara en klok och underbar snubbe, men jag har svårt att se honom garva om någon skulle skämta grovt om Hip-Hopen och deras fans och aktörer på detta vis.

Men vad vet jag, kan ju vara så att jag missat en massa komedier som driver med andra genres, just för att jag inte är så intresserad av dessa genres.

Svaret! - Die Antwoord

Jag har ett lite underlig förhållande till Hip-Hop.
Jag gillar inte Hip-Hop!
Egentligen.
Men...

Det finns som i det mesta fall undantag även från detta.
Jag gillar Timbuktu.
Jag gillar Petter.
Jag gillar Mobbade Barn med Automatvapen osv. osv.
Inte nog mycket för att rusa till skivhökaren och hänga på låset när deras nya plattor släpps (Kanske för Timbuktu då, och Mobbade barn vet jag inte om dom existerar längre?) men tillräckligt mycket för att lyssna på dom från stund till stund när tillfälle ges. Det vill säga, hör jag dom så går jag inga omvägar och kräver inte högljudd att radion skall slängas för den är numera kontaminerad.

Det jag vet är att jag är närmast allergisk mot genren Gangsta-Rap. Särskilt om den framförs av Svenne-banan rappare som inte ens kan slå upp Compton i en atlas. Men, även solen har sina fläckar och så även jag, vilket i detta fall innebär att här finns det givetvis undantag.

Häromdagen snubblade jag över det Sydafrikanska bandet (säger man band inom Hip-Hopen?) Die Antwoord.
Jag vet inte hur seriösa dom är i sin Gangsta roll överhuvudtaget (verkar aningen tillskruvat, men så är det väl med den mesta Gangsa? :-))
Jag vet inte mycket om dom alls egentligen, mer än att dom är 3 personer och kommer från Kapstaden. Men sedan jag hörde och såg dom första gången har jag helt enkelt inte kunnat släppa dom ur mitt medvetande.

Det är väl en kombination med deras freakiga framtoning och den helt underbara "dialekten" som dom rappar på i sin kombination med Afrikaans och Engelska med stor brytning. Det blir lite som Jamaicanska, fast annorlunda. Uppiggande annorlunda.

Så, utan ytterligare presentationer ger jag er Die Antwoord: Kan dock vara lite NSFW för somliga.





Reklam video för senaste plattan Ten$ion


Som bonus, en liten kortfilm av Harmony Korine som handlar om ett par rullstols-Gangsta's som spelas av Ninja och Yo-landi från Die Antwoord