Önskelistan - Glaskonst

Det var hårt länge sedan önskelistan dök upp här. Men nu är det dags igen och det blir ett rejält inlägg om än lite förvirrat.
Denna gång siktar jag in mig på glaskonst, vilket i sig kanske inte är så konstigt när man är bördig från Småland. Jag kommer givetvis försöka få till en rockanknytning, även om den mest är fördomsbaserad och aningen långsökt. Men det är ju lite så jag opererar. :-)

Det finns som alla vet en hel del namnkunniga glasbruk runt om i Småland. Ser man dessutom historisk så har lika många försvunnit i glömska. För min egen del har jag ett glasbruk som jag tycker sticker ut extra och det är Målerås Glasbruk med Mats Jonasson i spetsen.

Traditionellt glas är vackert. Kan man sedan hälla rödvin, eller kanske en ädel maltdryck, i dem så blir dom ofta ännu vackrare. Sedan finns det dom som går lite utanför det vanliga och skapar otrolig konst, bredvid bruksdelen i glashantverket.
Och i detta har vi essensen av Målerås. Här skapas vackra bruksföremål vid sidan av otroligt vacker konst.
För att få till den lite (kanske) krystade rock n roll vinkeln så siktar jag in mig på en av glaskonstnärerna på bruket, som är känns lite extra Rock n' Roll (även om allt från Målerås är värt att kika på), nämligen Ludvig Löfgren. Varför är då han mer rock undrar den uppmärksamma läsaren? Helt enkelt för att jag misstänker att det bor en rocker i honom, enbart baserat på mycket av hans verk, men även baserat på hans utseende.
Ytlig? Jag? Inte då, eller javisst! Välj själva.

Nä, hans alster får helt enkelt tala för sig själva.

Vi börjar med bruksföremål och det som får representera önskelistan som sådan. Rödvinsglaset "Into The Woods". Ett glas som jag bara tar för givet kan få även Motörhead vinet att smaka fantastiskt.

Sedan har vi själva konst-konsten, det som bara är vackert i sig. Som exempel har vi den här tatueringsinspirerade glastavlan, "Skull and Snake".

Glastavlan kan vi lika gärna glömma direkt, prismässigt (46,000:-), för min egen del. Jag får hålla mig till de lite mindre exklusiva sakerna. Glaset är inte det billigaste (499:-), särskilt inte om man vill ha en hel uppsättning, men om man kan leva med att (helgerån) hälla i något billigt rödtjut i glaset ett tag så kan man väl få ekonomin att gå ihop. :-)

Har ni vägarna förbi, så se till att svänga in och kolla deras utställning då bilder inte ger rättvisa.



Tatueringsmotiv är något som återkommer i Ludvigs alster lite då och då, eller vad sägs om den klassiska dödskalle ljuslyktan han designat för Kosta Boda. Faktum är att just den lyktan har blivit lite av en prenumeration här hemma då en hel del i bekantskapskretsen fått en sådan av oss i studentpresent eftersom den förutom att vara brutalt snygg dessutom är riktigt prisvärd.












Sedan har han varit inblandad i ett Hot rod projekt, Juxtapod. Där man har gjort en fullt körbar Hot rod där stora delar av bilen består svensk kristall. Är inte det Rock n' Roll deluxe så säg.

Elme Glasbruk

 Jag nämnde i inledningen att det fanns en del intressanta glasbruk som gått i graven också. Så jag vill gärna passa på att slå ett slag för en favorit av dem med. Dessutom tenderar deras saker att vara aningen billigare men inte desto mindre Rock n' Roll för det.
Åtminstone inte om man ser till den rådande Vikinga-vurmen med TV-serier som Vikings och Game of Thrones. Så vill man njuta av sin malt ståndsmässigt till blytung vikingarock med antingen Heavy Load, Manowar eller
Amon Amarth, Ja då skall man givetvis, som jag, svinga bärsen i dessa sejdlar, designade av John Käll på Elme Glasbruk någon gång på 60-talet.

Målerås

Finns med en Viking och en Valkyria i både grönt och brunt. Dessa sejdlar är ett gammalt barndomsminne från sommarstugan, då det stod ett par som vaser i det gamla dasset, numer har jag en uppsättning gröna, 3 av mannen o 3 av kvinnan. Snacka om Retrosnygga och oftast väldigt prisvärda när man väl hittar dem. Skall man toppa dessa sejdlar så skall det då möjligen vara Målerås lite modernare take på Vikinga sejdel.

Teatralisk rock och image...

Det här med image som går över i det teatraliska är en återkommande nöt för mig. En del av mig fullkomligt älskar det teatraliska och gärna lite mystiska.
Även om Kiss inte var det första band jag började lyssna på i hårdrockssvängen, så var det ett av de tidigare banden i min rockpalett. Initialt så störde jag mig väldigt mycket på deras smink och gimmick och vägrade lyssna på dem. Tyckte att Sweet var mycket häftigare. Men sedan, när jag väl hörde "Rock n Roll all night" första gången, ovetandes om att det just var Kiss, så var det kört.

Från att föraktat deras image, så köpte jag plötsligt hela paketet med hull och hår... och lite därtill. Mitt pojkrum var plötsligt tapetserat med gamla underbara affischer från tidningen Poster och vad annat man nu kunde komma över. Att man då inte visste hur dom såg ut bakom sminket var bara ett kittlande plus som bara ökade suget genom sin ovisshet, även om alla försök att fånga dem på bild utan maskering gav en viss nyfikenhet även den.

Inte Starletbilden, utan lånad från nät.et

Jag kommer fortfarande ihåg första osminkade bilden på vad som påstods vara Paul Stanley, på baksidan av en Starlet (har jag för mig) tidning och snacket den gav upphov till.
Jag tycker fortfarande att skivan "Unmasked" är ett mästerverk, även om låtarna inte är deras starkaste, just för att den lekte med identiteterna på ett så skönt sätt. Sedan kom slutligen den riktiga demaskeringen, som för mig blev lite av startskottet till att jag tappade intresset för gruppen.

Men då klev nya spännande akter in på banan. King Diamond i Mercyful Fate bar den sminkade fanan vidare, även om han inte var så hemlig. Istället gav han en annan nerv genom sin flört med den mörka sidan. Heavy Load och Manowar stod för en annan typ av gimmick som också tilltalade en tonårsgrabb.

Nuförtiden så står Ghost högt på min favoritlista, och det är bara att erkänna, att även om musiken står i fokus, så är paketeringen som helhet en viktig del. Dom gör det hela smart och väldigt snyggt. Och vis från mina erfarenheter med Kiss, så är jag bara glad så länge dom kan hålla sig anonyma. Även om jag tagit del av spekulationerna om Papa Emeritus identitet, så har jag inget behov av att få den bekräftad i dagsläget. Den dagen den sorgen.... :-)

Men det är som sagt en balansgång.

På andra sidan har vi det mesta av likmålad Svart Metall. Det finns undantag, men generellt har jag svårt för hela den genren. Det trots att det finns en hel del akter som spelar bra musik. Men dom försöker vara så jäkla hårda i sin framtoning att det bara blir pannkaka. Sedan är det väl lite att det går inflation i sminkandet i just den genren. Det i kombination med det i mina öron enerverande tvångsbeteendet att ständigt growla...

Där King Diamond stack ut, så smälter man här bara in i en massa, av andra vitmålade lirare. Som alla tävlar om att vara så skitnödigt hårda att det hamnar på seriefigursnivå. För att inte tala om att det ideligen skall ut och springas i skog och snö hela tiden som den värsta skogsmulleskolan. Men det är väl kanske det Norska "Gå på tur" arvet som spökar? Dessutom går det ju att göra bra Black Metal helt utan "Corpse Paint" också

Men detta med starka gimmickar och utstuderad image är verkligen en balansgång. Huruvida man går loss på ett bands paketering är väl till stor del en reflektion på den egna smaken, men även tror jag att vilken artist man tar till sig först spelar roll. För det är fascinerande hur man kan köpa en artist med hull och hår, och samtidigt rata en annan, till synes likvärdig akt, utan några större argument.



Dessutom kan man väl knappast säga att något band är helt utan image, det är bara att vissa gör det till en större del av sin karriär än andra.

Vad säger ni?

Är det bara jag eller... Hårdrock och humor

Härförleden så hade jag turen att vinna filmen "Mammas Pojkar" av Ulf Malmros, hos den eminenta bloggen "Bara Metal".

Nu i helgen blev det då dags att jag äntligen fick tid att kika på filmen. Filmen kommer väl inte att gå till filmhistorien som något stort epos, men den var helt klart sevärd och bjöd på ett par riktiga garv.

Den stora känslan som den lämnade efter sig var dock följande: och nu börjar vi avdelningen för stora generaliseringar.
Är hårdrockare och metallskallar den kategori musikfans som har störst självdistans? Det finns en uppsjö med bra humorfilmer som driver med rockers och rockarna verkar generellt älska dessa filmer. Det finns till och med ett par dokumentärer som skulle kunna klassas in som komedier när man ser hur rockerungdomen framställer sig själva.:-) Givetvis finns det en hel del undantag, Manowar te.x känns så "seriösa" och stiffa att det nästan är material till en helt egen komedi.

Jag har dock väldigt svårt att se, att en komedi som så grovt skämtat, och med kärlek förlöjligat, te.x Hip-Hop kulturen, utan att det skulle bli ramaskri från den scenen. Petter verkar vara en klok och underbar snubbe, men jag har svårt att se honom garva om någon skulle skämta grovt om Hip-Hopen och deras fans och aktörer på detta vis.

Men vad vet jag, kan ju vara så att jag missat en massa komedier som driver med andra genres, just för att jag inte är så intresserad av dessa genres.

Dagens Musiktips

Fredag!
Då kör vi Muskel Rock!!

Först ut, en gammal Danzig klassiker


Tätt följt av Kungarna av muskelrock, Manowar.



Inte att förglömma Thor.


Och sist men inte minst, Kane Roberts



Pump it Up!