Sabaton har gylfen nere, men låter byxorna sitta på!
Iron
Maiden kliver på senare, Jag traskar in i den kritiserade Friends
arena, detr är 13 juli 2013. På scenen ska förbanden kliva upp, med
andra ord ska ett arv förvaltas där Järnjungrun, som oftast levererar
hög kvalité i sin förmåga att välja band.
Voodoo Six som jag delvis
missar avslutar samtidigt som jag kliver ner till min sittplats. Det tar
någon kvart sen kliver Sabaton upp. Tankarna far omkring, Kommer dom
leverera? Är det fågel eller fisk? Backdroppen täcks av och en ilsken
Karolin forcerar, precis som på omslaget till den svenska versionen av
senaste fullängdaren »Carolus Rex«.
Några spår in i settet får jag
svaret, det studsar i Stockholmspubliken. Det sjungs hårdrock med
scenmusikanterna och deras ständiga balansgång funkar utmärkt. Jag
tänker på deras nationalromantiska flirtande med musik inspirerat av
lika del brittisk som tysk hårdrock. Episkt, som gjort för stora arenor
och allsång. Det är därför enkelt att se Sabaton i dessa sammanhang, det
är lite handen och handsken lixom...
Sabaton kan vara Sveriges
just nu kanske vassaste förband. Jo, jag vet, det låter som en sågning,
men det är det inte... När bandet går på attack håller konceptet. Dom
tillåts blanda svenska och engelska mellan låtarna, dom tillåts
marchtakt, utan att det blir nazzerock, framför allt fångar dom publiken
med en självklarhet som approach, man måste nog ha viss självkänsla för
att bemästra både förbandssituationen och publikmassan. Dessutom låter
det bra från där jag sitter, jag har hört flertalet bevittna både ekon
och missljud som mer eller mindre förstört upplevelsen.
Jag har
hört bandet missa möjligheten att koppla greppet gång efter annan med
slarviga körer och oengagerat lir, men ikväll smattrar trummorna,
körerna sitter och settet känns väl dimensionerat. Det är i en matta av
låtar från senaste vaxet »
Carolus Rex« som det händer. Publiken greppas
och spelningen blir ett kröningståg för Rockstad Faluns kompetenta
gossar. Genom »
Gut mit uns«, nämnda »
Carolus Rex« och därefter
»
Poltava«, alla framförda på svenska, går spelningen från »Jaha!« till
»Se där!«. Energinivån ökar på ett sätt jag sällan sett bandet prestera.
Balansen lyckas och dom klarar sig både från en oengagerad publik och
från att bli så där cheezy som jag sett dom bli ibland...
Bandets
sångare,
Joakim Brodén, som sin vana troget uppträder i skottsäker väst
avbryter sen uppsnacket till nästa spår med ett oväntat statement »Det
kanske inte är så proffsigt att ha gylfen öppen inför 55 000 åskadare!«,
och kanske är det det enda tecknet på nervositet som visas av Sabaton
under kvällen. Efter följer öppningspåret från deras tredje vax med
samma namn, »
Attero Dominatus«, som långt ifrån alltid framförs levande.
Språket växlar till engelska (med inslag av latin) och hjälper faktiskt
denna pompiga tillställning ytterligare genom att enformighet varieras.
Responsen är god. Körerna hittar hem. Publiken är på, men framför allt
känner jag att trummorna bär bandet som aldrig förr... Det är välkommet.
Det ökar, som sagt, värdet i akten.
Det är ändå här bandet måste
bredda sig. Jag tycker materialet är slagkraftigt som förbandsakt, men
blir enformigt då de kör huvudakt. Men fortsätter bandet på samma
inslagna väg, och lyckas behålla bandmedlemmarna, kommer detta bli en
klassisk svensk rockakt, fullt jämförbara med exempel som
Europe,
Candlemass,
Hammerfall och
In flames!
Avslutande »
Primo Victoria«
och »
Metal Crüe« följer samma mönster, bandet är nöjda. Jag är nöjd,
betyget fyra ess av fem möjliga tycker jag dom förtjänar!
Tänkte skriva av mig om Iron Maiden lite senare!
-Polarn Per...