Recension : Nils Patrik Johansson - Evil Delux

Alla som följt denna blogg vet att jag inte är så förtjust i pompös svulstig synt metal alá Sabataon, Civil War och Astral Doors. Enstaka sånger kan vara ok, men i en samlad mängd blir det bara för mycket.

Vilket gör att att jag blir lite fundersam när jag sitter med Nils Patrik Johanssons första soloplatta, Evil Delux, i handen. Det han gjort tidigare i just Civil War och Astral Doors har som sagt inte lämnat några större spår i mitt inre. Hur blir det nu med solodebuten? Fakta är ju att Nisse har en helt ok pipa, även om den allt som oftast låter aningen krystad. Skall han nu ta lite nya spännande tag?






Nä, det blir samma av allt det gamla. Det är svulstighet, det är pompöst, det är plattityder, om än trallvänliga melodier, dubbelbaskaggar, syntmattor och inget nytt under solen överhuvudtaget.
Även om jag först blev lite positivt överraskad, för öppningsspåret, "Evil Delux", kändes lite svängigt och med lite glimten i ögat. Men jädrar vad det gick fort över, för redan nästa låt, "Estonia", som handlar en person som håller på att lida drunkningsdöden, under Estoniakatastrofen. Men till skillnad från en annan låt med liknade tema, "Balladen om Briggen Blue Bird av Hull", som ger mig en klump i halsen varje gång jag hör den med Imperiet, så ger den här låten mig mer en smak av kräks i munnen, då den mer känns onödigt spekulativ. Den här känslan bara ökar i nästa låt, "Gasolin". För även om jag håller med om andemeningen i låten att många förövare kommer undan med för lindriga straff, så tycker jag att som i låten, på egen hand rensa i träsket med bensin, blir lite osmakligt.

Men som sagt, allt är inte mörker, det finns ett par låtar som är hyfsat bra. Titelspåret, Hyllningslåten till Metal, "Kings And Queens", till exempel. Men tyvärr gör det inte detta till en bra platta i mina öron. Men hjälper upp betyget till en 2:a.

2 - Godkänt. För fans & samlare

Album Rating: 2/5
Favourite Tracks: Kings And Queens
Label: Metalville
Release:  25:th May, 2018
For More Info Visit:
https://www.facebook.com/Nilspatrikjohansson/

Recension - Thobbe Englund : Sold My Soul

Thobbe Englund, som tidigare varit med och musicerat tillsammans med ex. Raubtier och Sabaton, har nu släppt en soloplatta med namnet "Sold My Soul".

Min allra första tanke när jag såg namnet var att jag har ingen aning om vem denne Thobbe är och när jag såg titeln tänkte jag mest på Bullets gamla låt, med samma namn.
Sedan läste jag det medföljande pressmaterialet, där som sagt Raubtier och Sabaton nämndes, vilket gjorde mig aningen orolig. Två band som jag klarar av i små doser. Dessutom nämndes Yngwie Malmsteen som inspirationskälla. Inte direkt dåligt, men jag har en aning svårt för den mannens behov att briljera hela tiden.
Hur skulle då det här vara?

Helt ok faktiskt. Det är skönt att Thobbe låter just Malmsteen influenserna stanna i solopartierna och de instrumentala bitarna. Det vill säga inte hänge sig åt okontrollerad gitarronani för att fylla varje möjlig sekund med ett litet soloparti, bara för att man kan, utan i stället låta riffen och melodiernas gung dominera låtarna.

I låtarna hittar man ganska mycket referenser till gamla hjältar, Dio/Rainbow, Yngwie, Judas Priest, Accept, Black Sabbath och Deep Purple för att nämna några. Jag vet dock inte om det är det norrländska arvet eller det lite pompösa från Sabaton, som här och där skiner igenom och lockar fram känslan av lite Roger Pontare ibland.

Vet inte om det är konstnärlig ambition eller enbart ett missöde när man skapat CD-skivan, som gör att att samma lilla låt återkommer två gånger, dels mitt i och som avslutning. Men på hela taget en skiva som är bättre än vad jag förväntade mig när jag satte på den första gången.






Det lite trista skivomslaget till trots, så tycker jag att det är en ganska habil platta. Det blir 3 starka Ess.

Sammanfattning:
Betyg 3/5
Favoritspår: Steel And Thunder och Trägen Vinner
Skivbolag: Metalville
Release: 24:e Februari 2017
Facebook

Merchandise gone wild...

Ibland undrar jag om inte jakten på nya Merchandise områden gått lite för långt?

Hur hårdrock är egentligen Kastanjepuré? Om Sabaton hade brandat Försvarets leverpastej på burk hade jag förstått bättre. Men tydligen finns det ett sug bland fansen efter kastanjesmörja, eller om det är en favorit hos bandet?

Förlåt, jag kunde inte låta bli........ :-)

Recension - Civil War : Gods And Generals

Normalt försöker jag bara skriva positiva recensioner. Dels för att jag inte orkar med att lyssna på musik jag inte tycker om, men även för att det jag inte tycker om älskar troligen någon annan. Men ibland kan jag inte låta bli, även om jag tror mig veta att det finns en hel del publik för den här typen av band.

Svenska Civil War ger i morgon ut sin uppföljare, Gods And Generals, till 2013 års debut. Sprungna ur Sabaton och Astral Doors marscherar dom fram över slagfältens högar av lik. Genom låtar med  texter som är som "historielektion light", framför man någon form av teatraliskt hyllande till krig, mandom, mod och morske män. Stereotypt insmetat i synthmattor, allsångsmelodier och
dubbeltrampande baskaggar.

Det är inte att jag har något speciellt emot låtar som handlar krig. Fasiken, "Run To The Hills" med Iron Maiden och "1912" med Motörhead är klara favoritlåtar bland andra med just krigstema.
Utan det är nog denna lite överdrivna slå sig för bröstet genre som överdoserar krigsromatiken en smula.
Jag kan gilla Sabaton i någon enstaka låt, vid rätt tillfälle. Men jag står inte ut en hel platta. Och så blir det också här med Civil War, med det undantaget att jag till och med har svårt att stå ut ens en låt i taget. För stereotypt och pojkrum helt enkelt. Lite som att sträckläsa Sven Hassels böcker om andra världskriget, det blir lite för mycket fabrik och trist i slutändan.
Dessutom kan jag tycka att Hårdrock och Metal-scenen redan är tillräckligt testosteronstinn och onyanserat "manlig" redan innan. Lägg där till att jag tycker att sången stundtals känns rätt bajsnödig, för att inte tala om barnkammarpekoral som låten "Braveheart".

Nä, det blir från mig ett rätt uselt betyg, jag velar någonstans mellan 1 och 2 ess. Det får tills slut hamna på 2. Mestadels för att omslaget är väldigt snyggt, och för att jag är väldigt medveten om att dom som gillar denna genre troligen kommer att älska skivan.

Spader Ess tänker högt om - Sabaton

Jag fick häromdagen ett litet pressmeddelande om att Sabatons senaste album, Heroes, är bland topp 10 säljande album i världen just nu. Grattis!
Även om jag inte tycker att det direkt är en dålig platta så kan jag inte annat undra varför?!
För så jäkla bra är den inte och för mig själv så kan jag komma på en lång rad bättre plattor/band som i rättvisans namn borde sälja bättre.



Dessutom, så vet ju alla som följt bloggen här och kanske då i synnerhet serien, Let The Good Times Roll...,  att det redan finns ett album med det namnet från mitten av 80-talet, som i mina ögon och öron är ljusår bättre. Nämligen N.J.B.s gamla goding Heroes

Dagens Musiktips - Grand Magus : Triumph And Power

Grand Magus bullar upp inför julen med en liten försmak av vad som komma skall i form av ny platta i Februari.

Det man bjuder på är stark och mäktig fantasyrock med krigstema, så som bara dom kan. Tungt, ganska trallvänligt och med JB's fantastiska röst. Helt i en klass för sig själva.

Vill man skulle man kunna jämföra den här låten, åtminstone sett till text och känsla, med ett annat Svenskt gäng, Sabaton. Men för mig slutar jämförelsen där, för där Sabaton blir lite pajjiga och tröstlösa i längden i mina ögon (gillar dem i enstaka låtar, men orkar inte med dem i längden), där står Grand Magus starka och stolta. Kan bero på bristen på synth-matta, jag vet inte, får väl återkomma i den frågan en annan gång.

JB praktiserar den ädla konsten Hårdrockspekning.

Kan bara säga att åtminstone här på Spader Ess ses det fram mot nya plattan och den nya låten gör att det är med stor förväntan och tillförsikt!

Recension - David Park : Until I'm Done

Här har vi en riktigt udda fågel i hårdrocksskogen. Sprungen ur Dalarna ger David Park ett ansikte till hårdrocksbanjon genom sin skiva Until I'm Done.

 Så, om tanken på Rockabilly kryddad Kojazz i hårdrockstappning, Hård Bluegrass som ibland blir lite skönt prutthurtig, ja då är det bara att kuta till skivhökarn och lätta på lädret, för då är det här en skiva för dig.






Jag skall inte ljuga, det är till en början lite skumt, men så tyckte jag även om Eddie Vedders Ukulele Songs i början , men den har blivit en favorit med tiden. Kan sedan Conny Bloom ge hårdrockssitaren ett ansikte, så kan väl David Park ge hårdrocksbanjon ett.

Så hoppa upp på hästen och följ med på en tur till Vilda Dalarna för en ny upplevelse. Om man ser förbi countryelementet i musiken så är grunden riktigt skön och kompetent bluesfylld hårdrock. Det närmaste jag kan komma på är väl känslan av Bon Jovis "Wanted Dead Or Alive" eller Left Lane Cruisers (kanske kommer något mer om dem senare) i ett möte med Soggy Bottom Boys, för att beskriva hur det låter med rocktermer.

Betyg då? Ja, det är inte så enkelt. Det sticker ju ut lite, men gör det det på ett positivt sätt? Ja, jag tycker ändå det. Det är bra gjort, det svänger och har glimten i ögat. Dock vill jag lägga in en brasklapp för framtiden, jag vet inte om det är kul nog för en karriär att göra bonnarock på det här sättet. Men jag kan ha fel, fasiken, se på Sabaton, dom har mörsat ut svulstig krigsrock i eoner nu (känns det som) och det verkar inte finnas någon ände på det.
Så varför inte?
Men det får bli en triss i ess för David Park. Men då med lite av nyhetens behag över det hela.

Jag har tyvärr ingen video med David Park att visa, utan tar tillfället i akt att i stället visa en annan video, som kombinerar Bluegrass med hårdrock, fast lite åt andra hållet, att man hör Bluegrass av hårdrock i stället för som David, hårdrock av bluegrassen.



Sammanfattning:
Betyg 3/5
Favoritspår: Private Paradise, Countryboy
Skivbolag: Dreddful Music 
Release: 20:e November

 




Bandet består av följande lirare:
David Park - Sång, Banjo, gitarr
Danne McKenzie (ex-Mustasch) - Trummor
Conrad Boqvist - Gitarr
Magnus Josefsson - Gitarr
Martin Wilhelmsson på ståbas.

Tracklist: 
1. Until I'm Done 3:37
2. The Ballad of David Brown 3:08
3. Regretting Song 3:16
4. Private Paradise (ISRC: SE3J41200205) 5:16
5. Hardcore Truckin' 3:16
6. I don't Believe 4:30
7. Countryboy 3:35
8. One on One is Three 4:20
9. Mandatory Suicide 4:19
10. Now I never will Know 4:28

Mer om David Park:
Facebook

Polar'n Pers guldkorn - Smash Into Pieces

Smash Into Pieces från Club 700 (bild från bandets hemsida)

Jag kan inte låta bli att söka upp Örebroarna i Smash Into Pieces efter deras spelningen på Fryshuset, där grabbarna agerade förband till Alter Bridge. Jag skulle vilja kalla konstellationen för en "perfect match" eftersom Myles Kennedy & co är ett favoritband för både mig och bandet och musiken dom själva spelar representerar Sveriges just nu kanske starkaste band i samma kategori.

Jag pratar med basisten Viktor Vidlund från Smash Into Pieces om gigget, framtiden och om hur dom ska flytta fram sina positioner. "Det var jävligt fett att spela med Alter Bridge. Spelningen på Fryshuset är ju tillsammans med Metallsvenskan (2010, med Raised Fist, Sabaton och Twisted Sister) största gig vi gjort, men det här var snäppet bättre!", säger Viktor. Det är lätt att förstå upplevelsen. Det är lätt att unna dom just dem denna spelning.



Bandets line-up spikades då värmlänningen Per Bergquist (gitarr) anslöt. Vintern 2008 lades deras första låtar ut på MySpace och prägeln från den melodiösa amerikanska hårdrocken har varit genomgående tydlig. Låtarna och inte minst bandets fantastiske sångare, Chris Adam Hedman Sörbye, är som gjord för stilen... Lyssna på demo-spåret "Angel" (klippet nedan) som andas Alter Bridge, men inte nådde till första plattan "Unbreakable" (2013) eller "Fading" (deras första utlagda låt som avslutar plattan)...

Resan har gått undan via TV-programmet "Talang" (TV4, 2009) och kontrakt med Göteborgsbaserade skivetiketten Gain. "För något år sen hade jag inte ens varit utomlands och nu har vi bokningar att göra show case i Japan under november och Europaturné med Amarathe i vår.", Viktor fortsätter, "Att spela med Alter Bridge var en dröm och Japan har varit ett resmål jag bara kunnat fantisera om", jag avbryter "Då verkar det ju gå i rätt riktning?" och Viktor håller med, "Det är galet, fler drömmar på rad som uppfylls!"



Ett ögonblick som Viktor gärna lyfter fram är releasefesten för plattan som lockade 800 personer på Conventum Club 700 i Örebro. "Hur fan lyckas man dra så många till släppet av en debutplatta?", undrar jag mäkta imponerad, men ganska snabbt förstår jag att det är envishet och "mun till mun"-metoden som tillämpats med framgång. Det ger ett skimmer av målmedvetenhet, uppslutning och engagemang. Jag blir glad över entusiasmen. Jag blir glad över signalerna jag hör, till exempel kring enkla resonemang om musikscenen, inspelningstekniker och keyboardpåläggen. "Ni har inte funderat på att plocka in en syntare?", frågar jag. Viktor blir först lite ställd, men svarar sen "Nej, det har inte ens varit en fråga, Benjamin (Benjamin Jennebo, gitarr) och Per gör låtideérna från grunden, ibland lägger dom på keyboard, det är slingor vi tar med live, bandet funkar bra så!"

Bandet växer verkligen live, där påläggen inte ges samma utrymme (som i studioproduktionen) och Viktor hänger på, "Vi har hört det flera gånger, många verkar tycka så..." Från mina fösta lyssningar på bandet via radiostationen Bandit 106,3 begav jag mig till sjöss för att se bandet på Close-up kryssningen november förra året. I båtens pianobar satt bandet och spelade unplugged. Musiken gick hem direkt hos mig. Efter några ordväxlingar på däck droppade jag något om likheten till Alter Bridge och killarna var inte sena att uppskatta min liknelse. Dom berättade att det var en av deras stora inspirationskällor och onekligen representerade bandet något som nådde genom min salongsberusning...



När vi avrundar samtalet nämner jag deras styrka att sätta musiken både elektriskt och akustiskt och Viktor säger att det varit en förutsättning att spela opluggat för att kunna göra bl a båt-giggen och spela "så mycket som möjligt", sen garvar han och säger att det kanske inte kan göras för ofta på grund av Isak Snow (trummor), "Hans fingrar och händer brukar blöda efter ett opluggat set, men vad gör man inte för att få spela?"

Jag släpper samtalet där. Med skivsläppet "Unbreakable" och andra singeln, trallvänliga "A Friend Like You" (klippet ovan), uppföljaren till tuffare "Colder" (klippet högst upp i artikeln) har bandet något stort på gång, det är jag säker på. Jag vill hur-som-helst uppmuntra er att lyssna på dessa unga talangers alster och framförallt att pusha för att gå och se dom levande, Smash Into Pieces är ett guldkorn jag gärna lyfter fram...

/Polar'n Per

Tre starka kort med Smash Into Pieces:
1. Spelglädjen
2. Melodierna
3. Att dom inte spelar covers (med ett ursäktat undantag där Abbas "Happy new year" hyvlades av på ett nyårsgig i Gävle)

Mer om Smash Into Pieces:
...på Spotify
...via webben

Polarn Per tittar på - Sabaton

Sabaton har gylfen nere, men låter byxorna sitta på!

Iron Maiden kliver på senare, Jag traskar in i den kritiserade Friends arena, detr är 13 juli 2013. På scenen ska förbanden kliva upp, med andra ord ska ett arv förvaltas där Järnjungrun, som oftast levererar hög kvalité i sin förmåga att välja band. Voodoo Six som jag delvis missar avslutar samtidigt som jag kliver ner till min sittplats. Det tar någon kvart sen kliver Sabaton upp. Tankarna far omkring, Kommer dom leverera? Är det fågel eller fisk? Backdroppen täcks av och en ilsken Karolin forcerar, precis som på omslaget till den svenska versionen av senaste fullängdaren »Carolus Rex«.

Några spår in i settet får jag svaret, det studsar i Stockholmspubliken. Det sjungs hårdrock med scenmusikanterna och deras ständiga balansgång funkar utmärkt. Jag tänker på deras nationalromantiska flirtande med musik inspirerat av lika del brittisk som tysk hårdrock. Episkt, som gjort för stora arenor och allsång. Det är därför enkelt att se Sabaton i dessa sammanhang, det är lite handen och handsken lixom...

Sabaton kan vara Sveriges just nu kanske vassaste förband. Jo, jag vet, det låter som en sågning, men det är det inte... När bandet går på attack håller konceptet. Dom tillåts blanda svenska och engelska mellan låtarna, dom tillåts marchtakt, utan att det blir nazzerock, framför allt fångar dom publiken med en självklarhet som approach, man måste nog ha viss självkänsla för att bemästra både förbandssituationen och publikmassan. Dessutom låter det bra från där jag sitter, jag har hört flertalet bevittna både ekon och missljud som mer eller mindre förstört upplevelsen.
Jag har hört bandet missa möjligheten att koppla greppet gång efter annan med slarviga körer och oengagerat lir, men ikväll smattrar trummorna, körerna sitter och settet känns väl dimensionerat. Det är i en matta av låtar från senaste vaxet »Carolus Rex« som det händer. Publiken greppas och spelningen blir ett kröningståg för Rockstad Faluns kompetenta gossar. Genom »Gut mit uns«, nämnda »Carolus Rex« och därefter »Poltava«, alla framförda på svenska, går spelningen från »Jaha!« till »Se där!«. Energinivån ökar på ett sätt jag sällan sett bandet prestera. Balansen lyckas och dom klarar sig både från en oengagerad publik och från att bli så där cheezy som jag sett dom bli ibland...

Bandets sångare, Joakim Brodén, som sin vana troget uppträder i skottsäker väst avbryter sen uppsnacket till nästa spår med ett oväntat statement »Det kanske inte är så proffsigt att ha gylfen öppen inför 55 000 åskadare!«, och kanske är det det enda tecknet på nervositet som visas av Sabaton under kvällen. Efter följer öppningspåret från deras tredje vax med samma namn, »Attero Dominatus«, som långt ifrån alltid framförs levande. Språket växlar till engelska (med inslag av latin) och hjälper faktiskt denna pompiga tillställning ytterligare genom att enformighet varieras. Responsen är god. Körerna hittar hem. Publiken är på, men framför allt känner jag att trummorna bär bandet som aldrig förr... Det är välkommet. Det ökar, som sagt, värdet i akten.

Det är ändå här bandet måste bredda sig. Jag tycker materialet är slagkraftigt som förbandsakt, men blir enformigt då de kör huvudakt. Men fortsätter bandet på samma inslagna väg, och lyckas behålla bandmedlemmarna, kommer detta bli en klassisk svensk rockakt, fullt jämförbara med exempel som Europe, Candlemass, Hammerfall och In flames!

Avslutande »Primo Victoria« och »Metal Crüe« följer samma mönster, bandet är nöjda. Jag är nöjd, betyget fyra ess av fem möjliga tycker jag dom förtjänar!

Tänkte skriva av mig om Iron Maiden lite senare!

-Polarn Per...