Rocken i Bild - Special!

Paul Simonon Foto: Pennie Smith

I mitt förra inlägg i serien, det som handlade om Pennie Smith och hennes ultraklassiska The Clash bild, så utlovade jag att jag skulle återkomma till (minst) en bild till tagen av henne med The Clash tema. Närmare bestämt är det en bild tagen på basisten Paul Simonon i bandet (även förra bilden var på honom).

Paul får väl ses som bandets stil-sättare vad gäller klädsel och det är här vi kommer till dagens bild i fokus egentligen. För det är en annan bild som är i fokus. En bild, bland många, som betyder något speciellt för mig.

Nämligen en tidig bild på min far (22 år) tillsammans med sin polare Sten.
Varför kopplar jag ihop dessa bilder?
Jo, för att visa varifrån Paul fick sin inspiration till sin rocker-look. :-)



Ok, jag medger att denna koppling är aningen långsökt, för jag tror inte att dessa herrars väg någonsin har korsats, men ni förstår andemeningen.

Det fanns hårdingar innan punken kom till stan.

Bilden föreställer som sagt min far Lasse, till vänster och hans polare Sten (följaktligen mannen till höger i bild), när dom är ute på en av sina motorcykelturer i landet. Bilden är tagen 1955 och jag har ingen som helst aning om vem som är fotograf. Dock kan jag med lätthet konstatera att det är den hårdaste bilden jag har i mina samlingar. Och även om jag inser att vi sportar liknande skor, min far och jag så skulle jag verkligen vilja ha resten av hans outfit idag.

Lasse o Sten, 1955

Farväl farsan och ett stort tack....eller två

Nu har jag varit till Oskarshamn och begravt min käre far.

Det har varit en stundtals ganska tung period, sedan han gick bort, och saknaden är otroligt stor. Även om jag sedan länge bott långt borta och inte kunnat se honom så ofta som jag velat, så har han varit en förankring i mitt gamla liv, sedan morsan gick bort, som jag nu saknar så vansinnigt mycket. Bara en sådan enkel sak som att inte kunna ringa och bara få höra hans röst...

Jordfästningen blev väldigt vacker, och det avslutande gravfikat riktigt fint och trösterikt, med både släkt och vänner.
Så ett stort tack till alla som var där och delade denna stund med oss, och ett lika stort tack till alla dom som skickade tankar, blommor och gåvor till Cancerfonden. Ett särskilt tack till Begravningsbyrån, Wikholms, som såg till att allt löpte smidigt och till Prästen Gunnar som höll en väldigt vacker ceremoni och därtill trevlig konversation vid kaffet efteråt.

Jag kan dessutom inte tacka min fru och mina barn nog, som varit ett stort stöd igenom allt.
Och givetvis ett stort tack till Brollan Mathias och resten av familjen! Nu e' det vi föräldralösa och våra kära mot världen. Älskar er alla.

Ännu ett stort tack vill jag ge till Polarn' Per, dels för att han hållit liv i bloggen under tiden som jag inte riktigt brytt mig, men fram för allt alla vänliga ord och kramar. Dom har värmt.

Givetvis ett tack till alla som fortsatt att skicka material och fortsatt läsa bloggen. Nu skall jag försöka komma tillbaka igen.

Jag misstänker att jag längre fram kommer att återkomma till ämnet mina föräldrar, känns inte som jag är riktigt färdig med det ännu. Särskilt som jag kommer att ge mig ut på en riktigt minnesvandring när jag skall börja scanna alla gamla foton och minnen...

Spader Raljerar på om Nostalgitrippande

Jag har ju påbörjat lite Nostalgitrippande här på bloggen, och då inom det musikaliska forat eftersom det är där den här bloggen mestadels håller sig. Dock insåg jag häromdagen att nostalgi kan vara väldigt starkt knutet till helt anda sinnen än just hörseln. I detta fallet framför allt doften.

Flytdockan Oskarshamns Varv

Jobbet skickade mig i början på veckan på en lite tripp till ett varv i Holland för att kolla lite saker på en båt. Jag är mer eller mindre uppfödd på ett varv, Oskarshamns Varv (som numer ingår i den koncern som jag besökte i Rotterdam, Holland (Damen)), då min far jobbade där mer eller mindre hela sitt yrkesverksamma liv. I första hand som snickarbas, men sedermera som någon form av skeppsbyggmästare (vet inte den exakta titeln). Dock gick jag inte i hans fotspår, utan flyttade till Stockholm och irrade in mig i IT-världen i stället, så det är nu otroligt länge sedan jag satte min fot på ett varv.

Väl där fick jag genast en flashback till min barndom så fort jag klev in i det Holländska varvets vaktkur för att få inträde till varvsområdet. Jag kan inte förklara doften, men jag kan konstatera, så här 35 år senare att fasiken, det doftar likadant på varv (i alla fall dessa två, fler har jag inte besökt). Som sagt, doften slungade mig rakt in i barndomen och jag fick genast en varm känsla i kroppen och ett leende på läpparna.

Inte nog med det, detta öppnade mina sinnen lite extra tror jag, för jag började se fler saker som påminde om farsan och gamla varvet hemma i Oskarshamn.Visst, vyerna av flytdockor och kranar i all ära, men det är de små detaljerna som sann njutning göms. Och de löper som sagt tillbaka till min far, som precis fyllde 80 år i helgen (grattis Pappa!).
Doften, den har jag redan skrivit om.
Jargongen, mellan både besättningen och de som är projektledare för bygget. Samma typ av snack och jargong, fast med västskustbrytningar i de flesta fallen, i stället för den vackra Oskarshamnskan.
Klädseln, när inte folk hade overall på sig såg jag en hel del stickade tröjor (helst marinblå) med skjorta under, precis som far min oftast hade och fortfarande gärna klär sig.

Behöver jag säga att på hela taget var det här en riktigt trevligt återbesök till barndomens nostalgiska marker. Man skall väl aldrig gå och ångra sina al i livet, men det går inte att säga annat än att havet/varven/sjöfarten har en dragning inom mig som triggas ibland.

Så för att knyta ihop säcken och ändå försöka göra detta inlägg till något med musikanknytning så spelar jag väl en vacker låt med anknytning.
Nick Cave - The Ship Song

Man kan inte förneka en bra låt.. - Jag och min Far

Det är väl helt enkelt bara att fortsätta med att skriva om låtar som kommer ut ur programmet "Så mycket bättre" från TV4.

Denna kväll var det Olle Ljungström som var den musiker som skulle hyllas. Min egen koppling till Ljungström är sporadisk. Jag vet att han är en duktig låtskrivare men det har aldrig fäst riktigt hos mig. Förrän i kväll när det blev lite av en aha upplevelse när man satt - Den här låten, har Olle Ljungström skrivit den med... Trots att man på något sätt redan visste det.

Så var det även med Jag och min Far. En stark låt som jag mer förknippat med Dregen och Pernilla Andersson, fast jag vetat att det är Olle som skrivit den.

Men så kom alltså kvällens program och inte nog med att jag får faktan på plats för denna otroliga låt, Magnus Uggla levererar en helt vansinnigt bra version som riktigt griper tag i en.


Olle Ljungström


Dregen & Pernilla


Magnus Uggla


Kontentan? Jag måste lyssna mer på Olle Ljungström och Uggla har gjort ett rigtigt gott jobb.