Önskelistan - Jakten på den ultimata dödskalleringen.

Jag har sneglat på och drömt lite om dödskalleringar en stund.
Någonstans djupt inne inom mig så finns ett sug efter en sån pjäs som Keith Richards pryder sin högerhand med. Även om jag har en aning svårt att motivera ett sådant inköp, ens för mig själv. Egentligen är jag inte direkt bekväm i allt för mycket smycken, så det skulle antagligen bara bli en pjäs som används vid speciella tillfällen.
Det är många som påstår sig ha gjort ringen, men det verkar som om det är David Courts och Bill Hackett som gjorde den 1978.

Kopia på Keiths ring

Och länge vägrade dom att göra kopior för att Keiths ring skulle fortsätta att vara unik. Man har numer lättat på det och det går att köpa kopior även från dem. Dock är dom aningen utanför min prisnivå, för vad jag kan tänka mig att lägga ut på en sådan tingest. Men snygg är den.

Så, då är det andra kopior som gäller. Om man nu kan kalla det kopior när det handlar om en sådan universell sak som en dödskalle?
En som gör minst lika snygga, aningen billigare ringar (även om billigt kanske är fel ord i sammanhanget), är The Great Frog som jag skrivit om tidigare. Även han levererar till en hel del celebriteter. Här hittar man dessutom en hel del olika varianter.

Nu har jag dessutom hittat en annan variant som lockar mitt sinne lite extra. En sak som skiljer dem åt, förutom smådetaljer, är att denna ringen kan man dessutom få så att den dessutom ser ut som den gått igenom sju svåra år i skärselden. I stället för att vara en, iofs väldigt snyggt, blank ring, så kan man tro att denna har varit till Mordor och vänt. Skaparen heter dessutom påpassligt Into the Fire Jewelry.


















Dock skulle jag väl ljuga om jag sade att denna ringen var direkt billigare, snarare tvärt om. Men begäret vet inga gränser. :-)

Jag får väl helt enkelt pinna in till Silverboden i Gamla Stan och prova den ringen jag sett där och se hur det känns. Den är inte dum den heller, och därifrån kommer dessutom det enda smycke, förutom min vigselring, som jag aldrig tar av mig. Mitt dödskallehalsband, som jag är väldigt nöjd med (tack älskling).

GE MIG NU!

Recension - Gin Lady : Mother's Ruin

Någon gång under det glada 80-talet så påbörjade jag min starkspritsbana med den då inte fullt så ädla drycken Lemon Gin. Ett ljusgult billighetsalternativ på bolaget som dessutom såldes i praktisk "kvarters" butelj och var mer eller mindre redan färdigblandad från start. Varje tonårings dröm så att säga. Det blev väl ingen långvarig kärlek, ölens dragningskraft var större, smaklökarnas utveckling  och Systembolagets goda smak att sluta sälja den var väl avgörande faktorer kan jag tro.

Dock har en annan variant av gin berusat mig nu på äldre dagar, och denna gång tror jag att förälskelsen håller i sig längre. Vi talar nu om bandet Gin Lady och denna förälskelse lär hålla i sig på ett sundare sätt minst så länge som gruppen fortsätter att ge ut högkvalitativa skivor, men antagligen längre. Eftersom det man redan levererat går att njuta av om och om igen. Till skillnad mot Lemon Gin, som man bara kunde njuta av den korta stunden mellan den var på väg ner och den var på väg upp igen.

Nog om mina gamla tonårssynder och över till Gin Ladys nya skiva, "Mother's Ruin". Eftersom det inte var så länge sedan jag gick på knock av deras första skiva, så är det verkligen en ynnest, att så snart få ta del av deras andra album.

"Mother's Ruin" är ett imponerande alster. Här får vi oss ett dubbelalbum med hela 17 låtar på nästan 70 minuters speltid. Vilket innebär massor av god musik om man nu kan hålla fanan lika högt hela vägen.

Förra plattan var ett avsteg från det proggiga som man hade mer av i Black Bonzo, mot ett mer bluesigt sväng med mycket flört till svängiga boogiepiano. Det konceptet skruvar man vidare på, det finns en hel del av den varan, vilket i sin tur stakar ut riktningarna ännu tydligare mot ett svängigt Mott The Hoople. Här och där med grymt svängig gitarr som andas Keith Richards. Särskilt i låtar, till exempel  "Superlove", där vi får en blåssektion med på köpet.
Gin Lady fortsätter sin resa genom ett svängigt och poppigt 70-tal med mycket boogie och bluesfeeling. Det här är "opp och hoppa" musik som vill tvinga upp en på fötter och börja stuffa. Rockens discovariant helt enkelt. Jag upplever även att själva låtsnickrandet i sig har fått sig ännu ett lyft från förra plattan.

Mästerligt uppbyggda låtar och bra texter, där klaviaturen har ett center, men eftersom dom blandar friskt mellan orglar och pianon, så blir det aldrig Robert Wells-tråkigt. Gitarrerna är även dom väl-lagda, snygga och varierande. Vi bjuds på allt från distade licks till finstämd slide gitarr i låten "Oh, Sweet Misery" och väldigt sköna solopartier som innehåller alla dom där delarna som ett Yngwie Malmsteen solo saknar, mellanrummen och återhållsamheten. Känsla med andra ord. Sången hyllade jag redan på förra skivan, och det är inget undantag denna gången heller.

Sammantaget är det ett riktigt gott hantverk som sprit tanterna mejslat ner. Skivan saknar kanske riktiga hitkavalkader som kommer att höras på radio, men det kan snarare bero på att vi inte är kvar i 70-talet längre för det är en genomgående hög nivå på materialet. Det är en skiva som kan leva vidare under lång tid och gillade du förra plattan så är det här mer, mycket mer av samma vara.

Skivomslaget är dessutom riktigt snyggt och gjort med en skön retro-feeling och den kommer i första hand att släppas som CD och digitalt, men den skall även släppas som vinyl vad jag har förstått. Vilket kan bli en riktigt trevlig förpackning. Kanske något för önskelistan eller Vinyler jag skulle vilja ha...

Klar rekommendation!




Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Magnus Kärnebro: Sång
Joakim Karlsson: Gitarr och Sång
Anthon Johansson: Bas och sång
Fredrik Normark: Trummor
Klas Holmgren: Hammond, piano, mellotron och Sång

Skiva: Mother's Ruin

Side 1
Mother's Ruin
Shine On (Song For Terry)
High Flyer
Learning How To Live

Side 2
Den Of Wolves
I Head For The Mountains
All Because Of You
Listen What I Say
Oh, Sweet Misery

Side 3
Rockin’ Horse
Superlove
Ragged Man Blues
Far From Being OK

Side 4
Lipstick Woman
Someday
Thunder & Lightning
Big Bad Wolf

Skivsläpp: 2013
Skivbolag: Transubstans Records
Hemmaort: Sverige

Facebook
Spotify

Support The Bands That You Like!!

Gratis!! Keith Richards

Keith Richards, ännu en av alla dessa legendarer som har överlevt alla förväntningar. Inte nog med allt drogmissbruk, han har dessutom en fäbless för att ramla ur palmer när andan faller på. Kan givetvis vara en kombinationsidrott, palmer + droger = buskul.

69 år har han i alla fall lyckats bli, trots allt och det är värt att hylla.
Fick Keiths biografi i födelsedagspresent så den skall jag strax hugga in i, vilket jag ser fram emot.