Ett aningen annorlunda tips idag. Dom har kallats Mumford & Sons onda tvillingar och mycket annat. BluegrassCountry&Billy med en mörkare twist kanske kan vara ett bra epitet? Här är i alla fall The Dead South - "In Hell I'll Be In Good Company". Skulle absolut fungera den ännu så länge helt fiktiva festivalen Bock Rock.
Deras plattor hittar ni på Bandcamp. Och mer material på deras hemsida och Facebook.
Rock n' Roll och mer därtill! Allt enligt Spader Ess och Polarn' Per. Vi recenserar, intervjuar och skriver om allt som faller oss in när det kommer till Rockmusik och allt däromkring.
Visar inlägg med etikett Mumford and Sons. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Mumford and Sons. Visa alla inlägg
tisdag 19 september 2017
torsdag 11 april 2013
Konsert - Mumford And Sons, Annexet 2013-04-10
Tjo vilken afton det blev!
Jag tror nog att jag fördubblade medelåldern på konserten helt på egen hand, när jag tillsammans med dottern, gav mig in i ett Annexet, som till stor del kunde liknas vid en stereotyp av det hippa söder. Det var många skjortor, välfriserade frisyrer och välputsade skägg här denna afton. När man såg sig omkring i publikhavet kunde man tro att det var något konvent för trendiga mediaföretag. :-)
Detta var väl egentligen dotterns stora kväll, då Mumfords är ett av hennes absoluta favoritband just nu, och även om jag också gillar dem, så har jag en något begränsad erfarenhet av dem. Dom var dessutom det enda bandet som jag själv hört överhuvudtaget innan och då inte i några jättedoser. Det visade sig dock snabbt att detta skulle bli en extraordinär kväll mycket i Americanans tecken.
Den utsålda Konserten inleddes av det Kanadensiska bandet Half Moon Run. Som sagt, jag aldrig hört talas om dem innan, ännu mindre hört några låtar. En trio, bestående av Devon Portielje, Dylan Phillips, Conner Molander, som levererar energisk Indie rock med stort hjärta. Det blandades friskt, alt från det spröda till att hamra fram bombastiska låtar med dundrande trummor och ylande gitarriff.
Stundtals kunde sången vara ensam och känslig för att snabbt svänga om till mäktig stämsång i bästa Simon & Garfunkelanda. Gitarrspelandet flöt från David Gilmour:eskt svepande till rytande riff. Inramat av tunga trummor och fräcka syntar. Stilar blandades hej vilt helt enkelt och levererades med stor energi, trots det lilla formatet som första förband. Jag gillade dessutom sångaren Devons scenstil som hela tiden hamnade i en Bob Marley liknade dans. Jag blev även mäktigt imponerad av trummisen Dylans förmåga att spela trummor och synt samtidigt. Helfestligt! Helt klart ett band som jag tänker lägga på minnet och varmt kan rekommendera.
Andra band ut för kvällen, Londonbaserade Mystery Jets. Ännu ett Indierockband som jag helt saknade förkunskaper om, även om jag nu så här i efterhand läst på lite mer och finner en hel del andra intressanta detaljer förutom att deras musik var väldigt bra. Bland annat att bandet till viss del består av en far och son relation, mellan sångaren/gitarristen Blaine och gitarr/klaviaturspelande Henry. Musiken var även här mycket bra och svängde lite åt countryhållet stundtals samtidigt som man återigen kunde skönja en viss Pink Floyd influens.
Så till kvällens "Main Attraction", Engelsmännen i Mumford and Sons. Enda bandet denna kväll som jag faktiskt hört innan, även om det jag hört mest sträcker sig till det jag hört på radio och det som dottern spelat för mig.
Om nu kvällen fram till nu varit riktigt bra, så tog det härifrån ännu mera fart och tog sig till ännu högre höjder. Röjig Engelsk folkrock i ren Americanaform. Vi börjar med musiken. Det är svårt att göra fel här. Här manifesterar sig samma krafter som gör att det inte går att sitta surmulen på en Irländsk pub, när alla klämmer i folkmusiken. Det är enkel musik som slår an strängar djupt i själen och när man ökar tempot och poppar upp det, så blir det ett enormt gensvar. Extra roligt att ett så tight band som turnerat så flitigt fortfarande kan utstråla sådan genuin spelglädje.
Lägg till detta ett scenbygge och ljussättning som i sin enkelhet blir helt genialisk. Glödlamps-taket som sträcker sig ut över publiken gör att man får en underbar folkparkskänsla och med hettan av att stå och stångas i det kokande publikhavet gör att man förflyttar denna folkparkskänsla direkt ner till Amerikansk söder, eller varför inte till Red Rock i Arizona där Mumford har gjort en del omtalade spelningar.
När sedan bandet bjöd in systrarna i First Aid Kit för att framföra deras hit "Lion's Roar" så ökade stämningen ytterligare, för att till slut mynna ut i sista extranumrets fullkomliga extas när båda förbanden, tillsammans med First Aid Kit och Mumfords gick loss i The Bands gamla örhänge "The Weight"
Summering: En kväll väl värd att minnas! Och för min dotters del, så har tydligen Håkan Hellström petats ner från tronen som hennes bästa live-upplevelse hittills. Mumford And Sons uppfyllde alla våra förväntningar och lite till. Half Moon Run slog Mystey Jets med en noslängd, men inget band var på något sätt dåligt.
Jag har även läst en av de "proffesionellas" mindre possitiva utlåtande om Mumfordkonserten, nämligen Anders Dahlboms recension i Expressen, och jag kan inte annat än undra om han överhuvudtaget var på samma konsert som jag och dottern? Eller om han satt och drack fulöl i något hörn i stället, och satte i halsen och blev sur, i stället för att galet skutta i publikhavet? Men det kan ju kanske bero på att jag bara är en amatör som dessutom såg ett för mig ganska okänt band för första gången.
Däremot tycker jag att det allmänna biljettdebaclet inför konserterna vore något som borde trigga alla som kallar sig musikjournalister. För det var aningen konstigt...
Jag tror nog att jag fördubblade medelåldern på konserten helt på egen hand, när jag tillsammans med dottern, gav mig in i ett Annexet, som till stor del kunde liknas vid en stereotyp av det hippa söder. Det var många skjortor, välfriserade frisyrer och välputsade skägg här denna afton. När man såg sig omkring i publikhavet kunde man tro att det var något konvent för trendiga mediaföretag. :-)
Detta var väl egentligen dotterns stora kväll, då Mumfords är ett av hennes absoluta favoritband just nu, och även om jag också gillar dem, så har jag en något begränsad erfarenhet av dem. Dom var dessutom det enda bandet som jag själv hört överhuvudtaget innan och då inte i några jättedoser. Det visade sig dock snabbt att detta skulle bli en extraordinär kväll mycket i Americanans tecken.
Stundtals kunde sången vara ensam och känslig för att snabbt svänga om till mäktig stämsång i bästa Simon & Garfunkelanda. Gitarrspelandet flöt från David Gilmour:eskt svepande till rytande riff. Inramat av tunga trummor och fräcka syntar. Stilar blandades hej vilt helt enkelt och levererades med stor energi, trots det lilla formatet som första förband. Jag gillade dessutom sångaren Devons scenstil som hela tiden hamnade i en Bob Marley liknade dans. Jag blev även mäktigt imponerad av trummisen Dylans förmåga att spela trummor och synt samtidigt. Helfestligt! Helt klart ett band som jag tänker lägga på minnet och varmt kan rekommendera.
Så till kvällens "Main Attraction", Engelsmännen i Mumford and Sons. Enda bandet denna kväll som jag faktiskt hört innan, även om det jag hört mest sträcker sig till det jag hört på radio och det som dottern spelat för mig.
Lägg till detta ett scenbygge och ljussättning som i sin enkelhet blir helt genialisk. Glödlamps-taket som sträcker sig ut över publiken gör att man får en underbar folkparkskänsla och med hettan av att stå och stångas i det kokande publikhavet gör att man förflyttar denna folkparkskänsla direkt ner till Amerikansk söder, eller varför inte till Red Rock i Arizona där Mumford har gjort en del omtalade spelningar.
När sedan bandet bjöd in systrarna i First Aid Kit för att framföra deras hit "Lion's Roar" så ökade stämningen ytterligare, för att till slut mynna ut i sista extranumrets fullkomliga extas när båda förbanden, tillsammans med First Aid Kit och Mumfords gick loss i The Bands gamla örhänge "The Weight"
Summering: En kväll väl värd att minnas! Och för min dotters del, så har tydligen Håkan Hellström petats ner från tronen som hennes bästa live-upplevelse hittills. Mumford And Sons uppfyllde alla våra förväntningar och lite till. Half Moon Run slog Mystey Jets med en noslängd, men inget band var på något sätt dåligt.
Jag har även läst en av de "proffesionellas" mindre possitiva utlåtande om Mumfordkonserten, nämligen Anders Dahlboms recension i Expressen, och jag kan inte annat än undra om han överhuvudtaget var på samma konsert som jag och dottern? Eller om han satt och drack fulöl i något hörn i stället, och satte i halsen och blev sur, i stället för att galet skutta i publikhavet? Men det kan ju kanske bero på att jag bara är en amatör som dessutom såg ett för mig ganska okänt band för första gången.
Däremot tycker jag att det allmänna biljettdebaclet inför konserterna vore något som borde trigga alla som kallar sig musikjournalister. För det var aningen konstigt...
onsdag 10 april 2013
Konsertdax! Mumford & Sons
Så, då bär det iväg mot Annexet och Mumford & Sons för lite kvalitetstid tillsammans med dottern.
måndag 4 februari 2013
Recension - Fallen Trees : DystoFuzz
Från Malmö kommer Fallen Trees som just i dagarna släppt sin debutplatta "DystoFuzz". Plattan kan väl sammanfattas vid en snabb lyssning som Indierock, men den bjuder även på lite mer spännande tongångar också, i form av sköna fuzzade gitarrer.
Till att börja med så handlar det om en temaplatta, vilket alltid är kul, som berättar om en dystopisk värld där människorna under ständig övervakning gömmer sina sanna jag bakom masker. Och just mörker och dystopier får man ju aldrig för mycket av. I fantasin vill säga.
Musiken ligger väl i tiden med inslag av Banjo och Mandolin, när grupper som Mumford & Sons klättrar på listorna runt om i världen. Fast till skillnad från Mumford, så hamnar man inte lika mycket i folkmusiksfacket, utan rör sig kanske mer i trakter som gamla R.E.M. Inblandningen av de fuzzade gitarrerna ger dock ett rockigare sound som faller mig på läppen och gör det lite mer spännande. Det finns ett par låtar på skivan som har kraften att stå för sig själv, men det är som helhet skivan har sin stora behållning.
Jag skall inte ljuga, skivan är inte perfekt, kommer nog inte att hamna på min topplista för året, även om den inte på något sätt är dålig. Som en debutskiva är den helt ok och ger den mersmak inför framtiden.
Får jag önska mig något inför uppföljaren, så är det givetvis mer av de fuzzade gitarrerna, mycket mer. :-)
Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Emanuel Arvanitis - Gitarr & Sång
Tomas Larsson - Bas & Sång
Kalle Larsson - Banjo, Mandolin, Gitarr & Sång
Mats Åberg - Trummor &Sång
Skiva: 2013
Skivsläpp: 2013
Skivbolag: Stargazer Records
Hemmaort: Sverige
Facebook
Spotify
Hemsida
Till att börja med så handlar det om en temaplatta, vilket alltid är kul, som berättar om en dystopisk värld där människorna under ständig övervakning gömmer sina sanna jag bakom masker. Och just mörker och dystopier får man ju aldrig för mycket av. I fantasin vill säga.
Musiken ligger väl i tiden med inslag av Banjo och Mandolin, när grupper som Mumford & Sons klättrar på listorna runt om i världen. Fast till skillnad från Mumford, så hamnar man inte lika mycket i folkmusiksfacket, utan rör sig kanske mer i trakter som gamla R.E.M. Inblandningen av de fuzzade gitarrerna ger dock ett rockigare sound som faller mig på läppen och gör det lite mer spännande. Det finns ett par låtar på skivan som har kraften att stå för sig själv, men det är som helhet skivan har sin stora behållning.
Jag skall inte ljuga, skivan är inte perfekt, kommer nog inte att hamna på min topplista för året, även om den inte på något sätt är dålig. Som en debutskiva är den helt ok och ger den mersmak inför framtiden.
Får jag önska mig något inför uppföljaren, så är det givetvis mer av de fuzzade gitarrerna, mycket mer. :-)
Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Emanuel Arvanitis - Gitarr & Sång
Tomas Larsson - Bas & Sång
Kalle Larsson - Banjo, Mandolin, Gitarr & Sång
Mats Åberg - Trummor &Sång
Skiva: 2013
| 1 | ...(Captain Similar) | |||
| 2 | See Me On The Dance Floor | |||
| 3 | Killing The Groove | |||
| 4 | Echoes Of My Lovely Pride | |||
| 5 | The Safety Plan | |||
| 6 | When You Got That Mask On | |||
| 7 | Midday Blue | |||
| 8 | Terrified | |||
| 9 | Kick It In The Face | |||
| 10 | I Hold On To The Smoke Screen | |||
| 11 | Led Astray | |||
| 12 | Fiction Reality |
Skivsläpp: 2013
Skivbolag: Stargazer Records
Hemmaort: Sverige
Spotify
Hemsida
Support The Bands That You Like!!
lördag 10 november 2012
Är det bara jag eller... Biljettnasare
Jag har raljerat över mitt allmänna hat mot biljettmarknadens ljusskygga (borde dom vara i alla fall) aktörer tidigare. Av någon anledning verkar det vara något som inte ger sig utan hela tiden återkommer.
Igår var det dags att försöka få tag på biljetter till Mumford & Sons på Cirkus, dotterns favoritband just nu.
Ni kan ju av detta ana att det inte blev några biljetter, eftersom dom verkar ha tagit slut ungefär samma minut som kassan öppnade. Börjar man sedan gräva lite på nätet i frågan så är det något som börjar lukta fisk i biljettindustrin.
Jag börjar själv bli jävligt trött på både monopoliserande storbokare och lika monopoliserade biljettnasare, för att inte nämna att jag är på nivån Basebollsträ-trött på svartbörshandlarna. Jag är normalt en ganska fredlig person nuförtiden, men en knogmacka skulle hänga löst i luften om jag hamnade i sällskap med ägaren av t.ex. Biljett.nu eller Viagogo.
Och missförstå mig rätt nu, det är inte den enskilde lille biljettköparen jag är ute efter i det här. Om Man av olika anledningar inte kan gå eller vill gå på konserten man har biljett till, så skall man givetvis kunna sälja biljetten vidare. Fasiken, idag måste man ju i det närmaste köpa sina biljetter till större evenemang ett år i förväg och mycket kan hända på den tiden. Sitter själv på två plåtar till Justin Beiber för 12 åriga sonens skull, men i den ålder han nu är är det ingen som vet om han fortfarande är ett Justin-fan när konserten går av stapeln. Jag har heller inget emot att dessa privatsäljare gör en liten hacka på att man säljer sin biljett. Det jag däremot har något emot, är det storskaliga biljetthorandet som bara är till för en sak, att i girighetens (läs marknadsekonomin) skull generera så mycket pengar som möjligt till skrupelfria personer, helt utan att tillföra något till vare sig till arrangörerna, banden eller fansen.
Jag saknar den revolution som är en av de positiva effekter nätpiratandet, för givetvis finns det sådana också. Det vill säga, den gör det själv mentalitet som jag nu inbillar mig att jag känner, bland både band och små skivbolag. En tid som kräver ett nytänkande och inte som förr där man bara lutade sig tillbaka och lät storbolagen diktera alla spelregler helt enkelt.
Jag vill se en revolution, bojkott eller vad du vill, men jag är trött på detta och även om detta kanske i första hand ett problem för fansen, men i förlängningen ett problem för banden som riskerar att få spela för tomma läktare om inte andrahandsmarknaden kan avyttra sina biljetter. Därför vill jag även se ett utökat ansvarstagande från banden. Lite som mina stora hjältar Pearl Jam och deras kamp mot TicketMaster i USA under 90-talet.
Så min uppmaning är att bojkotta i första hand andrahandsmarknadens onda makter. Sätta press på de stora drakarna. Supporta de små arrangörerna och banden som jobbar hårt.
Igår var det dags att försöka få tag på biljetter till Mumford & Sons på Cirkus, dotterns favoritband just nu.
Ni kan ju av detta ana att det inte blev några biljetter, eftersom dom verkar ha tagit slut ungefär samma minut som kassan öppnade. Börjar man sedan gräva lite på nätet i frågan så är det något som börjar lukta fisk i biljettindustrin.
- Det verkar inte som om det är speciellt många privatpersoner som fått biljetter överhuvudtaget. Biljetterna sägs ha sålt slut på två minuter, vilket kanske skulle kunna vara sant, då deras senaste platta är omåttligt populär och det inte går in så vansinnigt mycket folk på Cirkus. Men så vitt jag vet, så har biljettsläppet varit ganska dåligt annonserat.
- Vissa pratar om att det redan på Onsdagen var försläpp för folk i fanklubben. Redan här var det tydligen svårt eller omöjligt att få tag i biljetter.
- På Tradera kan jag bara hitta en person som säljer vidare biljetter, det brukar vara avsevärt fler.
- Fans är rejält uppretade. Det skrivs en massa från uppretade personer, både på Mumfords hemsida, som Lugers (arrangören). En hel del kom in i Ticknet butiken direkt vid släppet bara för att finna att alla biljetter redan är slut. Normalt brukar sådant föregås av idelt köande.
- Rövhattarna på Biljett.nu verkar inte heller ha några biljetter, trots att dom oftast stoltserar med biljetter veckor innan dom ens släpps.
- Just nu verkar det bara att gå att få tag på biljetter hos de engelska Biljetttalibarnerna viagogo. Givetvis till snuskiga överpriser.
Jag börjar själv bli jävligt trött på både monopoliserande storbokare och lika monopoliserade biljettnasare, för att inte nämna att jag är på nivån Basebollsträ-trött på svartbörshandlarna. Jag är normalt en ganska fredlig person nuförtiden, men en knogmacka skulle hänga löst i luften om jag hamnade i sällskap med ägaren av t.ex. Biljett.nu eller Viagogo.
Och missförstå mig rätt nu, det är inte den enskilde lille biljettköparen jag är ute efter i det här. Om Man av olika anledningar inte kan gå eller vill gå på konserten man har biljett till, så skall man givetvis kunna sälja biljetten vidare. Fasiken, idag måste man ju i det närmaste köpa sina biljetter till större evenemang ett år i förväg och mycket kan hända på den tiden. Sitter själv på två plåtar till Justin Beiber för 12 åriga sonens skull, men i den ålder han nu är är det ingen som vet om han fortfarande är ett Justin-fan när konserten går av stapeln. Jag har heller inget emot att dessa privatsäljare gör en liten hacka på att man säljer sin biljett. Det jag däremot har något emot, är det storskaliga biljetthorandet som bara är till för en sak, att i girighetens (läs marknadsekonomin) skull generera så mycket pengar som möjligt till skrupelfria personer, helt utan att tillföra något till vare sig till arrangörerna, banden eller fansen.
Jag saknar den revolution som är en av de positiva effekter nätpiratandet, för givetvis finns det sådana också. Det vill säga, den gör det själv mentalitet som jag nu inbillar mig att jag känner, bland både band och små skivbolag. En tid som kräver ett nytänkande och inte som förr där man bara lutade sig tillbaka och lät storbolagen diktera alla spelregler helt enkelt.
Jag vill se en revolution, bojkott eller vad du vill, men jag är trött på detta och även om detta kanske i första hand ett problem för fansen, men i förlängningen ett problem för banden som riskerar att få spela för tomma läktare om inte andrahandsmarknaden kan avyttra sina biljetter. Därför vill jag även se ett utökat ansvarstagande från banden. Lite som mina stora hjältar Pearl Jam och deras kamp mot TicketMaster i USA under 90-talet.
Så min uppmaning är att bojkotta i första hand andrahandsmarknadens onda makter. Sätta press på de stora drakarna. Supporta de små arrangörerna och banden som jobbar hårt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
