Polar'n Per lägger sig i politiken!

Det är partiledardebatt på SVT, det är jävla långt från Rock'n'roll, men jag låter dem käbbla mutade så jag får nån timmes musik innan tredje säsongen av Bron (SVT1, 2015) fortsätter. Dom tjafsar ju mer än Mötley Crüe, kan man tycka, och med nästan slående likhet med dagens Crüe verkar dom inte ens vilja rocka... "Sluta le", säger någon, precis som vi var på den svartaste av alla synthfester.

I USA på Donald Trumps kampanjhögkvarter försöker man ändå rocka, men man har fått det tydligaste av alla pekande fingrar från R.E.M. efter att man spelat "It's the end of the world as we know it (and i feel fine)" (1987) på ett antal kampanjmöten. "Dra åt skogen hela högen – ni sorgliga, uppmärksamhetssökande, makthungriga små män!", var bandets kommentar till Trump via bandets hemsida som rensade spellistan från bandets alster.

Tidigare har "Rockin' in the free world" (1989) använts av den erkända politiske meningsmotståndaren, demokraten Niel Young, då Trump lanserade sin kandidatur och vem minns inte hur Reagan lite plumpt försökte göra arbetarklassens och demokraternas okrönte konung Bruce Springsteen och hans "Born in the USA" (1984)...

Senast ut är nu Aerosmith (referens DN), som i i förra veckan via sin advokat låter hälsa att det är oönskat att Trump spelar deras låt "Dreaming" (1972). En tjock stämningsansökan ligger och väntar på nästa tillfälle låten spelas i detta kontext, även fast det ryktas att Steven Tyler är av republikanska politiska åsikter kan man respektera att bandet vill hålla en opolitisk offentlig figur... Eller hur?

En favorit i politiska sammanhang är dock Boston-bandet Dropkick Murphy som till Scott Walker, republikansk guvenör i Wisconsin via Twitter låter hälsa "GovWalker var snäll och sluta använda vår musik... vi bokstavligt talat hatar dig!!! Love, Dropkick Murphy" efter att denne spelat bandets låtar i offentliga sammanhang... Tydligt nog?

Varför väljer han inte något av Ted Nugent? Denne radikala vapenlobbyist och republikan har ju pressat ur sig en och annat guldkorn... Kan man tänka?

Hur detta hade sett ut i Sverige är givetvis bara att sia om, men att Jimmy Åkesson skulle spela Timbaktu eller Maxi, Midi och Efti kommer ju inte hända. Inte heller kommer Batra välja bort Alexander Bard, men hon skulle aldrig heller spela Mikael Wiehe. Sjöstedt skulle aldrig riva av lite påstådd vikingarock med Ultima Thule, ni fattar. I Sverige är allt mer tillrättalagt, mer korrekt.

Man kan tycka vad man vill om det, men det gör den politiska scenen lite mindre underhållande. För det är just det som slår mig...

Fan, vad tråkiga dom är!

Hade det inte varit på sin plats med lite röd underifrånbelysning och stroboskop när Löfven anländer, eller Ghosts fantastiska cover på Beatles som omtolkad heter "Here comes the son" när Annie Lööf förlösts... Eller varför inte en mäktig entré i grönt röktifo när Centerns, för kvällen, politiske ersättare intar podiet med Metallicas "Harvester of Sorrow" (1988) dånande i högtalarna. 

Vem ser inte Björklund vid katedern (höll på att skriva katetern...) till Twisted sisters "I wanna rock" (1984) om man bara kisar lite? ...eller Fridolin medvetet sitta med benen i kors, med en egenrullad i ena mungipan och sjunga med till Scott McKenzies "San Fransisco (be sure to wear some flowers in your hair)" (1976)? Det skulle onekerligen göra den politiska scenen enklare att förstå... Eller hur?

Fan, vad jag babblar...

Polar'n Per

Polar'n Pers filosoferar - Grungens död

Jag tror det var när grunge blev ett mode som dess musikscen dog. Mode och trender var typ ett sorts antimönster till grungen som aldrig gick hand i hand. De kunde inte förlita sig på varandra, och där mode antyder exponerad framgång skriker den sårbara grunge-nörden intravert "Let me be as f**king wierd as I f**king like!" (citat Eddie Vedder).

Stereotypen, grungaren, som växte fram i början av 90-talet kom att representera ny punk, punk var typ slang för ”ungjävel” och samtidigt som punken själv blivit trallpunk stämdes gurorna ner i moll. Basslingan mullrade. Fingret visades åter etablissemanget och starka attribut etablerades, precis som för punken som med tuppkammen och skinnpajen fick sitt trademark, fick grungescenen sina attribut med halvlångt till långt rufsigt hår, Converse, urtvättad T-shirt, flanellskjorta och trasiga jeans.

Det fanns onekerligen en stor dos punk i attityden, men framförallt ett utanförskap Likheterna var slående, olikheterna till trots.

I grungen fanns influenserna från 70-talshårdrocken i flummet, jag tänker främst på Led Zeppelin, här fanns även stora doser Frank Zappa i galenskapen och betraktelsen av omgivningen och framförallt punk i gör-det-själv-andan, men också R.E.M och Pixies med dess styrka i utsattheten och det självutlämnande. Intravert istället för punkens extraverta. Kanske kan man i svenska första vågen hitta det där, jag tänker på Ebba Grön och KSMB som hade existensiella frågeställningar i både en, två och flera låtar utan att påstå att de delade dessa referensramar från något speciellt håll...

Själv hade jag lätt att asdociera till grungen och haka på Pearl jam och Nirvana, men även band som Soundgarden som utgjorde en mer naturlig brygga mellan hårdrocken och dessa band. De låg som ett pärlband eller brödsmulor att följa och befriade oss från glam-scenen som i sitt tidigare skick hade mer med grungen att göra genom sin dekadens, men det var liksom lättare att dra på sig ett par slitna Levis 502 och en uppknäppt flanellskjorta än att repa en skabbig kavaj och smeta ansiktet fullt med kajal för att sen tupera håret till nån jävla Nikki Sixx-man och låtsas att man sket i allt. Jag var inte sleeze på det sättet. Inte alls.

Grungen var tillgängligare, typ låt mig vara som jag är. Puckrufs, stor T-shirt och "off we go..."

Scenen exploderade tidigt 90-tal och gav oss ännu en ikon i klubb 27, Kurt Cobain (1967-1994). Hans död i mitten av 90-talet var på något sätt klimax på grungevågen, även fast band som Pearl jam enträget kört vidare.

På något sätt var etableringen av grunge dess största fiende. Hur kunde något man inte var en del av, något man stod utanför bli det man själv representerade? Jag pratar om kommersen.

Jag tror många inom grungvågen fick en identitetskris. Personligen ryckte jag på ögonbrynen ganska rejält när etablerade, jag menar väl etablerade artister helt plötsligt skulle grunga till sig. Ta en av mina husgudar Bruce Dickinson till exempel och hans Skunkworks. Trovärdigheten fanns lixom inte där och det höll inte särskilt länge, mycket på grund av det.

Samtidigt sköljde nästa vågs grunge över oss med Smashing pumkins, Bush, Siverchair och senare även Creed. Allt sk post-grunge. Efter Cobains bortgång. Väl etablerade bolag backade nu upp den tidigare undergroundscenen och det blev på något sätt dess baneman.

Pearl jam vek av. Tog rygg på Niel Young, hittade sin egna väg genom rakare rock och americana samtidigt som jag utforskade Seattle-scenen via band som Mudhoney och det mesta som låg på gamla Subpop-etiketten.

Men det var en våg värd att surfa. Det är en genre som inte lämnat mig opåverkad. Dess uppgång och fall lämnar en tradition av moll, det gav en svart ironi och humor som aldrig svartrock som Cure och Sisters of mercy hade.

Jag kan fortfarande tycka att scenen aldrig blev bättre än genombrottens "Smells like teen spirit", " Lithium" eller "Come as you are" (Nirvana, 1991) och "Alive" eller för all del "Even flow" eller "Jeremy" (Pearl jam, 1991) även fast Nirvanas vax Bleach (1989) förtjänat en större roll än den som den undanskymt tilldelats...

Kanske var tidigare nämnda R.E.M som influerat scenen de som lyckades omdefiniera sig själva som popband under denna våg. Episka "Drive" och vemodiga "Everybody hurts" (Automatic for the people, 1992) är för mig intimt associerade med denna våg och lysande exempel på hur man som band kan formas av samma scen man en gång varit med att definiera...

Kanske dog grungen då 90-talet gick över till sin andra hälft, men trenden och modet sitter kvar. Subkulturen har etsat sig fast som punkvågen, som den stora vågen brittisk metal och som andra musikstilar etablerats, men ibland är priset högt. Grungen överlevde inte sin egen etablering. Punken som sköljde över oss i flera vågor gjorde där något denna "skitunge" inte lyckats med sen dess, den återuppstod och reformerades och kanske kan det hända igen, vem vet?

Grungen är död, leve grungen!

/Polarn Per

Tre starka kort med grunge
1. Skit i vad andra tycker
2. Offret kan vara kung
3. Uppvisningen att droger faktiskt dödar

Recension - Fallen Trees : DystoFuzz

Från Malmö kommer Fallen Trees som just i dagarna släppt sin debutplatta "DystoFuzz". Plattan kan väl sammanfattas vid en snabb lyssning som Indierock, men den bjuder även på lite mer spännande tongångar också, i form av sköna fuzzade gitarrer.
Till att börja med så handlar det om en temaplatta, vilket alltid är kul, som berättar om en dystopisk värld där människorna under ständig övervakning gömmer sina sanna jag bakom masker. Och just mörker och dystopier får man ju aldrig för mycket av. I fantasin vill säga.

Musiken ligger väl i tiden med inslag av Banjo och Mandolin, när grupper som Mumford & Sons klättrar på listorna runt om i världen. Fast till skillnad från Mumford, så hamnar man inte lika mycket i folkmusiksfacket, utan rör sig kanske mer i trakter som gamla R.E.M. Inblandningen av de fuzzade gitarrerna ger dock ett rockigare sound som faller mig på läppen och gör det lite mer spännande. Det finns ett par låtar på skivan som har kraften att stå för sig själv, men det är som helhet skivan har sin stora behållning.

Jag skall inte ljuga, skivan är inte perfekt, kommer nog inte att hamna på min topplista för året, även om den inte på något sätt är dålig. Som en debutskiva är den helt ok och ger den mersmak inför framtiden.
Får jag önska mig något inför uppföljaren, så är det givetvis mer av de fuzzade gitarrerna, mycket mer. :-)

Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Emanuel Arvanitis - Gitarr & Sång
Tomas Larsson - Bas & Sång
Kalle Larsson - Banjo, Mandolin, Gitarr & Sång
Mats Åberg - Trummor &Sång

Skiva: 2013

1		...(Captain Similar)
2		See Me On The Dance Floor
3		Killing The Groove
4		Echoes Of My Lovely Pride
5		The Safety Plan
6		When You Got That Mask On
7		Midday Blue
8		Terrified
9		Kick It In The Face
10		I Hold On To The Smoke Screen
11		Led Astray
12		Fiction Reality

Skivsläpp: 2013
Skivbolag: Stargazer Records
Hemmaort: Sverige

Facebook
Spotify
Hemsida

Support The Bands That You Like!!