Så, igår var det dags att äntra tiljorna i Rockkyrkan tillsammans med
Clutch. Mer om det lite senare. Frugan, jag och en kompis, började denna trevliga kväll med att inmundiga ett gott vin och en radda Tapas, på
Café Tabac i Gamla stan, för att sedan ta färjan över till Djurgården. Kalaskombo!
 |
| Troubled horse |
Första bandet ut var
Troubled Horse från Örebro, som levererade
ett set med stabila låtar, utan att riktigt glänsa. Bandets framtoning
var en smula tillbakahållen och stelt. På det hela, helt ok utan att vara
fantastiska, och som sagt låtarna var stundtals riktigt bra. Kan vara värt att lyssna in sig på i framtiden.
 |
| Badge |
Nästa band ut på scenen var
Badge. Ett band jag inte hört talas om innan, som dock består av inte helt orutinerade och namnkunniga musiker,
Matti Norlin, Fredrik Haake och
Gustaf Hielm. Och det märks att detta är rutinerade gubz. Energinivån stiger med en gång när trion drar igång sin opolerade psychobillyblues. Med en ljudbild som ger en känsla av en elak
Ry Cooder på speed får dom hela
Tyrol att gunga loss i sin vansinnes blues. Badge hade med lätthet passat in i gamla kultklassikern "Streets of Fire" :-)
Med ett antal svängiga och riktigt catchiga låtar i bagaget gav dom en klar mersmak. Absolut något jag kommer att återkomma till.
Sedan var det dags för huvudbandet,
Clutch, att äntra scenen. Och här pratar vi om att äntra, redan från första ackordet så visar man att här handlar det om proffs som kan konsten att leverera musikalisk energi.
Det är också här som vi förflyttas till en riktig rockkyrka, med
Niel Fallons sätt att leverera sina texter som mer påminner om en svavelosande baptistpastors predikningar än traditionell sång. Detta till en församling som sett ur antalet helskägg i publiken kunde vara en bikerträff från helvetet. Men det skall sägas att det inte bara var skäggiga gubbar i publiken, även en hel del kvinnor och jag såg åtminstone en BH flyga upp på scenen i slutet av konserten.
Jag skulle ljuga om jag sade att spelningen var en total fullträff, stundtals saktade tempot ner en aning och energin tappades. Vi bjöds på både gitarr och Trumsolon, och även om de båda var riktigt bra, så kan jag känna att trumsolot, hur svängigt och imponerande det än var, hade mått bra av att kortas ner en smula.
Även ett par längre pauser för stämning av instrument mellan låtarna drog ner tempot i onödan. Men vad gör väl det när man kan gräva ur ruggigt bra klassiker och i mina ögon riktigt starkt nytt material.
Med titellåten från nya plattan får vi en ny catch-fras att lägga till Clutchrepetoaren, "Everybody hear Me Now! Buuhuuahaahaa!" som väl kan konkurrera med den gamla klassiska "Bang, Bang, Bang, Bang, Vamonos, Vamonos!":-)
Bandet piskar ut sin energiska bluesrock och det är bara fascinerande att Fallons röst kan låta så oförskämt pigg och stark trots att man är inne på slutklämmen på sin flitiga Europaturné och han tar verkligen i för kung och fosterland. Clutch består som sagt av en kvartett ruggigt bra musiker med ett väldigt eget sound och dom bjöd på en kavalkad av goa låtar med sin bluesiga rårock. Mot slutet av konserten var temperaturen i den fullsatta lokalen så hög att man kunde ha trott sig vara någonstans i södern. Som sammanfattning av kvällen, helt underbart, även om det inte var perfekt.
Någon myntade en gång i tiden att
Blue Öster Cult var den tänkande mannens Heavy Metal. Därför vill jag här passa på att säga att även om deras låtar spänner vitt, allt ifrån banaliteter till mer tänkvärda låtar, att Clutch mycket väl kan vara den tänkande mannens rårock (Särskilt om man tar med Fallons inblandning i
Company Band i ekvationen), som med sin energi även kan förenas med stenåldersmentaliteten.
 |
| Kvällens Set-lista |
Och till grabbarna i Clutch, -You really took it to the stage! Great job.
Idag tänkte jag bjuda på något riktigt häftigt!
Sammanfattning:
