Summering av 2013

Precis som för förra året tänkte jag att lista mina favoriter för det gångna året och göra det till en tradition att även denna gång utse de 13 bästa skivorna som jag snubblat över. Man kan väl återigen konstatera att trots att det är kris i skivbranschen, och svårt att sälja skivor, så är det strida strömmar med bra plattor som väller in över oss konsumenter, så till den milda graden att det är riktigt svårt att bara välja 13 stycken. Och när jag säger riktigt svårt, så menar jag just det.
Här kommer de som fallit mig mest i smaken i år. Några slog knockout på mig, några har vuxit, men när jag tänker tillbaka på året för min egen del, så sticker dessa ut lite extra.



Clutch öppnar tidigt på året med att leverera en stenhård dräpare och ett svettigt liveframträdande på Tyrol som lök på laxen.

Pearl Jam väntar till slutet av hösten med att släppa sin efterlängtade10:e platta och som ni förstår av att se den här så blev i alla fall inte jag besviken.


Ghost och Dead Soul får väl nästan presenteras som ett paket här, då jag såg dem live tillsammans på Tyrol i början av året och igen på Münchenbryggeriet i början av December. Mäktiga konserter båda två, även om Decemberspelningen var vassast.
Dead Soul har i mina ögon dessutom släppt årets debutplatta.


Veteranerna i Motörhead bara fortsätter att leverera bra musik på gamla dar. Lemmy visar att han är en maktfaktor trots ett år av sviktande hälsa.
Badge har inte nått samma veteranstatus, men levererar svettig och medryckande Bluesrock som är svår att sitta stilla till.

När man ändå pratar om veteraner, så har vi ju även Alonzo, som äntligen kom tillbaka till musikscenen.

Brimstone Days har gjort mig glad mer än en gång med sin The Healer, sedan dom släppte den.




Mera Svenskt med Gin Lady. Andra plattan och dessutom en dubbel,och så jäkla bra. Svängigt så det räcker och blir över. blir 3:an en trippel?
The Saint James Society, var en skiva jag sett fram emot och som jag gillar skarpt. Nu får man se fram mot deras roadmovie som är i postproduktion.


Att det ockulta håller kvar sitt grepp om musikindustrin (och mig), kan man väl inte mista sig på. Blood Ceremony gick upp i kamp med Purson, om denna plats, men det lite mer trallvänliga vann denna gång.
Nick Cave gav även han ut en riktig dräparplatta, för att inte tala om hans liveframträdande i Stockholm. Magiskt.

Givetvis kan jag inte annat än ta med mina gamla polare i The Quill på denna lista. De må så vara att jag är färgad av det kamratskapet, men vad fasiken, det är min lista på de skivor jag tyckt bäst om under året, och detta har varit en av de skivor jag lyssnat mest på. Rock On!



Detta avspeglar bara det jag lyssnat på under året, så om det är någon som läser detta och tycker att, -fasiken vår platta borde ha platsat här, ja då kan jag bara säga att det kan vara så att jag missat den helt enkelt (eller att jag inte gillade den lika mycket som ni). Så vill du försäkra dig om att framtida alster inte missas, skicka ett ex. så lovar jag att den kommer recenseras och möjligen hamna på framtida listor.

Förra årets lista så avslutade jag med att jag såg fram emot ett par släpp som skulle komma under detta året, däribland The Saint James Society, Ghost, The Quill och Supralunar. De tre första tog sig även in på listan för året. Dock gick Supralunars skiva och blev försenad, men med det som släppts hittills, så kvarstår min förväntan, fast inför 2014 i stället.
Och tittar man på 2014, så kan man bara konstatera på det jag hittills sett, att det blir ett minst lika spännande skivår, med många gamla klassiska artister som släpper nytt, för att inte tala om allt nytt som man lär snubbla över.

To infinity and Beyond!

Recension - Left Lane Cruiser : Rock Them Back To Hell

I en tidigare recension av bandet Yidhra så drog jag slutsatsen att man ibland kan döma musik efter omslag. 

I dag skall jag nästan göra motsatsen. För baserat på omslag skulle det vara lätt att avfärda dagens band, Left Lane Cruiser som ett plojband.

Det är inte det att omslaget är fult som sådant, tvärtom, utan det handlar bara om dess utstrålning. Omslaget är gjort av den fantastiske William Stout, Vid en snabb blick kan det dock signalera att detta är någon form av ett rockigare Rednex. 
Men det kan vi glömma direkt. För skivan Rock Them Back To Hell är en rejäl dos av Amerikansk elektrifierad träskblues när den är som bäst. Det är LLC's sjätte platta och den första jag hör av bandet som helhet, innan har jag bara hört enstaka låtar.

Den som följt bloggen ett tag vet att jag är svag för den här typen av Blues. Den senaste tiden har bjudit både på Badge, Factory Brains, Larman Clamor och nu senast Dead Soul (Dead Soul skiljer sig lite med sitt mer elektroniska sound men hjärtat och rötterna är desamma) och nu kan jag alltså även lägga Left Lane Cruiser till högen av röjig Blues.

Bandet är en tvättäkta duo från Fort Wayne, Indiana, och dom spelar en rå, svängig och opolerad Blues med tonvis av känsla av Whiskyindränkta bilfärder in i solnedgången i min fantasivärld av Amerikansk söder.
Som ett soundtrack till första avsnittet av Niklas Mat.
Inte sett det programmet? Gör det.
Lyssna sedan på Left Lane Cruiser och kom inte och säg att ni inte, som jag, är sugna på att åka och besöka Sean Brock på hans restaurang Husk i Charleston och fara runt i en allt för stor bil, med LLC på hög volym.

Musiken rör sig från svängig boogie gung som i öppningsspåret "Zombie Blocked" till lite finstämt som i "Coley". Till detta serveras det ett lånkok av skönt distad gitarr, slide, stompande trummor och maniskt munspel. Allt nedsköljt med raspig sång och spritindränkta texter.


Jag misstänker att ni nu vid det här laget har listat ut att jag gillar skivan skarpt. Så det är väl bara att slänga sig över betygsättningen. Det blir 4 Ess av 5 möjliga. Tyvärr finns inte just denna skivan på Spotify ännu, men ni hittar deras äldre plattor där så det är kanske bara en tidsfråga. Tills dess får ni stå ut med detta smakprov.



Som en extra bonus, så skall jag dessutom erkänna mitt avund mot alla ni som bor i Göteborgstrakten. För ni har den 16:e November chansen att se dem live på Show Down. Lyckliga er!

Sammanfattning:
Betyg: 4/5
Favoritspår just nu: Zombie Blocked och Coley
Bolag: Alive Records
Release: September 2013





Band:
Freddie J IV (vocals, guitars)
Brenn "Sausage Paw" Beck (drums, trash, hollerin')

Tracklist:
1 Zombie Blocked
2 Electrify
3 Neighborhood
4 Juice To Get Loose
5 Overtaken
6 Be So Fine
7 Jukebox
8 Coley
9 Paralyze Ya
10 Righteous

Mer Info:
Facebook
Spotify

Support The Bands You Like!

Recension - Badge : If I could Love, I'd Love This

Efter att ha sett Badge live, som förband till Clutch  på Tyrol, hoppades jag att jag skulle få tillfälle att återkomma till bandet. Nu har den tiden kommit och den önskan har gått i uppfyllelse.

De inte helt orutinerade herrarna Norlin, Haake och Hielm släpper den 16:e Oktober sitt andra album tillsamman, med titeln "If I could Love, I'd Love This". Skivan är fylld till bredden av deras semiakustiska Psychoblues med rötterna i rootsen. :-)

Nio kompromisslösa och opolerade pärlor som trots det uråldriga och enkla formatet lyckas med konststycket att låta piggt och modernt. Som musikaliskt uppvuxen i det svenska bluesdeltat Mönsterås, blir jag närmast extatisk när jag på mindre än ett år, med Badge, kan lägga ännu ett band till mina nya bluesfavoriter (Factory Brains, Dead Soul och Larman Clamor). Som dessutom på ett förnämligt sätt lyckas balansera mellan det traditionella och ändå förnya genren, genom att på ett troligt sätt föra in lika delar galenskap och svärta i musiken. Det gäller alla ovan nämnda band. Extra glädjande är väl dessutom det faktum att majoriteten av dessa band dessutom är Svenska.

Jag älskar Matti Norlins förmåga att låta rösten vandra från smeksamt till rivig och vild i samklang och harmoni med sin plåtgura (som antagligen har blivit välsignad i någon vägkorsning) och kompet som levereras av Fredrik Haake och Gustaf Hielm, Dom stånkar på taktfast på i 36 perfekt avvägda minuter, som verkligen osar galenskap, trånga barer, svett och billig öl. Perfekt!
Det är en spännande vandring som Badge bjuder på, från den kanske mest publikfriande låten "Down To Earth" som har en inbjudande catchighet som gjord för att spelas på radio, till galet jäktad speedblues som i "Calculated Moves". Det blir vacker och suggestiv Doomblues i "Graveyard Dance" och stompvänlig faan'anammablues i "Break Down" och däremellan en hel del andra utflykter allt signerat med drivet och kompetent (ibland jazzigt) komp, sugande slide, snygga solon och bra sång.

Det må låta gammalt och rostigt, men det är snygg produktion på alla sätt. Skall man dra paralleller till filmens värld är det lite som i Gatsby, där det lagts ner stor möda för att få det att se ut som gamla tider, men på ett nyskapande sätt. Dessutom sväller känslan och spelglädjen ut på ett sätt som gör en riktigt glad.

Jag kan bara hålla med mig själv (skönt att någon gör det) i det jag sade redan efter konserten, dom låter som en "elak Ry Cooder på speed med sin vansinnes blues" och det håller ännu. Man lyckas väl med att fånga den livekänsla som man levererade på scenen. Det är som ett löfte om att detta är en svettig och svängig historia när man får det serverat live. 

Musiken serveras med fördel på hög volym med kall öl och whisky. Antingen live i en trång och varm lokal, eller sittandes på farstubron gungandes i en hammock, sydstatstyle.

Det är väl inte förvånande efter detta att jag verkligen gillar skivan och bandet som helhet, så det kanske är på tiden att smälla till med den första fullpoängaren sedan jag startade med betygsättning? För det här är musik som är som en varm filt för min själ.
Följdaktligen ger jag Badge 5 spader av 5 möjliga och som det ser ut nu, kommer dom med stor sannolikhet att finnas med när skivårets bästa summeras för min del.
Och som hook till det hela skickar jag till Badge ett: I can love, And I do!
Ta nu inte bara mitt ord på det hela, utan lyssna själv. Skivan är som sagt på väg ut i handeln, men går redan att lyssna på via Spotify.




Sammanfattning:
Betyg 5/5
Favoritspår: Graveyard Dance, Break down och Down to Earth
Skivbolag: Perennity Records/Triada
Release: 16 Oktober

Bandet består av följande lirare:
Matti Norlin : Gitarr, sång
Gustaf Hielm : Bas
Fredrik Haake : Trummor

Tracklist:
1. Down to earth 3:49
2. Calculated moves 3:18
3. Break down (singel. ISRC: SE2JA1300403) 3:32
4. Obey 4:05
5. Graveyard dance 4:13
6. Draw the curtains 4:28
7. Break the circle 3:25
8. The first female skydiver 4:24
9. Stand 4:47

Mer om Badge:
Facebook
Spotify

Konsert- Clutch, Tyrol 2013-02-07

Så, igår var det dags att äntra tiljorna i Rockkyrkan tillsammans med Clutch. Mer om det lite senare. Frugan, jag och en kompis, började denna trevliga kväll med att inmundiga ett gott vin och en radda Tapas, på Café Tabac i Gamla stan, för att sedan ta färjan över till Djurgården. Kalaskombo!

Troubled horse

Första bandet ut var Troubled Horse från Örebro, som levererade ett set med stabila låtar, utan att riktigt glänsa. Bandets framtoning var en smula tillbakahållen och stelt. På det hela, helt ok utan att vara fantastiska, och som sagt låtarna var stundtals riktigt bra. Kan vara värt att lyssna in sig på i framtiden.

Badge

 Nästa band ut på scenen var Badge. Ett band jag inte hört talas om innan, som dock består av inte helt orutinerade och namnkunniga musiker, Matti Norlin, Fredrik Haake och Gustaf Hielm. Och det märks att detta är rutinerade gubz. Energinivån stiger med en gång när trion drar igång sin opolerade psychobillyblues. Med en ljudbild som ger en känsla av en elak Ry Cooder på speed får dom hela Tyrol att gunga loss i sin vansinnes blues. Badge hade med lätthet passat in i gamla kultklassikern "Streets of Fire" :-)
Med ett antal svängiga och riktigt catchiga låtar i bagaget gav dom en klar mersmak. Absolut något jag kommer att återkomma till.

Sedan var det dags för huvudbandet, Clutch, att äntra scenen. Och här pratar vi om att äntra, redan från första ackordet så visar man att här handlar det om proffs som kan konsten att leverera musikalisk energi.
Det är också här som vi förflyttas till en riktig rockkyrka, med Niel Fallons sätt att leverera sina texter som mer påminner om en svavelosande baptistpastors predikningar än traditionell sång. Detta till en församling som sett ur antalet helskägg i publiken kunde vara en bikerträff från helvetet. Men det skall sägas att det inte bara var skäggiga gubbar i publiken, även en hel del kvinnor och jag såg åtminstone en BH flyga upp på scenen i slutet av konserten.

Jag skulle ljuga om jag sade att spelningen var en total fullträff, stundtals saktade tempot ner en aning och energin tappades. Vi bjöds på både gitarr och Trumsolon, och även om de båda var riktigt bra, så kan jag känna att trumsolot, hur svängigt och imponerande det än var, hade mått bra av att kortas ner en smula.
Även ett par längre pauser för stämning av instrument mellan låtarna drog ner tempot i onödan. Men vad gör väl det när man kan gräva ur ruggigt bra klassiker och i mina ögon riktigt starkt nytt material.

 Med titellåten från nya plattan får vi en ny catch-fras att lägga till Clutchrepetoaren, "Everybody hear Me Now! Buuhuuahaahaa!" som väl kan konkurrera med den gamla klassiska "Bang, Bang, Bang, Bang, Vamonos, Vamonos!":-)

Bandet piskar ut sin energiska bluesrock och det är bara fascinerande att  Fallons röst kan låta så oförskämt pigg och stark trots att man är inne på slutklämmen på sin flitiga Europaturné och han tar verkligen i för kung och fosterland. Clutch består som sagt av en kvartett ruggigt bra musiker med ett väldigt eget sound och dom bjöd på en kavalkad av goa låtar med sin bluesiga rårock. Mot slutet av konserten var temperaturen i den fullsatta lokalen så hög att man kunde ha trott sig vara någonstans i södern. Som sammanfattning av kvällen, helt underbart, även om det inte var perfekt.

Någon myntade en gång i tiden att Blue Öster Cult var den tänkande mannens Heavy Metal. Därför vill jag här passa på att säga att även om deras låtar spänner vitt, allt ifrån banaliteter till mer tänkvärda låtar, att Clutch mycket väl kan vara den tänkande mannens rårock (Särskilt om man tar med Fallons inblandning i Company Band i ekvationen), som med sin energi även kan förenas med stenåldersmentaliteten.

Kvällens Set-lista

Och till grabbarna i Clutch, -You really took it to the stage! Great job.

Uppvärmningsdax!

Så, äntligen sparkas 2013 strax igång livemässigt för min del. På Torsdag smäller det med på Tyrol, så nu börjar det bli dags att pumpa lite Clutch i Lurarna! Grejt!

Ser även fram mot att höra båda förbanden, Badge och Troubled Horse, som jag inte har någon som helst aning om förutom de få ljudklipp jag hört nu idag inför konserten. Men det lilla jag hört verkar lovande.

Mer om detta längre fram antar jag. :-)