Polar'n Per recenserar Nine Inch Nails, 2014-05-10 Hovet, Stockholm

Nine Inch Nails, Hovet, Stockholm 2014-05-10

Nine Inch Nails återkommer till Sverige och Hovet för att göra sitt femte besök i landet sen deras första spelning på Hultsfredsfestivalen 2005. Jag ser bandet för tredje vändan och med sitt senaste album Hesitation Marks (2013) turnerar de med sitt kanske bästa album på länge!

Med sig har Trent Reznor (Sång, gitarr, keyboard) en samling välspelande musiker. Robin Finck (fd Guns'n'roses), keyboardmassören Alessandro Cortini och slagverkaren Ilan Rubin (Rättelse efter kommentarer från Martin Öberg, 2014-05-12, Tack!).



Tillsammans skapar dom Nine Inch Nails dynamiska mästerverk med ljudväggar och lågmälda toner som bygger stämning, rusar adrenalin och pumpar rytmer vi inte trodde fanns genom våra sinnen.


Nine Inch Nails visar sig levererar som vanligt! Scenen är först sparsamt liten och det gör inledande "Copy of a" och "1,000,000" till intima örhängen. Först nämnda "Copy of a" växer förvånansvärt mycket levande och är en av kvällens många höjdpunkter.

När "Terrible Lie" och "March of the Pigs" hyvlas av växer scenen ytterligare. Publiken svarar upp som på order, och allsången tar vid. Publiken är definitivt med på noterna. Settet byggs metodiskt upp och i den gamla klassikern "Gave up" kommer jag på mig själv med att bara stå fascinerad och stirra på scenen. Ljus- och scenshowen är grymt bra!


Det glesa stängslet bakom visar sig vara en LED-vägg. Ljuskäglor spelar igenom och i full kontroll tänds scendekorationer upp. Ett tag vet jag inte om trumsetet står framför eller bakom väggen, så enkelt använder dom ljustekniken för att spela visuella spratt. Det är underhållning!

Settet går in i en synthigare, mer oförutsägbar del, med "Came Back Haunted" och "The Great Destroyer". Publiken är, till min förvåning, extremt på under dessa ganska aviga, nyare kreationer, denna del avslutas med en av mina absoluta favoriter, den sjukt skumma "Eraser" som sitter klockrent i det nästan asiatiska tonerna från Adrian Belew på, vad jag tror, är en elcello! Men som vanligt med det här bandet kan det givetvis vara ett ljud som kommer från någon av datorerna eller någon av de tre keyboards som parkerat på scenen.

De tre efterföljande är mycket väntat låtar som höjer kvalitén på kvällen ytterligare. Det är som dessa musiker i Nine Inch Nails är som självaste William Gibsons fantasisoldater. För det är uppenbart att denne Gibson gjort intryck på Trent Reznor med sin roman Neuromancer (1984) och om den litterära ambitionen ska jämföras med den musikaliska är dom idag definitivt sina gelikar i betydelse för, cyberpunken, steampunken och allt som kan kallas postcyberpunken. Dess utnämnde fader har i Trent Reznor sin arvtagare, det är tydligt när adrenalinet tilltar under "Wish", "The Hand That Feeds" och den publikfanatiska "Head Like a Hole"... Energin når nästan härdsmälta när bandet kliver av scenen och alla vet, alla känner att det bara finns ett sätt att ta ner denna kväll...

Avslutande "Hurt" är så jäkla bra. Smälthärden, som publiken utgör, tämjs. Scenerna i LED-skärmen är givetvis väl valda för att avsluta denna show. Trent Reznor kan inte göra annat än att greppa oss. Ta oss med. Medvetandegöra oss om allt det där som gör ont. Jag ser det på skärmarna... Bomberna över Nagasaki eller Hiroshima. De utmärglade, nästan skelettliknande fångarna som befrias från koncentrationslägren i Tyskland, kaskader av napalm, insekterna, de vi håller på att utrota och en blomma, en prästkrage som surrealistiskt skalas upp för oss med en enda anledning, att inte bara se det hopplösa i svärtan, utan också hoppet.



Där tar låten slut. Här tar även denna konsert slut. Det är en naturlig punkt där man känt att man fått exakt det man kommit för, även fast jag saknade spår som "Something I Could Never Have" och nyare "Survivalism"... Betyget är goda fyra ess av fem. Det är en av de bästa spelningar jag sett på länge, kanske är det för att vi står på anrika Hovet! Jag vet faktiskt inte, men jag är så där fånigt glad man bara är efter en bra spelning... så är det!

/Polar'n Per

Setlist
Intro: Pinion / The Eater of Dreams
Copy of A
1,000,000
Terrible Lie
March of the Pigs
Piggy
The Frail
The Wretched
The Becoming
Gave Up
Sanctified
Closer
Find My Way
Me, I'm Not
Came Back Haunted
The Great Destroyer
Eraser
Wish
The Hand That Feeds
Head Like a Hole

(Encore)
Hurt

Tre starka med Nine Inch Nails:
1. Bättre live än på platta
2. Scener som inte kan jämföras med mycket annat man sett
3. Dynamiken

En liten bonus för dig som vill se en snarlik show. Här är en konsertupptagning från Brasilien tidigare i år (Lollapalooza 2014-04-05). Setlistan är inte identisk, men det ger en bra bild av hur bandet är live!

 

Recension - Black Space Riders : D:REI

Tyska spacestonerbandet Black Space Riders (som inte skall förväxlas med Black Star Riders), har släppt sitt tredje album D:REI.

Ett väldigt ambitiöst projekt som ger oss nästan 80 minuters lyssning, fördelat på 13 låtar, av tung psykedelisk metal förpackad som en konceptplatta om en utdömd värld. ser man till låtlistan, så är detta en skiva som bäst avnjutes i sin vinylutgåva, då varje bokstav i titeln representerar en sida på skivan och även ett kapitel i historien som BSR vill förmedla.

Vi kan väl bara börja konstatera att detta kanske inte är den helgjutna partyplattan, men som en lyssningsupplevelse i det enskilda är det en helt annan historia. Där sitter skivan som en smäck. Det är en skiva som skall njutas i rätt sinnesstämning och med rätt fokus för att komma till sin rätt. Men det är väl kanske inget nytt när det kommer till konceptskivor. Detta utesluter dock inte att det givetvis finns låtar som står på egna ben, de flesta egentligen, men det är som helhet dom kommer till sin rätt.

Skivan är som sagt lång, och med alla sina inslag av psykedelia, space, doom, klassisk rock/metal och stoner, så finns det med andra ord en hel del att upptäcka. Så att säga att en lyssning inte räcker är bara en underdrift. Det är en skiva som har potential till ett långt liv helt enkelt, mycket på grund av alla sina lager, men även för kvaliteten. För att blanda för friskt är alltid en risk i sig, men BSR lyckas fint med att hålla ihop helheten. Ibland låter det klassisk metal och ibland drar det snarare i väg åt Nine Inch Nails och White Zombie-hållet, hela tiden inramat i feta malande riff och med den sång som varje låt behöver och förtjänar.

En extra eloge till bandet för att man på sin hemsida lagt upp texterna och grunderna för historien på ett exemplariskt vis, vilket underlättar om man vill följa med just i historien. Jag hoppas och antar att man har med detta på sina fysiska skivor (jag har bara fått denna skiva i digitalt format, så jag kan inte bedöma förpackningen). En extra tumme upp är att om man köper deras vinylutgåva, så får man inte bara delux gatefoldversionen på 180g vinyl, utan även CD:n. Tumme upp! Mer sånt, eftersom det oftast är svårt att lyssna på vinyl i bilen. Dessutom, om jag förstått det hela rätt, på eget bolag.

Denna skivan är ett perfekt som soundrtrack för både snabba långtripper med ditt rymdskepp, såväl som för djupa tripper in i ditt inre. En av de bästa plattorna jag hört från året hittills, så därför blir den solida 4 ess av 5 möjliga. Det enda negativa jag kan komma på är längden på skivan och så länge som det är så här bra, så ser inte jag det som något problem. Detta var dessutom det första jag hört med bandet, men med en så stark giv så bör man nog kolla in de tidigare plattorna med, vilket är en smal sak, då de alla finns på Spotify.


Sammanfattning:
Betyg: 4/5
Favoritspår: Bang Boom War och Major Tom Waits
Skivbolag: Black Space Records
Release: 23 Januari 2014






Bandet består av följande lirare:
JE (VOX, Guitars)
SLI (Guitars, bgvox)
SAQ (Bass, bgvox)
CRIP (Drums, bgvox)
SEB (VOX, movements, space)

Tracklist:
D : DEFIANCE
1. STARE AT THE WATER
2. BANG BOOM WAR (OUTSIDE MY HEAD)
3. RISING FROM THE ASHES OF OUR WORLD...
R - RUINS
1. GIVE GRAVITATION TO THE PEOPLE
2. WAY TO ME
3. TEMPER IS RISING
4. THE GOD-SURVIVOR
E - ESCAPE
1. I SEE
2. LEAVE
3. SPACE ANGEL (MEMITIM)
I - BEYOND
1. MAJOR TOM WAITS
2. LETTER TO A YOUNG ONE
3. THE EVERLASTING CIRCLE OF INFINITY

Mer om Bandet:
Facebook
Hemsida
Bandcamp
Spotify

Support The Bands You Like!!

Polar'n Per fortsätter tjata om NIN!

Nine Inch Nails - Copy of a (2013)

Som jag skrev i en tidigare artikel så har Nine Inch Nails vaknat. Det rör följaktligen på sig även vad det gäller material som når ut via nätet. Trent Reznor släpper nu videon till "Came Back Haunted" producerad av David Lynch (Mannen bakom bland annat Twin Peaks) och ett gratisspår ("Copy of a") finns även att ladda ner via Amazon.

Att sprida sina alster via nätet, vind för våg, har han gjort tidigare. Denna gång känns det mer genomtänkt och som en medveten strategi att lansera nya skivan.

Annorlunda var det förr. Under aliaset "seed0" gjorde han sig ett namn och blev högt aktad som sk seeder bland NIN-frälsta nerladdare. Han publicerade tidigare outgivet material såsom samlingar, t ex "Still" med lugnare upptagningar samt filmer som varit lite för kontroversiella för att nå ut den "vanliga"  kommersiella vägen.


Nine Inch Nails: "Came Back Haunted" (2013) from Nine Inch Nails on Vimeo.

Det var högprestandalänkar till bootlegmaterial i högupplösta format, ett präktigt wow för de inbitna, samtidigt som myten om denna seed0 spriddes satt Reznor och dröjde med att offentliggöra sin nyfunna roll, den att exploatera nya affärsmodeller för nätet. Han har, hur som helst, alltid nått ut till sina fans, via den otroligt omfattande www.nin.com, med forum, chattrum och andra sätt att interagera. Via sin webbplats samlar han andras mixar på hans plattor, videos och foton som fans laddar upp. Han har skapat delaktighet och kollaboration, en klubb för de som vill medverka. Så experimentlustan finns inte bara i användningen av instrument och datorer.

Nog om det,

/Polar'n Per

Mer om Nine Inch Nails:

...på webben

...på  Spotify

Tre starka kort:

1. Ytterligare ett spår för gratis nerladdning via Amazon

2. David Lynch, bara det lixom!

3. Platta på gång

Polar'n Per jublar - Nine Inch Nails har vaknat!

Det är tydligt att Nine Inch Nails (NIN) är tillbaka. Bandet jag fastnade för, som någon variant av käftsmäll och "Neuromancer"-punk (bok av William Gibson, 1984), har en världsomfattande turné och en platta planerad. Teknofilen Trent Reznor klev därför upp på scenen för fyra dagar sen, 2:a augusti, med sitt NIN på festivalen Lollapalooza (Chicago’s Grant Park) för att sparka igång hösten! ...och vilket gig det blev! Spelningen fångades under en livestream från festivalen och delas i artikeln för oss alla att ta del av!

Bandet gjorde sannerligen ingen besviken med en show som spände över nästan två timmar. Publiken serverades en handfull nya låtar från det, i början september, kommande albumet "Hesitation Marks" (på hans egna label Nothing Records), samtidigt som vi gamla rävar fick ett pärlband av gamla klassiker. Låtarna "March of the Pigs", "Terrible Lie", "Wish", "Head Like a Hole" och avslutande megaklassikern "Hurt", som numera avlidne Johnny Cash faktiskt gjorde ännu bättre, är goda exempel på dessa, som framförs med ursinnig precision. Relativt nyare låtar som "Survivalism" och "The Hand That Feeds" funkar klockrent och ger blandningen gammalt och nytt en balanserad upplevelse, utan att det på något sätt blir retronostalgisk.

Det kan ändå konstateras att det lågmälda industriella numera har ett övertag i bandets set, men det vägs som sagt upp av tokdraget som mobiliseras när strängarna ska bändas och Reznor ska svettas. Personligen tycker jag NIN mer och mer blivit ett band för live-scenen, då plattorna nästan uteslutande innehåller elektroniska kompositioner. Låtar skapas sällan, eller aldrig, tillsammans med de musiker som följer Reznor ut på vägarna. Levande kommer dock en hel del av detta till rätta och skänker variation till showen. Numera, visserligen, i en mer klinisk industriell riktning än det mer bisarra Faux-liknande tema som det tidiga turnérandet erbjöd. Kanske var det inverkan från en viss Marlyn Manson som skapade denna dragning, för fram till och med "Downward Spiral Tour" (som pågick under nästan sjukt långa tre år, fram till 1997) var det en galen live-akt utan paus för publiken att hämta andan... chockrock, ni vet!

Hur som helst, 2009, senast det begav sig avslutade Nine Inch Nails sin turné med att all utrustning såldes av på auktionssajten eBay. Därpå följde ett officiellt uttalande att bandet, och all albumproduktion lades på hyllan för att ge utrymme för arbetet med musiken till filmen om Facebook "The Social Network" och den nystartade gruppen How to Destroy Angels. Båda dessa projekt är, enligt mig, mindre lyckade, speciellt det sistnämnda som skapades tillsammans med frugan, Mariqueen Maandig. 

Jag tror Reznor delar den uppfattningen, Det är ju så uppenbart att formatet har saknats när man ser spelglädjen och hur scenen inledningsvis inspirerats av samma minimalistiska och effektfulla upplägg som präglade bl a "Beside You in Time" (2007). Bandet som Trent Reznor mönstrar till denna turné är som vanligt inte identiskt med det som avslutade 2009, Josh Eustis är ny basist, i övrigt finns NIN-veteranerna Alessandro Cortini (Keyboard), Robin Finck (Gitarr) som i ett flertal omgångar spelat i bandet samt Ilan Rubin (Trummor och Cello!) som anslöt till bandet under senaste vändans "Another Version of the Truth".

Höj volymen, dra igång klippet och åk... Håll till godo!

/Polar´n Per

NIN Set list, Lollapalooza 2013-08-02:

Copy of A

Sanctified

Came Back Haunted

1,000,000

March of the Pigs

Piggy

The Frail

The Wretched

Terrible Lie

Closer

Gave Up

Help Me I Am in Hell

Me, I’m Not

Find My Way

What If We Could?

The Way Out Is Through

Wish

Survivalism

Only

The Hand That Feeds

Head Like a Hole

Hurt

Här hittar ni Nine Inch Nails

...på webben

...på  Spotify

Mina favoritspår från gigget:

1. Head Like a Hole

2. Survivalism

3. March of the Pigs

Man kan inte förneka en bra låt... 6

Denna gång kommer jag bara att presentera två versioner av dagens låt. Men det är två i sig starka versioner av en tillika urstark låt.

Nine Inch Nails - Hurt från 1995.
En av gruppens lugnaste låtar, men också en av deras mäktigaste. Redan som original riktigt ångar den av känslor och det är just i frammanande av känslor som sången tar form och får sitt eget liv.

När sedan Johnny Cash gjorde en cover på denna låten 2002, strax innan han själv gick bort, så lyftes den ännu ett snäpp och blev som en svanesång över legenden Cash. Han lyckades väva in hela sitt livsöde i sången och med sin lugna innerliga sång är det som om han sjunger sitt eget bokslut.

Nine Inch Nails - Hurt


Johnny Cash - Hurt