 |
| Favorite Hippies "Sidekick Stories" (2013) |
Favorite Hippies platta "
Sidekick Stories" (2013) tar oss med till den amerikanska rockscenen så som den lätt förr. Den tar lyssnaren i tydlig färdriktning mot klassisk rock med artister som
Tom Petty och
Todd Snider men flörtar samtidigt med förra seklets bluestolvor.
Örjan Mäki (
Willy Clay Band) har satt ihop en samling män från norr, resultatet är
Favorite Hippies och elva spår på en debutplatta där han själv både sjunger och spelar gitarr.
Jag pratar med
Örjan om bandet på deras releaseparty i Norrtäle (Stället, 2013-09-05). "Det är 18 mil mellan Pajala och Kiruna, så vi fick verkligen planera för att kunna repa materialet ihop!"
Örjan som dessutom passade på att flytta till Norrtälje under inspelningen medverkade ytterligare till att sammanhållningen blev ännu svårare "Man är ju van med avstånd där uppe, men nu är det faktiskt en ännu tuffare uppgift!", säger han och skrattar. Han fortsätter betydligt allvarligare att förklara att vintrarna, där uppe var kraftigt bidragande till hans beslut att flytta neråt.
Med
Favorite Hippies har
Örjan hittat ett sound som jag mer än gärna upplever i rökig krogmiljö, på täta scener eller bara i bilen när jag ska åka långt och jag tror att dessa herrar från vidderna norröver influerats av avstånden, det lågmälda och allt det där som gör att Norrland och Lappland enklare kan associeras till kontinenten som hyser Rocky mountains... Jag kan inte låta bli att dela med mig av det faktum att vi i denna del av landet (Stockholms län) haft riktiga vintrar... Faktiskt ända sen
Örjan flyttat ner... Det kan vara en slump, men jag tror inte det!
Örjan har, som sagt, varit gitarrist i kirunas stolthet
Willy Clay Band, men han har även hunnit med att vara musiker till ingen mindre än
Chip Taylor (mannen bakom "
Wild Thing" och "
Angel Of The Morning", bror till
Jon Voight och farbror till
Angelina Jolie), ett uppdrag som vanligen tillhör
John Platania (Van Morrison). Han har spelat med
Will Kimbroughs soloprojekt (gitarrist åt
Emmylou Harris, 2004 "Instrumentalist of the Year" AMA Award) och flitigt agerat gästartist åt många musiker i Americanarockens bakvatten, såsom
Deadman,
Shurman m fl bland annat genom sina färdigheter att spela Dobro och Pedal Steel. Det är med andra ord gott om erfarenhet som levererar en debutplatta.
Med sig på releasepartyt har bandet vissa justeringar.
Örjan och
Mattias Kauppi (bas) har med sig
Erik Grawsiö (gitarr, från
Månegarm) och
Zacharias Ahlvik (trummor, från
8th Sin) som i frånvaro av originalmedlemmarna
Johan Mäki (gitarr) och
Fredrik Elenius (trummor, även
Willy Clay Band) gör ett lysande jobb! Det svänger levande på ett sätt som ger studioinspelningens mer lågmälda produktion. Bandet bjuder på sex av spåren från nya skivan och tre covers av
Will Kimbrough,
The Band och
Muddy Waters.
Jag vill ändå framhålla de egna materialet, "
Jenny" och "
Highway Calls" (klippet nedan) som kvällens höjdpunkter tillsammans med en ny rootigare version av låten "
Solid Ground", som tidigare spelats in för
Willy Clay Band (plattan "
Blue", 2009). "Jag ville göra den som jag tänkte den från början", säger Örjan och antyder att det i gjordes massor av justeringar i den tidigare inspelningen för att passa plattans karaktär. Nu är den både bluesigare och betydligt rökigare i det jag skulle kalla för
Örjans egna Directors Cut.
För produktionen står
Peder af Ugglas (har jobbat med bla
Louise Hoffsten,
Irma Schultz), både han och Örjan vet hur en ljudbild ska läggas för att bli amerikanskt influerad utan att det blir "Jiiihaaa!". Jag uppskattar dessutom texterna på plattan som känns väldigt personliga. "
When The Company Rolls In" handlar om när gruvdriften etableras i omgivningen och "
246" om en intern som
Örjan kom att träffa via hans otaliga antal fängelsespelningar genom landet. Liknelsen som Sveriges egna
Johnny Cash låter jag vara ogjord, men sanningen är att med sitt egna material finns den enkelhet som man bara kan nå med långt gångna färdigheter i att blanda låtskrivande med Americana-rockens hemligaste recept.
Betyget
Favorite Hippies ska kvittera ut för spelningen är 4 av 5 Ess. Plattan skulle vinna på framträdandets energi och betyget dras ner något av detta, men jag antar samtidigt att om man är mer lojal formatet i Americana, kanske det omvänt lika gärna kan ligga kvar i denna bedömning. Jag hade dock velat höra mer inslag av den fylliga rock jag vet att bandet besitter, det skulle balansera plattan väl, men det är ett hantverk som gjorts för scenen och det är där musiken passar bäst! Så leta upp både platta och scen och återkom därefter med din egna uppfattning, jag gillar det jag hör!
/Polar'n Per
Tre starka med Favorite Hippies:
1. Gunget
2. Spelglädje
3. Retrokänslan
Mer om Favorite Hippies:
...på
Spotify
Ibland blir man saknar man gamla godingar något infernaliskt. Då är det ju skönt att det finns en del som plockar upp fallna mantlar och vidareutvecklar det hela. 
