Motörheadfredag

Inför släppet av sin coverpatta, Under Cövers, med Motörhead, så släpper man nu en teaser, en underbart skön Motörheadifierad version av David Bowies "Heroes". Låten spelades in i samband med sista skivan, men det blev Rolling Stones "Sympathy for the Devil" som hamnade på plattan.

Jag brukar få en  något fadd smak i munnen när det kommer till sådana här postuma släpp, men just nu kan jag bara luta mig tillbaka, minnas o sakna. Och njta, för det är en skön version på låten. Hur jag känner för resten av skivan? Jo, jag ser nog faktiskt fram mot den och hoppas att den är gjord med kärlek. Här är i alla fall låtlistan:


1. Breaking the Law (Produced by Cameron Webb) 2008
2. God Save the Queen (Produced by Bob Kulick and Bruce Bouillet) 2000
3. Heroes (Produced by Cameron Webb) 2015
4. Starstruck (Produced by Cameron Webb) 2014
5. Cat Scratch Fever (Produced by Peter Solley) 1992
6. Jumpin’ Jack Flash (Produced by Bob Kulick and Bruce Bouillet) 2001
7. Sympathy for the Devil (Produced by Cameron Webb) 2015
8. Hellraiser (Produced by Billy Sherwood) 1992
9. Rockaway Beach (Mixed by Cameron Webb) 2002
10.Shoot 'Em Down (Produced by Bob Kulick and Bruce Bouillet) 2001
11. Whiplash (Produced by Bruce Bouillet and Bob Kulick) 2005

Polar'n Per recenserar - Israel Nash's Silver Season

Israel Nash - Silver Season (2015)

Han har kallats Neil Youngs efterträdare, han har berömts av självaste bossen (Bruce Springsteen) och positionerar sig med senaste plattan "Israel Nash's Silver Season" närmare den psykedeliska scenen än tidigare. Jag tänker på Beatles med sin Sgt. Pepper, jag tänker på Frank Zappa med hans Captain Beefheart.

Det är svårt att inte genomskåda min intention att hävda denne mans storhet med dessa ikoner namngivna, och jag tror verkligen Israel Nash är en man för de stora scenerna!

Han är grymt bra live!

Jag har följt Israel Nash sen hans fantastiska platta "Barn Doors and Concrete Floors" (2011) med episka "Fool's gold" som lätt skulle färga på Rolling Stones klassiska "Exile on Main St" (1972). Jag har konfunderats över att hans inofficiella numrerade utgåva "Outtakes from the Barn" (2012) som han bar med sig genom ännu en Sverige-turné är minst lika guld som plattan låtarna ratades för. Jag har beundrat hans utväxling via "Rain Plans" (2013) och sitter nu med hans senaste vax "Silver Season" (2015) i hörlurarna. Det är precis så plattan ska avsmakas om man lyssnar på mannen bakom skivan. Den ska sitta i med hög volym i lurarna och det är så plattan verkligen gör sig rättvisa. Dynamiken och dramatiken framhävs verkligen jämfört med att radioskvala denna typ av musik.

Genomlyssningen kräver en hel del av mig. Jag gillar sådana plattor. Det är ett tecken på inneboende potential. Ljudbilden som penslas ut är komplex. En påtaglig pedal steel glider friskt i ljudkulisserna till varje låt och en flygande psykadeliska ljudmatta är resultatet. För inspelning och procerande står ingen mindre än Grammisvinnaren Ted Young (Kurt Vile, Sonic Youth) och sällan är hans prägel så tydlig som i "A Coat of Many Colors" och första släppet från plattan, "Strangers" (klippet ovan).

Inte helt sällan överlastas ljudbilden av flera lager av stränginstrument för att sen ge luft och atmosfär, nästan tystnad. Tillsammans med Israels Niel Young-gnällande röst skapas något jag verkligen gillar. Det är retrorock. Det är något som jag tror kommer funka suveränt levande. Kvalitetsmässigt skulle jag vilja påstå att plattan inte ligger i samma direkta paritet med tidigare skivsläpp även fast jag mycket väl kan tillstå att han verkligen hittat hem i ett mer eget sound. Den ljudbild som etablerades i förra plattan ("Rain Plans") och som faktiskt än mer dras åt det psykedeliska hållet och gör Israel gott.

Avslutande "The Rag & Bones Man" och den soffsofta "LA Lately" är efter några genomlyssningar de låtar jag fastnar mest för. Israel Nash fortsätter göra musik som är både sinnesvidgande och själsöppnande, Det är en platta som doftar tidlöshet och rymd på det där sättet som modern Americana ska göra! Plattan får tre riktigt starka ess (av fem möjliga).

Gillar du 70-tals flum? Då är denna flygande psykedeliska ljudmatta en resa för dig. Kolla bara hans fantastiska klipp från gatan i Umeå under hans första turné i Sverige nedan. Är det inte fantastiskt, så säg!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Israel Nash:
1. Live-akten
2. 70-talssoundet
3. Det fria luftiga soundet med ljudmassorna

Polar'n Per ser Ace Frehley

Regnet som dragit in över Stockholm vill inte ge med sig. Därifrån vi sitter ute på en brygga, med en pilsner, på Gröna Lund ser man tydligt att molntäcket är kompakt över Stockholm. Regnet är envist, ihållande, men inte särskilt intensivt och på scen ska ingen mindre än Ace Frehley, KISS gamle legendariske gitarrist, strax göra entré. Som vanligt är Ace sen upp, scenkanten äntras först 20:40, 40 minuter sent, men det är denna gång en något ödmjukare legend, än den diva som klev upp och drygade sig på Debaser Medis (2009) ca en och en halv timme sent. Han ursäktar sig efter inledande "Rocket ride", givetvis har han tagit notis om regnet, det som knappt hade startat när han klev in i logen backstage inför denna spelning.

Ace Frehley i fin form på Gröna Lund 2015-06-18

Det är betydligt mindre folk på Grönan idag än när skräckrockaren Marilyn Manson hyvlade av sitt gig förra veckan. Vädret är en ursäkt, Ace sakta stangerande stjärna likaså, och öppningen som erbjuds är svajig. Det infinner sig ingen riktig kemi. Jag vill tro att det är priset han får betala för publikens väntan, men det är snart förlåtet...

Med låtar som "Parasite", "Strangeways" och "Strutter" är det mesta av väntetiden glömd. Ace och bandet tar kontroll över settet och att glädjen är större bekräftas inte minst av att det faller mer plektrum än väta från ovan, där framme vid scenkanten.

Till skillnad från giget på Sweden Rock Festival för några dagar sedan hittar man både "Rock soldier" och "2.000 man" (original Rolling Stones) i settet. Han är en jävel på att sätta sin signatur och karaktär på cover-låtarna och det bekräftas ytterligare i den episka "New York Groove" (original Hello) som var kanske den starkaste låten, "Rip it out" inräknad, om man ber mig plocka guldkornen på KISS-legendarernas soloplattor.

Jag är svag för Ace. Han är ingen fantastisk gitarrist. Inte heller en fantastisk sångare, men han har något som tilltalar mig i hans enkla, något aviga groove. Bandet ges tid att även de ta micken och när kvällen är över har alla på scen hunnit med leadsången... Och dom gör det bra! "Love gun" sitter som en smeck, med fantastiska trummor och "2 young 2 die" från hans kanske jämnstarkaste soloplatta "Trouble Walkin'" (1989) är kvällens kanske bästa låt! Låten är tilltuffad. Mer ruff!

Avslutande sektionen med "Shock me", "Rip it out" och "Deuce" är fantastisk! Givetvis ryker guran efter Ace gitarrsolo i den avslutande delen av den första av de tre låtarna. Givetvis kommer kommentaren "Still smokin'!", och det kommer lika självklart som hans patenterade "Beavis and Butthead"-garv finns med efter varje mening över fem ord...

Klart gitarren ska få sitt, som kanske Frank Andersson skulle sagt!

Det är med ett leende jag går från Grönan. Ace brokiga karriär har avåkningar till trots gett utdelning och det ger mig viss tillfredsställelse att slippa det asgarvande lyllofyllo till pajas han varit under många års töcken.

Ace kommer vara med ett bra tag till framöver! Betyget han får är fyra raka ess av fem möjliga (4 av 5), det saknas med andra ord inget ess i denna kortlek!

Jag minns sommaren 2011, när jag fick chansen att träffa Chip Taylor under en middag på Skebobruks herrgård innan ett gig på den fantastiska musikscenen Skebopubben. Vi pratade högt och lågt om Chips karriär som bl a omfattar låtar som "Wild thing" och "Angel of the morning" och jag kunde inte låta bli att komma in på en av mina favorit-biografiska låtar genom tiderna "Rock soldier" som Chip skrev grunden till.

Chip sa, "Du vet vi är båda New Yorkers. Jag tyckte det var så tragiskt att se Mr Frehley's destruktiva period från KISS och in i det där trädet, du vet när han nästan ville avsluta allt, jag menar allt. Musiker kan komma och gå, ta stryk och resa sig upp, det är ett kall. Mr Frehley kommer från en uppväxt med musik i familjen, runt rockscenerna i New York och scenen är hans hem. Jag ville bara göra mitt för att leverera budskapet att en soldat ger inte upp. "Rock Soldiers" skrevs på några minuter. Vi musiker har inget gevär, men vi har vårt kall, precis som dem!"

Jag satt tyst och åt upp efter den moralkakan. 

Kanske har han rätt? Kanske pliktar Ace? Jag kan faktiskt inte avgöra det, men jag kan se att han lämnar scenen med en stolthet att få rada upp pärlor från en nära 45 år lång karriär.

Hur-som-helst, han SKA vara stolt!

/Polar'n Per

Polar'n Per ser benknäckarna i Foo Fighters

Prolog: Det blir inte alltid som man tänkt sig. Foo Fighters på Ullevi igår är ett klockrent exempel på det...

Röntgenplåt från foofighters.com

Jag hoppar på SJ:s kärra från Stockholms central tillsammans med polarna. Det är inga förseningar, vilket inte riktigt är som förväntat. Och även fast det är skönt att kunna skriva om när det också funkar i trafiken så är det bara en transportsträcka. Inget mer att rapportera, typ. På slösurfen i tågkoman rattar jag in SMHI för en koll av vädret och det är föga underhållande 18 grader som annonseras för kvällen i Göteborg. Det tar ifrån oss lite av entusiasmen, även fast regnet är hänvisat till lördagen. Än en gång visar det sig att metrologerna gjort ett skitjobb och denna gång till rock'n'roll-turisternas fördel. Vädret är strålande. Jeans-shorts på!

Vid någon hastigt påkommen uppföljning hittar jag termometern på +26°C och som ni vet och förstår så är halva lyckan gjord bara man slipper regn på dessa utomhusgig. Hur många tillställningar regnar inte bort bara för att vädergudarna är på fel humör? Nu är vi hur som helst på plats i Göteborg, på Feskekôrka smaskandes räkor och sörplandes ostron från både Västkusten och Frankrike (Swe-Fra 1-0), på 7:ans klassiska uteservering smaskandes kuber av cheddarost, korv till sörplandet av immiga glas med lager. Festen fortsätter på Ullevis innerplan stuffandes till Ghost och Foo Fighters. Det är med andra ord svårt att ha bättre förutsättningar än denna dag som ni förstår.

Ghost levererar som vanligt sin blytunga, ganska keyboardtunga show fläckfritt och bordet ligger därefter dukat för Foo Fighters att agera huvudrätt!

Bakom oss ligger världens kanske kallaste maj, och detta till trots har juni levererat oklanderligt där det behövts. Precis så funkar också Foo Fighters. Efter spelningen på anrika Stockholms Stadion (2011) är det svårt att hoppas på något så magnifikt som man fick uppleva då. Det är ett av dom bästa gigg jag sett och energinivån var så hög att man kunnat stänga både Ringhals och Forsmarks kärnkraftsproduktion om man lyckats vajra ner bandets spelglädje till växelström.

Igår på Ullevi var energin inledningsvis på väg att dras upp till elva på förstärkaren. Bara att bandet väljer att starta med den magiska klassikern "Everlong" (klipppet ovan), som bandet länge avslutat sina gigg med och fortsätta med tempostarka "Monkey Wrench" visar tydligt intentionen att ta med oss i publiken på en liknande resa, men, som sagt, det blir inte som man tänkt sig.

Från min plats i publiken är det svårt att tolka vad som händer och sker på scen. "Monkey Wrench" avslutas ovanligt otajt och därefter blir det oordning också på scen. Dave utbrister "Jag tror jag bröt benet!" (klippet nedan) och därpå hör man en annan röst förkunna att "Vi måste tyvärr avsluta showen här...", det är  bandets karismatiske batterist, Taylor Hawkins (trummor och lite sång) som tar kommandot i förvirringen på scen. Jag är förstås helt övertygad om att bandet, med sin speciella ironi driver med oss. Dom fortsätter ju trots allt. Storbildsutsändningen visar sjukvårdspersonal som står böjd över kvällens huvudrollsinnehavare Dave Grohl (sång och gitarr).

Taylor samlar ihop sin sarjade generals trupper och river därefter av en serie covers utan Daves närvaro. Detta är något som skett tidigare och jag som sett många av bandets gigg vet att detta inte är något konstigt. Dessa inslag har enligt mig varit de kanske svagare delarna i helheten som Foo Fighters brukar leverera så klanderfritt, men att det sker efter denna inledning, det tyckte jag var ytterst dålig fingertoppskänsla. Det visar sig senare att det absolut inte har något med fingertoppskänsla att göra, utan har sin naturliga förklaring i att Dave luftstegat av scen och helt enkelt har brutit foten någonstans vid skenbenet.

Om detta vet publiken föga, mig själv inräknad. När Dave återkommer i slutet till låten "Under pressure" (Queen, som återkommer flera gånger under kvällens set) gör han det sittandes på en stol, med ena benet spjälkar och ståendes rakt ut mot publiken. I min värld driver dom fortfarande med publiken och efter att låtar som "Learn to fly", "Pretender" och "Something for noghing" har passerat känner jag att mitt tålamod börjar tryta. Dave hinner istället med att lägga om spjälkningen och känslan sitter nu cementerad... Vad håller dom på med?

Bandet vars låtar kräver energi i framförandet är så här långt, fjärran från så starka som de varit och upplevts tidigare och mer och mer etableras en känsla av att Dave kommer vända detta och resa sig i ett av settets självklaraste låtar "Walk" (Wasting light, 2011), det skulle vara så Dave! Detta händer dock inte. Inget är ju som förväntat idag.

Kvällen har blivit bättre med urstarka gitarrslingorna i "Congergation" från den annars lite svajiga senaste plattan (Sonic Highway, 2014) och efterföljande nämnda "Walk" höjer spelningens kvalité ytterligare musikaliskt, men Dave reser sig inte. Han sitter kvar.

Spelningen går här in i ett lugnare parti. Dave som nu har kryckor stapplar ut till den framskjutna lilla scenen mitt i publikhavet, där jag står i direkt närhet. "My hero" (klippet nedan) och "Time like these" genomförs akustiskt till förträfflig allsång från publiken. Dave hyllar publiken, sjukvårdare och denna kväll som helt fantastisk, missödet med ett brutet ben till trots... Dessa fyra nämnda låtar är enligt mig kvällens bästa! Här finns närvaron, känslan, publikinteraktionen och ett Foo Fighters som levererar som ett lag.

Där Dave tidigare under turnén levererat det akustiska partiet solo finns nu både Chris Shifflet (gitarr) och Pat Smear (i vanliga fall gitarr, nu moraliskt stöd och personlig assistent redo att stötta sin krympling till kollega)... Responsen från publiken är fantastisk! Gåshud har levererats!

När jag väl accepterat situationen blir det lättare att svälja att det inte alltid blir som man tänkt sig. När "All my life" (klippet nedan) drar igång är jag säker. Det finns inget fejk med denna gigant! Det ger mig ro att njuta av tillställningen som musikaliskt inte ska ha ett högre betyg än tre tveksamma ess (av fem möjliga). Betyget på denna konsert i form av upplevelse är ohotat en femma, men det är här som jag försöker ge en rättvis recension från mitt perspektiv... Precis som Daves skenben är jag tudelad...

Överraskningarna är dock inte över. "Let there be rock" (AC/DC) ger oss ytterligare huvudbry och när avslutande "Best of you" avslutas klockar spelningen in på runt 2:40 i löptid. Det är en bragd som har visats för bandets åhörare idag och jag kan inte låta bli att tänka på artister som låter publiken vänta bara av rena divalater i timme efter timme, och det finns så många andra artister som mer eller mindre skulle hunnit ställa in redan innan fallet nått mark... Bandet ska ha all heder för hur dom genomför detta gigg.

Under omständigheterna kan man bara "gilla läget"... Det är så jag ser det! Inte fan minskade min aktning för Dave som artist och frontfigur efter detta, tvärt om! Kolla bara in pressmeddelandet på bandets hemsida med röntgenbilderna på Daves benbrott tillsammans med den sparsamma texten  "Thanks, Gothenburg. That was amazing!"

Epilog: Dave tar sig givetvis till sjukhus efter spelningen, idag kommer den föga förvånande nyheten att gigget idag på Pinkpop ställs in och ytterligare minst ett gigg. Regnet som utlovas pissa ner över Götelaborg under lördagen uteblir även fast det hinner mulna på och när jag sitter på snabbtåget i riktning mot Stockholms Central. Givetvis stannar tåget och vi får förseningar eftersom jag lagt förtroendet att hemresan ska fungera lika bra som nerresan. En tragisk figur (med son) blir våldsam och tåget stannas för att invänta polis. Det blir inte alltid som man tänkt sig... Eller hur?

There goes my hero, His name is Dave Grohl!

/Polarn Per

Tack för fantastiska klipp från gigget till AIKGandolf!

Setlista:
1. Everlong
2. Monkey Wrench (Dave rasar av scen)
3. Cold days in the sun
4. Stay with me (Faces)
5. Under preassure (Queen/David Bowie. Dave återkommer efter omplåstring och spjälkning av ben)
6. Learn to fly
7. Something for nothing
8. Pretender (ehe... Sittandes? Ja, precis så blir det idag...)
9. Miss you (Rolling stones. Dave lämnar åter för omspjälkning/gipsning? av ben, troligtvis har man stärkt upp läkarteamet med både resurser och smärtstillande)
10. Tie your mama down (Ytterligare en Queen-dänga med Taylor på sång. Dave återkommer)
11. I'm the one (Van Halen. Del av låt. Taylor hånas av Dave för att vara kung av halva covers under den efterföljande bandpresentationen. Pain killer börjar verka?)
12. Another one bites the dust (ännu mer Queen. Del av låt)
13. Schools out (Alice Cooper)
14. Congergation
15. Walk
16. My hero (imponerande allsång till Chris och Dave)
17. Times like these (Chris och Dave. Ja, det känns verkligen så...)
18. All my life
19. These days (med fyndiga ordomläggningar för skadan)
20. Outside
21. Break out
22. Big me
23. Enough space
24. Generator
25. Let there be light (AC/DC)
26. This is a call
27. Best of you (Dave dricker skumpa sittandes i sin rullstol på scen)

Tack från mig till setlist.fm för hjälp att spika de två cover-låtar som jag inte kunde nita...

Tre starka med Foo Fighters;
1. Vilket jäkla live-band
2. Catchigt som bara fan!
3. Bokningen på Ullevi i ett Göteborg som toppformats med både sol och festligheter

Dagens Musiktips - Howling Black Souls

Ibland blir man saknar man gamla godingar något infernaliskt. Då är det ju skönt att det finns en del som plockar upp fallna mantlar och vidareutvecklar det hela.  
Howling Black Souls från England är ett sådant band.

Dom spelar en svettig och skön Bluesrock som andas av gammal Rolling Stones, när dom var som bäst. Fast på steroider och med en släng av Van Morrison inlagd i mixen. Det är tyngre och smutsigare.  Lite som om Van Morrison och Mick Jagger hade delat på sången i Led Zeppelin.







En skön mix som hittas att köpa digitalt till Name Your Price på Bandcamp. Bara att slå till med andra ord.

Facebook
Bandcamp

Rocken i Bild - PJ Plutzer

Denna gång fokuserar jag inte på ett enskilt foto i denna serien, utan den osannolika sagan om hur fotografen PJ Plutzers bilder blev/kommer att bli tillgängliga för välden.
Hela historien kan ni läsa här, men kortvarianten är att en förstärkarförsäljning online, av en slump sammanstrålar 2 fotografer med varandra. När dom börjar språka visar det sig att den ena, PJ, sitter på en skatt av rock foton från 70-talet och tidiga 80-talet.
Eller vad sägs om ca. 3000 bilder med storheter som The Rolling Stones, Led Zeppelin, The Who, Santana, Jeff Beck, Queen, Elton John, Bob Dylan, Eric Clapton, Peter Frampton, Bruce Springsteen, Peter Gabriel, Thin Lizzy, David Bowie, och många fler?

Man är nu i full gång med att scanna dessa bilder, som inte visats förut, för att göra dom tillgängliga för allmänheten i ett projekt kallat "Prisoner Of Rock N Roll". Här är ett par smakprov från det som man hunnit scanna hittills. Sånt här gör i alla fall mig glad.

Fredag, dax för lite vintips!

 I det stora landet i väst finns det en vingård, Wines That Rock, som drivs av vin och musikentusiasten  Mark Beaman. Här gör han vin utifrån inspiration från rock n roll. Så det är inte banden själva som har letat rätt på något billigt jox att hälla på flaska för att kunna kränga sitt varumärke. Så därför jag givetvis nyfiken på om det borgar för bättre kvalitet eller ej. Fortsätt läsa så kommer svaret....

Här i Sverige har vi nu fått möjligheten att kunna köpa The Police, Rolling Stones och Pink Floyd vinet genom Brands For fans försorg. Huruvida de andra vinerna kommer att komma till våra systembolag låter jag vara osagt (dvs. har jag ingen aning om?) Däremot har jag lyckat lägga mina smutsiga små fingrar på två av de nu tillgängliga. Flaskor som representerar band som jag gillar väldigt mycket utan att för den saken bli fanatisk, så vi får väl se vad vinerna gör för det hela.

Rolling Stones - 40 licks Merlot

Det första vinet jag provade blev Rolling Stones. Ett behagligt och lättdrucket vin, med smak av körsbär. Helt klart det bästa merch-vin som dittills har provsmakats här hos Spader Ess. Ett torrt vin med en behaglig eftersmak (om än lite kort (som ett virvelkaggeslag, underbart men kort)). Dock inte så bra att det motsvarar sin prisbild, på 139:-, så är det ändå ett klart steg i rätt riktning.
Sammanfattningsvis kan man se det som att vinet avspeglar skivan som fått ge namn åt den. Ett samlingsalbum: En bra samling, men kanske ändå inte riktigt tillfredsställande för en luttrad samlare... Dock en snygg etikett och ett bra vin, som bör tilltala vilken Rolling Stones diggare som helst, åtminstone någon gång då och då. För, trots att det är ett förvånansvärt bra vin, så är det nog som vanligt, en kul grej för fans till bandet. Och det finns det ju många av, så försäljningsmässigt tror jag nog att det kan bli en hit.
Eller rättare sagt, kan Montazamis viner bli tillräckligt poppis för att hamna i systembolagets ordinarie sortiment, med hennes något blygsammare kändisfaktor, och riktigt usla innehåll, så borde det här vinet vara något för topplistorna. Vem vet, kanske är vinet tvärt emot bandet i fråga, och kan åldras för att nå sin största hitpotential? En annan fråga är dock om det tål att lagras lika länge som stenarna?


The Police - Synchronicity Red Wine Blend

Nästa flaska för provsmakning (inte samma dag såklart) var The Police.
Ett vin som jag av någon anledning var mer nyfiken på, men samtidigt hade mindre förväntningar på. troligen för att det är en mix av olika druvor vilket gör att det är svårt att i förväg ana vad som komma skall.
Blandningen består av  Carignane, Zinfandel, Syrah, Petite Sirah, Grenache and Viognier.
Vilket kan kännas som en salig blandning, och det är nog just vad det är, med betoning på salig. Detta är faktiskt ett riktigt gott vin.
Ett väldigt bärigt, något torrt vin med en behaglig eftersmak som hänger kvar som en skön sustain med lätt distorsion. Lättdrucket och matvänligt är nog en bra chefs-sammanfattning.

Enligt mig piskade det vinet, som jag bara dagen innan utropat till bästa Merch-vinet hitills, och det ganska ordentligt (se ovan).
Äntligen har vi här ett vin som börjar närma sig att vara prisvärt, även det ligger på 139:-. Inte billigt, men helt klart mest prisvärt av band-vinerna (so far, hoppas ju givetvis på mycket mer kvalitet i genren Merch drycker (Pink Floyd finns ju t.ex.. kvar att smaka)).  Hade det legat någonstans mellan 80-90 kronor så hade det kunnat få följa med hem lite mer vardagsmässigt, både med eller utan kopplingen till The Police.

Rock N Roll fylla

Det är inte helt utan att man numer kan bli ganska knall på Rock N Roll bärs utan att för den sakens skull behöva dricka samma "b(r)and" flera gånger. Dock finns ju inte alla på bolaget så det kan ju bli lite pyssel innan man får ihop sitt eget extended Six-pack.

Men här är en sammanställning av de signatur-öl som jag hittills hittat på nätet. Antagligen varken de sista vi sett, eller särskilt komplett lista. Några går troligen inte att få tag på längre, men det är fullt tillräckligt för att det skall snurra till om man vill. Jag vet inte om det är ett önsketänkande från min egen sida, men jag inbillar mig ändå att en hel del av de öl vi sett dyka upp i denna genre, åtminstone på pappret, ser ut att hålla högre och högre kvalitet. Framför allt det faktum att man verkar känna hur vindarna blåser och lämna Lagern och vandra mot Ale i stället. Vilket iofs kanske inte skall ses om en kvalitetsmarkör i sig, men det känns i alla fall som man tänkt aningen längre.

För till en början kunde man nog se det mer som en kul grej, men jag tror nog att dåliga produkter, nu när "marknaden mognat" lite (faan vad jag hatar det uttrycket egentligen), så är det nog mer risk att ett varumärke kan skadas snarare än stärkas, om man lanserar en allt för dålig produkt.

Pearl Jam - Faithful Ale
Mastodon - Black Tounge Double IPA
Iron Maiden - Trooper Ale
AC/DC - Australian Hardrock
Motörhead - Bastard Lager
Sepultura -Weiss
Municipal Waste - Toxic Revolution
Kiss - Destroyer Beer
Pig Destroyer - Permanent Funeral 
Amon Amarth - Ragnarok Porter
Corrosion of Conformity - Imperial Porter 

Graveyard Hisingen Brew  

Ebbot Ale

The Sword Beer 

Rolling Stones 

Skål Kosmonauter!!

Polar'n Per tipsar - Temperance Movement släpper vax!

Nu är skivsläppet runt hörnet, 16 september landar den i skivbutikerna, The Temperance Movements första självbetitlade fullängdare. Bandet som med tre ackord och några spelningar nästan nått kultstatus för sitt retrosväng.

Jag bjöds in av Rootsy Live till promotorn för att ges möjlighet att tjuvlyssna på plattan och utan att dramatisera allt för mycket så vill jag bara säga... får jag be om största möjliga tystnad... (klicka sen igång ett av klippen nedan...)

Här kommer rösterna från den svenska juryn!

"Only Friend"
Låten andas AC/DC:s blues med stänk av Roddan. Shit, vad svag jag är för denna typ av riff-tydliga rocklåtar med raspigt riviga sånger som berättar "the blues"! Det finns partier av solosång som tar med mig iväg ner och tempo som drar mig upp, stämningen och känslan bär med mig genom denna fantastiska öppning! Så här starkt borde alla plattor inledas!



"Ain't No Telling"
Inledningen smattrar loss på trummor. Det svänger bluesigt med skönt rockdriv och denna är ju som gjord för scenen... levande! Detta är en Black Crowes, jag tänker på att vilja göra en liknelse med en "Remedy"-svängande låt, men den här är faktiskt bättre. Det är en av de absolut tydligaste höjdpunkterna på plattan!



"Pride"
Detta är en vacker singer-songwriter komposition som visar att en rivig röst kan balanseras med melodi. Ingången i refrängen är mycket snygg, där dynamiken i sången används väl.

"Be Lucky"
Doften är 70-tal. Driv i smakpalören Eagles ala "Already Gone" (1974) inklusive körer som fyller. Jag känner att jag kommer name-droppa en hel del, men det är bara för att jag blir så glad över alla influenser som sköljer över mig i intrycken!

"Midnight Black"
Den svarta midnatten är en upptempolåt som svänger i samma mood som Elton Johns klassiker "Saturday Night's Alright (For Fighting)", men den är givetvis hårdare, coolare och helt i min smak!



"Chinese Lanterns"
Som titeln anspelar finns det någon känsla som etableras direkt "Chinese Lanterns" är en låt jag gillar per omgående. Den har vackra arrangemang och min association ligger i trakterna runt Black Crowes fantastiska "She Talks To Angels", men andas även både Eagles och Rod Stewart.

"Know for Sure"
Temperance Movement tar med oss i en mustigare låt som andas en tuffare Wilson Pickett med lika delar "I'm In Love" och "Mustang Sally" kryddat med elgurka och ett mer drivet tempo.

"Morning Riders"
Störtskön rytm och gura och en refräng som är som gjord för att sjunga med i. Med andra ord ännu en gång musik för live-scenen!

"Lovers and Fighters"
Låten tar ner tempot. Det är den sköraste sången och en ballad om att identifiera styrkan bakom att älska och hålla ut! Det är en vacker låt!



"Take It Back"
Nu ökar tempot betydligt, det är den tuffaste låten på plattan. Bandet hör hemma här och med denna låt känns det som deras egna sidor väger bra mycket starkare än de referenspunkter jag återkommit till genom recensionen.

"Smouldering"
Öppnningen med den ensamma acken är snygg, låten fortsätter med en följsam trumma och en vackert hes sång. Den ligger fint i "Power Ballad"-kategorin utan att bli "Cheesy". Det här är en natt-bil-åkar-låt, den kommer växa! Påminn mig om att ompröva betyget på denna låt om en månad eller ett år!

"Serenity"
Till slut levererar Temperance Movement ett lugn genom föregående och denna låt. Stillhet, frid och klarhet. Det är en vacker avslutning på plattan. Slide-guran som följt flertalet låtar ligger fint och levererar stämning!

Det känns som jag hör ett nytt Black Crowes. Det känns som jag hör en ny Rod Stewart. En brittisk själfullhet ala Wilson Pickett. Det känns som Eagles, eller låtar av Elton Johns energiska styrka. Rolling Stones tidiga energi och som ni hör är jag beredd att bre på...

Som ni förstår är det tidlös musik med tyngdpunkten i det soul och blues-osande 70-tal, men detta är nytt och fräscht, ändå jäkligt "Hard to Handle", med andra ord är det förbannat lätt att fastna för... och det gör jag!

Plattan "The Temperance Movement" med The Temperance Movement hämtar som helhet ut det eminenta betyget 4 st ess (av fem möjliga)...

/Polar'n Per

2013-10-13 Göteborg, Pustervik
2013-10-15 Halmstad, Kajskjulet
2013-10-18 Falkenberg, Grand Hotell
2013-10-19 Uppsala, Katalin
2013-10-20 Stockholm, Akkurat
2013-10-21 Örebro, East West
2013-10-23 Umeå, Scharinska
2013-10-24 Sundsvall, Estreet
2013-10-25 Östersund , Bluesfestival
2013-10-26 Avesta, Bjurfors Hotell & Konferens

Tre starka kort:
1. Only Friend
2. Ain't No Telling
3. Chinese Lantern

Mer om The Temperance Movement:
...på nätet
...på Rootsy Live
...på Spotify

Polar'n Per stämmer av läget - Michael Alonzo!

Michael Alonzo är punk!

Punken är glöd! Den har passionen och drivet. Den har samhällsengagemanget. Den har det reaktionssnabba radikala ungdomliga och samtidigt jäkligt nära till skratt. Kanske är det det obskyra som definierar punken? Det bidrar definitivt med viss självdistans. Tror jag, eller... Jag vet egentligen inte, men det kan nog inte förbises helt. Något tycks hur-som-helst vilja ut! Något verkar behöva kommuniceras eller uttryckas och jag tror ingen i den svenska punkscenen definierar denna rasande inneboende kraft så väl som Michael Alonzo.

Alonzo är en av huvudrollsinnehavarna när den svenska punken ska summeras, åtminstone om jag skrivit manuset och lyft fram dessa figurer. På 70-talet var han med och bildade legendariska KSMB.

Platsen var Skärholmen, söder om söder, punken på grön och röd tunnelbanelinje sträckte sig ut med pendeltåget söderöver, i mitten låg Hägersten, där jag växte upp. Jag var bara knatte när dom första punkbanden blommade. Jag växte upp under första vågen av svensk punk som sköljde över landet och i förorten hade jag ett bra liv. Xirixidis bilvård, de fina villorna, Mälaren, betongen, ungdomsgårdarna och höghusen, fast ändå inte så segregerat, det var en smältdegel för kulturella yttringar och framförallt musik! KSMB fanns där, fast dom då var oupptäckta i min värld, se klippet KSMB (1979) "Tidens tempo", "Varför lever du?" och "Ett ben".



Med 80-talet blev jag snabbt mer medveten om min musikaliska omgivning. Jag gick från musiken i pojkrummet som var mer drivet av wow (KISS och Iron Maiden) till att intressera mig för hårdare musik genom både thrash och punk. Punken som definierats i slutet av sjuttiotalet höll på att omdefinieras. Alonzos bidrag hette under denna period Stockholms Negrer (se dokumentären i bifogat klipp). Ebba Grön hade blivit Imperiet och runt mig växte subkulturer upp. Inte minst i form av synthen som blev både House och Techno (vad som nu är skillnaden). Den arga mannens musik var delad mellan den, enligt mig, mer sympatiska punken och den uppstickande vit makt-musik som lockade män med hat. Det konstiga var att tempo och andra attribut delades med punken, främst kängpunken, medans andra saker, främst budskapen, skiljde subkulturerna åt. Något jag aldrig sett i Vit makt-musiken var den glädjen och ironin som punken representerade i sitt sätt att leverera samhällskritik.

Vit makt-musiken var, enligt mig, bara en politisk kanal för trångsynt främlingsfientlighet uppklätt i en ny nationalromantisk folkdräkt, där attribut som kängor, bombarjacka och en Duracel-liknande högerarm (som i tid och otid skulle resas i en romersk hälsning) var obligatoriska attribut... Stockholms Negrer var det tydligaste motjucket (se klippet den skönt provocerande dokumentären från SVT 1986)!



Punken blev alltså en motkraft (till den fascistiska ådran) som höll igång och förenade scenen genom band som Charta 77 (1983), Strebers (1985) och Cosa Nostra (1990 Magnus Bjurén och Bonni Pontén, båda fd Asta Kask) tills punken åter kom att blomstra igen några år in på 90-talet. Den punk som kom fram var mer trallvänlig och band som Coca Carola och De Lyckliga Kompisarna (DLK) tog punken vidare. För Alonzo kom uttrycksformen att bli annorlunda. Kvar fanns fortfarande kampen för orättvisor i engagemang som bl a Ungdom Mot Rasism (UMR) kampanj "Alla Olika Alla Lika". KSMB återförenades för en platta "En gång till..." (1994) och några tillhörande spelningar. Plattan får man konstatera fick ljummet mottagande, själv tyckte jag den var helt OK.

Kanske var det påtagligt att åren gått för bandet, men i några kvällar på Tre backar i Stockholm visade bandet att man fortfarande kunde leverera. För mig var det första gången jag såg KSMB spela levande. Jag minns det väl, jag bar min KSMB-tröja (som också var biljett) tills den var så tunn att man kunde se rakt igenom bomullen. Den ligger fortfarande kvar i garderoben och påminner mig, runt varje storstädning, om denna spelning.

Låtar som "Ikväll", "1X2" och "Polisen Grisen" var klassiskt paketerad KSMB och i plattans höjdpunkt "Blickar av stål" återkopplade bandet till den oro vi många kände över den framväxande rasismen som höll på att etableras i landet. Punken fördes vidare och blev globalt än mer melodiös Green Day (1987) skatepunk via t ex svenska No Fun At All (1991) medans ilskan (och samhällskritiken för all del) kanaliserades i Hardcore-scenen genom svenska Refused (1992-1998) eller den mer rap-influerad metall som Rage Agains The Machine (1991-2000) i en unik blandning som kanaliserar både hiphop, metal, funk och en stor dos punk, åtminstone vad gäller attityd! Men det var då!



Nu är nu! Med en samling namnkunniga och erkänt duktiga musiker gav sig alltså Michael Alonzo åter ut på vägarna igen, med ett nytt album i turnébussen (recension, SpaderEss). Alonzo och Fas 3 är en nästan tjugo man stark trupp ur vilken bandmedlemmar plockas för att kunna genomföra turné. Bandet har med andra ord anpassat sig till musikernas förmåga att närvara, bl a Inge Johansson (Totalt Jävla Mörker, Invasionen, (International) Noise Conspiracy m fl) och Nicke Andersson (Imperial State Electric fd Entombed och Hellacopters) finns med.

Jag ringer Michael Alonzo för att kolla av det här med lågkonjunkturen och punken. Jag är nyfiken på det här om arga män och dess drivkraft. Jag hamnar i ett samtal om då och nu, om Hägersten, högt och lågt. Det första han säger när jag pratar om en nästa våg av punk är "Den är ju redan här, är den inte? Jag ser massor av band med folk i 25-års åldern som kör klockren punk, jag är faktiskt positivt överraskad. Det man kan fundera över är varför det är just punken som kommer tillbaka hela tiden, eller hur?"

Vi resonerar om det är punkens samling runt scenen som gjort att den håller i sig och ständigt återkommer eller om det beror på andra faktorer, "Proggen dog ju för att den blev tråkig, det tror jag alla kan skriva under på, den blev sin egen pretentiösa död", jag nämner navelskåderi och han håller med. "Punken på 80-talet dog för att den blev så jävla besserwisser över sig själv", säger han. "Grupperna höll ihop på annat sätt, det var blodsband och grunden för så mycket skit, många blev bitchiga, det finns många som haft jätteroliga år ihop som numera är fiender för livet, jag vet inte varför det blev så...", säger han och antyder den mils vid skillnad mot hur t ex Fas 3 sätts ihop vid behov idag!



Jag nämner att jag ser hur punken tas vidare, fast i olika uttryck främst som attityd, och Alonzo håller med, "Bluesen var farfar till punken. Rocken var farsan och skitungen, det var punken... Jagger var ju farsan, influensen. En av skitungarna var definitivt Incest Brothers det var urartat, helt urflippat. Det var precis så provokativt som vi ville vara. KSMB och Ebba Grön var också skitungar i denna familj. Vi var annorlunda än farsan, och jag har fortfarande svårt att se Jagger vika ner sig. Han är kompromisslös! Ett tåg när han kliver på scenen, 70 bast... fattar du? Många av mina bekanta genom punk-åren har omdefinierat sig själva, punken finns i texterna men dom spelar mer visor, kanske är det för att man vill gå vidare eller för att man helt enkelt inte pallar röjet på scenen, men Jagger ställer sig upp på scenen med samma kväll efter kväll... Jag har svårt att se honom sadla om och göra visor, det kommer liksom aldrig ske!", säger han och skrattar. "Många som spelar snabba tre ackord spelar nu mer sofistikerade visor och det är inget jag kan anklaga dem för, men vi har spelat med många unga punkband på sista turnén och där finns både tempo och politiskt engagemang!"

Jag tänker på hur Ultrahuset på något sätt lever vidare i Kafé 44 och hur den fortfarande, efter är hemmaplan för dessa unga band. Två dagar i veckan kör man fortfarande allt från visor till punk, den kommer igen... Visor och punk! Jag kikar på klippet från Kafé 44 med Alonzo & Fas 3 "Den vita apan" och "ABAB" från 16:e februari förra vintern (2012). Hur många ungdomar idag som vet egentligen vad en ABAB är? ...det är lite kul, tycker jag! Nästa tanke är, "Fan, vad man börjar bli gammal!"



Michael Alonzo har alltså dammat av sin energiska protestmusik. Men när jag pratar med honom märker jag att det är under nya former som punken levereras. "Det är inte lika lätt att få ihop ett rep nu för tiden, ibland är det ingen som kan, men oftast sätter jag mig med Tony för att spåna på ett tema, rim och skratt är alltid en bra start för punken!". Han fortsätter, "Låten "Lyxbegravning" föddes så, vi ville göra något soft som Sade, på ett mingelparty! Det var annorlunda med "Det bästa som hänt", den var bara tvingad att komma ut, inte ändras, det fanns inget utrymme för att lägga solon eller så..."

Jag utbrister "Det är ju punk!" samtidigt som Alonzo följer upp med ett hastigt påkommet "Sorry, jag måste dra..." och lika fort som vi drog igång samtalet sticker Alonzo vidare, "Det är dax för rep!"

Ge aldrig upp (2007)

Michael Alonzo är punkaren som dragit på sig mordhot från nynazister. Han är punkaren som fortfarande levererar punken kompromisslöst. Han är mannen med en inneboende energi som vill göra sig hörd. Framförallt är han fortfarande brinnande, något som krävs för att hålla punken kokande.

Han är också författaren som tog kampen för pappornas rättigheter i kampen för gemensam vårdnad i boken "Ge Aldrig Upp" (2007 ISBN13: 9789185865000). Kampen mot orättvisor tog, med andra ord, nya uttryck, men det är ändå en tydlig röd tråd han följer, något vill ut! och det är uppenbart att "sociala" gav efter för Alonzos umgängesrätt vilket påvisar att det inte bara är frustration som kommer ut i form av "tomma ord". Alonozo berättar, "Allt startade när jag ville berätta för min bror vad det var som faktiskt hade hänt, sen rullade allt på. Det var som terapi. Det var inte ens tänkt som en bok, jag hade inte ens tänkt tanken när det uttalades första gången".

"Idag har boken sålt i över 10 000 exemplar bara i Sverige, vilket ironiskt är mer än KSMB sålde med ett album någonsin. Boken är idag utgiven på norska, spanskas och italienska och fortfarande ger den ringar på vattnet...", säger Alonzo.

Han sätter definitivt fingret på en hel del som är punkens själ. Punkens attribut, uttryck och definition. KSMB är min barndoms kvarter. Jag känner mig nöjd med denna intervju, punkscenen är definitivt en annan än bara replokalen och scenen som den var då. Den är en attityd, den signalerar hopp! Genom samtalen med Alonzo och Sundström har jag med mig en behaglig känsla av att musiken gror, precis som den gjorde runt 1990. Kanske finns utrymmet för udda krafter idag som punken faktiskt bestod av då. Jag måste leta vidare efter drivkraften... Udda, tänker jag. Sen tänker jag Mart Hällgren. Ja, Mart och De Lyckliga Kompisarna får det bli!

/Polar'n Per

Tre starka kort med Michael Alonzo:
1. Glöden
2. Hans drivna patos
3. Hans passion för punkens energi på scenen!

Mer om Alonzo och Fas 3:
...på Spotify

Polar'n Per stämmer av läget - Stefan Sundström!

2010-10-13 Stefan (och min Jessie) i Norrtälje

I slutet av 80-talet tilltog mitt intresse för punken. Född i Hägersten och pluggad i Skärholmen kunde man inte missa första vågen svensk punk som sköljde över landet. Jag var hårdrockare, och kanske var det thrashen och balladerna eller önskan om något avskalat mer alternativt som successivt flyttade mitt fokus till både punkscenen och mer akustiskt musik, och då med svenska artister som Thåström, Cornelis och Stefan Sundström.

En som jag ofta återkommit till är nämnda Stefan Sundström. Jag gillar hans så-långt-från-media-profil-man-kan-komma och jag lyfter gärna fram hans fantastiska "Glöm Din Dröm" som det bästa han gjort (klippet). Han är, i mitt tycke, en av dom tydligaste otydliga stjärnorna i Sverige, Stockholms egna Mick Jagger med integritet och betydelse, med engagemang och starka låtar.

Jag tar därför kontakt med honom för att höra lite hur han ser på musikscenen idag och framförallt i ett försök att utröna varför punken inte blommar, precis så som den alltid gjort med förutsättningarna från både lågkonjunktur och borgerligt styre.

"Min del av musiken är ju politisk, men marginaliserad! Man får ju lätt intrycket att all musik låter som Neil Sedaka och Den lilla sjöjungfrun när man slår på TV:n, men det har nog mer med TV än verkligheten att göra...", säger han.

Jag håller med honom, media och program av typen Idol styr dagens och morgondagens artister via producenter och strategiska produktionsbolag. Det är som en produktplacering där artisternas frihet är sekundär. Det ska vara bildskönt, tvålfagert och, enligt mig, representera en ganska opersonlig sörja. Jag har alltid förespråkat musik där artisterna framför eget, uppriktigt material, som betyder något för dom själva. Kanske är det därför jag gärna lutar örat mot svenska punken och är lite extra stingslig i min dom över dagens musikutbud i kommersiell TV. Stefan tycker att läget idag liknar det som det var på  80-talet, "Det var då jag började lira visor, sen kom Nirvana och plötsligt fick man va' med på TV utan att ha rakat sej!"

Jag kan inte låta bli att reflektera över hans ord. Grungen lyckades ju till och med göra mig moderiktig, bara det! Jag lät håret växa, fjunet gro, flanellskjortan blev cool och allt det där välpolerade ersattes av musik som oslipat hanterade delar av punkens arv, moll, alternativscenen och hårdrock. Det var ganska befriande! Stefan avrundar jämförelsen fint! "...Eller", säger han, "Läget är som 1962, TV är full av en massa dansande deodoranter, men på en klubb i London lirar Stones för 40 ungdomar som går bananas. Själv ska jag spela visor tills jag dör! Det är inte så illa det heller, speciellt om man får spela på såna plejs som Delsbo och Skibotn!"

Man kan ju bara låta sig fascineras hur allt går i vågor och jag håller givetvis med!



Denne man, vars tydligt starka ben i vistraditionen, har hemvisten mellan progg och punk, han förstår kopplingarna jag försöker göra, men han rättar mig... "Jag har nog aldrig känt mej som en del av proggen faktiskt. Inte punken heller. Jag ramlade åldersmässigt lite mitt emellan. Jag tyckte proggen var farbröder som var lite för magister-artade för min smak, och punkarna, i början, kändes som en variant på discomodet!" Han fortsätter, "Jag var kanske flummare om man säjer så, Hendrix och Stones. Det fanns många som jag just i södra förorterna, alla dom där etiketterna har kommit i efterhand..."

Jag köper hans resonemang, men samtidigt så har han spelat gurka med KSMB (1980), och klippet med bandet Trots (1978-1979) är svensk punk, precis så som den lät i förorterna runt 1980. Jag inser ändå att när jag botaniserar bakåt i punken så glömmer jag ibland det faktum att Stefan faktiskt var med att definiera den första vågen svensk punk. Hans vägval mot vistraditionen stärker givetvis uppfattningen att varken tillhöra till progg eller punk, även fast man i efterhand vill förenkla, generalisera...



För mig känns det, hur-som-helst, som samhällsengagerad musik, såsom proggen och punken är mer underground än någonsin. Det finns liksom inte medialt utrymme för de som med egna budskap vill vrida världen till att snurra i en lite bättre riktning. Än en gång ser Stefan saken ur ett annat perspektiv. "Jo, men det mår punken och proggen bara bra av. Alla som har fingret i luften och vill göra karriär slipper man nuförtiden. Jag tror att "Idol-kulturen" förgör sej själv faktiskt." Han fortsätter med en hoppfull bild av ungdom som både engagerar sig och skapar, "Jomendu, det finns väl en jävla massa arg politisk musik, Kartellen, Kapten Röd, en massa hiphop? Jag har själv rätt dålig koll på detta, jag lyssnar inte så mycket på ny musik!"

Jag släpper Stefan där, för en egen avrundning, men medans ni läser den tycker jag att ni kikar på klippet från TV4 och några ord om senaste släppet "Under Radarn" som innehåller låtarna "Hej Hej Hej Lou!" och "Onkel Alf"!



För mig är det så här... Det skapas mer musik än någonsin, men mindre än någonsin lyfts fram via media, framförallt vad gäller politisk eller samhällsengagerade musik som faktiskt både punk och progg representerar. Den hittar dock sina uttryck i sin samtid, de exempel som nämnts bevisar detta. Den musik som däremot lyfts fram av kommersiella media gör det på produktionsapparatens premisser, i deras mallar, med deras ambition och ekonomiska välvilja, snarare än på grund av sin egen drivkraft och förmåga att göra sig hörd eller skapa musik, det som för mig symboliserar punken. "DIY, Do It Yourself"-andan står i direkt, eller delvis konflikt med dagens kommersiella media-bransch... Nätets förutsättningar, gör det ändå lättare än någonsin att nå ut, även fast det inte ger några klirr i kassan. Punken som alltid grott via små scener och små produktioner överlever eftersom detta har varit vardagen, genomgående!

Denna artikel är inledningen på en serie om svensk punk, eller hur den är upplevd från mitt perspektiv. Jag vill däremot inte göra den så där blogg-egocentrisk som det lätt blir, så artikelserien föds i samtal med de som skapade den svenska punken, även när dom själva inte anser sig bära den etiketten! Jag hoppas att kunna rota lite i den och samtidigt spåra den moderna punken och därmed närma mig dagens scen... mest för att jag tycker det är intressant! Låter det OK?

/Polar'n Per

Tre starka kort med Stefan Sundström:
1. Värmen som genomsyrar musiken och personligheten
2. Allt det där totalt opretentiösa!
3. För mig som julhatare blev den något bättre i och med En Julsaga (Fairytale of New York med Jill Johnson)

Mer om  Stefan Sundström:
...på webben
...på Spotify

Grattis!! Sir Mick Jagger

Det är allmänt mycket med Engelska kungligheter i dagarna, men i Rock n' Roll landet är det väl svårslaget att Sir Mick Jagger fyller 70 bast. en sann rockkunglighet om någon och snart lika gammal som drottningen av England själv.

Grattis!! - Mick Taylor

Mick Taylor, en av de tidigare medlemmarna i Rolling Stones, fyller idag 64 år, vilket dessutom gör honom till en av de yngsta personer av de som varit med om det tidigare åren i gruppens historia.

Han ersatte Brian Jones, 1969 och spelade med bandet fram till 1974. Vilket innebär att han var med på ett par av gruppens mer betydelsefulla plattor. Dock är inte Stones has enda merit, utan har spelat med lite här och där.







Kan även nämnas att även Kid Rock fyller år (42) idag. Men den enda kommentaren jag har angående honom är Varför? Har aldrig förstått vad som gör denna pajas så populär i sitt hemland?

Grattis! - Bill Wyman

Bill Wyman fyller idag respektabla 76 år.

Med sitt förflutna som basist i Rolling Stones får man väl säga att han har varit med och grundat rocken som vi känner den idag. Efter att ha lämnat Stones så har han framhärdat i sitt eget band Bill Wyman's Rhythm Kings, som jag dessvärre inte har någon relation till alls.

Ryktena säger att han var kvinnokarlen i Stones, somliga skulle kanske även lägga till snuskgubbe sedan han blev minst lika känd för sitt griftemål med Mandy Smith (som han började dejta när hon var 13 år) som sin musik.

Men massa bra låtar har det blivit genom åren om inte annat.





 Rolling Stones - Oh Carol och Tell Me från 1964. kolla in Bills coola poser både under låtarna och under intervjun.


Som bonus är här en video med Mandy Smith från Solstollarna, vilket visar på att Bill inte var den enda gubben med tvivelaktigt rykte som hon lyckades attrahera.