Dagens Musiktips - Rival Sons - Head Down

Los Angeles kvartetten Rival Sons är tillbaka med nytt material, men det är det väl inte många som missat. Och som dom är tillbaka.

Sönerna har varit ovanligt generösa mot oss här i Europa och turnerat flitigt, vilket är ett oslagbart sätt att marknadsföra sig, om man nu som grabbarna är ett vansinnigt bra liveband och har riktigt bra livematerial med sig i resväskan. Jag har sett dem vid ett flertal tillfällen och håller deras förra skiva väldigt högt, vilket kan vara både en för och nackdel inför ny skiva.

Nya skivan "Head Down" har precis börjat klättra på listor runt om i världen och i skrivandes stund ligger man tydligen på 4:e plats på Svenska albumlistan.
Förra plattan var ju ett genombrott som hette duga, så hur mäter sig nya skivan med den? Jo, riktigt, riktigt bra. Om förra plattan var den som befäste Rival sons som ett sjuhelsikes live och partyband, så är det här skivan som för dom framåt och fördjupar dom som en stor grupp.

Den är inte riktigt lika omedelbar som den förra, men för den som gillar 70-tals osande svettig bluesrock, så är även detta en pärla. Låtarna har fått ett bredare register och snyggare ljudbild, utan att man för den delen gett upp känslan som man satte på "Preassure and Time". Det är fortfarande osande träskrock som förmedlas med Jay Buchanans innerliga soul-indränkta sångröst. Musikens ljudbild är väldigt snygg, alla instrumenten ligger skönt tydliga och gemensamt har dom att dom aldrig är tråkiga att lyssna på. Alla i bandet hanterar sina instrument otroligt kompetent. Detta hade varit en lyssningsbar skiva även instrumentalt, men med Jays röst ovanpå blir det magiskt. 

Jay's röst fungerar ypperligt i både de rockigare låtarna, men i balladerna skär hans stämma rakt genom själen på en. Jag har sedan tidigare hållit låten "Soul" för en av de bästa låtar jag någonsin hört, men den har nu fått konkurrens i och med "Jordan"

Förra plattan jämfördes man väldigt mycket med Led Zeppelin, nu är inte Zeppelin referenserna lika övertydliga, även om dom givetvis finns kvar här och där, men nu befäster man sig med sitt egna genuina sound.Är dom nyskapande? Inte ett dugg, om man kollar de olika beståndsdelarna var för sig. Men sammansatt gör dom det så otroligt bra att det saknar motstycke i modern tid.

Så, finns det något dåligt med skivan? Det värsta jag kan komma på är att "All The Way" I början låter väldigt lik "Some Kind of Wonderful" med Grad Funk Railroad. Dessutom är kanske inte omslaget lika snyggt som förra plattan och ännu så länge har jag inte hittat en lika odödligt citat som "So pull up your dress, I'm gonna show you how the west was won." från låten All Over The Road.. Men om det är allt? Vem bryr sig.

Med tryck och tid kan man skapa diamanter, och det har Rival Sons lyckats med.
Min enda sorg är att jag troligen kommer att missa deras spelning Tyrol, vilket riskerar att vara en av de sista vi ser Rival Sons på en liten intim scen. Dessa grabbar är på väg att bli riktigt stora.





English Translation:
The Sons have been unusually generous to us here in Europe, and toured widely, which is an unbeatable way to market themselves, especially if, as in the case of these guys, you are an insanely great live band and have really good live material in the suitcase.  

I've seen them on several occasions and I hold their last album very high, which can be both an advantage and a disadvantage for the new disc.
The new album "Head Down" has just started climbing the lists around the world and is in the writing moment apparently on the 4th place on the Swedish album chart.

The last album was a breakthrough that really made it's mark, so how do the new album measure up to it? Well, really, really well. If the last album was the one that cemented Rival Sons as one hell of a live and party band, then this is the disc that moves them forward and deepens them as a truly great act. 
It's not quite as immediate as the former one, but for those who like the 70's sweaty blues rock, this is also a gem. The songs have been given a wider range and better sound, without giving up the feeling from "Preassure and Time". It is still reeking swamp rock conveyed with Jay Buchanan's fervent soul-soaked voice. 

 The musical sound is very nice, all the instruments are great and clear.  And they are never boring to listen to, everyone in the band manages their instruments incredibly competent. This had been a great record even as an instrumental one, but with Jay's voice on top, it becomes magical.

Jay's voice works superbly in both the rockier songs, but his voice on ballads cuts straight through the core of your soul. I have previously kept the song "Soul" for one of the best songs I've ever heard, but it now has competition in the "Jordan"

The last album was compared a lot with Led Zeppelin, now the Zeppelin references are not as clear, even if they obviously are left here and there, but now Rival Sons consolidates themselves with their own genuine sound. Are they innovative? Not a bit, if you check the different components separately. But the mix of it all makes them complex and so incredibly good that it is unprecedented in modern times.
 
So, is there anything bad with the disc? The worst thing I can think of is that "All The Way" at moments sounds a bit like "Some Kind of Wonderful" with Grand Funk Railroad, and the cover might not be as good looking as the last albums, and so far I have not found an equally immortal quote as "So pull up your dress, I'm gonna show you how the west was won." from the song All Over The Road. But if that is all, what the heck. 
 
With pressure and time you can create diamonds, and at that Rival Sons have succeeded. 
My only regret is that I will probably miss their gig at Tyrol, Stockholm, which is likely to be one of the last times we will see Rival Sons at sucha a small intimate stage again as they are bound for greatness.