onsdag 21 november 2012

Recension - Year Of The Goat : Angels Necropolis

Du kanske säger att Norrköping, det är en jävla stad, men då har du inte hört...

Först visste jag inte om jag skulle tagga denna artikel som Dagens Musiktips eller om jag skulle lägga den direkt till Önskelistan. Men då det rör sig om förhandsmaterial jag fått mig tillskickat från Ván Records är det väl inte mer än rättvist att göra detta som en för mig mer utförlig recension.

 Varför önskelistan? Jo, då plattan släpps den 7:e December, vilket råkar vara min födelsedag, och jag längtat efter denna fullängdare sedan bandet släppte sin senaste EP, så känns det inte så långsökt att ha den kunde hamna på just Önskelistan, vilket i sin tur kanske gör mig lite jävig i frågan. Men eftersom det hela handlar om just min uppfattning så kan jävfrågan stoppas upp där solen inte skiner. Vilket kommer att gälla även för framtida recensioner.

Det är således Year Of The Goats första LP - "Angels Necropolis" som är under luppen.



Till att börja med,  detta är en skiva som passar bäst att avnjutas i sin helhet, även det givetvis finns låtar som står på egna ben.
Norrköpingsbaserade YOTG bygger upp en sanslöst skön atmosfär på sin första fullängdare. Man lindar in den lugna, snyggt uppbyggda och klara musiken med Thomas drömska, smeksamma sång. Grabbarna lyckas frammana en suggestiv och vackert nordisk melankolisk stämning, som med sin mystik slår an en särskild sträng i en gammal drömmares hjärta.
Man har hittat sin egen ljudbild, även om man lutar sig mot gamla traditioner så paketerar man det snyggt och modernt. Direkt när man hör dem så hör man vilka det rör sig om.
Det är musik där det finns många lager att upptäcka, vilket borgar för att skivan kommer att hålla under lång tid. Allt från att bara luta sig tillbaka och låta de snygga gitarrerna ta över en, som lägger sig effektivt över de snygga bas och trumgrunderna eller drömma sig bort i de poetiska texterna (mer om dem senare) och svepas med av den snygga stämsången.

Som gammalt Blue Öster Cult fan så är jag inte sen att dra vissa paralleller, både musikaliskt och sätt att berätta en historia. Det finns ju till och med ett litet "More Cowbell" moment på skivan. :-) Även vissa drag av ett tidigt Rush i framställandet av en berättelse kan skönjas.

Hur skall jag då försöka kategorisera detta? Melodiös ockult rock, ligger väl närmast till hands, och har man som jag, aldrig fastnat för det corpse-paintade growlandet i genren Black Metal, så är det en lisa för öronen att den melodiösa kusinen har fått sig ett uppsving då den innehåller det mörka, utan att vara frånstötande. Detta leder mig osökt in på texternas innehåll.
Det handlar om klassisk kamp mellan det ljusa och mörka, fast där den mörka sidan är "the good guys". Även om jag själv väljer att tolka saker lite som jag själv vill, som en kamp för att nå "enlightenment", att kasta bort religionens ok och mentala slaveri. Där den traditionella synen på Ljust/mörkt i mina ögon är en produkt av de rådande regilösa normerna. Det vill säga, här slåss mörkret mot ljuset för att skingra skuggorna från folkets ögon och ge sann upplysning och resning. Att man sedan kan ana en annan undergivenhet inför det mörka får stå för YOTG. Men helt klart är att det ger en ökad grad av spänning och nerv.
Vackert är det hur man än vrider på det. Och då inte enbart musiken, för till skivan levererar man ren konst i sig. Även om jag i skrivande stund inte vet exakt hur det kommer att vara utformat.


Så, tillbaka till frågan i början. Har det gått för lång tid sedan EP:n startade hypen om ett av Sveriges mest efterlängtade skivsläpp? Att man tappat moment i och med väntan, kan man nog konstatera, även om bandet varit duktiga på att leverera små smakprov under tiden. Men till syvende och sist, jag tycker att skivan står sig så pass bra på egen hand så att den inte nödvändigtvis behöver förväntningarna. I mina ögon och öron en fullträff på egna meriter. Hur resten av världen tar den till sig återstår att se, men från mig kan jag bara säga:
Grattis Year Of The Goat! You say "This Will Be Mine" och jag säger "Yes, It Will"

Eller för att citera Freestyle: "Vill ha dig i mörkret hos mig"


Den Torra faktan:
------------------------------------------------------------
Line-Up:
Thomas Sabbathi sång, gitarr
Per Broddesson gitarr
Don Palmroos gitarr
Fredrik Hellerström Trummor
Tobias Resch bas
Mikael Popovic mellotron, sång

Skivan innehåller 8 spår och klockar in på ca. 50 minuter.
For The King
Angels Necropolis
Spirits of Fire
A Circle Of Serpents
Voice of A Dragon
This Will Be Mine
I'll Die For you
Thin Lines Of Broken Hopes

Skivsläpp: 2012-12-07
Skivbolag: Ván Records
Hemmaort: Sverige

Facebook
Hemsida

Lär ges ut både i CD och Vinylutgåvor om jag känner både gruppen och bolaget rätt.

Och eftersom Year of The Goat så symboliskt väljer att hedra mig på min födelsedag genom att släppa sin skiva just denna dag, så drar jag bara slutsatsen att det är jag som är The King! :-)
Hur eller hur, högt på min önskelista hamnar den. Så ni som läst önskelistanserien vet hur det går till: GE MIG NU!

Support The Bands That You Like!!

4 kommentarer:

  1. Dom är grymma musiker och jag har sett dom live ett par gånger, extra skoj blir det också när man "känner" stort sätt alla i bandet, denna skiva ser man så klart fram i mot!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, det är alltid extra roligt när man känner folket på scenen. Klart bra skiva som sagt.

      Radera
  2. Haha, 7/12 är min födelsedag också och jag har givetvis YOTG på min önskelista med!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Word! Bara det borde vara värt signerade ex. :-)

      Radera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...