Är det bara jag eller... Kim Jong Un

Senaste tiden har det varit en del gnissel mellan Nordkorea och resten av världen. Efter att ha funderat lite över fenomenet Kim Jong Un, eller Kim Jong Långkalsong som han antagligen hette i skolan, så har jag kommit fram till att hans till synes stora vansinne inte handlar om något annat än gammal vanlig Rock n´roll hybris.

Han går helt enkelt bara i fotspåren efter Led Zeppelin, Queen, Motley Crüe och de andra dekadenta rockstjärnorna. Är man uppvuxen i denna andan med en tillika dekadent depraverad far, som älskade att vältra sig i Khaki, och är ständigt omgiven av ett land med jasägare, så är det väl bara naturligt att ta saker ett steg extra och får lite skev uppfattning om vad som är socialt gångbart.

Min teori är att hans eskalerande vansinne helt enkelt bottnar i tristess. Nu har han ju inte riktigt samma möjligheter att ge sig ut på världsturné, men precis som många berömda rockstjärnor innan honom, så försöker han helt enkelt pressa gränserna för att se hur långt man kan komma. När den vanliga rockstjärnan testar gränserna för hur långt man kan få groupies att gå eller hur mycket bisarra saker man kan få igenom via sin rider, så använder Kim bara den verktygslådan han bifogar över.
- Fan vad det är trist idag... Jag hotar USA med ett kärnvapen angrepp!
- Undrar om Sydkorea är vakna? Jag hotar med att förinta en ö för dom...

Och på den vägen är det.... Har man inte tillgång till Facebook eller möjligheten att blogga, och inte tycker att det räcker med droger, får man helt enkelt försöka hitta sin bekräftelse på annat håll.
Att han dessutom har börjat umgås med lirare som Dennis Rodman stärker bara min tes. Möjligen kan hans nyfunna vänskap med Dennis vara ett tecken på att han nu kommer att söka sig mot en mer traditionell dekadens, som Rodmans lärling. Eller är det precis tvärtom, att det är Kim som tänker ta Rodman som sin egen Padwan och visa hur man partajar NorthKorean style.