Polar'n Pers guldkorn - S.O.D. Stormtroopers Of Death

S.O.D "Speak English Or Die" (1985)

I begynnelsen var det ett gäng killar i New York som ville göra något helt oseriöst. Thrashen hade den sidan  ganska väl utvecklad på den tiden, den ibland helt oseriösa. I Anthrax fanns den ådran tidigt, och där hårddrogs den snabbt, vilket bidrog till en helt ny inställning till musiken. 1984 släppte Anthrax sin första platta, men innan dess hade innan medlemmar kommit och gått som senare kom att bli viktiga beståndsdelar av flertalet namnkunniga band.

Anthrax har medlemmar som spelar i bandet sen begynnelsen, tidigt 80-tal. Scott Ian (elgurka 1981-), Charlie Benante (trummor, 1983-) och Frank Bello (bas, 1984- med ett kortare avhopp någonstans i mitten), men de har även ett flertal andra musiker, värda att nämna, som härjat i laguppställningen. Smaka på följande herrar.... Nuclear Assaults legender John Connelly, (sång 1981) och Dan Lilker (gitarr, senare bas 1981) och håll i er nu... White Lion med Greg D'Angelo (trummor 1981–83)... bara det skulle man kunna tro var ironi (förlåt...)!



Hur som helst så verkar vänskapsbanden varit starka. Scott Ian, Dan Lilker och Charlie Benante med förflutet tillsammans i just nämnda Anthrax, ville göra något helt annat än att släpa sina respektive band framåt. Efter några år plockade de därför upp Billy Milano (senare M.O.D. Method Of Destruction), som tidigt gjort anspråk på titeln "säreget naturbegåvad skitstövel" i rollen som roddare åt de olika banden. Han bedömdes vara perfekt med sin talang för obscena påhopp och därmed klockren i syftet att provocera.

S.O.D. Stormtroopers Of Death hade därmed fått sin första besättning och reaktionen lät sig inte vänta! Se den fantastiska upptagningen av "Diamonds And Rust" ovan, är den inte en provokation, så säg? Låten sägs vilja sätta punkt för en diskussion om långa rocklåtar baserad på Judas Priest låt med samma namn (1977, cover av Joan Baez 1975). Någon tyckte väl den var för lång, för pretentiös, typ!



"I'm not racist; I hate everyone", är ett numera ganska använt citat som kommer från detta uppkäftiga band. Ett annat senare uttalande kunde handla om vilken stad som helst och har sitt ursprung i en diskussion om hur svårt det är att nå de stora scenerna "Playing a gig in the local Austin music scene is like jerking off with broken glass in your hand. It hurts until you cum…then it hurts again!" Ja, säga vad man vill, men Billy räder sannerligen inte sina ord! (läs mer)

Följden blev att S.O.D. sågs som någon variant av "rednecks"-thrash, när enda syftet var just att provocera. I ett flertal intervjuer har bandet fått dementera både homofobi och rasism, då dessa är alldeles utmärkta teman att just reta gallfeber på det politiskt riktiga etablissemanget.MTV var inte sena med att uppskatta deras välvilja att synas och "Chromatic Death" (nerkortad variant i klippet nedan) blev snabbt en signaturmelodi för en hel generations hårdrockare i Headbangers Ball.



Med en första banbrytande platta ("Speak English or Die", 1985), och ytterligare två ganska obetydliga vax ("Bigger than the Devil", 1999 samt "Rise of the Infidels", 2007) samt en asgrym liveplatta ("Live at Budokan", 1992). Första plattan rullade hej vilt i mitt pojkrum och det är den som är stora behållningen. Kolla gärna in specialutgåvan av plattan som innehåller extramaterial i form av ett urval låtar från en av bandets mest "uppskattade" bootleg-inspelningar (en ljudbordsläcka från Tokyo,1995)!

S.O.D. banade vägen för fler band av samma temperament och thrash, jag tänker främst på D.R.I. Dirty Rotten Imbeciles eller Billys M.O.D, men även svenska F.K.Ü. Freddie Krüger Underwear. Så visst lever andan vidare. Förra året (2012) startade Billy och Dan bandet United Forces (efter en av S.O.D:s låtar, klippet nedan) som åter ska släppa lös Sergeant D och tonerna av S.O.D.

Men jag undrar om en del saker inte ska låtas vara som vad det en gång var, åtminstone vad gäller S.O.D. Eller hur?

/Polar'n Per



Tre starka kort av S.O.D.
1. 80-talet
2. Pojkrumsvibbar
3. Ironi

Mer om S.O.D.
...via Fanzine
...på Spotify (NOT!)