Summering av 2014

Jaha, dags för en summering av året som gått. Det har varit en hel del bra som ramlat ut under året, även om det för egen del spontant känns som om förra året var en aning starkare. Mest för att det var ett par tunga släpp med gamla favoriter. Dock har 2014 varit ett år med en hel del nya trevliga bekantskaper. Som traditionen här är, så kör jag en topp 13 lista bland plattorna, helt utan någon inbördes rangordning, och jag håller mig till de som jag har recenserat och som sedan fortsatt att ge mig audiovisuell njutning.
Vilket i sig innebär att det finns ytterligare en hel del plattor som skulle ha kunnat kvala in på listan... Så som vanligt, vill ni ha chansen att hamna på Spade Ess årstopplista, se till att skicka in ert material i någon form.

I övrigt kan jag bara konstatera att det varit lite upp och ner med inspirationen under året. Både vad gäller bloggandet och träsnideriet.Men jag hoppas att 2015 blir ett uppsving på båda fronterna. Att komma över bra musik hjälper givetvis till.


Vi börjar i Blues deltat, fast i två olika hörn. Först ut på listan blir John the Conqueror med sin simpla träsklblues som skär rakt in i hjärtat.
Sedan har vi lite tyngre och häftigare tongångar från Leksand, med Le Betre. "Same same but different", skulle man kunna säga.
Samma grund, men två olika uttryck.

Sedan har vi ett par veteraner inom doomgenren, Electric Wizard, som passade på att släppa en platta som bara växte och växte.
Hypnos, ett Svenskt debutantgäng som sparkade liv i det tidiga Judas Priest soundet med bravur, med en väl avvägd dos kärlek och spelglädje gjorde man det till sitt eget.




Personliga favoriterna i Rival Sons släpper nytt. Skulle räcka långt bara det. Inte så direkt, men vilken pärla det visade sig vara.

Alonzo, även han har bevistat årssummeringen tidigare. Punkens grand ol' man fortsätter att vara aktuell och utveckla sig.





Så, äntligen. Supralunars debut trillade ner under året, och det känns väldigt skönt att säga att den höll måttet till den milda grad att den även hamnade på denna lista.

Även de gamla favoriterna i Abramis Brama släppte nytt. Som verkligen imponerande... Kan det räcka till en topplacering?



California Breed är en skiva som snurrat rätt flitigt, särskilt under sommarmånaderna.

Franska vännerna i Barabbas slog till igen. Det är något med deras musik som jag inte kan väja för.

Volume IV från USA gav våren ett riktigt röjigt soundtrack, som har återkommit en hel del under året.

Tre Australiensare, bättre kända som Child, satte lite värme på sommaren.

Band of Skulls får avsluta listan för året. Snyggt blandad gitarr-rock som passar lite närsomhelst.

Så det får bli årets lista, det finns en hel del andra som skulle ha kunnat kvala in, men dom har jag som sagt inte recenserat här. Nu får vi bara luta oss tillbaka och se vad nästa år ger.

GOTT NYTT ÅR!

Recension - John the Conqueror : The Good Life

Har du minsta fäbless för bluessvängande Rock n' Roll, så följ med en sväng till Mississippi tillsammans med John the Conqueror, du kommer inte att ångra dig.

Med sitt andra album The Good Life följer dom upp sitt fantastiska självbetitlade debutalbum. Redan inledningen i denna texten låter ana att jag gillar skivan, så frågan är kanske mer hur mycket, och om man lyckas göra bättre ifrån sig än på debuten.

Uppföljaren svänger och rullar av varm sensuell bluesrock. slitna ord, men blundar man så är det inte svårt att tänka sig bort till ett fuktigt och varmt södern, där man tillbringar tiden sittandes på en altan sippande på en öl i solnedgången. Kanske passerar det även burk med hemkokt rågwhiskey, samtidigt som solen sjunker ner i det närbelägna träsket samtidigt som John the Conqueror spelas i bakgrunden. Mellan låtarna så hör man cikadorna spela, samtidigt som majsen växer så det knakar och vajar i brisen.

Det här är musik som är en lisa för alla sinnen. Den har så mycket själ och sväng att det är svårt att sitta still. JtQ är ett band som jag verkligen skulle vilja se live, och då inte på någon för stor arena. Jag misstänker att det skulle kunna vara ohälsosamt bra. På tal om Live, gruppen är just nu ute på en Europasväng som jag redan skrivit lite om, tyvärr kommer dom inte till våra breddgrader. Själv hade jag gärna sett dom på Mönsterås Blues & Roots festival, men det är väl ett önsketänkande...

Tillbaka till bandet och då närmare bandnamnet som är lite intressant i sig. John the Conqueror kan ha flera betydelser, men som man med ett öppet sinne kan knyta till bluesen. Dels har vi personen som enligt sägnen var en afrikansk prins som blev slav i Amerikat och där blev något av en hjälte som en "trixter" vars själ aldrig blev bruten. vissa sägner säger att han kärade ner sig i djävilens dotter. Sedan finns det en rot (root) med namnet som tillskrivs magiska egenskaper, och ofta hittas i mojo-påsar. Med andra ord, sämre namn på ett band kan man ha.

Så vad det gäller musiken, så har den närmast magiska egenskaper på mig, och får därtill ett bra betyg. Rå, enkel och skönt distad bluesrock med ett sväng som är en fara för vilket höftben som helst. Därtill Pierres mjuka sammetslena stämma som väver bilder från en varmare plats.
Det blir 5 Ess av 5 möjliga. Det här tycker jag är på gränsen till löjligt bra och därtill tidlöst, så därför får det bli årets första fullpottare.

Sammanfattning:
Betyg: 5/5
Favoritspår: John Doe, Burn Down The Cornfield o Mississippi Drinkin’
Skivbolag: Alive NaturalSound Records
Release: 25 Februari 2014




Bandet består av följande lirare:
Pierre Moore
Michael Gardner
Ryan Lynn

Tracklist:
01. Get ‘Em
02. Mississippi Drinkin’
03. Waking Up To You
04. What Am I Gonna Do
05. Golden Rule
06. Burn Down The Cornfield
07. Road to Bayport
08. You Don’t Know
09. John Doe
10. Daddy’s Little Girl
11. She Said

Mer om Bandet:
Facebook
Hemsida
Spotify

Dagens Musiktips - John The Conqueror

Idag är jag lite förbannad innerst inne. Anledningen? Att det fantastiska bandet John The Conqueror skall ut på Europaturné. Skall det vara något att sura över kanske någon tänker?
Ja! säger jag, eftersom man med begreppet Europaturné utesluter större delen av Europa och däribland Sverige. Vilket i förlängningen gör att jag inte får chansen att se detta band. För i detta begreppet "Europa" har man enbart valt att inbegripa det som normalt, möjligen kan betraktas som Mellaneuropa, det vill säga Frankrike, Tyskland, Belgien, Schweiz och Spanien.

Jag vill här bara slå ett slag för ett otroligt svängigt Bluesrockband, samtidigt som jag vill slå ett slag för vetskapen att Europa är så mycket större än dessa, om än centrala, delar. Samtidigt vill jag med detta lämna en brasklapp till alla klubbar och bokare, nu finns chansen att boka ett fantastiskt band, om man är lite snabb.