Summering av 2014

Jaha, dags för en summering av året som gått. Det har varit en hel del bra som ramlat ut under året, även om det för egen del spontant känns som om förra året var en aning starkare. Mest för att det var ett par tunga släpp med gamla favoriter. Dock har 2014 varit ett år med en hel del nya trevliga bekantskaper. Som traditionen här är, så kör jag en topp 13 lista bland plattorna, helt utan någon inbördes rangordning, och jag håller mig till de som jag har recenserat och som sedan fortsatt att ge mig audiovisuell njutning.
Vilket i sig innebär att det finns ytterligare en hel del plattor som skulle ha kunnat kvala in på listan... Så som vanligt, vill ni ha chansen att hamna på Spade Ess årstopplista, se till att skicka in ert material i någon form.

I övrigt kan jag bara konstatera att det varit lite upp och ner med inspirationen under året. Både vad gäller bloggandet och träsnideriet.Men jag hoppas att 2015 blir ett uppsving på båda fronterna. Att komma över bra musik hjälper givetvis till.


Vi börjar i Blues deltat, fast i två olika hörn. Först ut på listan blir John the Conqueror med sin simpla träsklblues som skär rakt in i hjärtat.
Sedan har vi lite tyngre och häftigare tongångar från Leksand, med Le Betre. "Same same but different", skulle man kunna säga.
Samma grund, men två olika uttryck.

Sedan har vi ett par veteraner inom doomgenren, Electric Wizard, som passade på att släppa en platta som bara växte och växte.
Hypnos, ett Svenskt debutantgäng som sparkade liv i det tidiga Judas Priest soundet med bravur, med en väl avvägd dos kärlek och spelglädje gjorde man det till sitt eget.




Personliga favoriterna i Rival Sons släpper nytt. Skulle räcka långt bara det. Inte så direkt, men vilken pärla det visade sig vara.

Alonzo, även han har bevistat årssummeringen tidigare. Punkens grand ol' man fortsätter att vara aktuell och utveckla sig.





Så, äntligen. Supralunars debut trillade ner under året, och det känns väldigt skönt att säga att den höll måttet till den milda grad att den även hamnade på denna lista.

Även de gamla favoriterna i Abramis Brama släppte nytt. Som verkligen imponerande... Kan det räcka till en topplacering?



California Breed är en skiva som snurrat rätt flitigt, särskilt under sommarmånaderna.

Franska vännerna i Barabbas slog till igen. Det är något med deras musik som jag inte kan väja för.

Volume IV från USA gav våren ett riktigt röjigt soundtrack, som har återkommit en hel del under året.

Tre Australiensare, bättre kända som Child, satte lite värme på sommaren.

Band of Skulls får avsluta listan för året. Snyggt blandad gitarr-rock som passar lite närsomhelst.

Så det får bli årets lista, det finns en hel del andra som skulle ha kunnat kvala in, men dom har jag som sagt inte recenserat här. Nu får vi bara luta oss tillbaka och se vad nästa år ger.

GOTT NYTT ÅR!

Summering av 2013

Precis som för förra året tänkte jag att lista mina favoriter för det gångna året och göra det till en tradition att även denna gång utse de 13 bästa skivorna som jag snubblat över. Man kan väl återigen konstatera att trots att det är kris i skivbranschen, och svårt att sälja skivor, så är det strida strömmar med bra plattor som väller in över oss konsumenter, så till den milda graden att det är riktigt svårt att bara välja 13 stycken. Och när jag säger riktigt svårt, så menar jag just det.
Här kommer de som fallit mig mest i smaken i år. Några slog knockout på mig, några har vuxit, men när jag tänker tillbaka på året för min egen del, så sticker dessa ut lite extra.



Clutch öppnar tidigt på året med att leverera en stenhård dräpare och ett svettigt liveframträdande på Tyrol som lök på laxen.

Pearl Jam väntar till slutet av hösten med att släppa sin efterlängtade10:e platta och som ni förstår av att se den här så blev i alla fall inte jag besviken.


Ghost och Dead Soul får väl nästan presenteras som ett paket här, då jag såg dem live tillsammans på Tyrol i början av året och igen på Münchenbryggeriet i början av December. Mäktiga konserter båda två, även om Decemberspelningen var vassast.
Dead Soul har i mina ögon dessutom släppt årets debutplatta.


Veteranerna i Motörhead bara fortsätter att leverera bra musik på gamla dar. Lemmy visar att han är en maktfaktor trots ett år av sviktande hälsa.
Badge har inte nått samma veteranstatus, men levererar svettig och medryckande Bluesrock som är svår att sitta stilla till.

När man ändå pratar om veteraner, så har vi ju även Alonzo, som äntligen kom tillbaka till musikscenen.

Brimstone Days har gjort mig glad mer än en gång med sin The Healer, sedan dom släppte den.




Mera Svenskt med Gin Lady. Andra plattan och dessutom en dubbel,och så jäkla bra. Svängigt så det räcker och blir över. blir 3:an en trippel?
The Saint James Society, var en skiva jag sett fram emot och som jag gillar skarpt. Nu får man se fram mot deras roadmovie som är i postproduktion.


Att det ockulta håller kvar sitt grepp om musikindustrin (och mig), kan man väl inte mista sig på. Blood Ceremony gick upp i kamp med Purson, om denna plats, men det lite mer trallvänliga vann denna gång.
Nick Cave gav även han ut en riktig dräparplatta, för att inte tala om hans liveframträdande i Stockholm. Magiskt.

Givetvis kan jag inte annat än ta med mina gamla polare i The Quill på denna lista. De må så vara att jag är färgad av det kamratskapet, men vad fasiken, det är min lista på de skivor jag tyckt bäst om under året, och detta har varit en av de skivor jag lyssnat mest på. Rock On!



Detta avspeglar bara det jag lyssnat på under året, så om det är någon som läser detta och tycker att, -fasiken vår platta borde ha platsat här, ja då kan jag bara säga att det kan vara så att jag missat den helt enkelt (eller att jag inte gillade den lika mycket som ni). Så vill du försäkra dig om att framtida alster inte missas, skicka ett ex. så lovar jag att den kommer recenseras och möjligen hamna på framtida listor.

Förra årets lista så avslutade jag med att jag såg fram emot ett par släpp som skulle komma under detta året, däribland The Saint James Society, Ghost, The Quill och Supralunar. De tre första tog sig även in på listan för året. Dock gick Supralunars skiva och blev försenad, men med det som släppts hittills, så kvarstår min förväntan, fast inför 2014 i stället.
Och tittar man på 2014, så kan man bara konstatera på det jag hittills sett, att det blir ett minst lika spännande skivår, med många gamla klassiska artister som släpper nytt, för att inte tala om allt nytt som man lär snubbla över.

To infinity and Beyond!