Recension - Left Lane Cruiser : Rock Them Back To Hell

I en tidigare recension av bandet Yidhra så drog jag slutsatsen att man ibland kan döma musik efter omslag. 

I dag skall jag nästan göra motsatsen. För baserat på omslag skulle det vara lätt att avfärda dagens band, Left Lane Cruiser som ett plojband.

Det är inte det att omslaget är fult som sådant, tvärtom, utan det handlar bara om dess utstrålning. Omslaget är gjort av den fantastiske William Stout, Vid en snabb blick kan det dock signalera att detta är någon form av ett rockigare Rednex. 
Men det kan vi glömma direkt. För skivan Rock Them Back To Hell är en rejäl dos av Amerikansk elektrifierad träskblues när den är som bäst. Det är LLC's sjätte platta och den första jag hör av bandet som helhet, innan har jag bara hört enstaka låtar.

Den som följt bloggen ett tag vet att jag är svag för den här typen av Blues. Den senaste tiden har bjudit både på Badge, Factory Brains, Larman Clamor och nu senast Dead Soul (Dead Soul skiljer sig lite med sitt mer elektroniska sound men hjärtat och rötterna är desamma) och nu kan jag alltså även lägga Left Lane Cruiser till högen av röjig Blues.

Bandet är en tvättäkta duo från Fort Wayne, Indiana, och dom spelar en rå, svängig och opolerad Blues med tonvis av känsla av Whiskyindränkta bilfärder in i solnedgången i min fantasivärld av Amerikansk söder.
Som ett soundtrack till första avsnittet av Niklas Mat.
Inte sett det programmet? Gör det.
Lyssna sedan på Left Lane Cruiser och kom inte och säg att ni inte, som jag, är sugna på att åka och besöka Sean Brock på hans restaurang Husk i Charleston och fara runt i en allt för stor bil, med LLC på hög volym.

Musiken rör sig från svängig boogie gung som i öppningsspåret "Zombie Blocked" till lite finstämt som i "Coley". Till detta serveras det ett lånkok av skönt distad gitarr, slide, stompande trummor och maniskt munspel. Allt nedsköljt med raspig sång och spritindränkta texter.


Jag misstänker att ni nu vid det här laget har listat ut att jag gillar skivan skarpt. Så det är väl bara att slänga sig över betygsättningen. Det blir 4 Ess av 5 möjliga. Tyvärr finns inte just denna skivan på Spotify ännu, men ni hittar deras äldre plattor där så det är kanske bara en tidsfråga. Tills dess får ni stå ut med detta smakprov.



Som en extra bonus, så skall jag dessutom erkänna mitt avund mot alla ni som bor i Göteborgstrakten. För ni har den 16:e November chansen att se dem live på Show Down. Lyckliga er!

Sammanfattning:
Betyg: 4/5
Favoritspår just nu: Zombie Blocked och Coley
Bolag: Alive Records
Release: September 2013





Band:
Freddie J IV (vocals, guitars)
Brenn "Sausage Paw" Beck (drums, trash, hollerin')

Tracklist:
1 Zombie Blocked
2 Electrify
3 Neighborhood
4 Juice To Get Loose
5 Overtaken
6 Be So Fine
7 Jukebox
8 Coley
9 Paralyze Ya
10 Righteous

Mer Info:
Facebook
Spotify

Support The Bands You Like!

Recension - Badge : If I could Love, I'd Love This

Efter att ha sett Badge live, som förband till Clutch  på Tyrol, hoppades jag att jag skulle få tillfälle att återkomma till bandet. Nu har den tiden kommit och den önskan har gått i uppfyllelse.

De inte helt orutinerade herrarna Norlin, Haake och Hielm släpper den 16:e Oktober sitt andra album tillsamman, med titeln "If I could Love, I'd Love This". Skivan är fylld till bredden av deras semiakustiska Psychoblues med rötterna i rootsen. :-)

Nio kompromisslösa och opolerade pärlor som trots det uråldriga och enkla formatet lyckas med konststycket att låta piggt och modernt. Som musikaliskt uppvuxen i det svenska bluesdeltat Mönsterås, blir jag närmast extatisk när jag på mindre än ett år, med Badge, kan lägga ännu ett band till mina nya bluesfavoriter (Factory Brains, Dead Soul och Larman Clamor). Som dessutom på ett förnämligt sätt lyckas balansera mellan det traditionella och ändå förnya genren, genom att på ett troligt sätt föra in lika delar galenskap och svärta i musiken. Det gäller alla ovan nämnda band. Extra glädjande är väl dessutom det faktum att majoriteten av dessa band dessutom är Svenska.

Jag älskar Matti Norlins förmåga att låta rösten vandra från smeksamt till rivig och vild i samklang och harmoni med sin plåtgura (som antagligen har blivit välsignad i någon vägkorsning) och kompet som levereras av Fredrik Haake och Gustaf Hielm, Dom stånkar på taktfast på i 36 perfekt avvägda minuter, som verkligen osar galenskap, trånga barer, svett och billig öl. Perfekt!
Det är en spännande vandring som Badge bjuder på, från den kanske mest publikfriande låten "Down To Earth" som har en inbjudande catchighet som gjord för att spelas på radio, till galet jäktad speedblues som i "Calculated Moves". Det blir vacker och suggestiv Doomblues i "Graveyard Dance" och stompvänlig faan'anammablues i "Break Down" och däremellan en hel del andra utflykter allt signerat med drivet och kompetent (ibland jazzigt) komp, sugande slide, snygga solon och bra sång.

Det må låta gammalt och rostigt, men det är snygg produktion på alla sätt. Skall man dra paralleller till filmens värld är det lite som i Gatsby, där det lagts ner stor möda för att få det att se ut som gamla tider, men på ett nyskapande sätt. Dessutom sväller känslan och spelglädjen ut på ett sätt som gör en riktigt glad.

Jag kan bara hålla med mig själv (skönt att någon gör det) i det jag sade redan efter konserten, dom låter som en "elak Ry Cooder på speed med sin vansinnes blues" och det håller ännu. Man lyckas väl med att fånga den livekänsla som man levererade på scenen. Det är som ett löfte om att detta är en svettig och svängig historia när man får det serverat live. 

Musiken serveras med fördel på hög volym med kall öl och whisky. Antingen live i en trång och varm lokal, eller sittandes på farstubron gungandes i en hammock, sydstatstyle.

Det är väl inte förvånande efter detta att jag verkligen gillar skivan och bandet som helhet, så det kanske är på tiden att smälla till med den första fullpoängaren sedan jag startade med betygsättning? För det här är musik som är som en varm filt för min själ.
Följdaktligen ger jag Badge 5 spader av 5 möjliga och som det ser ut nu, kommer dom med stor sannolikhet att finnas med när skivårets bästa summeras för min del.
Och som hook till det hela skickar jag till Badge ett: I can love, And I do!
Ta nu inte bara mitt ord på det hela, utan lyssna själv. Skivan är som sagt på väg ut i handeln, men går redan att lyssna på via Spotify.




Sammanfattning:
Betyg 5/5
Favoritspår: Graveyard Dance, Break down och Down to Earth
Skivbolag: Perennity Records/Triada
Release: 16 Oktober

Bandet består av följande lirare:
Matti Norlin : Gitarr, sång
Gustaf Hielm : Bas
Fredrik Haake : Trummor

Tracklist:
1. Down to earth 3:49
2. Calculated moves 3:18
3. Break down (singel. ISRC: SE2JA1300403) 3:32
4. Obey 4:05
5. Graveyard dance 4:13
6. Draw the curtains 4:28
7. Break the circle 3:25
8. The first female skydiver 4:24
9. Stand 4:47

Mer om Badge:
Facebook
Spotify

Dagens Musiktips - Larman Clamor

Sugen på lite skramlig träskblues? Kolla då in denna platta från Tyska Larman Clamor, "Frogs", utgiven på Small Stone Records i slutet på förra året.

Bandet började som en duo, men har på senare tid enbart bestått av Alexander von Wieding, som den uppmärksamme genast noterar har fugurerat här hos SpaderEss tidigare, fast då i skepnaden av otroligt begåvad konstnär som gjort en uppsjö snygga skivomslag. Kolla in hans site och bli imponerad.

Men nu är det hans musik som är i fokus. Larman Clamor, eller kanske det skall läsas som Larm And Clamor? För det är lite vad det handlar om. Det är skramligt, oputsat och vansinnigt svängig elektrisk blues som inte får en att tänka på Tyskland i första taget. Men bra är det! Det stampar och svänger på rejält.