Recension - Left Lane Cruiser : Rock Them Back To Hell

I en tidigare recension av bandet Yidhra så drog jag slutsatsen att man ibland kan döma musik efter omslag. 

I dag skall jag nästan göra motsatsen. För baserat på omslag skulle det vara lätt att avfärda dagens band, Left Lane Cruiser som ett plojband.

Det är inte det att omslaget är fult som sådant, tvärtom, utan det handlar bara om dess utstrålning. Omslaget är gjort av den fantastiske William Stout, Vid en snabb blick kan det dock signalera att detta är någon form av ett rockigare Rednex. 
Men det kan vi glömma direkt. För skivan Rock Them Back To Hell är en rejäl dos av Amerikansk elektrifierad träskblues när den är som bäst. Det är LLC's sjätte platta och den första jag hör av bandet som helhet, innan har jag bara hört enstaka låtar.

Den som följt bloggen ett tag vet att jag är svag för den här typen av Blues. Den senaste tiden har bjudit både på Badge, Factory Brains, Larman Clamor och nu senast Dead Soul (Dead Soul skiljer sig lite med sitt mer elektroniska sound men hjärtat och rötterna är desamma) och nu kan jag alltså även lägga Left Lane Cruiser till högen av röjig Blues.

Bandet är en tvättäkta duo från Fort Wayne, Indiana, och dom spelar en rå, svängig och opolerad Blues med tonvis av känsla av Whiskyindränkta bilfärder in i solnedgången i min fantasivärld av Amerikansk söder.
Som ett soundtrack till första avsnittet av Niklas Mat.
Inte sett det programmet? Gör det.
Lyssna sedan på Left Lane Cruiser och kom inte och säg att ni inte, som jag, är sugna på att åka och besöka Sean Brock på hans restaurang Husk i Charleston och fara runt i en allt för stor bil, med LLC på hög volym.

Musiken rör sig från svängig boogie gung som i öppningsspåret "Zombie Blocked" till lite finstämt som i "Coley". Till detta serveras det ett lånkok av skönt distad gitarr, slide, stompande trummor och maniskt munspel. Allt nedsköljt med raspig sång och spritindränkta texter.


Jag misstänker att ni nu vid det här laget har listat ut att jag gillar skivan skarpt. Så det är väl bara att slänga sig över betygsättningen. Det blir 4 Ess av 5 möjliga. Tyvärr finns inte just denna skivan på Spotify ännu, men ni hittar deras äldre plattor där så det är kanske bara en tidsfråga. Tills dess får ni stå ut med detta smakprov.



Som en extra bonus, så skall jag dessutom erkänna mitt avund mot alla ni som bor i Göteborgstrakten. För ni har den 16:e November chansen att se dem live på Show Down. Lyckliga er!

Sammanfattning:
Betyg: 4/5
Favoritspår just nu: Zombie Blocked och Coley
Bolag: Alive Records
Release: September 2013





Band:
Freddie J IV (vocals, guitars)
Brenn "Sausage Paw" Beck (drums, trash, hollerin')

Tracklist:
1 Zombie Blocked
2 Electrify
3 Neighborhood
4 Juice To Get Loose
5 Overtaken
6 Be So Fine
7 Jukebox
8 Coley
9 Paralyze Ya
10 Righteous

Mer Info:
Facebook
Spotify

Support The Bands You Like!

Recension - Badge : If I could Love, I'd Love This

Efter att ha sett Badge live, som förband till Clutch  på Tyrol, hoppades jag att jag skulle få tillfälle att återkomma till bandet. Nu har den tiden kommit och den önskan har gått i uppfyllelse.

De inte helt orutinerade herrarna Norlin, Haake och Hielm släpper den 16:e Oktober sitt andra album tillsamman, med titeln "If I could Love, I'd Love This". Skivan är fylld till bredden av deras semiakustiska Psychoblues med rötterna i rootsen. :-)

Nio kompromisslösa och opolerade pärlor som trots det uråldriga och enkla formatet lyckas med konststycket att låta piggt och modernt. Som musikaliskt uppvuxen i det svenska bluesdeltat Mönsterås, blir jag närmast extatisk när jag på mindre än ett år, med Badge, kan lägga ännu ett band till mina nya bluesfavoriter (Factory Brains, Dead Soul och Larman Clamor). Som dessutom på ett förnämligt sätt lyckas balansera mellan det traditionella och ändå förnya genren, genom att på ett troligt sätt föra in lika delar galenskap och svärta i musiken. Det gäller alla ovan nämnda band. Extra glädjande är väl dessutom det faktum att majoriteten av dessa band dessutom är Svenska.

Jag älskar Matti Norlins förmåga att låta rösten vandra från smeksamt till rivig och vild i samklang och harmoni med sin plåtgura (som antagligen har blivit välsignad i någon vägkorsning) och kompet som levereras av Fredrik Haake och Gustaf Hielm, Dom stånkar på taktfast på i 36 perfekt avvägda minuter, som verkligen osar galenskap, trånga barer, svett och billig öl. Perfekt!
Det är en spännande vandring som Badge bjuder på, från den kanske mest publikfriande låten "Down To Earth" som har en inbjudande catchighet som gjord för att spelas på radio, till galet jäktad speedblues som i "Calculated Moves". Det blir vacker och suggestiv Doomblues i "Graveyard Dance" och stompvänlig faan'anammablues i "Break Down" och däremellan en hel del andra utflykter allt signerat med drivet och kompetent (ibland jazzigt) komp, sugande slide, snygga solon och bra sång.

Det må låta gammalt och rostigt, men det är snygg produktion på alla sätt. Skall man dra paralleller till filmens värld är det lite som i Gatsby, där det lagts ner stor möda för att få det att se ut som gamla tider, men på ett nyskapande sätt. Dessutom sväller känslan och spelglädjen ut på ett sätt som gör en riktigt glad.

Jag kan bara hålla med mig själv (skönt att någon gör det) i det jag sade redan efter konserten, dom låter som en "elak Ry Cooder på speed med sin vansinnes blues" och det håller ännu. Man lyckas väl med att fånga den livekänsla som man levererade på scenen. Det är som ett löfte om att detta är en svettig och svängig historia när man får det serverat live. 

Musiken serveras med fördel på hög volym med kall öl och whisky. Antingen live i en trång och varm lokal, eller sittandes på farstubron gungandes i en hammock, sydstatstyle.

Det är väl inte förvånande efter detta att jag verkligen gillar skivan och bandet som helhet, så det kanske är på tiden att smälla till med den första fullpoängaren sedan jag startade med betygsättning? För det här är musik som är som en varm filt för min själ.
Följdaktligen ger jag Badge 5 spader av 5 möjliga och som det ser ut nu, kommer dom med stor sannolikhet att finnas med när skivårets bästa summeras för min del.
Och som hook till det hela skickar jag till Badge ett: I can love, And I do!
Ta nu inte bara mitt ord på det hela, utan lyssna själv. Skivan är som sagt på väg ut i handeln, men går redan att lyssna på via Spotify.




Sammanfattning:
Betyg 5/5
Favoritspår: Graveyard Dance, Break down och Down to Earth
Skivbolag: Perennity Records/Triada
Release: 16 Oktober

Bandet består av följande lirare:
Matti Norlin : Gitarr, sång
Gustaf Hielm : Bas
Fredrik Haake : Trummor

Tracklist:
1. Down to earth 3:49
2. Calculated moves 3:18
3. Break down (singel. ISRC: SE2JA1300403) 3:32
4. Obey 4:05
5. Graveyard dance 4:13
6. Draw the curtains 4:28
7. Break the circle 3:25
8. The first female skydiver 4:24
9. Stand 4:47

Mer om Badge:
Facebook
Spotify

Summering av 2012

Så här års är det ju läge för lite reflektioner på året som har gått. För bloggens del har detta varit året då jag trappade upp bloggandet ett snäpp, någon gång i Maj, vilket resulterat i fler besökare och en hel del sköna nya kontakter. Med andra ord, det har varit riktigt roligt. Tack allihopa!
Det har dessutom betytt att det blivit en del mer att recensera vilket även det är riktigt rolig. Tack även för det! Precis som P3 älskar jag ny musik, bara lite annan än dom, för det mesta. :-)

För om inte annat, så har det varit en vansinnigt massa bra musik och en hel del som varit beyond bra för att använda mer exotiska ordval.
Så en liten lista på de 13 (givetvis) skivor som gjort störst intryck på mig i år, helt utan någon form av inbördes rangordning. Runt dessa finns en hel uppsjö med band som bubblar och trycker på.

 Factory Brains, vilken debut. För att inte tala om live-framträdandet som förband till Rival sons

Gammal är äldst heter det ju. Tom Waits tillbaka och det med råge.

 Efter förra årets maxade platta så är Rival Sons tillbka med en otroligt stark platta. Inte lika omedelbar som den förra men den växer.

Grekiska Nightstalker har något visst. Inte årets bästa men bra nog. Otroligt charmig.

Graveyard gör det igen, vad mer kan man, eller behöver man, säga. Världsherravälde nästa!

Mamont, en ny frisk fläkt av kvalitetsrock från Sverige som knockade mig, då jag inte hade några som helst förväntningar.

 Psykbryt svingar punkens fana högt. Att man dessutom är släkt med sångaren gör ju inte saken sämre.

Witchcraft tillbaka igen med en giv som verkligen slåss om årets bästa platta.

 Dessa två plattor av Ufomammut väljer jag väl nästan att se som en. Men vilken platta det blir då. Ett riktigt mastondontverk av de konstnärliga Italienarna.
Lite ledsen att jag missade deras spelning i Oktober.

Två Amerikanska band, Venomous Maximus och Black Cowgirl, som jag upptäckte i år och som verkligen slagit mig totalt med sin sköna rock

Släppet som var så efterlängtat och dessutom inföll på min födelsedag. Year Of The Goat. Många har varit besvikna och tyckt att den inte riktigt levde upp till löftena som deras tidigare EP givit. Dock inte jag. Jag är mer än nöjd med denna episka platta.


Jag kan bara konstatera att detta varit ett bra musikår, inte minst för de Svenska banden. Nu är bara nästa problem att hinna införskaffa de, av dessa album som jag inte ännu hunnit lägga mina smutsiga fingrar på, innan nästa års godingar börjar ramla in. Får väl sättas upp på önskelistan (Hint, Hint). :-)

Så, vad har vi då att se fram emot inför nästa år? Jag måste erkänna att jag inte har blixtkoll på vad som komma skall utan tar det vartefter. Dock vet jag om ett par skivor som jag hoppas skall dyka upp nästa år och som jag redan ser fram emot. The Saint James Socitey, Supralunar, Ghost och The Quill. Vem vet, med lite tur blir det recensioner, både av dessa och förhoppningsvis många fler.

Jag ser redan fram emot ett rockande 2013, förhoppningsvis fyllt med massor av go musik!

Dagens Musiktips - Factory Brains (igen)

Svettig, svängig och organiskt dementerad avgrundsblues. Det är Factory Brains i ett nötskal när dom står på scenen. Nu kan man dessutom avnjuta dom på skiva, då dom släppt sin första fullängdare Love Like Hours.

Det är befriande att se att det finns unga musiker som ger fasiken i vad som är gångbart och bara ger järnet i det dom själva gillar. Den Stockholmsbaserade Trion fortsätter att vara svettiga, svängiga och organiskt dementerade även på skiva. Att man spelat in live i studion skiner igenom vilket ger en skön och levande känsla. Inget överproducerat och tillrättalagt här inte.

Det var inte så länge sedan jag hade deras singel som dagens musiktips, men eftersom jag gillar dom skarp så är det på plats att köra dom igen.



11 låtar som kan avnjutas direkt från Spotify  och/eller om man vill se dem live (och det vill man) så öppnar dom för Graveyard på Södra Teatern den 8:e Augusti. Skall själv försöka vara där om inte livet sätter käppar i hjulet.:-)

Dagens Musiktips - Factory Brains

Factory Brains som spelade förband när Rival Sons hälsade på Sverige senast, har släppt denna officiella video för låten Factory Brain.



Verkar vara släpp på gång via Spotify, men går inte att lyssna på i skrivande stund. Men det är riktigt bra så det är bara att härda ut. Dessutom otroligt underhållande live, så jag hoppas verkligen att det blir fler tillfällen att se och höra dessa gossar.

Lyssna och Njut

Rival Sons - Debaser 2012-04-02

Så var det äntligen dags att få se Rival Sons igen och vilken kväll det blev.

I ett Stockholm som blivit annekterat av iskalla vindar blev till slut kvällen otroligt varm.

Vi började med en grymt god  Tapas middag på Cafe Tabac i Gamla Stan för att sedan vandra upp till Debaser på Medborgarplatsen.

Första band ut var ett ungt gäng vid namn Factory Brains. Dessa gossar sparkade igång och gav oss en hel del hjärta/smärta/humor med sin organiska, dementerat psykopatiska bluesrock som sköt rakt in i ryggraden på en. Otroligt bra framfört med vibbar till vad jag kan tänka mig en ung Tom Waits med mycket spring i benen. Hatten av pojkar, er ser jag gärna igen.



 Nästa band ut var ett Stockholmsbandet Straight Frank. Otroligt tighta grabbar med feta riff och sköna låtar. Kompetenta på alla håll. Men.... För mig lyfte det inte riktigt. Vet inte varför, eftersom alla byggstenar fanns där. Det vart liksom inte riktigt spännande. Skulle gärna se och höra mer om det begav sig, men jag kan nog säga att jag inte kommer att springa benen av mig för det.
Habilt hantverk, duktiga musiker, sköna låtar men något saknades. Kanske fel inramning? Kanske kan hända något i framtiden? Skall åtminstone lyssna in mig på deras platta som lanseras på Onsdag och enligt vad som sades på scenen även skall finnas på Spotify.



Rival Sons, vad kan man säga mer än själ och ångande sex i ett och samma paket, med mycket glimten i ögat. inramat i galant retrorockande jamband med personlighet. Bandet har lite av varje. Coola snubbarna på bas och gitarr, buspojken bakom trummorna och den innerliga och karismatiska sångaren. När det sedan träffar rätt med skickligt låtskrivande så blir det gärna bara helt magiskt.