Desrtfest London warmup again.

So we have now gone through Friday and Saturday, of the Desertfest London, and that leaves us at the closing day Sunday.

This is by far the most problematic day for me to get my head around, as this day brings collisions in abundance for me.

The bands I really would like to see this day are as follows:
The Necromancers, King Buffalo, Hawkwind and Monster Magnet. But as I just got the chance to see King Buffalo the other day, I guess that it would be The Necromancers for me on this occasion.

The bands leading up to the Hawkwind gig, is more or less an open book for me, but I guess that Chrch would be Sundays opening act closely followed by LLNN.
And as Hawkwind is important for me and Nebula is a great band who are playing just before, makes a natural selection.

Now we just have to wait and see what Spader Daughter And Will of Spades cooks up for us at the festival. I'm excited and I hope you are as well.

More info:
http://www.desertfest.co.uk/home

Dagens Musiktips : The Runaways - Wasted

Fortsätter i specialtemat för att hylla kvinnor överlag, i kölvattnet av #MeToo och #KillTheKing, genom att enbart ha musiktips med grupper som består av/eller frontas av kvinnor inom rocken.
Och även om det sedan en tid är en Bitcoin likande uppgång på bra band med kvinnor, vare sig det är hela eller delar av bandet, så vem har sagt att det bara behöver nya band under denna presentation? Inte jag.
Därför tänkte jag idag köra The Runaways. Av flera anledningar. Jag vet att dom hade sina föregångare, men för mig är det här urmodern till tjejrock. Men även för att Joan Jett är en av min fantastiska dotters stora idoler. För att inte tala om att dom, om något, kan ses som ett facit på hur tjejer/kvinnor inom rockbranschen får stå ut med vad gäller trakasserier och allmänt jävelskap. Får liksom för mig att filmen om dem bara skrapade på ytan.

Spader Ess Tänker Högt om denna Häftig dag....

Vissa dagar är inte som andra.... Och går heller inte att värja sig emot. Denna dag har varit en sådan....

Jag sitter nu och ölar och försöker sammanfatta dagen. Vi börjar i det lilla. Förra recensionen av Zodiac,  kanske lite för positiv betygsättning? Borde kanske ha varit en stark 3:a i stället. Men som sagt öppningen är stark....

Sedan har jag ett par andra skivor på gång i lurarna som är mindre tveksamma, men mer om det senare.

Den stora och omtumlande känslan denna dag, är att min förstfödda och otroligt älskade dotter, mer känd här som Spader Dotter, lämnat landet, för att bosätta sig i Amsterdam. Ett halvår till att börja med, men vem vet vad det betyder i långa loppet? Familjen har nu i alla fall fått en naturlig anledning till att åka till Amsterdam, vilket inte är fel enligt mig. :) Jag tror att vi kommer att få höra mer om detta äventyr längre fram.

Som balsam på detta har i alla fall jag och den lika älskade sonen, hunnit med att se Suicide Squad på bio idag. Helt underbar film, sett ur underhållningsvärdet och soundtracket, även om den kanske inte kommer att skörda några större framgångar på Oscars galan. Men vem hade trott det...
Har även ett par goa vinyler att lyssna på som jag plockade upp i Landskrona och Köpenhamn när vi var nere och kramade om dottern inför emigreringen. Bland annat en väldigt trevlig Tom Robinson Band platta (debuten med 2,4,6,8, motorway), med intakt cut out och allt (tänk vad man kan få för 20 spänn).

En helt ok dag med andra ord, även om aningen ovanlig... Och till Spader dotter: Veel succes en hebben een goede tijd in Amsterdam. Zie je daar binnenkort. Uw geliefde familie. Eller kort och gott, Älskar dig, ses snart.

Spader dotter: muskelrock 2016 rapport.

Nu har man tillslut landat i den totala festivalångesten efter en helg fylld med fest. Jag, sambon och våra kompisar åkte förra helgen till Sveriges starkaste festival vid namn muskelrock. Det var tredje året i rad för min del, och jag kan helt klart säga att detta var muskelrocks bästa år hittills. Det finns inget jag kan klaga på alls. Vädret var fantastiskt, arrangemanget fläckfritt och en line-up utan dess like.

Det finns egentligen inte så mycket jag kan skriva om campinglivet förutom att det precis som på andra festivaler var rätt stökigt, högljutt och promille halten låg högre än vad den borde. Jag tänker istället skriva om mina favorit spelningar från årets festival.

Heathens from the north.

Heathens from the north var den ena hemliga akten (den andra akten var Slough feg, men det orkade jag inte ens titta på). Jag brukar ha väldigt svårt för coverband, men dessa greker var otroliga. Heavy load covers som inte gjorts om och förstörts utan som spelas precis som de ska. Set listen var väl genomtänkt och mycket fokus låg på de låtar som alla heavy load fans kan. Men det slutar inte här. Med sig hade de Eddy Malm, en av orginalen från Heavy Load. Publiken fullkomligt exploderade när han klev upp på scenen och rev av ''take me away''. Det är inte konstigt att publiken reagerade med sådan eufori då Eddy Malm inte stått på scenen i Sverige på 30 år. Det här var det absolut bästa jag sett i hela mitt liv. Till nästa år hoppas jag på att de lyckats få Heavy Load att återförenas!


Helvetets Port

En nära vän till mig och min sambo har blivit medlem i det fantastiska bandet Helvetes Port, så vi var ju tvungna att bege oss till den spelningen. Det ångrar vi inte att vi gjorde! Helvetets Port spelar klassisk, rivig heavy metal i sitt bästa slag, och det syns så tydligt hur kul killarna har på scenen! Här är ett band som absolut förtjänar mer uppmärksamhet än de fått. Om det är något som kan få en spelning att lyfta till nya höjder så är det när man ser att bandet faktiskt har kul på scenen.

Mindless Sinner

Wow säger jag bara. Mindless sinner var det band jag såg fram emot mest på Muskelrock och de nådde upp till alla mina förväntningar. Christer har en röst som precis som Rob Halfords fortfarande håller. Han sprack inte en enda gång. Jag blev väldigt nöjd över att de valde att spela hela Turn on the power plattan rakt igenom, för där återfinns många av deras allra bästa låtar. Fanns inget att klaga på alls.


Tyvärr har jag inte så mycket bilder från spelningarna då det var lite svårt att plocka fram mobilen när man står längst fram och röjjer. Det är så otroligt tråkigt att behöva vänta ett helt år till innan man får åka tillbaka till Tyrolen och lyssna på fantastisk musik. I år kände man verkligen hur mycket kärlek som finns på Muskelrock. Allas humör var på topp, solen sken, line-upen var en dröm och stämningen over all var otrolig! Det går inte att förneka att detta är Sveriges absolut bästa festival. Så har du svårt att välja nästa år vilken festival du vill åka till, då ska du välja muskelrock!

Kvinnor och hårdrock -Spaderdotter

Jag älskar hårdrock, och det är ingen hemlighet. Jag älskar den råa kraften i musiken som utan att egentligen säga något får en att känna så mycket och jag älskar hur musiken kan knyta ihop oss med varandra. Det blir en direkt länk mellan andra som delar samma musikintresse. Det kan ju stundtals bli en ganska elitistisk atmosfär, vilket egentligen inte stör mig speciellt mycket, men det kan nog säkerligen upplevas som väldigt hårt för andra. Men det finns saker jag inte älskar med hårdrocken. Det finns faktiskt saker jag starkt ogillar. Jag ogillar hur hårdrocken så enkelt kan exkludera kvinnor och förminska de tills de bara blir en skugga i bakgrunden.

Vi kvinnor har ju tyvärr genom historien ofta fått stå i skuggan av männen trots att vi är precis lika kapabla som dem. Därför ska jag idag skriva om några av de fantastiska kvinnorna inom hårdrocken som inspirerade mig att börja med musik och att alltid stå på mig oavsett vad någon säger om mitt intresse och passion. Jag kommer också att inkludera mina egna upplevelser från min vardag om hur man som kvinna kan bemötas av andra inom hårdrockscenen.

Listan på duktiga kvinnor inom hårdrock kan göras mycket lång, men jag ska försöka begränsa mig något och bara fokusera på de som ligger mig varmast om hjärtat.

Jag börjar med gudinnan av kaxig hårdrock som inte bryr sig ett skit om sitt rykte. Jag pratar förstås om Joan Jett. Joan har varit i branschen länge nu och klev in i den innan hon ens var 18 år gammal. Hon sjöng om att hon ville vara där killarna var, och att hon älskade att leka med elden. Musiken i sig kanske inte var så fantastiskt nyskapande, men det faktum att hon, Cherie Currie, Lita Ford och de andra i The Runaways var unga, minderåriga tjejer som vågade kliva upp på scenen och spela något annat än akustisk finmusik, det om något var nyskapande och skandalöst. Joan Jett har jag alltid sett upp till för att hon gått sin egen väg och aldrig ursäktat sig för det. När jag för 12 år sedan (då 8 år gammal) bestämde mig för att jag ville börja med musik så var hon en av mina stora inspirationer. Inte skulle jag spela någon tråkig akustisk gitarr och vara söt. Jag ville spela elgitarr och vara tuff, och så blev det.

Kliver vi vidare in till det fantastiska 80-talet så hittar vi Doro Pesch. Hon behöver knappast en närmare introduktion för den inbitne hårdrockaren då hon kommit att bli en stor figur i detta sammanhang. Till skillnad från The Runaways som endast bestod av tjejer så var Doros band bestående av män och hon den enda kvinnan. Trots detta så kom hon att bli det vi förknippar med Warlock. För min del är det för hennes röst som klarar både låtar med en hel del power men samtidigt mer finstämda ballader. Doro kan klara allt. Tyvärr kanske många andra, i synnerhet män ser på henne som den sexiga frontkvinnan klädd i läder som var alla killars dröm på 80-talet ihop med Samantha Fox och Lee Aaron. Doro är stenhård och man kan absolut inte förneka att hon gjort mycket för genren.

Går vi istället vidare till nutid så har vi en av mina personliga favoritröster i Jessica Thoth. Hon är naturkraften från Jex Thoth som tagit doom-genren med storm. Jessica är ganska anonym av sig, vilket märks tydligt när man ser Jex Thoth live. Fokusen ligger inte på henne utan på att förmedla en känsla i musiken. Och det är något hon verkligen lyckas med. Får du någonsin chansen att se de live så ska du ta den! Du kommer vara som i en trans. Här är ett fantastiskt bevis på att kvinnor verkligen kan!

Jag tänker inte ta upp fler kvinnor just i detta inlägg då det redan blivit ett ganska långt inlägg, och jag vill inte riskera att ni tappar intresset. Jag behövde ventilera den arga feministen inom mig som är trött på att alltid behöva bevisa mig. Bevisa att jag är här för musiken och inte för att se på snygga män på scenen. Jag kan inte ens räkna på fingrarna alla de gånger jag fått frågor om jag verkligen gillar vissa band. Svarar man ja på den frågan så kan man vara säker på att man får tusen följdfrågor om vilka medlemmar som är med, vilket album som är bäst och så vidare. Dessa frågor hade aldrig ställts till en man som lyssnar på hårdrock för att vi inte ser det som något udda att en man tycker om något som är hårt, rått och kontroversiellt. Kom ihåg att du aldrig ska behöva bevisa dig, skit i varenda en som ifrågasätter ifall du faktiskt är genuin. Don't give a damn about your bad reputation och njut bara av allt som är så fantastiskt med hårdrocken.

//Spaderdotter

Spaderdotter- musikfavoriter (fortsättning)

Tänkte att det nu är det dags för mig att fortsätta lista mina heavy metal favoriter. Tog ju en paus från listan då jag behövde tänka igenom vilka band jag skulle ta med! Finns nämligen ett antal band för många för att få plats på listan. Men nu kör jag helt enkelt vidare och hoppas på att ni kanske kan upptäcka lite ny och spännande musik.

Magnum- Kingdom of madness

hela Kingdom of Madness skivan är ett fantastiskt verk. Men titelspåret är i alla fall för min del favoriten av alla låtarna. Allsångsvänlig, skriksjunga i duschenvänlig och så otroligt festlig. Blir garanterat toppen stämning om du drar igång den på en hemmafest.

Tokyo Blade

återigen dyker fler britter upp på listan. Men det är ju inte konstigt med tanke på att de har en förmåga att producera fantastisk heavy metal. Tokyo Blade är ren heavy metal. Snabbt, hårt och fyllt med power. Perfekt att hytta med näven till.

Tysondog

Här kommer något som kanske är lite tyngre än de övriga banden på listan. Snabba riff och snabba trummor som känns i hela kroppen. Kan tillägga att dessa herrar gör sin första Sverigespelning i sommar på muskelrock. Ännu en fantastisk anledning till att köpa sig en biljett. Pronto.

Mindless Sinner

Ett till svenskt underband i klass med Gotham City och Heavy load. Hela Turn on the power plattan sätter sig i huvudet och stannar där länge. 80-tal när det är som allra bäst. 

Och där avslutar jag för idag! Kan hända att jag fortsätter med listan i framtiden, men för tillfället känner jag mig rätt färdig och nöjd. Men jag lär komma på något annat spännande att skriva om som förhoppningsvis kan underhålla er! 

Godnatt!

Spaderdotter: Muskelrock

Tänkte att det var dags för mig att göra ännu ett inlägg, men den här gången tänker jag inte fortsätta på min heavy-metal lista utan istället prata om min absoluta favoritfestival. Skulle egentligen kunna påstå att det är världens bästa festival.
Jag ska prata om Muskelrock!

För att lite kort introducera vad muskelrock är för något för er som inte vet så är det en 3 dagar lång rockfestival i ett litet mindre format. Den hålls i en folkpark som heter Tyrolen som ligger långt in i de småländska skogarna i en liten by som heter Blädinge. Alla andra dagar om året är Blädinge precis som alla andra trötta byar i landet, tyst och intetsägande. Men 3 dagar om året fylls Blädinge till bredden av skrika hårdrockare med sina bergsprängare. ofantliga mängder sprit och en hel drös med urstarka band.

För mig så har muskelrock på något sätt blivit årets höjdpunkt (förutom mina resor till London då). Jag lever för den där helgen i tidig sommar som jag får åka och bara släppa allt och  ha kul på Tyrolen. Jag får ofta frågan från de som inte varit på muskelrock om vad som är så himla speciellt med det. Det är ju bara en festival. Mitt svar på det är att det inte bara är en festival utan som att vända hem. På muskelrock träffar du så mycket festliga människor som precis som du är där för musiken och festen, inget annat. Det är just det som gör att jag alltid känner mig trygg på Tyrolen. Jag kan gå runt ensam utan att behöva känna mig orolig för bråk och stök. Jag har nog aldrig sett ett bråk uppstå på campingen, eller tja, förutom den gången min sambo brottade ner en snubbe som gått in i vårt tält av misstag, men det är ju en annan femma.

I år har muskelrock lyckats dra ihop en line-up som fått mig att skrika rakt ut. Jag är övertygad om att detta blir det bästa året hittills. Har du inte tidigare besökt muskelrock så är detta ett ypperligt tillfälle att åka för första gången. (se affischen längst ner i inlägget)

Här är några snabba saker du inte får missa på ditt Tyrolen besök:

Handburgarna. Kostar cirka 40kr och är en gudagåva. Den bästa veganska burgaren jag smakat.
Nattentältet. När musiken tystnat på scenen så drar festen igång i nattentältet. Här kan du dansa till psykadelisk musik i ett gammalt cirkustält.
frukostpaketen. Små påsar med allt man behöver för en stadig start på dagen. Säljs på campingen för 50kr varje dag.
Hemliga spelningar i nattentältet. Ibland händer det att band som vistas på campingen och inte spelar på de stora scenerna drar igång kortare set i nattentältet. Fantastiskt ösigt!
Ihate records. Ihate står och säljer cd, vinyler och kasetter. Vet du inte vad du är ute efter så säger du bara till vad du brukar gilla så kommer Peter garanteratatt kunna plocka ihop lite gobitar som du kommer uppskatta.

Spader Ess Tänker Högt!

Jahapp, då har det äntligen hänt.
Min dotter har gjort sitt första, och förhoppningsvis inte sista, gästinlägg här på bloggen under pseudonymen Spader Dotter. Efterlängtat av mig, som varit lite dålig på att producera den sista tiden. Kanske dags för ett arvsskifte helt enkelt. :-)
Hur eller hur, välkommen ombord!

Så, utöver det så inleds denna vecka med att hård mata hörselgångarna med en skön musikmatta i form av Girlschool, Saxon, Motörhead, UFO och Judas Priest. Detta som en upptakt för en riktig rockklassiker helg i konsertens tecken. Vilket blir ett skönt sätt att fira in sin kommande födelsedag med nära o kära. Nu får vi bara hoppas att herr Campbell piggat på sig tills på Fredag och tar det lugnt på morgondagens Göteborgsgig.

Det lär bli läge för att återkomma till mer om detta senare. Kanske till och med kan få lite gästinlägg runt tillställningarna.

Spader Dotter Har Ordet

Så blev det till slut min tur att ge mig in i bloggvärlden. Jag är Spader Ess dotter och jag tänkte försöka mig på att skriva några intressanta inlägg då och då. Jag och min far har pratat om det till och från under en lång tid att det vore roligt om jag kunde skriva lite och komma med en yngre persons perspektiv. Så nu kör jag helt enkelt igång!

Jag tänker skriva om mina favoriter i olika kategorier. Det kommer vara allt från musik till festivaler och de bästa liveakterna jag sett. Jag börjar med något som ligger varmt om hjärtat. Heavy Metal.
Jag ska lista några av mina personliga favoritband inom genren och jag tänker inte gå igenom några
giganter så som Judas Priest och Motörhead då jag tror och hoppas att de flesta redan känner till dessa ikoner. Således inriktar jag mig på band som inte uppnått samma superstatus men som i min mening förtjänar betydligt mycket mer uppmärksamhet. Det här kan bli ett långt inlägg, så håll i
hatten!

Witch Cross
Vi börjar i vårt grannland Danmark, känt för öl och röd korv. Här hittar vi Witch Cross som grundades 1980. Ett band som har alla ingredienser för fantastisk hårdrock. Distade gitarrer, tajta slagverk och melodier som sätter sig på hjärnan och stannar kvar länge. Riktigt allsångsvänligt efter ett par öl. Alex Savage röst är inte att leka med!



Gotham City
Det här är en absolut favorit hos mig. Gotham City skriker sommar och Muskelrock för mig (det kommer ett inlägg om muskelrock längre fram i tiden). Bandet kom från Umeå och såg dagens ljus 1982. 1983 bytte de sångare från Ola Olsson till Anders Zackrisson. Året efter kom plattan ’’The Unknown’’ som är ett sant mästerverk och ett topp exemplar på varför vi svenskar är som bäst på heavy metal.



Tytan
Nu lämnar vi norden och hamnar i det land som har producerat de tveklöst bästa heavy metal banden genom tiderna. Tytan uppstod ur New wave of british heavy metal scenen och höll sig levande i två år innan de sedan la ner och återuppstod 2012. Starka melodier, tuffa gitarrsolon och en sångare med en strupe av guld. Vad mer kan man önska?



Och där sätter jag punkt för den här gången! Har många fler favoriter att gå igenom innan jag känner mig nöjd, men för att det inte ska bli ett inlägg som drar på i all evighet så får jag nog helt enkelt avsluta här och göra en del två lite senare. Jag hoppas att ni kanske har hittat någon ny favorit genom min lilla lista, för min smak är om jag får säga det själv helt perfekt.

Over and out.