Recension - Worshipper : Shadow Hymns

WORSHIPPER kan beskrivas som mörkt och episkt. En blandning av Sabbathesqt doomriffande och UFO liknande hög trallfaktor. Här på sin debut, Shadow Hymns, så spelar man upp till en långsam och suggestiv dans som smeksamt för en genom ett lagom dunkelt och mystiskt landskap, för att här och där brista ut eufori. Eller långsam kanske är lite fel beskrivning. 
Kanske att ostressat och återhållsamt är mer en korrekt beskrivning. Långt från stackato trampande dubbla baskaggar och världsrekord i skalor per minut. Precis som åtminstone jag vill ha det för det mesta.



Jag har gillat det jag hört tidigare, men nu när jag äntligen fått Bostonbandets fullängdaren i min hand, så kan jag bara konstatera att den är underbar. Underbar men kort. 
För det är egentligen det enda förbehållet jag har mot skivan. annars är det en skiva som har lite för alla. 

Det är en mix av psykedelisk doom, som glider in i traditionell NWOBHM, hela tiden väldigt harmoniskt och tillbakalutat välbalanserat. Man kan hitta många referenser i musiken och inget är i sig direkt unikt, men det är så skickligt sammansatt och själfullt framförd att det är en ren njutning.

Jag har svårt att sätta ett slutgiltigt betyg, men eftersom man skall (?) vara restriktiv med sina fullpottare så landar det på en rejält stark 4 Ess nivå. Detta är en skiva som jag kommer att bära med mig och återvända till ofta. En klar utmanare till årsbästa listan.

Sammanfattning:
Betyg (stark)4/5
Favoritspår: High Above The Clouds och Another Yesterday
Skivbolag: Tee Pee Records

Release: 26:e Augusti 2016



Facebook
Twitter
Instagram

 

UFO och Judas Priest - Globen 20151205

På lördagsaftonen var det så dags att åka in till Globenområdet igen, för mig, dottern och svärsonen, för att fortsätta upptakten till min födelsedag (Ja, jag fyller år idag! Säg Grattis! :))
Fler gamla idoler och rockikoner skulle till att äntra scenen i Globen även denna afton.
UFO och Judas Priest.

Med fredagens upplevelse i bakhuvudet, så var det inte helt utan att man var lite orolig, eftersom både UFO och Judas har ungefär samma medelålder som banden kvällen innan. En känsla som skulle visa sig vara helt ogrundad.

UFO klev upp på scenen och en något patinerad, men otroligt stilig Phil Mogg såg snabbt till att alla farhågor för deras del försvann. Uppträdandet var enkelt, småfamiljärt och effektivt. Phils röst är en av de som sticker ut i genren genom att både vara smeksam och kraftfull på samma gång. Hela bandet levererade en cool och skön show. Bra blandning av nya och klassiska låtar. Rösten som redan var ansträngd sedan gårdagens vrålande, fick sig en ny holmgång i körsångsvänliga "Lights Out" och "Doctor, Doctor". En eloge till Phil för hans sång och till Vinnie Moore för ett otroligt gitarrspel. Och så låtarna! Låtarna! Fantastiskt!

Efter ett snabbt scenskifte klev sedan Heavy Metal gudarna Judas Priest upp på scenen. Nu var enkelheten bortkastad och prästerna visade att dom kan föra in Metalen i nutiden med en bakgrund som var uppbyggd runt stora skärmar som visade effektfull grafik till låtarna. Rob Halford visade också att han är en kämpe av rang som dessutom är i toppform sett till förutsättningarna (läs ålder, men jag vill inte vara åldersdiskriminerande, särskilt som jag inte är någon ungdom själv längre).

Överstepräst Rob är en sann scenpersonlighet. Bara hans närvaro gör att man får rysningar. Jag blev både imponerad och överraskad av att han har kvar sina röstresurser. Visst, ibland fick han kämpa och kom kanske inte till sina forna höjder alla gånger. Men med tanke på vilka kraftprov en del av deras låtar är sångmässigt, så kan jag inte annat än säga att det var nära nog. Till detta fick vi även den numera obligatoriska motorcykel entrén, Robs många klädbyten av Las Vegas klass. En helt underbar show med andra ord. Och ännu en gång, Låtarna! Låtarna! Och Tomten på Harley, sånt är ju obetalbart...









En annan tanke som slår mig är, att med Judas enorma låtskatt, så skulle dom kunna välja helt andra och antagligen snällare låtar, utan för stora protester från publiken. Men här visar sig Robs kämparanda igen, för låtlistan visar ingen försiktighet på den fronten. En bra blandning av gammalt och nytt. Dessutom några låtar som kändes lite otippade, vilket alltid är roligt. Så med "Victim Of Changes" och "Living After Midnight" försvann resten av mina röstresurser.


Sammanfattningsvis kan jag säga att detta är en av de bästa konserter jag sett på länge. Tummen upp till hela bandet!

En summering av kvällen som helhet då. Helt fantastisk! Två giganter, två otroliga framträdande. Den stora behållningen för mig är och förblir låtarna. Att sedan showerna var bra blir liksom bara lök på laxen. Men med båda bandens låtskatter så är det svårt att misslyckas på den fronten. För mig och sällskapet blev det en magisk kväll och för mig själv en av de bästa konsertupplevelser på länge. Det finns nog bara en sak som kunde gjort denna kväll bättre, och det hade varit om jag själv fått välja alla låtarna. :) Men jag är helnöjd med Judas Priest och UFOs födelsedagsspelningar i min ära ändå. :)

Girlschool - Saxon Och Motörhead på Hovet 2015-12-04

Så, då var den äntligen här. Afton rock!
Girlschool och Saxon öppnade för Motörhead på Hovet, en riktigt klassisk samling band. Dessutom en kväll jag väntat på en stund nu, dels för banden, men även för att jag var där med i stort sett hela min familj (älskade frugan undantagen).

Girlschool

Först ut Girlschool, ett band som jag egentligen inte haft någon större relation till förutom deras första platta och det man läste om dom när det begav sig. Någon enstaka låt som man haft i minnet men inte mer än det. Själva spelningen var väl ganska ok, inget att yvas för men ändå lite kul.

Saxon

Vilket visade sig i den påtagliga kvalitetshöjningen när Saxon äntrade scenen. Biff verkade vara på ett strålande humör och kändes riktigt vital. Snacka om en frontman som kan äga en scen med sin blotta närvaro. Det räckte med små handvinkningar för att domptera publiken. Setlisten var Battering Ram, var att jag gillade de låtar jag fick höra därifrån.



inte heller något att klaga på. En bra blandning av nytt och gammalt. Lite extra roligt för mig som inte lyssnat så intensivt på senaste plattan var att jag upptäckte några nya guldkorn.

Herr Buford gjorde dessutom ett fan extra lycklig genom att bära hans jeansväst fullastad med Saxonpatchar, som kastades upp på scenen, under en låt, för att därefter signera den och kasta tillbaka den till ägaren. Sådana stunts, som går lite utanför det förväntade, är alltid positivt publikfriande.


Sedan kom vi till kvällens höjdpunkt, Motörhead. Eller rättare sagt, vad som teoretiskt skulle vara kvällens höjdpunkt.
Ingen läskunnig Motörhead fan har väl kunnat missa att Lemmy inte är vid så god vigör längre, och det blev väldigt fort tydligt att så är fallet.
Bandet kliver in på scenen, och där mannen, myten, legenden Lemmy, tidigare bara behövt ställa sig vid micken för att äga lokalen, så blir det här en kamp. Magin är borta. Inte helt, ibland blixtrar han till. Sången är för det mesta fågeltunn och otydligt skör och det är tur att det för det mesta rör sig om klassiska låtar man känner igen.
Det närmaste jag kan beskriva upplevelsen är lite som när man träffar en kär släkting eller vän, som man inte sett på länge och slås av hur gammal hen har blivit under tiden.

Konserten var inte dålig, men inte heller bra. Det blev efter stort slit från trion, framför allt Mikkey Dee och Phil Campbell, mer en publikhyllning till vad som har varit.

Som summering kan jag bara säga att kvällen blev en höjdare i alla fall och detta för två saker. Saxons grymma framträdande och Mikkey Dee's otroliga kämparanda och maffiga trumsolo.
Det och att få gå på en konsert med klassiker tillsammans med både min bror och mina båda barn. Kvällen får på något sätt tillskrivas kära återseenden, både vad gäller familj och band. Och det är väl inte helt fel när det handlar om en kväll med Rockklassiker.

Mitt tips till Lemmy är dock att dra ner på turnerandet och satsa på studion, för låtskrivandet är det absolut inget fel på. Snarare tycker jag den delen är fortsatt stabil. Samtidigt vet jag ju att det är för stunderna på scenen som legenden Lemmy lever för.

I kväll blir det ännu mer klassiska rockakter,  UFO och Judas Priest. Mer om det senare.

Spader Ess Tänker Högt!

Jahapp, då har det äntligen hänt.
Min dotter har gjort sitt första, och förhoppningsvis inte sista, gästinlägg här på bloggen under pseudonymen Spader Dotter. Efterlängtat av mig, som varit lite dålig på att producera den sista tiden. Kanske dags för ett arvsskifte helt enkelt. :-)
Hur eller hur, välkommen ombord!

Så, utöver det så inleds denna vecka med att hård mata hörselgångarna med en skön musikmatta i form av Girlschool, Saxon, Motörhead, UFO och Judas Priest. Detta som en upptakt för en riktig rockklassiker helg i konsertens tecken. Vilket blir ett skönt sätt att fira in sin kommande födelsedag med nära o kära. Nu får vi bara hoppas att herr Campbell piggat på sig tills på Fredag och tar det lugnt på morgondagens Göteborgsgig.

Det lär bli läge för att återkomma till mer om detta senare. Kanske till och med kan få lite gästinlägg runt tillställningarna.

Polarn Per tittar på - Iron Maiden

Jag ber om ursäkt för att denna konsertrecension av Polarn Per kommer lite sent, men det är mitt fel och beror på att jag varit i en vit del av svenska kartan vad det gäller Internet uppkopplingar. Spader.

Bilden lånad från Iron Maidens hemsida

När UFO:s »Doctor Doctor« tar slut vet man vad som tar vid. Då är det dax för Iron Maiden. Då är det dax för ett kliniskt set, som inte kompromissar vad gäller perfektion eller variation i set-listan. Det är Iron Maiden, maskinen, bandet som i högsta grad personifierar »The Loneliness of a Longdistance Runner« sen några år tillbaka.

Michael Kenneys keyboard sätter ett storslaget intro som går över i introraderna »Seven deadly sins. Seven ways to win...« innan »Moonchild« drar igång. Förväntan vibrerar i luften på Friends arena! Bruce Dickinsons röst håller, den låter i det närmaste perfekt. Det är inget fel alls förutom att ljudet rör sig konstigt på arenan, inte alls som Dickinson som ständigt är på språng runt kulisserna på scen.

»Can I Play with Madness«, »The Prisoner« och »2 Minutes to Midnight« rivs av, mer eller mindre, utan chans för publiken att hämta andan. Det är knappt något mellansnack. Bandet känns snuskigt tajt. Som vanligt, fast faktiskt än bättre. Därefter kommer en nykomling i det klassiska »Maiden England«-settet »Afraid to Shoot Strangers« framförs så sjukt bra att jag inte vet om jag sett bandet göra bättre ifrån sig. Detta gäller även »Phantom of the Opera«, »Wasted Years« och »Seventh Son of a Seventh Son«. Det är gåshud! Sjukt bra!

Nickos trummande sitter och svänger som vanligt. Steve Harris har ena benet på mothörningen och siktar med sin bas mot publiken, bara det!
Låtar som »The Trooper«, »The Number of the Beast« och »Run to the Hills« känns som utfyllnad mellan dessa och bara det är otroligt. Showen peakar därför där, den står och väger i »The Clairvoyant« och allsången försöker hålla gigget genom både »Fear of the Dark« och avslutande »Iron Maiden«.

Dessvärre känns det som Järnjungfrun inte lyckas hitta energin i encore-avbrottet. De försöker, men det vill sig inte. Kanske är det av samma orsak som otalt besökare skvallrat om, kanske når publikens skanderande om mer inte fram till bandet. Kanske är det så att valet av extranummer är fel. Jag vet inte. Det känns som en punktering. »Aces High« framförs med halvtaskig sång, »The Evil That Men Do« blir en passagesträcka (som alltid) och avslutande »Running Free« lämnar frågetecken som inte kan lämnas obesvarade, vad fan hände?

De sju dödliga synderna och de sju vägarna att vinna tycks vara temat...
1. Låtvalen
Det är en vägvinnare i de avigare låtarna (som jag bedömer det), men en dödssynd att utelämna »Hallowed be thy name«

2. Ljudet
Ljudbilden rör sig konstigt på arenan. Burk. Konstiga ekon. Oönskade resonanser. Friends är en skitarena för fotboll och musik! En del vittnar om att ekot gjorde att de snabbare låtarna ens inte kan urskiljas. Det är katastrof. Jag sitter dock på ett lucky seat denna kväll... Tak på eller av? Jag tror av hade förbättrat ljudet, men straffat ljuset.

3. Gitarrerna
Med de tre gitarrister skulle låtvalen varit mer anpassade för dessa. Materialet från »Somewhere in Time« skulle göra sig nog så väl. Enklare låtar straffas. Janick Gers är fantastisk idag när han är distinkt och inte larvar runt, i samma omfattning som han brukar. Adrian Smith och Dave Murray är som vanligt pålitliga. Energin är sprudlande... Arenan försvårar deras jobb.

4. Tillgängligheten
Det är fan lättare att ta sig till mitt boende i Norrtälje från Sölvesborg än från Friends arena. Var är bussarna? Var är logistiken? Var fan är all jävla planering kring denna arena? Ölen, eller vad man ska kalla Vichy-vattnet är slut innan Maidfen kliver på...

5. Kommersen
Det görs en och annan krona på T-shirts när cirkus Maiden drar förbi. Därför är det välkommet att bandet gjort en sänkning från 380 kr till 300 kr. Inkomsten blir ju hyfsad ändå... Tryckkostnad max 50 bagare för så stor serie, strax över 15 0000 sålda rasslar på med cirka 4 miljoner till cirkus Maiden... Jeezes! Vem behöver skivförsäljning då?

6. Historiken
Hur man än vrider och vänder på det hela har bandet hittat en vinnare i att göra en retro-turné följd av en med ett nytt vax. Bra jobbat! Jag har släkt på plats. Mona 20 år, Dan snart 30 år, fler runt 40 år och även 50-taggare (som visserligen såg herrarna i Malmö, men ändå)... Det är Det är ganska coolt!

7. Sången
»Aces High« Hur fan kan dom låta denna låt framföras levande när man uppenbarligen hör att Bruce röst inte håller för denna. Samtidigt sjunger bruce bättre än någonsin i andra delar här måste dom vara uppriktigare mot sig själva. Jämför med »Seventh son...« Där tas inga genvägar, Shit viken skillnad!
Spelningen är fram till de halvtaskiga extraspåren och fingrar på fem ess, men att avsluta som dom gör är antiklimax. Inte bra. När det dessutom dröjer innan hemgångsordern »Always Look on the Bright Side of Life« drar igång gör att många med mig hopps på mer, hoppas att de ska ta en avstickare från tidigare set-listor, men vi får nöja oss där. Punkt, liksom. Punkt! När man går från arenan ska man vara överlycklig, det är jag inte denna dag och det beror på avslutningen som faktiskt är dålig. Jag ger därför bara spelningen tre starka ess av fem möjliga...

Även fast stora delar av föreställningen är magisk! Så kan det gå...
Setlist:
Moonchild
Can I Play with Madness
The Prisoner
2 Minutes to Midnight
Afraid to Shoot Strangers
The Trooper
The Number of the Beast
Phantom of the Opera
Run to the Hills
Wasted Years
Seventh Son of a Seventh Son
The Clairvoyant
Fear of the Dark
Iron Maiden
Encore:
Aces High
The Evil That Men Do
Running Free

Live Plattor to live for...

Live plattor är ett ämne som stötts och blötts otaliga gånger runt om The Internetz, så varför inte en gång till.

En gång i tiden hade jag en väldig förkärlek till Livealbum, inte riktigt lika mycket nu som då, men det finns ett antal skivor som verkligen lyckats hålla en kär plats i mitt hjärta. Ingenting konstigt, de flesta av skivorna dyker upp på de flertalet topplistor över liveskivor, med undantag för Gasolin, Ulf Lundell och Magnus Uggla som inte är fullt lika internationellt gångbara. Skivorna presenteras inte i någon speciell rangordning utan bara lite slumpvis som jag känner för..

Gasolin -Live I Skandinavien, var nog den första Liveplatta jag stötte på som ung tonåring överhuvudtaget. Den snurrades flitigt hemma hos polaren Mike i Mönsterås under det tidiga 80-talet, där jag bodde i stort sett varje helg under större delen av tonåren, eftersom det var ett par mil mellan Oskarshamn (där jag egentligen bodde) och Mönsterås (där jag föredrog att vara), busstrafiken på landet lämnar en hel del att önska.




 Även Magnus Ugglas - Godkänd Pirat - Live tillhörde en av de tidigare liveskivorna jag fick mig till livs. I det sammelsurium av musik som flödade runt i början när man försökte hitta sin musikaliska identitet, så var Uggla en av de första rockidoler jag fick. Skivan snurrade även den flitigt hemma hos Mike.Tyvärr var det nog denna skiva just den sista av hans skivor som kom att betyda riktigt mycket för mig, även om jag fortsatt gillar Uggla, både det senare och givetvis det tidigare materialet. En annan sak, trots att det handlar livematerial, så var det nog sista låten på skivan, "Sommartid", som grep mig mest, trots att den inte är live.

Inkörsporten till allt vad Blue Öyster Cult heter, som sedan snabbt blev en viktig del av mina favoritgrupper, kom genom sista spåret, "Born To Be Wild" på deras "On Your Feet Or On Your Knees". Hur det kommer sig att låten som är den naturliga öppningen, med sitt presentationsutrop, även om det är en cover, hamnat sist på skivan har jag ingen aning om? Det enda jag med säkerhet vet att det var Mulle från N.J.B. som spelade den för mig första gången, och det är jag evigt tacksam för. Vilket resulterade i att Mulle fick låna ut hela sin BÖC samling för kassettkopiering.


Mulle var en stor inkörsport överhuvudtaget till mycket av den tidiga hårdrocken, eftersom han ägde den mest imponerande skivsamlingen jag dittills stött på. Han introducerade självklart  även Rush, som han hade en diger samling av och det första jag hörde med dem var "2112" och mer behövdes inte. "All The World's A Stage" är en ren klassiker i sin genre, om inte annat för Neil Pert's  episka trumsolo.




En Livealbumspresentation skulle ju aldrig vara komplett utan Black Sabbath's två inledande mästerverk, "Live At Last" och "Live Evil". Dio skivan är den som jag föredrar av dessa, då den innehåller sån brutal tyngd och mörkret på Dio låtarna inte är att leka med.


AC/DC är ett måste på en sådan här lista. Ett av dom klassiska livebanden. Deras första liveplatta, "If You Want Blood", som speglar bandet när dom är som bäst. Nästan. Inspelad strax innan dom släpper sin milstolpe och Bons sista skiva "Highway To Hell" Ett uppkäftigt, busigt och fortfarande hungrigt band, frontat av den dynamiska duon, Bon och Angus.





Tidernas största grupp är enligt mig Led Zeppelin. Deras mest kända live album är väl egentligen "The Song Remains The Same", vilken i ärlighetens namn är den jag lyssnat mest på, men i samma ärlighets namn så tycker jag att "How The West Was Won" är bättre och visar upp ett mycket vitalare band. Den får jag nog lägga upp på önskelistan helt enkelt.

Ingen rockare har väl kunnat undgå Kiss båda liveplattors, Alive! och Alive II, betydelse, både för gruppen i sig och för live album som sådant. "Rock And Roll All Nite" i live versionen var första låten jag hörde med Kiss och den tog mig med storm. Därefter blev mina tonår inramade med Kiss i många år.


Motörhead är nog ett av de band som jag sett live flest gånger själv, om man borträknar N.J.B. och The Quill. Kanske Europe kan ligga före också, men där kan man snabbt konstatera att eftersom jag inte kommer ihåg alla deras spelningar så kanske dom inte räknas? :-) "No Sleep 'til Hammersmith" är en klassiker. Jag tycker det är extra med både Motörhead och Kiss att jag har haft chansen att se dem med min konsertgalna dotter.




Har man sagt Motörhead får man säga Hawkwind. Det första riktigt psykedeliska band jag började lyssna på var nog Pink Floyd, men eftersom Motörhead dök upp på min musikhimmel var steget inte långt till Hawkwind som kommer in som god tvåa och mer psykedeliskt än så får man väl leta efter. Här är "Space Rituals".

Ännu en dubbelpresentation, Judas Priest. Två plattor som nästan visar två olika band. "Unleashed In The East" som får representera den gamla eran med hårdrocksbandet som håller på att kliva in i Metal scenen och "Priest..Live" som visar att fullfjädrat Heavy Metal band. Båda plattorna är bra, men jag föredrar Unleashed.

Iron Maidens "Live After Death" är riktigt bra. Gruppen har gjort fler bra Live skivor efter denna, men som vanligt finns det en extra nerv på de första liveplattor ett band levererar. Alla som sett Maiden vet vilka publikdomptörer dom är och att även deras sämsta är oftast bättre än det mesta. Iron Maiden var dessutom den första konsert som vi tog med vår dotter på, när hon var 10 år. Fast den otacksamma ungen höll på att somna i sätet. :-) Inte hennes favoritband med andra ord.



Queen! Live Killers. Vilket band, vilken platta. Ännu ett av alla band som Mulle satte på musikradarn och som sedan hängt med ända in i kaklet.









UFO, "Strangers In The Night" med en Michael Schenker i högform och på denna skivan hittar man en av de mest klassiska livenumren någonsin. "Doctor, Doctor. Finns inga möjligheter att sitta still när den sätter igång.


Whitesake, "Live In The heart Of The City", ännu en kultförklarad platta som blev inkörsport till ännu ett band som blev väldigt viktigt för mig. Skulle tro att detta är den live skiva som blev den första jag själv ägde. Levde länge på kassetter inspelade hemma hos polare innan jag till slut fick mig en tvättäkta vinylsvarv. Men så kan det vara när föräldrarna resonerar som så här. -Vad skall du med skivspelare till, du har ju inga skivor? Fast det var ju det enklare problemet att lösa. :-) Men det är en annan historia.
Deep Purple, "Made In Japan". Självklar kan man tycka om man gillar Deep Purple. Jag gillar Deep Purple, men i början kunde jag av någon anledning inte riktigt ta till mig skivan. Det var ganska många år efter att jag hört den första gången som den svängde och polletten ramlade på plats.






Ännu ett fynd gjort i Mulles skivbackar, och ännu en gång var det faktiskt just live skivan som fick mig att börja lyssna på gruppen. Nazareth, "It's Naz" bjöd på tidernas svängigaste och raspigaste version av "Cocaine" och sedan var det kört. Så tänk på det barn, man behöver inte prova knark för att det skall vara beroendeframkallande. Som så många andra band, så tappade jag intresset för dem när dom gick blev powerballadbandet numero uno. Missförstå mig rätt, jag älskar en bra ballad, men inte bara ballader. Deras gamla material står sig dock otroligt bra fortfarande.



En Svensk Live klassiker från en av Sveriges största artister enligt mig, Ulf Lundells "Natten Hade Varit Mild Och Öm", och med tanke på vilka kvalitetsartister vi producerar i detta lilla land, så är det ett gott betyg. Hittills har jag bara sett Ulf live en gång på Skansen, om man inte räknar med att dela hiss med honom på Arlanda. Dock vet jag inte hur många gånger jag nästan sett honom. Ni vet, när man är på väg men festen på parkeringen utanför är lika bra den. Till exempel, var jag rätt full och god utanför Borgholms slottsruin den sommarnatt när en minst lika tankad Ulf gör skandal på scenen någon gång 85/86.

Så, då har vi äntligen kommit fram till slutet av denna lilla presentation och vi slutar med en bang. Gruppernas grupp, Thin Lizzy gjorde givetvis Liveskivornas Liveskiva, "Live And Dangerous". Punkt! Jag tar även med "Lif(v)e", som kanske inte är lika extraordinärt bra, men som tillsammans med första liven ändå ramar in bandets karriär på något sätt. Och finns bara Phil Lynott med så är det redan där kvalitetshöjande.


Det finns givetvis fler underbara Livealbum, men just dessa har betytt lite extra. Fasiken nu blev jag sugen på att vältra mig i Live inspelningar igen... Eftersom jag inte längre har så många av dem i min ägo längre är det är skönt att de flesta av skivorna som är listade här finns på Spotify.