Eller rättare sagt, om tio dagar ligger den här lilla plattan i en skivdisk nära dig.
Väntan har varit lång, men nu är Supralunars debut, A New Hope, äntligen här. Vad det gäller recensionen av skivan, så har jag väl redan sagt så gott som allt redan tidigare, i samband med de smakprov som ramlat ut från bandet under väntetiden. Men nu får vi hela härligheten på ett bräde.
Korten på bordet, jag var en aning nervös för att skivan inte skulle hålla måttet för mina högt satta förväntningar, men det visade sig inte vara nödvändigt.
Det finns mycket att hämta i den här sjudande rockgrytan, för alla och envar.
Eller kanske inte riktigt alla, jag vet en och annan dödsmetallare som kanske skulle ha invändningar, men det är deras förlust.
Min första spontana reaktion är, lite som jag inbillar mig att det var när band som Slade, Sweet och T-rex klev ut från den engelska pub och klubb scenen och erövrade världen någon gång på 70-talet.
Det är svängig rock/hårdrock/glam med klara popreferenser.
Min direkta känsla är som sagt, att detta är musik som har sina rötter i England, och föruom ovan nämnda referenser, så skönjer jag en hel del Beatles och även lite Gerry and the Pacemakers (vet inte riktigt varför men så är det?) för mitt inre.
Men det finns givetvis en egen svensk touch i det hela, lite som The Ark när dom var som bäst. Supralunar bjuder även på latinska rytmer i den underbara låten "La Diabla". För att inte tala om alla småtrevliga taktbyten och sköna stick som florerar runt på hela plattan. En mycket varierande skiva utan att vara splittrad.Vilket gör att den både är lättlyssnad och enkel att ta till sig, men det finns ändå tillräckligt med djup för att man skall vilja återkomma.
Det är glad, lättlyssnad och munter musik, till och med i låtar som "Right vs Wrong" när det inte nödvändigtvis är ett positivt ämne som behandlas, har en positiv känsla överlag.
Rak feelgood rock n roll! Glam utan vare sig glitter och mascara eller Los Angeles dekadenta rock'n'roll Klichéer. Mer skinnjacka och jeans än teatraliska poser och yviga gester. Lite mer moget, framför allt när det kommer till texter, utan att därigenom förlora glimten i ögat.
Musik som jag tror gör sig riktigt bra live. Vilket för in mig på det för mig lite pinsammare området, att jag lyckats missa alla deras spelningar i trakten. Bättring på det!
Petri, Georgios och Johann har lyckats få till en riktigt skönt svängig platta som det är svårt att låta bli att spela en gång till, och en gång till...
Den gör mig glad, och jag övertygad att A New Hope kommer att glädja de flesta som tar sig tiden att lyssna. Särskilt som det är så lätt att lyssna på den. funkar i de flesta lägen. På kontoret lika väl som på partyt.
Jag återkommer hela tiden till glädje och positivitet, i alla möjliga former, vilket för mig blir det sammanhållande intrycket av skivan, och det trots att det inte bara är upptempo och glada texter. Även om jag inte ger den full pott, så är det riktigt nära redan nu. Fråga mig om ett halvår igen, så kanske jag har ändrat mig, för jag vet att detta är en skiva som kommer att spelas en hel del i framtiden.
A New Hope, mina damer och herrar, A New Hope!
Sammanfattning:Betyg: 4/5 Ess
Favoritspår: La Diabla
Skivbolag: Dead End Exit Records
Release: 14:e Nov 2014
Bandet består av följande lirare:
Petri Tuulik : lead vocals & guitar
Georgios Vamvatsicos : bass & harmony vocals
Johann Enoksson : drums & harmony vocals
Tracklist:
1. People Like Us
2. Nine Candles
3. Once We Were Kings
4. La Diabla
5. Theatrical
6. She Wanted All
7. Alternate Sun
8. She Won’t Let Me Down
9. End Of Story
10. I’ll Cover You
11. Right vs Wrong
12. Supralunar
Hemsida
