tisdag 9 juni 2015

Polar'n Per träffar Dan Lilker

Dan Lilker på Sweden Rock
Festival (2015-06-06,
Foto: Nenne Ekström)
Stegen bär av i solsken mot Gamla Stan och det anrika Sound Pollution, något som är så ovanligt som en överlevande skivbutik i dagens Youtube och Spotify-värld. Ja, dom är fan inte många kvar, så som det var på 80- och 90-talet, då dom stod som spön i backen!

För mig var butikerna i stan, med denna butik, Diamonds and records och House of kicks inräknat där jag kunde grotta in mig i nischerna, gå dom smala gränderna till den smala musiken. Thrashen, som identifierad via Anthrax, hade en betydligt smalare och renodlad fåra än vad man kunde uppbringa i breddbutiker som Skivmix och Mega. Ser jag tillbaka på dom dagarna på sena 80-talet var butikerna en skola i thrash, precis som polarna som selektivt serverade pärla efter pärla...

Idag har man finbesök på butiken. Jag är där för att träffa Dan Lilker (bas, Nuclear Assault, ex Anthrax, S.O.D mfl) som är på Sverige-besök sen några dagar tillbaka. Han släpper idag sin biografi efter en karriär på 30 år inom thrashen som veteran med kontinuerlig leverans av ilskna plattor och långa turnéer.

Han är trevlig, öppen, frågar om mina favoriter i hans "back book". "Nuclear Assaults debut Game over (1986) och framförallt Handle with care (1989)", svarar jag snabbt i detta inledande, och förvånat omvända frågeförfarande, och dom sammanfaller påtagligt väl med Dans personliga val. "Åh, för mig är båda viktiga skivor, med Game over kände man hur allt blev verkligt, det lossnade, och med Handle with care fick vi utrymmet att göra en platta på det sätt vi ville, det är kanske vår mest välspelade platta!" Nedan finns ett klipp med den fantastiska Thrash-dängan "Critical mass", en favoritlåt från Handle with care.



Jag slänger ifrån mig en beundrande kommentar om hur skönt bandet balanserar både allvar och ironi och att det kanske är signifikativt just för Nuclear Assault på dessa plattor, kanske thrashen som helhet. Dan nickar bejakande, "För oss var det ett sätt att inte bli för allvarliga, det finns för många band som tar sig själv på så stort allvar att det blir patetiskt. För oss är det ett sätt att kunna andas, ha kul", "Det är som en övertrycksventil på en ångmaskin...", fliker jag in, "Exactly!", svarar Dan och fortsätter, "Hang the pope" och "Mothers day", dom grejerna blev oväntat lyckade, och thrash i den stilen blev en stor del av den ironin som blev struktur för S.O.D..."

Jag fliker in en fråga om det finns planer på samarbete med Billy Milano inom räckhåll, varpå Dan svarar "Man vet aldrig i vilken riktning Billy tar sin framtid, troligtvis kan inte ens han svara på det, men du vet hur musik fungerar idag, samarbeten kommer och går, återuppstår och svalnar!" Det känns som jag fick ett riktigt politikersvar. I mitt huvud är S.O.D den perfekta festivalbokningen, eller varför inte Close-up-bokningen (som jag direkt tänker på när jag också ser Robban B i butiken), men det är tyvärr så att det inte är något jag har haft möjlighet att ta del av levande, på scen. Det skulle vara grymt! Det glädjer mig ändå att han inte stänger några dörrar, men han lämnar i och för sig inte heller dörren öppen så man ser en tydlig väg framåt för thrashen kanske största superkonstellation!

Jag märker att det inte är ett samtal han vill fördjupa sig i när han byter samtalsämne och pratar om sitt eget grindcore-projekt Brutal Thruth (klippet nedan), som avslutades i höstas på Dans 50-årsdag. "Jag börjar bli gammal, eller åtminstone äldre, jag vill ha tid för mer än den egna musiken. Jag har ju fru och två till att ta hand om!", säger han och skrattar, "Wait!" säger han och tar i en snabb rörelse fram sin iPhone ur fickan. Därefter visas ett av barnen stolt upp, "hans dotter", en av två katter som finns kvar hemma i staterna! Han visar bilden för kassören och en kille som väntar på att få sin bok signerad. En lätt Arkiv X-känsla etableras... Visade just min kanske tuffaste barndomsidol just upp ett foto på sina välvårdade katter?, tänker jag... Han är egen, cool! Katter är bra!



Dan låter bläck dansa över boken, samtidigt som jag hinner ångra mina ord "nice pussy!" som trillar mellan läpparna... Dan fyller i "Cat!" flyttar blicken mot mig och ler, "Cat!", säger han igen, "...remember, it's my daughter!" som en tydlig uppmaning att släppa associationen som ordvalet ger!

Det är här vi kommer närmare anledningen till att både Dan och jag, från olika håll, tagit oss till Sound pollution. Dan är på plats för en signering av hans nya bok "Perpetual Conversions" (2015, Dave Hofer) och Dan får ett lysande sätt att komma in på boken. "En av mina favoritberättelser i boken handlar om när jag fick bemöta varför det inte är så lyckat att försöka få med nakna kvinnor i turnébussen, jag vill inte berätta mer, du får läsa själv..."

Perpetual Conversions (2015)
"Jag kan givetvis sitta och berätta det som skrivits ner, men det finns ju där så läs boken i lugn och ro så får du nog några bra stories, för det är exakt vad boken handlar om", Dan fortsätter, "Det är ju så att man blir jäkla duktig på att dra historier när man spenderar så mycket tid på vägarna, dom verkar som gjorda för berättandet. Vi var i Spanien på väg mellan två gig, för något år sen, när en av mina roadies skrattade och sa, fan Dan, du borde skriva en bok, dela med dig till fler än bara oss! Jag svarade att det var en jäkla skillnad att skriva en bok jämfört med några rader låttext. I slutändan var jag för lat, erkände jag. I baksätet ropade Dave (Dave Hofer) entusiastiskt att då ska fan jag göra det åt dig, och så fick det bli!"

Dan gör en paus, signerar två böcker och fortsätter, "Dave som frilansat lite satte omedelbart igång att klottra noteringar, sen intervjuade han mig, inte en gång, inte två, det var fan så fort han fick möjlighet, och när han började intervjua min mamma och mina vänner från barndomen visste jag att det här kommer bli av, han funkar så..."

"Allt var klart för tryckning när tryckeriet drog sig ur. Jag vet inte vad som hände, om dom gick omkull eller tyckte det var ett nitlott till projekt, men i normal DIY-anda (Do it yourself, som var ett karaktärsdrag från punken som även präglade thrashen) fick jag lösa det själv!"

Samtalet är lättsamt, underhållande och hade gärna kunnat fortsätta längre om jag inte hade haft brådis hem. Jag nöjer mig därför med att fått träffa en barndomsidol och rundar av samtalet med att tacksamt skaka tass med Dan. Den mullrande basgångens mästare i disciplinen thrash sitter kvar, det trillar in en och annan som vill få en bok klottrad och växla några ord, jag känner att jag ockuperat honom tillräckligt men känner samtidigt hur mycket jag vill att Nuclear Assault lever vidare många år till... 

Bandets spelning på Fryshuset (1989) under "Handle with care"-turnén är en av de bästa spelningarna jag sett. Det ska bli kul att läsa hur det gick till på vägarna med Dark Angel, som gjorde bandet följe En recension av boken kommer givetvis så snart den har plöjts igenom!

Hornen upp! Dan Lilker och Polar'n Per
För kuriosa lanseras Nuclear Assaults egna öl-etikett imorgon under deras vistelse i Stockholm...

/Polar'n Per

Tre starka med Nuclear Assault:
1. Thrash när den är som bäst!
2. Självdistans och ironi!
3. Dan och Evans, är inte det tillräckligt så säg?

1 kommentar:

  1. Nu blir det till att damma av Nuclear-vaxen för att ha som bakgrundsmusik när jag "sätter tänderna" i denna bok. Det skall bli intressant. Tack för det, Per och Anders.

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...