fredag 21 juli 2017

Recension : The Midnigt Ghost Train - Cypress Ave.

Äntligen dags för ett helt nytt albumet från våra Kansasbröder i The Midnight Ghost Train.Och som start på den här recensionen, skulle jag vilja citera. "Toto, jag tror att vi inte är i Kansas längre", eftersom blytunga ångmotorn som vi känner som TMGT, har gjort en spårväxling och åkt ner i ett kaninhål till en helt annan plats.Och vilken vacker plats det är. Det mäktiga ångdrivna, inget nonsens, gritty full head on power rock och roll är fortfarande kvar, men det har blivit mer skiktat och blir därmed mer intressant. För att göra detta kort, bandet har lyckats gå från bra till fantastiskt, helt enkelt. 
Deras nya album, Cypress Ave. är en helt ny, och mångfacetterad, ljudbild från ett band som gått från vad jag tyckte var riktigt bra, till ett band som jag ser närma sig perfektion. Jag tyckte att låten "The Little Sparrow" på deras förra album, Cold Was The Ground, var en spännande utflykt från deras vanliga tunggung. Vilket gör att jag blir mäktigt imponerad att man vågar sig ut ännu längre på denna gren och utforskar helt andra soniska landskap. Episkt och modigt.Allt detta ger plattan en otrolig variation. Man närmar sig livet själv på något vis. För om det är något jag har lärt mig under livet, är det att det i början kan kännas väldigt svart och vitt, men när man varit med en stund så ser man att livet har en mer varierad palett. Och det är vad jag hör i TMGTs nya album. Mångfald, liv, reflektion och möjlighet att växa, precis som mänskligheten.Stora ord. Ja, jag erkänner, men jag har alltid sagt att det finns kraft i musik, och det är vad jag känner när jag lyssnar på plattan.Vi är vana vid ett mer solitt och genomgående hårdare sound från TMGT, men här får vi även en andra dimensioner (utan att förlora den ursprungliga kraften) där även en mer lågmäld energi får plats. Ett band i förvandling som vågar experimentera.  
Om man bryter ned det hela till att bara lyssna på alla separata komponenter, som bas, trummor, gitarrer och sång, så vore det i sig ganska enkelt att säga att det här är ett bra album. Allt är i sig  mästerligt. Men när man  lyssnar på hela shebangen sammanhållet så vill jag nog påstå att det här albumet är ett mästerverk. Lägg därtill den sköna bluesiga, kraftfulla grundplattan som allt vilar på, till den mästerligt melankoliska tonen. Det spänner från riktigt ösigt, som i öppningen "Tonight" till milt och sprött som "I Cant let You Go". Även en mellanlandning till Hip-Hopens ursprung under 70-talet i "The Boogie Down" som skulle kunna ha ingått i soundtracket till den underbara Netflixserien The Get Down. Till och med en aning jazzsvingande Tom Waits vibbar. 
Men för att göra ännu ett filmcitat: Grabbar, ni hade mig redan vid "Red Eyed Junkie Queen", första singeln. 
The Midnight Ghost Train, har i mina ögon fått till en fullpottare. Jag har en pågående lista med sånger, favoritlåtar att ta med till en öde ö, och det är inte så ofta jag lägger till ett helt album till den listan, men jag tror nog att jag gör det i detta fallet. Och med en promobild som den ovan, ja då känner jag att ett fyrtal inte räcker till, utan jag får smyga fram det extra esset ur rockärmen. Betyget blir med andra ord 5/5 starka Ess. Ett måste!

Sammanfattning:
Betyg 5/5

Favoritspår: Alla!!
Skivbolag: Napalm Records
Release: 28:e Juli 2017





For More Info Visit:



Band Members:
Steve Moss - Guitar / Vocals
Brandon Burghart - Drums
Mike Boyne - Bass 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...