Visar inlägg med etikett Abba. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Abba. Visa alla inlägg

lördag 28 april 2018

Recension : Church Of The Cosmic Skull - Science Fiction

Dom astrala resenärerna i Church Of The Cosmic Skull är tillbaka med sin andra platta, Science Fiction.

Detta är en platta utöver det vanlig och i ärlighetens namn, jag vet inte riktigt i vilken ände jag skall börja. Så, vi försöker väl bena ut beståndsdelarna lite i taget.

Här finns lite av det mesta. Du får en osalig mix av Beatles, melodier, Ghost, Soul, Thin Lizzy, värme och smekande mjukhet med ett underliggande svängigt ös, Mott The Hoople,  Gospel, ELO, Pop, Zappa, orglar, Abba möter Black Sabbath, fläskiga gitarrer, vackra solon, Blues, harmonier och överdoser av sakrala stämmkörer som lägger en ljudvägg som skulle få självaste Phil Spector att bli grön av avund.
Och massor, jag menar verkligen massor, mer. Pheeew!


Är detta bra eller bara för mycket? Vi får se.

Låt oss börjar med musiken. Här finns ett formidabelt överflöd av detaljer och instrument. Men det är för den delen inga problem, det är snyggt komponerat och väldigt starka låtar med otroliga melodier. Det som sätter sig först för mig är de snygga orglarna och gitarrspelet. Ibland smeker dom så man vill gråta.
Sången och körerna är också på gränsen till överjordiskt fantastiska stundtals. Kyrkan lyckas väva ihop en musikalisk smältdegel som är näst intill perfekt, då det blir en blandning av enkelhet och ordnat kaos på samma gång.

De första låtarna på skivan är rent magiska, men så händer något. Eller, det är nog mer vad som inte händer.
Det saknas text till en av låtarna, "The Cards That You're Playing". Eller rättare sagt, den blir minimalistisk. Min första tanke är "coolt, en låt med bara refräng, inga verser". Men när det efter en stund visar sig bara vara ett ständigt upprepande av en och samma mening, ja då slutar det strax att vara coolt. Trots att man framför textraden med många nyanser, så känner jag att tappar fokuset. Det blir för mig störande, då musiken är så jäkla bra. Eller är det jag som missar något konstnärligt i det hela. Men det är det enda som jag hänger upp mig på, för sedan återhämtar sig skivan igen och fortsätter sin psykedeliska rymdresa.

Jag gillar även bandets marknadsföring så här inför släppet. Den senaste tiden har man som medlem i "kyrkan" fått dagliga länkar till de nya låtarna, med förklaringar och lite annat smått och gott. Innovativt.

Med bara en mindre bra låt och ett annars otroligt välkomponerat och intressant album, ja då kan jag inte sätta annat ge 4 ess av 5 möjliga. Jag vet inte om detta faller alla i smaken, men alla bör försöka sig på ett par varv med Church Of The Cosmic Skull. Vem vet, du kanske fastnar i kulten av Space Hippies, precis som jag. I skrivande stund vet jag inte det exakta datumet som plattan släpps, men preorder börjar den 1:a Maj.



Album Rating: 4/5

Favourite Tracks: Revolution Comes With An Act of Love  och Cold Sweat
Label: Kozmik-Artifactz
Release:  May, 2018
For More Info Visit:
churchofthecosmicskull.com
facebook.com/churchofthecosmicskull
churchofthecosmicskull.bandcamp.com


Here is a Cosmic Skull from me.

And the confusing traslation:
--------------------------------------------
The astral travelers in Church Of The Cosmic Skull are back with their second album, Science Fiction.
This is a record beyond the usual and in honesty's name, I do not really know in what end to start.
So, lets try to extract the ingredients a small bit at a time.

There is a little bit of everything here. You get an odd mix of Beatles, Melodies, Ghost, Soul, Thin Lizzy, Warmth and Beatiful Softness with an underlying swinging "Full Speed ahead" feeling, Mott The Hoople, Gospel, ELO, Pop, Zappa, Organs, Abba meets Black Sabbath, Fat Guitars, Beautiful solos, blues, harmonies and overdoses of sacred harmonical choirs who creates a wall of sounds that would make Phil Spector himself green of envy.

And lots, I really mean lots, more. Pheeew!
Is this good or just too much? We'll see.

Let's start with the music. Here's a formidable abundance of details and instruments. But that's no problem, it's so nicely composed with very strong songs and incredible melodies. What hits me first are the beautiful organs and guitars. Sometimes so caressing, you feel like crying.

The singing and the choir parts are also on the verge of celestial at times. The church manages to weave together a musical melting pot that is almost perfect, as it becomes a mixture of simplicity and ordered chaos. All at the same time.


The first songs on the record are purely magic, but something happens. Or, that's probably more, what does not happen. There is no text for one of the songs, "The Cards That You're Playing". Or, rather, it becomes minimalist. My first thought is "cool, a song with just refrain, no verses". But after a while, it just turns out to be a constant repetition of the same sentence, yes, it stops beeing cool after a while. Even though you are they performs the text line with many nuances, I start losing my focus. It's a little disturbing to me, when the music is so damn good. Or it's just that I'm missing something artistic on the whole. But that's the only thing I have a hang up on, because then the record recovers and continues its magical psychedelic space trip.

I also like the band's marketing before the release. Recently, as a member of the "Church", daily links is mailed with access to the new songs, with explanations and some other little things. Innovative.

With only one less good song, on an otherwise amazingly well-composed and interesting album,I can't give anything else than 4 aces out of 5. I do not know if this record suits all in taste, but everyone should try giving it a couple of spins with The Church Of The Cosmic Skull. Who knows, you might get stuck in the cult of Space Hippies, just like me.
At the time of writing, I do not know the exact date the record is released, but pre-order begins on May 1st.

 

söndag 29 januari 2017

Green Day - Globen 20170127

Green Day. Årets bästa konsert hittills, lätt.
Ok, första konserten i år, men ändå.


Redan innan Green Day klev in på scenen var publiken i bra form, med allsång till Queen och Ramones, dirigerade av Lisebergskaninens kusin. När väl bandet klev in på scenen så visade dom var skåpet skall stå. Från första, till sista ackordet, hade dom publiken i sin hand.





 En radda bra låtar upplandat med lite sköna infall. Trump protester, Stagediving, Pyro, publik som togs upp på scenen och ett covermedley som förde oss till en Benny Hill variant av Las Vegas. Dessutom en förening av gamla antagonister, ABBA och punk på samma scen. Eller i alla fall Björns gamla stjärngitarr som lånats direkt från ABBA museet. 
Allt detta som extra lök på laxen, för i sanningen hade Green Days låtar varit nog i sig.
Det är det här man går på konsert för. Att få ta del av en positiv masspsykos och släppa loss. Green Day bjöd på allt det där och lite till. Sonen och jag fick oss en konsertupplevelse som kommer att följa med i minnet länge.




söndag 16 december 2012

Gtattis!! - Billy Gibbons - Benny Andersson

Idag har jag äran att gratulera två män som satt skäggen på kartan

Först ut Texas-rockaren Billy Gibbons, som trots utseende och födelsedag i December inte är släkt med Tomten, utan gitarrist och sångare i ZZ Top. Denna dag blir han 63 år gammal och trots att det varit tyst om gruppen en längre stund så är dom fortfarande aktuella. Jag väljer att visa deras senaste video, som bjuder på det gamla vanliga, Snygga bilar, brudar och jävligt skön boogie-rock












Benny "ABBA" Andersson, det var inte mycket till rock säger ni. Det är det visst säger jag. :-) Killen har varit med och promotat Svenskt musik så pass länge att jag slänger in honom bara för det, men så rockade han ju dessutom på duktigt i Hep Stars någon gång i forntiden. Och han har ju indirekt, om inte annat, kopplingar till Polarpriset som delat ut pris till Led Zeppelin. Dom lär ju dessutom ha partajat rätt hårt tillsammans om man får tro Robert Plant och det väljer jag att göra och mer rock än så blir det ju inte.

Hur eller hur, fyller Benny idag 66 år. Grattis!




tisdag 11 september 2012

Jazzen och jag

Jag tycker att Jazz är ett coolt ord. Ett riktigt coolt ord.
Tyvärr har jag aldrig riktigt kunnat säga det om musiken i sig. Jag gillar annars den mesta musiken i vissa doser, men Jazz gör mig mest nervös. Visst, jag generaliserar grovt här, för det finns visst en del Jazz som även jag kan uppskatta, men på det stora hela känns det oftast som en bunt musiker som spelar varsin låt tillsammans.

Skall jag vara riktigt elak så kan jag säga att jag är en ganska schysst Jazzpianist själv, problemet är att jag aldrig kan upprepa det jag gör, för det är bara infall på måfå (jag kan inte spela instrument överhuvudtaget). :-)

Därför blev det lite extra kul när jag faktiskt fick ett mail igår med en uppmaning att recensera just ett Jazz-album, vilket visar att man verkligen har koll på min blogg. :-) Bolaget som skickade uppmaningen har även Sparanza under sitt tak och det hade väl varit mer förståeligt, men i stället skickade man över Stockholmsgruppen "Same tree different Fruit - ABBA"

Och jag har verkligen givit det en chans. Inte en stor, men ändock ett par genomlyssningar av de samples som man skickat ut. Vilket i sig är väldigt tunt för att recensera något på riktigt. På det hela verkar det vara duktiga musiker. Jazzproffsen kanske skulle skrika -De bästa! eller något sådant, vad vet jag. Detta är i alla fall bandet:
Anders Wihk - piano
Svante Henryson - bass
Steve Gadd - drums
Guest apperances by:
David Sanborn - Saxophone
Robben Ford - Guitar (har till och med jag hört talas om)

Men, här kommer det stora Men:et.
Abba gjorde bra låtar. Klassiker.
Att göra en Abba cover kan vara kul. Särskilt om man som här gör något eget av det. Men att göra en hel skiva Jazzig hissmusik av Abba låtar, är lite som att låta Abba-Teens göra storstilad comeback. Det låter sig helt enkelt inte göras.
Det borde man förstå. Det gör mig lite sur, att så pass kompetenta musiker inte har bättre för sig. Det är väl lite därför som jag ändå gjorde denna lilla recension istället för att bara strunta i den och låta Abba-Gubz glida förbi obemärkta från min egen sida.

Sorry, ingen kaka idag.



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...