God Jul! Önskar Vi här på Spader Ess.....12

Även om gårdagen redan bjudit oss på vad jag anser vara den bästa jullåten Ever! så finns det bara en låt som har pondusen och självklarheten att få vara själva dopparedagslåten. Nämligen den gamla Chuck Berry julrökaren "Run Rudolph Run" fast denna gång med inga mindre än dagens födelsedagsbarn själv, Lemmy, tillsammans med Billy Gibbons och Dave Grohl.

Grattis Lemmy! Och en riktigt god Jul till er allihopa!

Recension - The Brimstone Days : The Healer

Från Malmö kommer skivaktuella trion The Brimstone Days. Den 6:e November släpper man en 60- 70-tals svängig rockrökare, The Healer, på Transubstans Records.

Det är det första jag hör av gruppen, men man har två plattor under bältet redan. Bandet spelar riktig upp och hoppa sväng med skönt groove. Massor av Soul och Blues i en härlig kompott av varm och skönt distad gitarr. Sade jag att det svängde? Nått så infernaliskt skönt...

TBD har både attityden, musikaliteten, låtarna och framför allt mojon att ro detta i hamn. För att inte tala om att sångaren, Håkan, har en gudabenådad röst för denna genre. Bandet ger oss 11 låtar som klockar in på strax över 35 minuter. Så även längden på skivan känns rätt tidstypisk för den musik man levererar. Och den behöver inte vara längre, för vid det här laget har man redan börjat sakna de första låtarna, så kvickt på playknappen igen. Vill man veta vilket härad bandet rör sig i utan att behöva lyssna på musiken (vilket jag starkt avråder (nej, jag förbjuder)), så tänk Thunder Express korsat med ett Hellacopters i sina lugnare stunder och med en sångare som stundtals låter som Billy Gibbons i ZZ Top.

Här någonstans brukar jag komma till förpackningen, särskilt om det är en extra snygg förpackning med ett arslesparkande omslag. Och det är det verkligen. Fast inte i en positiv bemärkelse, för mitt första intryck var att detta riskerar att kvala in som årets fulaste omslag. Efter att ha studerat det ett tag kan jag nog ändock konstatera att det har en viss charm och att jag gillar bandets logo. Vi lämnar det där och konstaterar att mitt omdöme om omslaget inte på något sätt representerar själva innehållet, för musiken lämnar absolut inget att önska.

Jag tror att alla som läst hit har anat jag gillar plattan hyfsat. Men jag vill nog påstå att om det enda man kan komma på att klaga på, är att omslaget ser ut som om man själv ritat det (förlåt vem som nu än har gjort omslaget, det behöver inte vara så negativt, jag vet hyfsat väl vilken som är den farliga änden på en blyerts), när musiken tränger sig in i själen på detta sättet, ja, då blir jag närmast lyrisk.

Så, nu när året drar sig mot sitt slut är det roligt med skivor som placerar sig högt på skalan, allt för att röra om lite inför den kommande års-summeringen. The Brimstone Days får av mig solklara 4 spader av 5 möjliga.






Sammanfattning:
Betyg: 4/5
Favoritspår just nu: We Come in Peace och Nightmare is Here
Bolag: Transubstans
Release: 6:e November 2013

Band:
Drums - Johannes
Guitar/Vocals - Håkan
Bass/Backing Vocals - Hampe

Tracklist:
1. Black And Blue 2:57
2. We Come In Peace 3:53
3. Matter Of Moments 2:53
4. Clap Your Hands 3:40
5. Bag Of Bones 3:46
6. Nightmare Is Here 2:11
7. The Healer 3:32
8. Miss Understood 3:07
9. Hold Me 3:03
10. I Won't Let You Go 3:25
11. Stubborn 2:57

Mer Info:
Hemsida (om den funkar?)
Facebook
Spotify

Support The Bands You Like!

Recension - Tunga Moln

Tunga Moln, hemmahörande i Luleå/Visby området (visar väl på hur fantastiskt det går att musicera via nätet numer) har släppt sin självbetitlade debutplatta, vid namn "Tunga Moln". (Kunde inte låta bli, förlåt, men det kommer nog att hända igen) :-)

Svensk rock med 70-tals känsla och svenska texter, vilket borgar för en viss proggkänsla. Men det är inte allt. Det är bluesigt, tungt, stundtals svårmodigt, riffigt, ibland skojfriskt, svängigt och kryddat med lite psykedelia och punkstråk.
 Sånt som jag gillar helt enkelt.

Det andas som bandet själv beskriver det, av November, Nirvana och Billy Gibbons skägg. Vi kan dessutom på bandbilderna konstatera att det finns en del skägg i bandet, precis som sig bör.

När jag satte på skivan för första gången insåg jag att det här är helt ok, men inte direkt självklart. Musiken gick hem direkt, men sången och öppningstexten var inte lika direkt.
Efter att ha lyssnat på skivan i omgångar, varav några rejäla maratonlyssningar, så kan jag bara konstatera att skivan växer och blir riktigt bra. Och det lilla "men" jag hade om sången förändras till kärlek. Detta är inte musik som skall hängas upp på perfektion. Detta är musik från själen, till själen. Kanske inte direkt för att vara upplyftande, men ändå, för själen. Vad det gäller skönsång, så vet vi ju alla, att känsla oftast övervinner perfektion, annars skulle vi inte ha Ulf Lundell och Håkan Hellström upphissade på de piedestaler som dom tronar på.
Nu får jag det att låta som om John Strömshed skulle ha en dålig sångröst, så är inte fallet, tvärtom, men den behöver en viss tillvänjning, åtminstone för mig. Men när man väl vant sig, vill man bara höra mer. Tror även att det kan ha lite med mixningen att göra, då sången ligger väldigt tydlig och "in your face", men det gör sig bra på en skiva som denna där texternas tydlighet är lika viktiga som resten av musicerandet.
Inledningstexten på skivan i låten "Tunga Moln" gav mig först sådana Pugh Rogerfelt vibbar att jag häpnade till och var tvungen att starta om skivan direkt och höra om inledningen. Inget fel i det, jag gillar Pugh. Dock kan vi snabbt konstatera att denna låt kommer inte att riskera att hamna som någon trendig reklamsnutt då den saknar allt vad gullig glättighet heter. Skall jag dra till med en referens på egen hand så andas detta väldigt mycket av Åke "Kråkan" Nilsson och hans rockiga vardagsrealism med stänk av ett modernt Nationalteatern.

Även om musiken och texterna är starkt färgade av melankoli och nordiskt svårmod, så finns här ändå en viss lekfulhet och lättsamhet, såsom avslutande lilla örhänget "Brev Från Horisonten" där vi musikaliskt får oss till livs en elektrifierad gånglåt med contrysväng i dur fast med en text som andas moll, om än med viss positiv framtidsyn. En liten silverkant på de tunga molnen så att säga, som jag verkligen gillar. Dessutom är texterna bra och väldigt lättlyssnade även om dom inte direkt kokar över av positiv anda. Det är kanske inte riktigt musik för förfesten, möjligen med undantag för "Tomma Glas" och "En Ulv i Fårakläder". Snarare är det för den eftertänksamma stunden kvart över tre på natten när ruset börjar lägga sig och man summerar aftonen.


Låtarna är överlag punkigt korta, men ändå får man in små historier. Musikaliskt välspelat med en skön balans av instrument. Vi har den vanliga sättningen med gitarrer, trummor och bas (förutom sången som vi redan klarat av) trakterat av John Strömshed, Fedja Budimir, Rasmus Bogegård och Edvin Holm. Denna kompott kryddas smakfullt av orgel och ibland även en slidegitarr.

Detta är musik som jag och mina kompisar skulle ha älskat i tonåren, när svenska klassiker som Uggla, Factory, Magnum Bonum, Kråkan, Ebba Grön och Noice mfl. snurrade på skivtallriken och lärde oss om livet. Detta är musik som jag älskar nu när jag är medelålders och vet att allt som dom lärde oss om livet oftast var en romantiserad vision som oftast njutes på håll i form av någon annans erfarenheter, men att där finns korn av sanningar som vi alla får smaka och kan känna igen.

Jag ger helt sonika skivan 4 svarta spader av fem möjliga.  Hade den som sagt dykt upp i mina tonår, hade den kunnat bli en livskamrat, som man lyfter fram då och då och med ett stort leende låter nostalgin flöda. Nu får den bli en fortsatt följeslagare, för jag är övertygad om att jag kommer att plocka fram den gång på gång. Som den vuxit hittills utan att tråka ut mig, så är det viss risk att den kan dyka upp när skivåret skall summeras, Vem vet...

Mer info om Tunga Moln hittar du här:
Facebook
Bandcamp 
Spotify

Gtattis!! - Billy Gibbons - Benny Andersson

Idag har jag äran att gratulera två män som satt skäggen på kartan

Först ut Texas-rockaren Billy Gibbons, som trots utseende och födelsedag i December inte är släkt med Tomten, utan gitarrist och sångare i ZZ Top. Denna dag blir han 63 år gammal och trots att det varit tyst om gruppen en längre stund så är dom fortfarande aktuella. Jag väljer att visa deras senaste video, som bjuder på det gamla vanliga, Snygga bilar, brudar och jävligt skön boogie-rock












Benny "ABBA" Andersson, det var inte mycket till rock säger ni. Det är det visst säger jag. :-) Killen har varit med och promotat Svenskt musik så pass länge att jag slänger in honom bara för det, men så rockade han ju dessutom på duktigt i Hep Stars någon gång i forntiden. Och han har ju indirekt, om inte annat, kopplingar till Polarpriset som delat ut pris till Led Zeppelin. Dom lär ju dessutom ha partajat rätt hårt tillsammans om man får tro Robert Plant och det väljer jag att göra och mer rock än så blir det ju inte.

Hur eller hur, fyller Benny idag 66 år. Grattis!