Green Day - Globen 20170127

Green Day. Årets bästa konsert hittills, lätt.
Ok, första konserten i år, men ändå.


Redan innan Green Day klev in på scenen var publiken i bra form, med allsång till Queen och Ramones, dirigerade av Lisebergskaninens kusin. När väl bandet klev in på scenen så visade dom var skåpet skall stå. Från första, till sista ackordet, hade dom publiken i sin hand.





 En radda bra låtar upplandat med lite sköna infall. Trump protester, Stagediving, Pyro, publik som togs upp på scenen och ett covermedley som förde oss till en Benny Hill variant av Las Vegas. Dessutom en förening av gamla antagonister, ABBA och punk på samma scen. Eller i alla fall Björns gamla stjärngitarr som lånats direkt från ABBA museet. 
Allt detta som extra lök på laxen, för i sanningen hade Green Days låtar varit nog i sig.
Det är det här man går på konsert för. Att få ta del av en positiv masspsykos och släppa loss. Green Day bjöd på allt det där och lite till. Sonen och jag fick oss en konsertupplevelse som kommer att följa med i minnet länge.

Recension - Jorn : Heavy Rock Radio

Den mäktiga rösten från  vårt grannland Norge, Jorn, är tillbaka med en ny platta. Denna gång så bjuds vi upp till dans i en kavalkad av radiohits. Här är det inte så mycket frågan om det är låtar med hitpotential eller inte, för vi har nog alla hört dem förr.  En coverplatta med andra ord.

Blev först lite misstänksam och undrade om detta verkligen är något rock världen behöver i det här läget. Och nej, det gör den väl egentligen inte.

Det  till trots, några av låtarna stöps om i en skön och klassisk Jorn-mall och skulle säkert bli uppskattade överraskningar på hans konserter eller som bonusspår på någon platta här och där.  Dock blir det lite mycket i detta formatet, trots att man lyckats stöpa in det i ett finurligt koncept.

Skall man vara lite elak är det lite som när Black Ingvars gjorde hårdrock av gamla barnklassiker. Lite kul här och där, men tröttsamt när det blir för mycket. Och även om det ibland är kul att höra hur bra en poplåt ter sig i vacker Metal skrud, så är det kanske inte alla låtar som behöver en sådan förvandling.

Men, som vanligt håller Jorn och hans mannar en osedvanligt hög kvalitet och det är alltid kul. Dessutom så skulle en hel del, kanske rent av allihopa låtarna kunna kvala in i min egen avsomnade artikelserie "man kan inte förneka en bra låt".

Jag har velat fram och tillbaka på vilket betyg denna skiva skall få, det har svängt mellan en 2:a för att skivan känns lite Mehh... Men så uptäcker jag att swn om inte annat får mig att gå och småtralla på Queens gamla dänga "Killer Queen" och då svänger pendeln över till en svag 3:a för detta. Om än under viss protest.
Ett mellanalbum för Jorn Lande, absolut inte mer.

 

 

 

 

 

 

Sammanfattning:
Betyg 3/5
Favoritspår:   Killer Queen
Skivbolag: Frontiers Records
Release:3:e Juni 2016

 

Låtlista:
1. I Know There's Something Going On
2. Running up That Hill
3. Rev on the Red Line
4. You're the Voice
5. Live to Win
6. Don't Stop Believing
7. Killer Queen
8. Hotel California
9. Rainbow in the Dark
10. The Final Frontier
11. Stormbringer
12. Die Young

Facebook

Hemsida

Rocken i Bild - Neal Preston Plåtar Queen (Lite NSFW)

Hade härförleden en recension på Jackson Firebirds platta Shake The Breakdown.
På skivan gör dom en skön cover på Queens gamla dänga "Fat Bottomed Girls".
Eftersom den låten låg som B-sida på Queens singel "Bicycle Race" kom jag osökt att tänka på dessa underbara bilder på Freddie Mercury i sitt esse.


Bilderna är tagna av den ikoniska rockfotografen Neal Preston troligen någon gång under 1978. Färgbilden blev dessutom baksidan på Bootlegen Canadian Assault som spelades in live på Pacific Coliseum, Vancouver, Kanada den 14:e December 1978, så chansen kan vara att bilden togs just då.

Recension - Jackson Firebird : Shake The Breakdown

Det är alltid lika imponerande med tvåmannaband som låter som ett helt världskrig. Det gäller även i fallet med den Australiensiska duon, Brendan Harvey och Dale Hudak i Jackson Firebird.

Plattan innehåller 12 låtar med brötig och svängig "balls-out" Rock n' Roll. Det svänger och gungar, men blir inte långtråkigt för någon stans i det hela finns det även en experiment ådra. Denna experimentlusta kan ibland ge en något osammanhängande känsla och det beror nog på vilket humör man är på när man lyssnar. Ibland får jag lite känsla av Janes Addiction och Rage Against The Machine på bluespiller. Skivan kan därmed ge ett lite splittrat intryck, men var för sig så finns det massor av bra låtar. Vissa låtar bjuder även på ruggigt snygga riff och skönt bluesgung. Allt med en rätt kaxig och punkig attityd. Man kan sammanfatta skivan lite med högoktanig energi.

Det finns dock några låtar jag kunde varit utan, tex. "The Clapping Song" som är baserad på någon barnramsa. Den kändes lite kul första lyssningen men sedan blir den snabbt tröttsam. 
Däremot tycker jag mycket om deras cover på Queens gamla dänga "Fat Bottomed Girls" som nu efter MTV VMA gala och hur populärmusiken presenterats den senaste tiden kan ses som mer aktuell än någonsin.

Jag har velat fram och tillbaka runt betyget. Men till slut ger jag skivan ett betyg av starka tre Ess av fem. Dock känner jag att framför allt vissa låtar växer med tiden och en hel del av dem skulle kunna ha en självklar plats på vilket blandband som helst. Skivan släpps dessutom på en snygg vinyl. Finns i handeln via Napalm Records 2015-09-04.


Hemsida
Facebook
 

Polar'n Per ser benknäckarna i Foo Fighters

Prolog: Det blir inte alltid som man tänkt sig. Foo Fighters på Ullevi igår är ett klockrent exempel på det...

Röntgenplåt från foofighters.com

Jag hoppar på SJ:s kärra från Stockholms central tillsammans med polarna. Det är inga förseningar, vilket inte riktigt är som förväntat. Och även fast det är skönt att kunna skriva om när det också funkar i trafiken så är det bara en transportsträcka. Inget mer att rapportera, typ. På slösurfen i tågkoman rattar jag in SMHI för en koll av vädret och det är föga underhållande 18 grader som annonseras för kvällen i Göteborg. Det tar ifrån oss lite av entusiasmen, även fast regnet är hänvisat till lördagen. Än en gång visar det sig att metrologerna gjort ett skitjobb och denna gång till rock'n'roll-turisternas fördel. Vädret är strålande. Jeans-shorts på!

Vid någon hastigt påkommen uppföljning hittar jag termometern på +26°C och som ni vet och förstår så är halva lyckan gjord bara man slipper regn på dessa utomhusgig. Hur många tillställningar regnar inte bort bara för att vädergudarna är på fel humör? Nu är vi hur som helst på plats i Göteborg, på Feskekôrka smaskandes räkor och sörplandes ostron från både Västkusten och Frankrike (Swe-Fra 1-0), på 7:ans klassiska uteservering smaskandes kuber av cheddarost, korv till sörplandet av immiga glas med lager. Festen fortsätter på Ullevis innerplan stuffandes till Ghost och Foo Fighters. Det är med andra ord svårt att ha bättre förutsättningar än denna dag som ni förstår.

Ghost levererar som vanligt sin blytunga, ganska keyboardtunga show fläckfritt och bordet ligger därefter dukat för Foo Fighters att agera huvudrätt!

Bakom oss ligger världens kanske kallaste maj, och detta till trots har juni levererat oklanderligt där det behövts. Precis så funkar också Foo Fighters. Efter spelningen på anrika Stockholms Stadion (2011) är det svårt att hoppas på något så magnifikt som man fick uppleva då. Det är ett av dom bästa gigg jag sett och energinivån var så hög att man kunnat stänga både Ringhals och Forsmarks kärnkraftsproduktion om man lyckats vajra ner bandets spelglädje till växelström.

Igår på Ullevi var energin inledningsvis på väg att dras upp till elva på förstärkaren. Bara att bandet väljer att starta med den magiska klassikern "Everlong" (klipppet ovan), som bandet länge avslutat sina gigg med och fortsätta med tempostarka "Monkey Wrench" visar tydligt intentionen att ta med oss i publiken på en liknande resa, men, som sagt, det blir inte som man tänkt sig.

Från min plats i publiken är det svårt att tolka vad som händer och sker på scen. "Monkey Wrench" avslutas ovanligt otajt och därefter blir det oordning också på scen. Dave utbrister "Jag tror jag bröt benet!" (klippet nedan) och därpå hör man en annan röst förkunna att "Vi måste tyvärr avsluta showen här...", det är  bandets karismatiske batterist, Taylor Hawkins (trummor och lite sång) som tar kommandot i förvirringen på scen. Jag är förstås helt övertygad om att bandet, med sin speciella ironi driver med oss. Dom fortsätter ju trots allt. Storbildsutsändningen visar sjukvårdspersonal som står böjd över kvällens huvudrollsinnehavare Dave Grohl (sång och gitarr).

Taylor samlar ihop sin sarjade generals trupper och river därefter av en serie covers utan Daves närvaro. Detta är något som skett tidigare och jag som sett många av bandets gigg vet att detta inte är något konstigt. Dessa inslag har enligt mig varit de kanske svagare delarna i helheten som Foo Fighters brukar leverera så klanderfritt, men att det sker efter denna inledning, det tyckte jag var ytterst dålig fingertoppskänsla. Det visar sig senare att det absolut inte har något med fingertoppskänsla att göra, utan har sin naturliga förklaring i att Dave luftstegat av scen och helt enkelt har brutit foten någonstans vid skenbenet.

Om detta vet publiken föga, mig själv inräknad. När Dave återkommer i slutet till låten "Under pressure" (Queen, som återkommer flera gånger under kvällens set) gör han det sittandes på en stol, med ena benet spjälkar och ståendes rakt ut mot publiken. I min värld driver dom fortfarande med publiken och efter att låtar som "Learn to fly", "Pretender" och "Something for noghing" har passerat känner jag att mitt tålamod börjar tryta. Dave hinner istället med att lägga om spjälkningen och känslan sitter nu cementerad... Vad håller dom på med?

Bandet vars låtar kräver energi i framförandet är så här långt, fjärran från så starka som de varit och upplevts tidigare och mer och mer etableras en känsla av att Dave kommer vända detta och resa sig i ett av settets självklaraste låtar "Walk" (Wasting light, 2011), det skulle vara så Dave! Detta händer dock inte. Inget är ju som förväntat idag.

Kvällen har blivit bättre med urstarka gitarrslingorna i "Congergation" från den annars lite svajiga senaste plattan (Sonic Highway, 2014) och efterföljande nämnda "Walk" höjer spelningens kvalité ytterligare musikaliskt, men Dave reser sig inte. Han sitter kvar.

Spelningen går här in i ett lugnare parti. Dave som nu har kryckor stapplar ut till den framskjutna lilla scenen mitt i publikhavet, där jag står i direkt närhet. "My hero" (klippet nedan) och "Time like these" genomförs akustiskt till förträfflig allsång från publiken. Dave hyllar publiken, sjukvårdare och denna kväll som helt fantastisk, missödet med ett brutet ben till trots... Dessa fyra nämnda låtar är enligt mig kvällens bästa! Här finns närvaron, känslan, publikinteraktionen och ett Foo Fighters som levererar som ett lag.

Där Dave tidigare under turnén levererat det akustiska partiet solo finns nu både Chris Shifflet (gitarr) och Pat Smear (i vanliga fall gitarr, nu moraliskt stöd och personlig assistent redo att stötta sin krympling till kollega)... Responsen från publiken är fantastisk! Gåshud har levererats!

När jag väl accepterat situationen blir det lättare att svälja att det inte alltid blir som man tänkt sig. När "All my life" (klippet nedan) drar igång är jag säker. Det finns inget fejk med denna gigant! Det ger mig ro att njuta av tillställningen som musikaliskt inte ska ha ett högre betyg än tre tveksamma ess (av fem möjliga). Betyget på denna konsert i form av upplevelse är ohotat en femma, men det är här som jag försöker ge en rättvis recension från mitt perspektiv... Precis som Daves skenben är jag tudelad...

Överraskningarna är dock inte över. "Let there be rock" (AC/DC) ger oss ytterligare huvudbry och när avslutande "Best of you" avslutas klockar spelningen in på runt 2:40 i löptid. Det är en bragd som har visats för bandets åhörare idag och jag kan inte låta bli att tänka på artister som låter publiken vänta bara av rena divalater i timme efter timme, och det finns så många andra artister som mer eller mindre skulle hunnit ställa in redan innan fallet nått mark... Bandet ska ha all heder för hur dom genomför detta gigg.

Under omständigheterna kan man bara "gilla läget"... Det är så jag ser det! Inte fan minskade min aktning för Dave som artist och frontfigur efter detta, tvärt om! Kolla bara in pressmeddelandet på bandets hemsida med röntgenbilderna på Daves benbrott tillsammans med den sparsamma texten  "Thanks, Gothenburg. That was amazing!"

Epilog: Dave tar sig givetvis till sjukhus efter spelningen, idag kommer den föga förvånande nyheten att gigget idag på Pinkpop ställs in och ytterligare minst ett gigg. Regnet som utlovas pissa ner över Götelaborg under lördagen uteblir även fast det hinner mulna på och när jag sitter på snabbtåget i riktning mot Stockholms Central. Givetvis stannar tåget och vi får förseningar eftersom jag lagt förtroendet att hemresan ska fungera lika bra som nerresan. En tragisk figur (med son) blir våldsam och tåget stannas för att invänta polis. Det blir inte alltid som man tänkt sig... Eller hur?

There goes my hero, His name is Dave Grohl!

/Polarn Per

Tack för fantastiska klipp från gigget till AIKGandolf!

Setlista:
1. Everlong
2. Monkey Wrench (Dave rasar av scen)
3. Cold days in the sun
4. Stay with me (Faces)
5. Under preassure (Queen/David Bowie. Dave återkommer efter omplåstring och spjälkning av ben)
6. Learn to fly
7. Something for nothing
8. Pretender (ehe... Sittandes? Ja, precis så blir det idag...)
9. Miss you (Rolling stones. Dave lämnar åter för omspjälkning/gipsning? av ben, troligtvis har man stärkt upp läkarteamet med både resurser och smärtstillande)
10. Tie your mama down (Ytterligare en Queen-dänga med Taylor på sång. Dave återkommer)
11. I'm the one (Van Halen. Del av låt. Taylor hånas av Dave för att vara kung av halva covers under den efterföljande bandpresentationen. Pain killer börjar verka?)
12. Another one bites the dust (ännu mer Queen. Del av låt)
13. Schools out (Alice Cooper)
14. Congergation
15. Walk
16. My hero (imponerande allsång till Chris och Dave)
17. Times like these (Chris och Dave. Ja, det känns verkligen så...)
18. All my life
19. These days (med fyndiga ordomläggningar för skadan)
20. Outside
21. Break out
22. Big me
23. Enough space
24. Generator
25. Let there be light (AC/DC)
26. This is a call
27. Best of you (Dave dricker skumpa sittandes i sin rullstol på scen)

Tack från mig till setlist.fm för hjälp att spika de två cover-låtar som jag inte kunde nita...

Tre starka med Foo Fighters;
1. Vilket jäkla live-band
2. Catchigt som bara fan!
3. Bokningen på Ullevi i ett Göteborg som toppformats med både sol och festligheter

Musikuppfostran eller 10 skivor som format...fortsättningen

Berättade ju igår om dotterns lista på skivor som format henne, och som ett brev på posten så slungade hon givetvis iväg utmaningen åt mitt håll, så det är väl lika bra att jag även visar den lista jag gjorde.

Oj, sånt här är alltid svårt. Det finns så många skivor som satt sina spår och musik formar en hela tiden på ett eller annat sätt, även om de tidiga åren givetvis är rätt normgivande.
Här kommer ett par och i en ganska random ordning.

Thin Lizzy : Black Rose,
Ett favoritalbum med en av mina absoluta favoritgrupper. Egentligen kan jag inte plocka enbart en platta, så gott som alla är bäst.
Judas Priest : Brittish Steel,
skivan som öppnade metalspåret för mig. Även om jag sedan dess fått andra skivor i deras katalog som favoriter, som Sad Wings.., men nu handlade det om vad som format en.
N.J.B. : Heroes,
En skiva med ett lokalt Smålandsband, bestående av polare. Att jobba med dem och skivan var en viktig tid för mig både personligt och musikaliskt. Hitta den, den är en raritet.
Queen : The Game,
Skiva som flitigt spelades i polaren Basses källare, när man började lära sig att partajja. Med den självklara omskrivningen "Får jag Låna Basses Dass" i stället för "Another One Bites The Dust"
Nick Cave : The Good Son,
Återigen, kanske inte den av hans skivor som jag ser som bäst i dag, men det var den skivan som min fru spelade för mig och som öppnade upp mitt sinne för denna underbara rockpoet.
Rush : 2112,
En skiva som jag hörde hemma hos polaren Mulle, som så många andra, och som skulle bli viktiga för mig.
Blue Öster Cult : Fire of Unknow Origin,
samma som ovan.
Ulf Lundell : Män Utan Kvinnor,
Återigen en husgud som det är svårt att välja skiva från. Står för Sommar, Stockholm och frihetslängtan. Valet föll på denna skivan för att jag fick den av min fru och den kom att bli mitt Soundtrack för att stå ut en hel månad utan familjen i Schweiz.
Rival Sons : Preasure and Time,
Nyaste skivan här i listan. Upptäckte bandet på en samlingsskiva för band som "man borde hålla ögonen öppna för" och jädrar vad dom hade rätt. Har blivit lite av husgudar för både mig och frugan. Det band vi sett live flest gånger tillsammans och snart är det dags igen.
Led Zeppelin : Physical Graffiti,
Trodde ni jag skulle glömma zeppelinarna? Skivan innehåller en av musikhistoriens bästa låtar "Kashmir", nuff said..

Sådär, tio skivor som betytt något extra för mig. Fråga mig en annan gång och det kan bli helt andra skivor, men just nu är det dom här.
En bonus:
Savage : Loose n Lethal,
Musiken som sådan kanske inte var så formande, även om den inte är dålig. Men det var den första skivan jag själv köpte. Givetvis på vinyl barn, vilket var startskottet för min vurm för vinylmediat.

Kan väl bara konstatera att det blev en del ändringar medan listan skrevs, för att inte tala om allt man kom på efteråt som borde varit med i stället för något annat. Men så är det ju med dessa förb... begränsade listorna.

Hur bra kan en låt vara? Bohemian Rapsody

"Bohemian Rapsody" spelades in för den legendariska plattan och släpptes av Queen på "A Night at the Opera" (1975), den nådde den brittiska albumlistans förstaplacering, inte ända fram på andra länders listor, men det är nog få låtar som är så kända. Det som är ett alldeles utmärkt bevis på dess popularitet är antalet inspelningar som gjorts med låten...

Klassisk posé med Freddie Mercery i London utanför Dominion på
Tottenham Court där musikalen We Will Rock You (2014) spelas!

För mig är låten ett unikum, något som satt hårdrocken i ett större kontext än bara tre ackord och massa energi (ursäkta Ramones!) Här kommer några av mina favoritinspelningar!

1. Mike Myers hyllar den rättvist i kultrullen Waynes World! ...det är en minst sagt episk och oförglömlig biltur med riktig vänskap, drömmar och headbanging! Le! Njut...
   
   
    
2. Porkka Playboys gör den absolut, minst lika roligt, kanske i den mest charmiga inspelning jag sett... Scenen är en liten Polo på en lerig åker någonstans i Finland! Bara det lixom!
   
   
    
3. Newton Faulkner spelar den solo, det är en imponerande precision i hans framförande... se och njut, kom ihåg att han gör den själv!
   
   
    
4. Den underbara hyllningen från The Freddie Mercury Tribute Concert (1992) med Queen-medlemmarna John Deacon (bas), Brian May (gitarr) och Roger Taylor (trummor) där Elton John (sång, piano) och Axl Rose (sång) stärker upp originalen. Gåshuden när Axl gör entré! Upplev den...
   
   
    
5. Ukuleleversionen med Jake Shimabukuro, instrumentalt under kontroll, ja, den är fortfarande väldigt smaklig... jag är fascinerad över hur bra han fångar stämningen och sång-melodin... kanske hade låten upplevts väldigt skrämmande med B-b-b-banjo?
   
   

Är det en bra låt eller?

/Polar'n Per

Tre starka kort med Bohemian Rapsody:
1. Den inledande ballad-delen som avslutas med ett grymt gitarrsolo
2. Opera-delen som antagligen krävde droger för att knäcka som idé lämplig att förverkliga
3. Hårdrocks-delen som river upp så goa känslor (kolla bara klippet från Wembley med Elton John)

Håll till godo med en liten bonus... Originalet! Det är svårslaget, eller hur?

Live Plattor to live for...

Live plattor är ett ämne som stötts och blötts otaliga gånger runt om The Internetz, så varför inte en gång till.

En gång i tiden hade jag en väldig förkärlek till Livealbum, inte riktigt lika mycket nu som då, men det finns ett antal skivor som verkligen lyckats hålla en kär plats i mitt hjärta. Ingenting konstigt, de flesta av skivorna dyker upp på de flertalet topplistor över liveskivor, med undantag för Gasolin, Ulf Lundell och Magnus Uggla som inte är fullt lika internationellt gångbara. Skivorna presenteras inte i någon speciell rangordning utan bara lite slumpvis som jag känner för..

Gasolin -Live I Skandinavien, var nog den första Liveplatta jag stötte på som ung tonåring överhuvudtaget. Den snurrades flitigt hemma hos polaren Mike i Mönsterås under det tidiga 80-talet, där jag bodde i stort sett varje helg under större delen av tonåren, eftersom det var ett par mil mellan Oskarshamn (där jag egentligen bodde) och Mönsterås (där jag föredrog att vara), busstrafiken på landet lämnar en hel del att önska.




 Även Magnus Ugglas - Godkänd Pirat - Live tillhörde en av de tidigare liveskivorna jag fick mig till livs. I det sammelsurium av musik som flödade runt i början när man försökte hitta sin musikaliska identitet, så var Uggla en av de första rockidoler jag fick. Skivan snurrade även den flitigt hemma hos Mike.Tyvärr var det nog denna skiva just den sista av hans skivor som kom att betyda riktigt mycket för mig, även om jag fortsatt gillar Uggla, både det senare och givetvis det tidigare materialet. En annan sak, trots att det handlar livematerial, så var det nog sista låten på skivan, "Sommartid", som grep mig mest, trots att den inte är live.

Inkörsporten till allt vad Blue Öyster Cult heter, som sedan snabbt blev en viktig del av mina favoritgrupper, kom genom sista spåret, "Born To Be Wild" på deras "On Your Feet Or On Your Knees". Hur det kommer sig att låten som är den naturliga öppningen, med sitt presentationsutrop, även om det är en cover, hamnat sist på skivan har jag ingen aning om? Det enda jag med säkerhet vet att det var Mulle från N.J.B. som spelade den för mig första gången, och det är jag evigt tacksam för. Vilket resulterade i att Mulle fick låna ut hela sin BÖC samling för kassettkopiering.


Mulle var en stor inkörsport överhuvudtaget till mycket av den tidiga hårdrocken, eftersom han ägde den mest imponerande skivsamlingen jag dittills stött på. Han introducerade självklart  även Rush, som han hade en diger samling av och det första jag hörde med dem var "2112" och mer behövdes inte. "All The World's A Stage" är en ren klassiker i sin genre, om inte annat för Neil Pert's  episka trumsolo.




En Livealbumspresentation skulle ju aldrig vara komplett utan Black Sabbath's två inledande mästerverk, "Live At Last" och "Live Evil". Dio skivan är den som jag föredrar av dessa, då den innehåller sån brutal tyngd och mörkret på Dio låtarna inte är att leka med.


AC/DC är ett måste på en sådan här lista. Ett av dom klassiska livebanden. Deras första liveplatta, "If You Want Blood", som speglar bandet när dom är som bäst. Nästan. Inspelad strax innan dom släpper sin milstolpe och Bons sista skiva "Highway To Hell" Ett uppkäftigt, busigt och fortfarande hungrigt band, frontat av den dynamiska duon, Bon och Angus.





Tidernas största grupp är enligt mig Led Zeppelin. Deras mest kända live album är väl egentligen "The Song Remains The Same", vilken i ärlighetens namn är den jag lyssnat mest på, men i samma ärlighets namn så tycker jag att "How The West Was Won" är bättre och visar upp ett mycket vitalare band. Den får jag nog lägga upp på önskelistan helt enkelt.

Ingen rockare har väl kunnat undgå Kiss båda liveplattors, Alive! och Alive II, betydelse, både för gruppen i sig och för live album som sådant. "Rock And Roll All Nite" i live versionen var första låten jag hörde med Kiss och den tog mig med storm. Därefter blev mina tonår inramade med Kiss i många år.


Motörhead är nog ett av de band som jag sett live flest gånger själv, om man borträknar N.J.B. och The Quill. Kanske Europe kan ligga före också, men där kan man snabbt konstatera att eftersom jag inte kommer ihåg alla deras spelningar så kanske dom inte räknas? :-) "No Sleep 'til Hammersmith" är en klassiker. Jag tycker det är extra med både Motörhead och Kiss att jag har haft chansen att se dem med min konsertgalna dotter.




Har man sagt Motörhead får man säga Hawkwind. Det första riktigt psykedeliska band jag började lyssna på var nog Pink Floyd, men eftersom Motörhead dök upp på min musikhimmel var steget inte långt till Hawkwind som kommer in som god tvåa och mer psykedeliskt än så får man väl leta efter. Här är "Space Rituals".

Ännu en dubbelpresentation, Judas Priest. Två plattor som nästan visar två olika band. "Unleashed In The East" som får representera den gamla eran med hårdrocksbandet som håller på att kliva in i Metal scenen och "Priest..Live" som visar att fullfjädrat Heavy Metal band. Båda plattorna är bra, men jag föredrar Unleashed.

Iron Maidens "Live After Death" är riktigt bra. Gruppen har gjort fler bra Live skivor efter denna, men som vanligt finns det en extra nerv på de första liveplattor ett band levererar. Alla som sett Maiden vet vilka publikdomptörer dom är och att även deras sämsta är oftast bättre än det mesta. Iron Maiden var dessutom den första konsert som vi tog med vår dotter på, när hon var 10 år. Fast den otacksamma ungen höll på att somna i sätet. :-) Inte hennes favoritband med andra ord.



Queen! Live Killers. Vilket band, vilken platta. Ännu ett av alla band som Mulle satte på musikradarn och som sedan hängt med ända in i kaklet.









UFO, "Strangers In The Night" med en Michael Schenker i högform och på denna skivan hittar man en av de mest klassiska livenumren någonsin. "Doctor, Doctor. Finns inga möjligheter att sitta still när den sätter igång.


Whitesake, "Live In The heart Of The City", ännu en kultförklarad platta som blev inkörsport till ännu ett band som blev väldigt viktigt för mig. Skulle tro att detta är den live skiva som blev den första jag själv ägde. Levde länge på kassetter inspelade hemma hos polare innan jag till slut fick mig en tvättäkta vinylsvarv. Men så kan det vara när föräldrarna resonerar som så här. -Vad skall du med skivspelare till, du har ju inga skivor? Fast det var ju det enklare problemet att lösa. :-) Men det är en annan historia.
Deep Purple, "Made In Japan". Självklar kan man tycka om man gillar Deep Purple. Jag gillar Deep Purple, men i början kunde jag av någon anledning inte riktigt ta till mig skivan. Det var ganska många år efter att jag hört den första gången som den svängde och polletten ramlade på plats.






Ännu ett fynd gjort i Mulles skivbackar, och ännu en gång var det faktiskt just live skivan som fick mig att börja lyssna på gruppen. Nazareth, "It's Naz" bjöd på tidernas svängigaste och raspigaste version av "Cocaine" och sedan var det kört. Så tänk på det barn, man behöver inte prova knark för att det skall vara beroendeframkallande. Som så många andra band, så tappade jag intresset för dem när dom gick blev powerballadbandet numero uno. Missförstå mig rätt, jag älskar en bra ballad, men inte bara ballader. Deras gamla material står sig dock otroligt bra fortfarande.



En Svensk Live klassiker från en av Sveriges största artister enligt mig, Ulf Lundells "Natten Hade Varit Mild Och Öm", och med tanke på vilka kvalitetsartister vi producerar i detta lilla land, så är det ett gott betyg. Hittills har jag bara sett Ulf live en gång på Skansen, om man inte räknar med att dela hiss med honom på Arlanda. Dock vet jag inte hur många gånger jag nästan sett honom. Ni vet, när man är på väg men festen på parkeringen utanför är lika bra den. Till exempel, var jag rätt full och god utanför Borgholms slottsruin den sommarnatt när en minst lika tankad Ulf gör skandal på scenen någon gång 85/86.

Så, då har vi äntligen kommit fram till slutet av denna lilla presentation och vi slutar med en bang. Gruppernas grupp, Thin Lizzy gjorde givetvis Liveskivornas Liveskiva, "Live And Dangerous". Punkt! Jag tar även med "Lif(v)e", som kanske inte är lika extraordinärt bra, men som tillsammans med första liven ändå ramar in bandets karriär på något sätt. Och finns bara Phil Lynott med så är det redan där kvalitetshöjande.


Det finns givetvis fler underbara Livealbum, men just dessa har betytt lite extra. Fasiken nu blev jag sugen på att vältra mig i Live inspelningar igen... Eftersom jag inte längre har så många av dem i min ägo längre är det är skönt att de flesta av skivorna som är listade här finns på Spotify.

Grattis!! Paul Rodgers

Wikipedia-lån

En av rockens stora röster, Paul Rodgers, fyller idag 63.
Tillhör onekligen en av de stora trots att han i mångt och mycket fört en ganska låg profil som person.

Inte nog med att han spelat i flera stora band såsom Free, Bad Company, The Firm, Queen och varit allmänt stilbildande stundtals, han har dessutom varit med och skrivit en av rockens stora kärlekssånger "Feel Like Making Love" med Bad Company. En sång som jag har ett litet kluvet förhållande till, då den både är katastrofal och underbar på samma gång.