Dagens Musiktips : Blondie - Doom Or Destiny

I November, när #Metoo och #KillTheKing var på tapeten här hos Spader Ess, så konstaterade jag i min alldeles egna överhöghet att två av rockmusikens prima donnor är Joan Jett och Debbie Harry från Blondie. Två kvinnor som för mig är lite av ursprungsbilden av starka kvinnliga förebilder inom rocken.

Därför är det extra roligt att se att dom båda fortsätter att hålla fanan högt och vara aktuella. Dessutom med en urstark låt tillsammans, som är som ett långfinger rakt i ansiktet på den person som både kan få förkroppsliga det som är eländigast med just #taggarna, men även en hel del annat elände för hela världen. Go Girls!

Dagens Musiktips : Blondie

Jag har under helgen funderat lite på runt vilken den första kvinnliga artist som jag medvetet följt och som haft stor betydelse för mig, bortsett från Gullan Bornemark. Men hon är ju diskvalificerad då hon opererar aningen utanför rockens ramverk.
Nä, om jag inte missminner mig helt, så bör den första kvinnliga idol ha varit Debbie Harry i Blondie. Bra låtar och coola som rackarn.
Så därför passar det riktigt bra att starta veckan och slutskjutsen av #KillTheKing, #MeToo specialen.

En dokumentär om Blondie dagen till ära.



En annan sak som har varit svårt att undvika att fundera på, särskilt efter avslöjandena runt Svenska Akademin.
Det är illa nog med alla jäkla skithuvuden som tar sig rätten och beter sig illa mot kvinnor, vilket mest drabbar enskild person, vilket är illa nog.
Men frågan är om inte den största skadan, är alla dom som håller käften, som mörkar. Trots att man är väl medveten om vad som pågår, oftast bara för att skydda ett varumärke eller inte bråka med en kassa-ko. Det slår mot hela samhället och vår humanitet. Och här är vi fler som skall bära hundhuvudet, i alla läger.
Just när det kommer till hur det stått till på Akademin, blir man ju extra bestört, eftersom det verkar som alla vetat om, och det under väldigt lång tid. Är det något jag hoppas på från #MeToo kampanjen, så är det just medvetenheten gör att vi åtminstone får slut på tystnadskulturen. Och det gäller på fler områden. Vad det gäller kulturprofilen, i stället för medalj skulle han haft en kunglig knogmacka! 

Billy Perkins 77

Jag gillar konst. Särskilt konst med rockanknytning. Har den dessutom en långvarig tanke bakom sig, så blir den dessutom extra intressant. Jag har skrivit tidigare om Pierre "Slusk" Bäckman och hans stora projekt "666 skulls". Nu tänkte jag rikta strålkastaren mot en annan konstnär med ett långsiktigt konstprojekt.

Billy Perkins håller, förutom allt annat han är involverad i, på med ett projekt han valt att kalla "77 Series". Kort sagt är det ett screenprint projekt där han valt att rikta in sig på att göra handgjorda screenprintposters av 1977 års musikikoner. Allt med siffran 77 som ledstjärna. Det skall alltså bli en serie av 77 st. olika motiv, gjorda i en begränsad upplaga om 77 ex av varje.
Hittills har det blivit ett drygt tiotal olika, så i och med att han är flitig med att göra andra gig-posters och att spela i band själv, så kan det ta en stund innan serien är avslutad. Tyvärr kan jag inte hitta någon samlad plats där alla planscherna är samlade.

För att visa upp lite annat som Billy gör utanför denna serie så tänkte jag visa hans senaste poster, "Dripped to Kill", som visserligen skulle kunna passa in i 77 serien med tanke på motivet, men som stilmässigt inte riktigt gör det. En otroligt talangfull man, med andra ord. Här hittar du dessutom en bra intervju med Billy

Spader Ess Nostalgitrippar - Del 3 : Punken

Resan fortsätter, nu rör vi oss in i den ena av mina parallellvärldar, hemstaden Oskarshamn, där musiken till stor del bestod av punk och ny våg musik.

I Oskarshamn kretsade livet runt skolan, som nu gått och blivit högstadiet, Sport-/bowlinghallen, biblioteket och ungdomsgården. Det var framför allt två ungdomsgårdar som gällde för min del, Kristinebergs och Kolbergas. Det var Kolberga som blev mitt favoritställe när man inte hängde i anslutning till bowlinghallen.

På radion hände det en hel del, i och med att Ny Våg tog plats i etervågorna (Som sedan gick över till Lilla bommen). Ett program som spelade massor av punk, varav stor del var svensk punk från demokassetter som band skickades in från hela Sverige. Förutom att programmet var banbrytande vad gäller musikstil, så var det även vad gäller programledare (som jag tror alla spelade olika band själva?), för att inte tala om den ganska sakliga tonen, men framför allt kaxigheten i musiken. Som vid flera tillfällen lyckades få programmet fällt i radionämnden. Bara en sådan sak gjorde att man ville lyssna på programmet. Så förutom de självklara, och numer klassiska namnen, Ebba Grön, KSMB, Sex Pistols, Stiff Little Fingers och The Clash, så fick man sig en hel del mer obskyr punk. Ett band jag kommer ihåg med extra värme från programmet, är The Same med låten "Kuken i Styret". Att jag minns den låten lite extra är för att den dels var en av de låtar som lyckades få programmet fällt i radionämnden, men även för att den blev en av min morsas favoritlåtar. :-)



Biblioteket var även det en bra källa, då man kunde sitta där och lyssna på LP-skivor och läsa seriealbum samtidigt. Vet inte om det var vanligt, men vårt bibliotek hade en rätt schysst avdelning med punkskivor, men här förälskade jag mig även i Beatles, och då framför allt Abbey Road skivan.


I skolan var det framför allt en klasskompis som bodde i samma hus som tillförde lite nya influenser, vilket resulterade i att grupper som Blondie och 999 hamnade på repertoaren. Sedan svängde han över och blev Carola fanatiker och det var inte en väg som jag hade lust att följa med på, utan jag tog vägen om Bob Marley och Dag Vag i stället.

På fritidsgården var det ännu mer punk och reggae. Ett ställe där man kunde hitta lokala, och lite äldre, punktcelebriteter som Jensa och Pälsjägarn. Jensa var den som stod för buset, både i skolan och på gården och Pälsjägarn stod för coolheten. Han var dessutom en av traktens bästa brädåkare, så de blev en hel del hängande vid U-rampen i Kolbergagården. Här kunde man dessutom stöta på lokala musikaliska hjältar som Rövite Koa anfaller.

Grattis!! Debbie Harry

Idag fyller Blondie, eller rättare sagt Debbie Harry 68 år. För det är väl helt enkelt som så att för dom flesta så är hon synonym med just gruppen Blondie.

För min egen del så kom jag i kontakt med Blondie via en klasskompis i början på mina tonår, och kan väl inte annat än erkänna att Debbie blev en av mina första "heartthrobs" vad det gäller kvinnliga musiker. Med sin lite kalla och kaxiga attityd tillsammans med den underbara musiken, vem kunde motstå, men så hade hon ju ändå varit Playboy Bunny innan musikkarriären tog fart.

Blondie är en sådan grupp som jag ständigt återvänder till med glädje, även om det inte är jätte ofta numer. Om inte annat så funkar dom bra i Karaoke sammanhang.

Lite kul att en tjej född i solskensstaten Florida (även om hon inte bodde där värst länge, då hon blev bortadopterad till en familj i New Jersey) blev lite av en förgrundsfigur för det vilda och farliga New York.