Den uppmärksamme läsaren kan ana att jag under senaste tiden snöat in en hel del på det lilla
Holländska bolaget D.H.U. Records musik.
Vilket gör att nu när bolaget släpper en sampler över musik man har på sin label, både sånt som redan är ute och sådant som komma skall, så är det kanske inte så mycket som är rena nyheter. En hel del av banden har figurerat flitigt här på Spader Ess.
Men vad gör väl det, då mixen är sjukt bra och gratis för nedladdning. Det är en hel del band på listan som jag ser fram mot att höra mer av.
Men ett varningens ord, det är rent beroendeframkallande musik i innehållet.
Rock n' Roll och mer därtill! Allt enligt Spader Ess och Polarn' Per. Vi recenserar, intervjuar och skriver om allt som faller oss in när det kommer till Rockmusik och allt däromkring.
Visar inlägg med etikett Doomstress. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Doomstress. Visa alla inlägg
onsdag 17 januari 2018
onsdag 27 december 2017
Spader Ess Årsbästa Listan 2017
Så, då är det ännu en gång dags att göra ett bokslut för det gångna året. Lika svårt varje gång. Men så länge det är svårt så får man ju anta att det beror på att det ännu en gång varit mycket bra musik i omlopp. Antalet inlägg har varit aningen bättre detta året, dock känner jag att det varit aningen tunnsått med recensioner. Förhoppningsvis blir det bättring till nästa år.
Just bristen på massor av recensioner, gör ju att det hela blir lite lättare, ur ett perspektiv, eftersom valets vånda inte blir så stort. Det jag kan känna är att det blir en massa otroliga plattor som missas bara för att jag själv inte skrivit recension om dem. Så vem vet, det kanske blir en lista med sådant med vad det lider.
Som traditionen bjuder, 13 stycken plattor från gångna året, som sticker ut extra hos mig. Helt utan rangordning.
Vi börjar med att konstatera att just den musiken som tenderar att gå hem hos mig allt som ofta kommer från Texas. Vet inte om det bara är en slump eller om det är något djupare som ligger bakom? Jag är ju löjligt förtjust i Barbecue också.
Jag börjar där jag slutade, med det senaste recenserade bandet, Witchcryer. Som flexar musklerna på sin debut, Cry Witch. Rejält.
Ett annat Texas band med muskler är Venomous Maximus, som med all rätt befunnit sig på mången årsbästa lista med sin 3:e platta No Warning.
Även Duel, som slog ner hos mig med dunder och brak, har fått mycket speltid härhemma. Extra kul att dom spelade tillsammans med mina polare i The Quill under hösten. Hade varit roligt att vara på den spelningen.
Med Youngblood Superkult lämnar vi Texas, men bara för stunden. The Great American Death Rattle är en imponerande platta. Tyvärr har tryckningen av vinylen haft lite problem, så vissa utgåvor är försenade. Givetvis den jag beställde. :-)
Den föra kvartetten skivor, var sådana jag gett ett ursprungsbetyg på 4 Ess, vilket är en normal höjdarhand när det kommer till pokerspel. Men som mina trogna läsare vet, så spelar jag inte helt rent, utan har ett extra Spader Ess i rockärmen, som jag drar fram vid vissa tillfällen, när fyrtal inte riktigt räcker till. Så, då tar vi just den trio plattor som knipit åt sig just det, femtal i Ess.
Franska The Necromancers har inte bara skapat en urstark debutplatta i sin Servants Of The Salem Girl, utan kanske en av årets bästa plattor enligt mig.
Det samma kan man säga om Greta Van Fleets "dubbel EP". En imponerande Odyssé längs stigar kantade av Led Zeppelin.
Två unga band i lindan av sin karriär som visar på otroliga resurser.
Sedan tar vi oss an ett mer luttrat band, The Midnight Ghost Train, vars förra platta Cold Was The Ground var det första jag hört med dem. En brutal rökare som kom in i mitt hem som en storm. Årets platta Cypress Ave. är en helt annan upplevelse. En mer mångfaceterad platta med massor med olika ljudlandskap och udda infallsvinklar. Den som varit såld på deras tidigare råös blev kanske tagen på sängen, men i mina ögon är det en fantastisk platta.
Lykantropi, lyckas på sin debut att få med allt jag tycker känns det som. Dessutom vackert paketerat i en rejäl dos med naturmysticism och vacker melankoli.
Nekromant har florerat här förr, men då under annat namn. Men musiken är fortsatt otroligt bra. Och även här med en viss melankolisk touch på det hela.
Det är alltid samma sak när The Quill släpper ny platta. Lika delar förväntan och fasa. För tänk om jag inte gillar plattan? Men så här 8 plattor in i karriären så kan jag inte annat än lyfta på hatten och dra en lugnande suck över att jag ännu en gång får lägga en platta från dem bland favoriterna.
Black Marbles är ännu ett band som dragit in som en sen virvelvind i mitt medvetande från ingenstans. Men vad glad jag är att dom gjort det. Mycket kraftfull och bluesig hårdrock.
En annan sak som man kan konstatera, även om det pågått en tid, men det känns som om EP:n får en allt viktigare roll. Därför får listan även inhysa dessa två små alster, som snurrats en hel del i mina lurar under året.
Tillbaka till Texas med Doomstress. Ett band som bara blir bättre och bättre. Helt klart ett spännande band som jag hoppas får chansen till att både turnera här i Europa och komma med en fullängdare snart.
Kanadickerna i Whitenails omnämnde plattan First Trip som en EP, ser numer ut som man plockat bort det, vilket jag kan förstå, då den är 8 spår lång. Men jag struntar i vilket, då det är en väldigt bra platta.
Så, då får listan vara färdig för denna gång. Som jag sade inledningsvis så finns det en del skivor av de jag själv inte recenserat som troligen skulle ha kunnat tagit sig en plats här på listan, men det är lite så det funkar. Inget recensionsmaterial, ingen recension och följaktligen ingen plats på listan.
Just bristen på massor av recensioner, gör ju att det hela blir lite lättare, ur ett perspektiv, eftersom valets vånda inte blir så stort. Det jag kan känna är att det blir en massa otroliga plattor som missas bara för att jag själv inte skrivit recension om dem. Så vem vet, det kanske blir en lista med sådant med vad det lider.
Som traditionen bjuder, 13 stycken plattor från gångna året, som sticker ut extra hos mig. Helt utan rangordning.
Vi börjar med att konstatera att just den musiken som tenderar att gå hem hos mig allt som ofta kommer från Texas. Vet inte om det bara är en slump eller om det är något djupare som ligger bakom? Jag är ju löjligt förtjust i Barbecue också.
Jag börjar där jag slutade, med det senaste recenserade bandet, Witchcryer. Som flexar musklerna på sin debut, Cry Witch. Rejält.Ett annat Texas band med muskler är Venomous Maximus, som med all rätt befunnit sig på mången årsbästa lista med sin 3:e platta No Warning.
Även Duel, som slog ner hos mig med dunder och brak, har fått mycket speltid härhemma. Extra kul att dom spelade tillsammans med mina polare i The Quill under hösten. Hade varit roligt att vara på den spelningen.Med Youngblood Superkult lämnar vi Texas, men bara för stunden. The Great American Death Rattle är en imponerande platta. Tyvärr har tryckningen av vinylen haft lite problem, så vissa utgåvor är försenade. Givetvis den jag beställde. :-)
Den föra kvartetten skivor, var sådana jag gett ett ursprungsbetyg på 4 Ess, vilket är en normal höjdarhand när det kommer till pokerspel. Men som mina trogna läsare vet, så spelar jag inte helt rent, utan har ett extra Spader Ess i rockärmen, som jag drar fram vid vissa tillfällen, när fyrtal inte riktigt räcker till. Så, då tar vi just den trio plattor som knipit åt sig just det, femtal i Ess.
Franska The Necromancers har inte bara skapat en urstark debutplatta i sin Servants Of The Salem Girl, utan kanske en av årets bästa plattor enligt mig.Det samma kan man säga om Greta Van Fleets "dubbel EP". En imponerande Odyssé längs stigar kantade av Led Zeppelin.
Två unga band i lindan av sin karriär som visar på otroliga resurser.
Sedan tar vi oss an ett mer luttrat band, The Midnight Ghost Train, vars förra platta Cold Was The Ground var det första jag hört med dem. En brutal rökare som kom in i mitt hem som en storm. Årets platta Cypress Ave. är en helt annan upplevelse. En mer mångfaceterad platta med massor med olika ljudlandskap och udda infallsvinklar. Den som varit såld på deras tidigare råös blev kanske tagen på sängen, men i mina ögon är det en fantastisk platta.
Så kommer vi in på kategorin med Svenska band. Det är fortsatt roligt att se att så mycket svenska band gör fortsatt bra ifrån sig. Har sett en del recensenter ute i världen som undrar lite över vad vi har i vattnet som lyckas massproducera så mycket svängig rock. När man pratar om det stora svenska musikundret, brukar man stirra sig blinda på på popsvängen, men jag skulle vilja påstå att vi har fanan högt även i rockgenren om man bar flyttar fokuset lite grand och tittar bortanför den kommersiella radio-masskonsumtionen.
Lykantropi, lyckas på sin debut att få med allt jag tycker känns det som. Dessutom vackert paketerat i en rejäl dos med naturmysticism och vacker melankoli.Nekromant har florerat här förr, men då under annat namn. Men musiken är fortsatt otroligt bra. Och även här med en viss melankolisk touch på det hela.
Det är alltid samma sak när The Quill släpper ny platta. Lika delar förväntan och fasa. För tänk om jag inte gillar plattan? Men så här 8 plattor in i karriären så kan jag inte annat än lyfta på hatten och dra en lugnande suck över att jag ännu en gång får lägga en platta från dem bland favoriterna. Black Marbles är ännu ett band som dragit in som en sen virvelvind i mitt medvetande från ingenstans. Men vad glad jag är att dom gjort det. Mycket kraftfull och bluesig hårdrock.
En annan sak som man kan konstatera, även om det pågått en tid, men det känns som om EP:n får en allt viktigare roll. Därför får listan även inhysa dessa två små alster, som snurrats en hel del i mina lurar under året.
Tillbaka till Texas med Doomstress. Ett band som bara blir bättre och bättre. Helt klart ett spännande band som jag hoppas får chansen till att både turnera här i Europa och komma med en fullängdare snart.Kanadickerna i Whitenails omnämnde plattan First Trip som en EP, ser numer ut som man plockat bort det, vilket jag kan förstå, då den är 8 spår lång. Men jag struntar i vilket, då det är en väldigt bra platta.
Så, då får listan vara färdig för denna gång. Som jag sade inledningsvis så finns det en del skivor av de jag själv inte recenserat som troligen skulle ha kunnat tagit sig en plats här på listan, men det är lite så det funkar. Inget recensionsmaterial, ingen recension och följaktligen ingen plats på listan.
torsdag 9 november 2017
Spader Ess Tänker Högt : En stor dag i Amerikat och för världen
Det är inte så vansinnigt ofta som jag blir politisk här på bloggen, men ibland knyter det samman på ett sätt som inte går att ducka för.
Häromdagen var det ett par mindre val i USA, som för oss här i Europa egentligen inte skulle betyda så vansinnigt mycket ur ett Internationellt perspektiv. Och, eftersom detta ändå är en rockblogg, ur ett just rockande perspektiv.
Men tji fick vi, eller rättare sagt, för en gångs skull i närtid kom det något gott ur ett amerikanskt val, både ur ett mänskligt och rockigt perspektiv.
I Virginia vann den Demokratiska politikern Danica Roem en plats som delstatsdelegat. Vilket trots det lokala, ändå nått omvärlden, för att hon är en transgender person och fått utså en hel del smädelse från sin republikanska motståndare (läs arsle (men det blir man väl inte förvånad över, han är ju just republikan)). Grattis till det Danica! Det som man dock inte uppmärksammat, och som med Spader Ess inriktning, är minst lika viktigt. I samma val fick man in en Rocker i representanthuset, då Danica även är sångerska i bandet Cab Ride Home. Så, ännu mer grattis!
Ärligt talat, innan allt detta ståhej, hade jag aldrig hört talas om varken Danica eller hennes band, mest kanske för att dom lirar en Metal som inte riktigt är min smak.
Men vad var det som fick mig att inse detta då? Jo, det är så att Danica är inte den enda transgender personen inom rocken, utan det finns i alla fall en till som jag känner till (antagligen fler, men om man egentligen tycker att musiken väger tyngre så känns det inte så viktigt), och som spelar i ett band som jag verkligen gillar och dessutom har skrivit en del om den senaste tiden, nämligen Alexis Hollada i bandet Doomstress. Och det var genom hennes flöde som jag snappade upp detta. Mig veterligen har inte Alexis någon politisk ambition, men har under ett antal år varit öppen om sin transgender resa och flitig kämpe i HBTQ frågor och människors rätt att vara olika.
Så till den milda grad att hon till och med fått en egen dag tilldelad sig i Houston och är den första transgender kvinna som blivit nominerad till "Best Female Vocals" kategorin av Houston Press Music Award 2012. Coolt och starkt, för att inte tala om att man blir förvånad över en sådan öppenhet i Texas. Grattis till det med.
Vilket för mig osökt till att det nu finns hopp om en mer kvalitativ musikalisk representation på Stockholm Pride, om bara bokarna där får upp öronen för något mer tyngre än de schlager artister som brukar vara norm. :-) Boka Rock med mening.
En annan förhoppning vad det gäller det politiska etablissemanget i USA, kanske dags att få in en Ateistisk motpol till all religiös fanatism som idag får leda vägen i stället för sunt förnuft.
Ännu en gång Grattis Tjejer! Och tack för att ni berikar världen.
Häromdagen var det ett par mindre val i USA, som för oss här i Europa egentligen inte skulle betyda så vansinnigt mycket ur ett Internationellt perspektiv. Och, eftersom detta ändå är en rockblogg, ur ett just rockande perspektiv.
Men tji fick vi, eller rättare sagt, för en gångs skull i närtid kom det något gott ur ett amerikanskt val, både ur ett mänskligt och rockigt perspektiv.
I Virginia vann den Demokratiska politikern Danica Roem en plats som delstatsdelegat. Vilket trots det lokala, ändå nått omvärlden, för att hon är en transgender person och fått utså en hel del smädelse från sin republikanska motståndare (läs arsle (men det blir man väl inte förvånad över, han är ju just republikan)). Grattis till det Danica! Det som man dock inte uppmärksammat, och som med Spader Ess inriktning, är minst lika viktigt. I samma val fick man in en Rocker i representanthuset, då Danica även är sångerska i bandet Cab Ride Home. Så, ännu mer grattis!
Ärligt talat, innan allt detta ståhej, hade jag aldrig hört talas om varken Danica eller hennes band, mest kanske för att dom lirar en Metal som inte riktigt är min smak.Men vad var det som fick mig att inse detta då? Jo, det är så att Danica är inte den enda transgender personen inom rocken, utan det finns i alla fall en till som jag känner till (antagligen fler, men om man egentligen tycker att musiken väger tyngre så känns det inte så viktigt), och som spelar i ett band som jag verkligen gillar och dessutom har skrivit en del om den senaste tiden, nämligen Alexis Hollada i bandet Doomstress. Och det var genom hennes flöde som jag snappade upp detta. Mig veterligen har inte Alexis någon politisk ambition, men har under ett antal år varit öppen om sin transgender resa och flitig kämpe i HBTQ frågor och människors rätt att vara olika.
Så till den milda grad att hon till och med fått en egen dag tilldelad sig i Houston och är den första transgender kvinna som blivit nominerad till "Best Female Vocals" kategorin av Houston Press Music Award 2012. Coolt och starkt, för att inte tala om att man blir förvånad över en sådan öppenhet i Texas. Grattis till det med.Vilket för mig osökt till att det nu finns hopp om en mer kvalitativ musikalisk representation på Stockholm Pride, om bara bokarna där får upp öronen för något mer tyngre än de schlager artister som brukar vara norm. :-) Boka Rock med mening.
En annan förhoppning vad det gäller det politiska etablissemanget i USA, kanske dags att få in en Ateistisk motpol till all religiös fanatism som idag får leda vägen i stället för sunt förnuft.
Ännu en gång Grattis Tjejer! Och tack för att ni berikar världen.
tisdag 7 november 2017
Recension : Doomstress - The Second Rite
Själva EPn kommer att komma i lite olika format, vilket gör det hela lite rörigt. I USA släpps den som CD via No Slip Records och innehåller
1- Way of the Mountain
2- Bitter Plea
3- Rainbow Demon*
4- Sleep Among the Dead
5- Wicked Woman** (7″ version: CD only bonus)
*Uriah Heep cover 1972
**Coven cover 1969
Här i Europa kommer den att släppas som en 12" split med Sparrowmilk på DHU Records, fast då utan Coven covern "Wicked Woman"
Musiken då? Jodå, det är en naturlig fortsättning på det spår som Doomstress redan påbörjat på sin tidigare EP. Det handlar om 2 ommixade låtar som tidigare varit släppta i en begränsad upplaga, "Way of the Mountain" och "Sleep Among the Dead" och sprillans nya "Bitter Plea" som ni sett videon på här tidigare. Detta tillsammans med ett par covers (om man tittar på CD versionen). Särskilt senaste låten hoppas jag är en fingervisning till vad som komma skall, då den kombinerar tyngd, melodi och hitkänsla i ett.
Bandet lyckas med att mixa klassisk Rock, Metal och Doom, på ett sätt som känns spännande. Det blir lika delar Black Sabbath, Saint Vitus som Uriah Heep, så att säga. Särskilt textmässigt känner jag en stark Uriah koppling. Det jag mest vill ha nu är en riktig fullängdare och se vart Doomstress tar vägen. Särskilt som det finns en del andra spännande saker runt bandet att ta upp, men eftersom det är musiken vi koncentrerar oss på nu, så kanske det får bli en helt annan artikel.
Framför allt genom låten "Bitter Plea" och den fantastiska Uriah Heep covern "Rainbow Demon".
Som jag förstår kommer split EP:n att släppas i slutet av November.
tisdag 24 oktober 2017
Dagens Musiktips : Doomstress - Bitter Plea
Houston baserade Doomstress är tillbaka och ännu en gång levererar dom en låt med "Bitter Plea" som är mer, mycket mer, än bra.
Ännu en gång visar dom vad skåpet skall stå, med en trallvänlig Doom-dänga som inte ber om ursäkt för sig själv. En låt som sätter sig rakt in i själen, och bosätter sig. Djävligt bra musik, helt enkelt. Låten är en föraning av den kommando split EP med Sparrowmilk som skall släppas via DHU Records i November 2017.
Som om detta inte vore nog, kommer jag att återkomma till bandet vad det lider, var så säkra.
Ännu en gång visar dom vad skåpet skall stå, med en trallvänlig Doom-dänga som inte ber om ursäkt för sig själv. En låt som sätter sig rakt in i själen, och bosätter sig. Djävligt bra musik, helt enkelt. Låten är en föraning av den kommando split EP med Sparrowmilk som skall släppas via DHU Records i November 2017.
Som om detta inte vore nog, kommer jag att återkomma till bandet vad det lider, var så säkra.
torsdag 15 juni 2017
Dagens Musiktips : Hela listan..Eller grand deluxe 16!
Brace for impact. Det här blir mycket med bra musik, en deluxe lista värdig namnet.
Så, nu har ni blivit varnade. Dagens tema blir till viss del Girlpower, då alla band som jag presenterar här har starka kvinnlig frontfigurer. Ok, dom är backade av en del snubbar, men det får ändå ses som sekundärt i sammanhanget. :-)
Det finns även minst två andra gemensamma nämnare mellan banden, varav ett är att dom levererar högkvalitativ ockult Doom från olika ändar av skalan.
Vi börjar med Black Road, från Chicago. En låt, live, som är både tung, suggestiv och spröd om vartannat. Men mycket bra. Sångerskan Suzi Uzi (bara det namnet i sig...) visar med sina bandkamrater upp ett rikligt register enbart i denna enda låt. Men glöm för guds skull därför inte att lyssna på de andra låtarna man har lagt upp på Bandcamp. EP och fullängdare skall vara på gång, så det är bara att sätta tillgängliga låtar på repeat så länge.
Facebook
Witch Ritual från Berlin, visar att bra kvinnofrontad doom även kan komma från Europa (som om det skulle vara någon nyhet?). Hur eller hur denna lilla EP ger massor med goa riff att luta sig tillbaka på och jag tror att det är mer på gång.
Facebook
Texikanerna i Doomstress har varit med här förut, men eftersom dom är så otroligt bra och man kan matcha in dom i dagens tema utan problem, så får dom vara med igen. Ger dom dessutom ut mer musik så finns all anledning att återkomma till dom ännu fler gånger.
Facebook
Disenchanter från Portland, är väl det äldsta insticket på denna listan, och ett band som jag haft i röret att skriva om en längre tid, men aldrig riktigt kommit till skott. Skam på mig, men nu är det äntligen dags att lyfta fram dem här också. Otroligt bra både på sång och riff fronten. Dessutom ett väldigt snyggt omslag och logo, vilket inte gör saker sämre i min lilla värld.
Facebook
Även San Fransisco baserade Brume har varit med på "Hela listan..." tidigare, närmare bestämt No. 9, som då hade temat bra musik presenterat med riktigt fula omslag. Då gällde det deras förra platta från 2015, som med sitt omslag ändå hamnade som det snyggaste av de fula. Nu är det senaste plattan från i år, och till min glädje har man fortsatt spela bra musik, men även spiffat upp plattan med ett mycket snyggare omslag.
Facebook
Sist men inte minst, Old Blood, ännu ett av band som varit med här tidigare, och jag misstänker att det inte blir sista gången som jag skriver om dem, då jag anser att dom är ett av de bästa och mest intressanta nya banden på länge. Bandet gjorde dessutom en turné för inte så länge sedan tillsammans med ovan nämnda Doomstress, vilket hade varit en happening värt namnet.
Facebook
Så, den sista gemensamma nämnaren då?
Jo, alla dessa band har släppt vinyl plattor via Holländska DHU Records. Ett litet bolag som ger ut snygga plattor i små upplagor med spännande band (fler än som nämns här), och som i sig är värt en artikel. Eller om man vill, hela denna scen med DIY skivbolag som i liten skala jobbar i motvind, enbart med ett brinnande intresse och kärlek till musiken som bränsle.
Någonstans ser jag det som om alla dessa mindre entusiastdrivna skivbolag och bandbokare, tillsammans med den uppsjö av hårt arbetande band är det som gör dagens musikscen så vital på gräsrotsnivå, nu när de stora drakarna mest känns trötta och dästa. Men det är väl så som det egentligen alltid varit, det är i underjorden det spännande och kittlande händer. Hade jag möjligheten skulle jag troligen handla vinyler som en tok, men nu är det som oftast fraktkostnaderna som är problemet. Eftersom dom kostnaderna ofta tenderar att bli lika stora som skivpriset, särskilt om man försöker handla från USA.
Distribution från Kina kanske? Som har subventioner på just fraktkostnader, vilket gör att man kan få det skeppat näst in till gratis i dagsläget... Men det är väl det stora problemet med småskaligheten. Man får bita ihop och köpa det man kan och känner att man måste ha, helt enkelt.
Så, nu har ni blivit varnade. Dagens tema blir till viss del Girlpower, då alla band som jag presenterar här har starka kvinnlig frontfigurer. Ok, dom är backade av en del snubbar, men det får ändå ses som sekundärt i sammanhanget. :-)
Det finns även minst två andra gemensamma nämnare mellan banden, varav ett är att dom levererar högkvalitativ ockult Doom från olika ändar av skalan.
Vi börjar med Black Road, från Chicago. En låt, live, som är både tung, suggestiv och spröd om vartannat. Men mycket bra. Sångerskan Suzi Uzi (bara det namnet i sig...) visar med sina bandkamrater upp ett rikligt register enbart i denna enda låt. Men glöm för guds skull därför inte att lyssna på de andra låtarna man har lagt upp på Bandcamp. EP och fullängdare skall vara på gång, så det är bara att sätta tillgängliga låtar på repeat så länge.
Witch Ritual från Berlin, visar att bra kvinnofrontad doom även kan komma från Europa (som om det skulle vara någon nyhet?). Hur eller hur denna lilla EP ger massor med goa riff att luta sig tillbaka på och jag tror att det är mer på gång.
Texikanerna i Doomstress har varit med här förut, men eftersom dom är så otroligt bra och man kan matcha in dom i dagens tema utan problem, så får dom vara med igen. Ger dom dessutom ut mer musik så finns all anledning att återkomma till dom ännu fler gånger.
Disenchanter från Portland, är väl det äldsta insticket på denna listan, och ett band som jag haft i röret att skriva om en längre tid, men aldrig riktigt kommit till skott. Skam på mig, men nu är det äntligen dags att lyfta fram dem här också. Otroligt bra både på sång och riff fronten. Dessutom ett väldigt snyggt omslag och logo, vilket inte gör saker sämre i min lilla värld.
Även San Fransisco baserade Brume har varit med på "Hela listan..." tidigare, närmare bestämt No. 9, som då hade temat bra musik presenterat med riktigt fula omslag. Då gällde det deras förra platta från 2015, som med sitt omslag ändå hamnade som det snyggaste av de fula. Nu är det senaste plattan från i år, och till min glädje har man fortsatt spela bra musik, men även spiffat upp plattan med ett mycket snyggare omslag.
Sist men inte minst, Old Blood, ännu ett av band som varit med här tidigare, och jag misstänker att det inte blir sista gången som jag skriver om dem, då jag anser att dom är ett av de bästa och mest intressanta nya banden på länge. Bandet gjorde dessutom en turné för inte så länge sedan tillsammans med ovan nämnda Doomstress, vilket hade varit en happening värt namnet.
Så, den sista gemensamma nämnaren då?
Jo, alla dessa band har släppt vinyl plattor via Holländska DHU Records. Ett litet bolag som ger ut snygga plattor i små upplagor med spännande band (fler än som nämns här), och som i sig är värt en artikel. Eller om man vill, hela denna scen med DIY skivbolag som i liten skala jobbar i motvind, enbart med ett brinnande intresse och kärlek till musiken som bränsle.
Någonstans ser jag det som om alla dessa mindre entusiastdrivna skivbolag och bandbokare, tillsammans med den uppsjö av hårt arbetande band är det som gör dagens musikscen så vital på gräsrotsnivå, nu när de stora drakarna mest känns trötta och dästa. Men det är väl så som det egentligen alltid varit, det är i underjorden det spännande och kittlande händer. Hade jag möjligheten skulle jag troligen handla vinyler som en tok, men nu är det som oftast fraktkostnaderna som är problemet. Eftersom dom kostnaderna ofta tenderar att bli lika stora som skivpriset, särskilt om man försöker handla från USA.
Distribution från Kina kanske? Som har subventioner på just fraktkostnader, vilket gör att man kan få det skeppat näst in till gratis i dagsläget... Men det är väl det stora problemet med småskaligheten. Man får bita ihop och köpa det man kan och känner att man måste ha, helt enkelt.
söndag 24 juli 2016
Dagens Musiktips - Doomstress : Supernatural Kvlt Sounds
Doomstress är ännu ett Texasbaserat band som agerar i genren FFORR (Female Fronted Occult Retro Rock).
Doomstress har släppt en EP vid namn Supernatural Kvlt Sounds som är en platta som lovar en hel del gott för framtiden. Riktigt bra. Allt det här gör att man inser att det bubblar i ockult doomens gryta därborta i Texas. Det har kommit en hel del bra därifrån på senaste åren, såsom gårdagens The Well, Venomous Maximus, Sweat Lodge, The Saint James Society och så nu Doomstress.
Facebook
Doomstress har släppt en EP vid namn Supernatural Kvlt Sounds som är en platta som lovar en hel del gott för framtiden. Riktigt bra. Allt det här gör att man inser att det bubblar i ockult doomens gryta därborta i Texas. Det har kommit en hel del bra därifrån på senaste åren, såsom gårdagens The Well, Venomous Maximus, Sweat Lodge, The Saint James Society och så nu Doomstress.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
