Recension : Greta van Fleet på Annexet 20181104

Igår var jag och frugan iväg till Annexet för att beskåda Greta Van Fleet, den nya vågen av klassisk rock. En kväll med lite mixade känslor.

Först. Det går inte på något sätt att ta ifrån ungdomarna i bandet att dom är ruggigt kompetenta, både som musiker och låtskrivare. Det är så otroligt tight, tungt och svängigt, att man nästan blir tårögd. Som alla vet låter, och ser bandet ut som en ung och potent version av Led Zeppelin, när dom var som bäst. Man har lånat det bästa från ett av dom bästa banden, helt enkelt. Men man har lånat lite för mycket.
Jammandet.
Jag förstår att man vill visa upp all sin musikaliska skicklighet, men att ständigt ge sig ut i långa, ibland lite oklara, jam-sessioner, blir helt enkelt lite tråkigt i längden hos en otålig publik anno 2018. Stundtals ville jag bara att Rob Tyner från MC5 skulle komma in på scenen och vråla sitt klassiska "kick out the jams, Motherfuckers!", för att få igång flödet och öset.

Så, på det hela taget, en skön konsertupplevelse som hade kunnat varit aningen bättre med ett lite tightare hållet jam-set. Mitt tips till grabbarna är att korta ner sologlänsandet och kör ett par extra sköna låtar, för det har ni.

Men som sagt, detta är ett gäng med framtiden för sig, och jäklar vad dom kan svänga när det gäller.

Spader Ess Årsbästa Listan 2017

Så, då är det ännu en gång dags att göra ett bokslut för det gångna året. Lika svårt varje gång. Men så länge det är svårt så får man ju anta att det beror på att det ännu en gång varit mycket bra musik i omlopp. Antalet inlägg har varit aningen bättre detta året, dock känner jag att det varit aningen tunnsått med recensioner. Förhoppningsvis blir det bättring till nästa år.

Just bristen på massor av recensioner, gör ju att det hela blir lite lättare, ur ett perspektiv, eftersom valets vånda inte blir så stort. Det jag kan känna är att det blir en massa otroliga plattor som missas bara för att jag själv inte skrivit recension om dem. Så vem vet, det kanske blir en lista med sådant med vad det lider.

Som traditionen bjuder, 13 stycken plattor från gångna året, som sticker ut extra hos mig. Helt utan rangordning.

Vi börjar med att konstatera att just den musiken som tenderar att gå hem hos mig allt som ofta kommer från Texas. Vet inte om det bara är en slump eller om det är något djupare som ligger bakom? Jag är ju löjligt förtjust i Barbecue också.

Jag börjar där jag slutade, med det senaste recenserade bandet, Witchcryer. Som flexar musklerna på sin debut, Cry Witch. Rejält.
Ett annat Texas band med muskler är Venomous Maximus, som med all rätt befunnit sig på mången årsbästa lista med sin 3:e platta No Warning.



Även Duel, som slog ner hos mig med dunder och brak, har fått mycket speltid härhemma. Extra kul att dom spelade tillsammans med mina polare i The Quill under hösten. Hade varit roligt att vara på den spelningen.
Med Youngblood Superkult lämnar vi Texas, men bara för stunden. The Great American Death Rattle är en imponerande platta. Tyvärr har tryckningen av vinylen haft lite problem, så vissa utgåvor är försenade. Givetvis den jag beställde. :-)

Den föra kvartetten skivor, var sådana jag gett ett ursprungsbetyg på 4 Ess, vilket är en normal höjdarhand när det kommer till pokerspel. Men som mina trogna läsare vet, så spelar jag inte helt rent, utan har ett extra Spader Ess i rockärmen, som jag drar fram vid vissa tillfällen, när fyrtal inte riktigt räcker till. Så, då tar vi just den trio plattor som knipit åt sig just det, femtal i Ess.

Franska The Necromancers har inte bara skapat en urstark debutplatta i sin Servants Of The Salem Girl, utan kanske en av årets bästa plattor enligt mig.

Det samma kan man säga om Greta Van Fleets "dubbel EP". En imponerande Odyssé längs stigar kantade av Led Zeppelin.


Två unga band i lindan av sin karriär som visar på otroliga resurser.


Sedan tar vi oss an ett mer luttrat band, The Midnight Ghost Train, vars förra platta Cold Was The Ground var det första jag hört med dem. En brutal rökare som kom in i mitt hem som en storm. Årets platta Cypress Ave. är en helt annan upplevelse. En mer mångfaceterad platta med massor med olika ljudlandskap och udda infallsvinklar. Den som varit såld på deras tidigare råös blev kanske tagen på sängen, men i mina ögon är det en fantastisk platta.

 

Så kommer vi in på kategorin med Svenska band. Det är fortsatt roligt att se att så mycket svenska band gör fortsatt bra ifrån sig. Har sett en del recensenter ute i världen som undrar lite över vad vi har i vattnet som lyckas massproducera så mycket svängig rock. När man pratar om det stora svenska musikundret, brukar man stirra sig blinda på på popsvängen, men jag skulle vilja påstå att vi har fanan högt även i rockgenren om man bar flyttar fokuset lite grand och tittar bortanför den kommersiella radio-masskonsumtionen.    

Lykantropi, lyckas på sin debut att få med allt jag tycker känns det som. Dessutom vackert paketerat i en rejäl dos med naturmysticism och vacker melankoli.

Nekromant har florerat här förr, men då under annat namn. Men musiken är fortsatt otroligt bra. Och även här med en viss melankolisk touch på det hela.


Det är alltid samma sak när The Quill släpper ny platta. Lika delar förväntan och fasa. För tänk om jag inte gillar plattan? Men så här 8 plattor in i karriären så kan jag inte annat än lyfta på hatten och dra en lugnande suck över att jag ännu en gång får lägga en platta från dem bland favoriterna.

  Black Marbles är ännu ett band som dragit in som en sen virvelvind i mitt medvetande från ingenstans. Men vad glad jag är att dom gjort det. Mycket kraftfull och bluesig hårdrock.


En annan sak som man kan konstatera, även om det pågått en tid, men det känns som om EP:n får en allt viktigare roll. Därför får listan även inhysa dessa två små alster, som snurrats en hel del i mina lurar under året.  

Tillbaka till Texas med Doomstress. Ett band som bara blir bättre och bättre. Helt klart ett spännande band som jag hoppas får chansen till att både turnera här i Europa och komma med en fullängdare snart.

Kanadickerna i Whitenails omnämnde plattan First Trip som en EP, ser numer ut som man plockat bort det, vilket jag kan förstå, då den är 8 spår lång. Men jag struntar i vilket, då det är en väldigt bra platta.

Så, då får listan vara färdig för denna gång. Som jag sade inledningsvis så finns det en del skivor av de jag själv inte recenserat som troligen skulle ha kunnat tagit sig en plats här på listan, men det är lite så det funkar. Inget recensionsmaterial, ingen recension och följaktligen ingen plats på listan.

Recension : Greta Van Fleet - From The Fires

Det lär finnas folk som inte gillar Led Zeppelin. Till er kan jag bara säga, -Sluta upp med det. Genast! För i så fall riskerar ni att inte se tjusningen i Greta Van Fleet. Och det blir er värld fattigare av. Tacka mig senare.

För det går liksom inte att ducka för faktum att GvF låter, mer än lite, som just Led Zeppelin. För att inte tala om att sångaren Josh stundtals är ruggigt röstlik Robert Plant.
Men är man som jag nerkörd i zeppelinträsket sedan länge, ja då är det bara att öppna ögon, öron, armar och bara suga i sig. För dubbel EP:n From The Fires, är som ett bortglömt album av mästarna, fast stöpt i en modernare form. Det känns inte alls mossigt, utan som en frisk fläkt av nostalgi (sug på den).




Jag kan säga som så, att efter att ha hittat GvF, så känns det som jag inte bryr mig riktigt lika mycket om att Led Zeppelin troligtvis aldrig kommer att återförenas. Jag kan bara hoppas att det här är början på något stort.



Sedan kan jag inte heller låta bli att bli imponerad över bandmedlemmarnas låga ålder, tre bröder 20 och 17 år gamla (ja det är ett tvillingpar inblandat), tillsammans med en 17 årig kompis.
Så unga och med en sådan stark debut, kan bara bli en fullträff. Grabbarna från det exotiskt klingande Frankenmuth i Michigan, är dessutom flitiga på att turnera. Så man kan bara hoppas att dom tar sig över till våra breddgrader, så vi kan ta dom till vårat hjärta på samma sätt som vi har gjort med t.ex. genrebröderna Rival Sons. Kan dom bara fortsätta som dom börjat, med sin storvulna, högkvalitativa arena rock, ja då kan dom verkligen bli det nästa stora, för så här långt har dom allt.

Lyssnar man på på publiken i en del av deras liveklipp, så inser man att dom redan är något av flickfavoriter, och det var väl ett tag sedan rocken kunde stoltsera med något sådant. Hur eller hur, det här både svänger och rockar mig sanslös, med sin klassiska fräschhet och urstarka låtar. Dessutom på vad man inte ens kallar sin debut, utan en dubbel EP. Det enda negativa jag kan hitta är att dom ännu så länge inte släppt skivan som vinyl, men det får man väl se som ett I-landsproblem.
Ja det kan inte bli annat än full pott. Fram med esset i rockärmen med andra ord. Första i år för min del om jag inte missminner mig. 5/5


Sammanfattning:
Betyg 5/5
Favoritspår: Black Smoke Rising och Flower Power
Skivbolag: Lava/Republic
Release:  10:e November, 2017








Twitter
Facebook
http://gretavanfleet.com/